"Det bästa är att jag får lyfta viktiga frågor"

Reporter/krönikör

Publicerad 11 september 2018

Atilla Yoldas blev erbjuden jobb på Expressen redan under första terminen av sin utbildning. Framgångsreceptet? Han nischade sig tidigt inom sina favoritämnen, och var väldigt aktiv som skribent vid sidan av skolan.

(Intervju från 2017.)

Nu är Atilla Yoldas reporter och krönikör på Expressen. Antirasism, jämställdhet och feminism är hans profilfrågor, men han jobbar också med mycket annat. Han ingår sedan i november 2016 i ”public audience development-teamet”. Där snappar man upp nyhetsuppslag via sociala medier, och blandar det med innehåll från nyhetsdesken. Tanken är att vara nära målgruppen och försöka få mer spridning.

Hur gör ni för att få mer spridning i sociala medier?

– Jag som reporter samarbetar med redaktör, tv-reporter och grafisk designer. Vi jobbar väldigt fokuserat ihop, och försöker optimera varje nyhet. Det ger resultat.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Att jag får lyfta viktiga frågor. Jag har sedan tidigare till exempel haft ett engagemang för antirasism, så jag tycker det är kul att få lyfta röster inom den kampen – folk som kanske inte vanligtvis får sina röster hörda – och få in någon form av mångfald i våra intervjuer. Sedan är det också kul att jag får lyfta min egen röst, när jag skriver krönikor och kan tycka till i debatten.

Jag har sedan tidigare haft ett engagemang för antirasism, så jag tycker det är kul att få lyfta röster inom den kampen.

Får du mycket respons från läsare?

– Ja. Övervägande delen av det är kanske inte så trevligt. Särskilt när jag väljer att skriva om antirasism och liknande. I och med att jag har ett namn som inte klingar svenskt triggar det folk som klickar på mejlbylinen och går loss.

– Jag försöker svara dem som är någorlunda sakliga, men när det är folk som bara spyr ur sig är det inte värt att kommentera. Det är förstås väldigt mycket positivt också. Men den här hatgruppen har ju organiserat sig något djävulskt alltså.

Vad har Expressen för policy när det gäller hat och hot?

– Jag vet inte hur mycket jag kan gå in på den i detalj, men jag känner mig i alla fall väldigt trygg med hur min arbetsgivare och mina arbetsledare hjälper och stöttar mig. När det har känts övermäktigt så har de alltid funnits där och det finns många åtgärder som de tar till.

Är hatet det värsta med ditt jobb?

– Ja … Fast det finns något positivt att hämta där också. Jag vill ju inte tappa kontakten med ”verkligheten”, jag vill inte tappa de här rassarna. Jag vill ju veta hur de tänker, vad de sysslar med, hur de uttrycker sig och om det är någonting som förändras. Det här är någonting som jag är väldigt intresserad av.

– Det är så klart en jobbig del av jobbet att man får emotta hat, men samtidigt drar det inte direkt ner någon annan del av jobbet. Det är bara ett litet fragment av det jag sysslar med.

Det finns något positivt att hämta i hatet.

Är det något med jobbet som har överraskat dig?

– Jag gick inte klart min utbildning, så det är mycket som har överraskat mig, i form av vilka verktyg man har som journalist. Jag har fått lära mig alla de här bitarna av mentorer, arbetsledare och kollegor.

– Förut kallade jag mig aktivist i första hand. Nu är jag journalist, med de verktyg och den makt som det innebär. Att ta reda på fakta, granska makten och kunna göra någon form av skillnad.

Atilla Yoldas hade nästan pluggat klart sin första termin av Kultur, samhälle och mediegestaltning på Linköpings universitet. Då blev han kontaktad av Expressen med ett erbjudande om att få komma in och provjobba.

– Jag började typ skrika och blev jätteglad. Fick komma och testa i tre-fyra månader, kontraktet förlängdes och till slut blev jag anställd.

Jag började typ skrika och blev jätteglad.

Du blev headhuntad efter att inte ens ha gått en termin av utbildningen. Du måste ha synts en del?

– Ha ha, ja. Jag bloggade väldigt mycket, skrev debattartiklar på Nyheter 24 sporadiskt och var skribent på sajten Inte rasist men … där vi granskade SD.

Hur ska man göra för att få ditt jobb?

– Jag tänker att man inte ska känna sig inramad av föreställningar om vad man inte ska göra som journalist. Jag kände mig som en aktivist till en början och skrev väldigt mycket. En del av det spreds mycket och gick åt det virala hållet.

– Jag syntes i sammanhang som jag själv kände mig bekväm i och skrev om ämnen som jag kände mig trygg med. Det blir ett naturligt sätt för en själv att nå ut och synas. Så jag skulle säga: välj dina hjärteämnen och mata tangentbordet!

När jag började här var jag väldigt inspirerad av David Baas och hans arbete med granskning av högerextrema.

Har du några förebilder inom journalistiken?

– När jag började här var jag väldigt inspirerad av David Baas och hans arbete med granskning av högerextrema. Det var kul att träffa honom. Vi lunchade lite de första dagarna och han berättade om sitt arbete. Det var väldigt häftigt att få kalla sig Davids kollega.

– Jag var också med i ett mentorsprogram, där grävchef Christian Holmén var min mentor. Han har varit helt fantastisk, jag har lärt mig så mycket.

Dina bästa journalistiktips?

– Se till att hålla dig ute på sociala medier. Kolla de stora Facebook-grupperna, följ bloggar – häng med i de svängarna. Vi märker att det engagerar väldigt mycket unga personer. Ha en tajt bevakning på den yngre generationen och vad de har att säga.

– Det absolut bästa man kan göra som ung och ny i branschen är att skaffa en mentor. Prata med någon som är erfaren, ta hjälp och stöd. Ofta är de som har varit med ett tag väldigt glada över att få hjälpa nya. Läs och skriv mycket, allt från romaner till facklitteratur.

– Grotta ner dig i allt som du gillar, hämta inspiration och ta ut svängarna när du skriver. Man får väldigt mycket frihet med sin penna om man bevisar att man behärskar det.

Man får väldigt mycket frihet med sin penna om man bevisar att man behärskar det.

Har du något råd till dem som fortfarande pluggar till journalister?

– Försök att jobba lite vid sidan av, pitcha in texter till lokaltidningar, rikspress eller var det nu kan vara dina grejor passar. Försök att bli publicerad så mycket som det bara går. Det är bra att höras och synas, och bra då också att välja de ämnen som du känner dig trygg med. Gör något litet rep själv och publicera på en blogg, även det är superbra.

– Det måste inte vara inom de traditionella gränserna för publicering. Ta ut svängarna och kör din grej! Om du visar att ”medan jag pluggade gjorde jag allt det här samtidigt”, det gillar ju arbetsgivare.

När kände du att du var journalist på riktigt?

– Papperstidningen har det ju lite motigt nu, men det var faktiskt där i början, när jag på Internationella kvinnodagen intervjuade en tjej som heter Anastasia. Reportaget hamnade i papperstidningen.

– Då kände jag så här: ”Där är min byline. This is for real!” Det var i tryck, liksom permanent på något sätt. Då kände jag verkligen att ”Nu börjar jag som journalist på riktigt.” Det tyckte jag kändes väldigt bra.

Om du inte var journalist, vad skulle du göra då?

– Då skulle jag vara författare. Men tja, det kanske jag vill göra ändå.

Berätta om din tatuering!

– Hela den här sleeven är ett uttryck för hur jag har skrivit tidigare. Jag har bloggat om humanistiska frågor – religion, spiritualitet … existentiella frågor. Kvinnan här försöker spå i sin spåkula men det enda hon ser är världen som den ser ut.

Foto: Sara Carlsson

Senast ändrad 17 september 2018