Upphovsrättens historia

Publicerad 23 maj 2018

Upphovsrätten har en lång historia och spridningsmöjligheterna har förändrats genom åren. Här får du en beskrivning av upphovsrätten genom tiderna fram till i dag.

När Varin på 800-talet ristade sina runor i Rök hade han ingen aning om att han på 1900-talet skulle hamna i den svenska litteraturhistorien. Han ristade till minne av sonen Vamod. På stenen finns också runor av annan betydelse, anspelningar på mytiska hjältar, en strof om sjökrigarnas konung Tjodrik. Om Varin har skapat hela innehållet på stenen är oklart. Han hade ingen aning om vad upphovsrätt är. Dock hade han kontroll. Man antar idag att rökstenen står där den en gång restes. Den var inte så lätt att stjäla. Den var inte så lätt att kopiera heller. Varins runa över sin döde son blev en vagga i litteraturens liv. Runskriften utgör en bra dokumentation över det språk som användes under 800-1200-talet i Sverige. Runorna höggs vanligen i bokträ. Av detta anses ordet bok komma, som beteckning för en skrift.

Pergament

I kyrkans spår kom det latinska skriftspråket mer och mer att ta över. Det skrevs på pergament och papper i slott och kloster. Det skrevs original och det skrevs avskrifter, det skrevs brev och det skrevs andra skrifter. Verken spreds genom fysisk förflyttning och avskrift. Ingen hade någon upphovsrätt.

Albert Målare

Med kristendom kom kyrkor och i kyrkor fanns behov av kristendomen upplysande dekorationer. När Albert Målare under 1400-talets senare del dekorerade ett 20-tal kyrkor med målningar var han ingalunda ensam. Han drog ut med ett sällskap gesäller och lärlingar, som gjorde grovjobbet. Det var närmast att likna vid en film- eller tv-produktion. Albert Målare var regissören eller producenten. Han drog upp de stora linjerna, men han var aldrig med under hela arbetet. Han hade sin verksamhet förlagd till Stockholm, men kyrkorna låg ofta långt därifrån. Han reste ut till arbetsplatserna då och då, för att kontrollera att arbetet fortskred enligt hans anvisningar. Inget verk fick hans signatur, Albertus Pictor, utan att han godkänt det in i minsta detalj.

Gutenberg

Under 1400-talet verkade en Johann Gutenberg i Mainz. Han arbetade med tryckteknik och typer i metall. Därmed kunde typerna gjutas av och användas som tryckplåtar i en flat hand- eller skruvpress. Det var förvisso en uppfinning som borde gett Gutenberg en hel del patentpengar. Någon patenträtt fanns dock inte på 1400-talet. Gutenberg själv fick aldrig kontroll över sitt verk. Det fick istället den som han lånat pengar av. Gutenbergs påfund var fröet till enklare mångfaldigande av andras verk och därmed till ökade svårigheter för författare och bildkonstnärer att ha kvar kontrollen över det som de skapat. Trycktekniken ledde snart till att det i stället blev tryckarna som genom privilegier fick rättigheter till det tryckta alstret. Medan övriga Europa övergick till att tala i termer av ”författarens rätt” fortsatte man i England att utgå från tryckaren. Där skyddas alltjämt ”copyright”, alltså rätten att framställa tryckta exemplar.

Mozart

Under 1700-talets andra hälft var Mozart verksam på olika platser i Europa, Salzburg, Paris, Wien, Prag, periodvis med ett slags anställning hos kyrkan som grundtrygghet, periodvis som fri utövare av sin musik. Någon upphovsrätt fanns givetvis inte. Alla handskades fritt med resultatet av andras andliga skapande. Mozart själv var periodvis så upptagen av sitt skapande att han kunde skriva ner ett verk och sedan glömma det. Pappa Leopold Mozart var desto mer medveten om sonens värde och samlade nogsamt in och återsände hans noter efter konserten. Under de sista åren av sin levnad såg Mozart sin stjärna dala i Wien, bland annat för att operan Figaros Bröllop hade misshagat adeln och därför också borgarna. Han hade ett litet honorar för återkommande leverans till hovet, men hade i övrigt svårt att få något verk sålt eller framfört mot betalning. I övriga Europa uppfördes hans operor överallt, för fulla hus. Musikens entreprenörer tjänade stora pengar på Mozarts verk, medan han själv hankade sig fram i Wien. Ett musikaliskt geni som inte kunde leva av sin musik. Han hade ingen upphovsrätt.

Bernkonventionen

Först 1886 fick upphovsrätten och dess värde internationellt erkännande genom Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, genom åren kompletterad och reviderad ett antal gånger, senast i Stockholm 1967 och i Paris 1971. Bernkonventionen innebär att anslutna länder förbundit sig att genom nationell lagstiftning på ett relevant sätt skydda upphovsmannens rätt att ensam förfoga över sitt verk. Konventionsländerna rekommenderade också en gemensam skyddstid och gemensamma undantag från skyddet, exempelvis myndigheters handlingar.

Tryckpressar

Gutenbergs tryckeriteknik utvecklades genom åren. Under 1400-talet gavs 15 boktitlar ut i Sverige och under de första tre fjärdedelarna av 1900-talet över tio miljoner titlar. Trots det var upphovsmannens kontrollmöjligheter tämligen goda. Tryckpressar var dyra och skulle aldrig kunna bli var mans egendom. Spridningen av böcker, tidningar och tidskrifter var också rimligt överblickbar. Andra sätt att framställa exemplar kunde vara billiga men var inte särskilt effektiva. Hektografen, duplikatorn och stencilapparaten kunde inte konkurrera med tryckeriet.

Fotokopiatorn

Runt 1970 kom revolutionen: Fotokopiatorn. Med den kunde vem som helst framställa kopior av först text, senare även bilder. För att fånga in och lagligen möjliggöra kopiering för undervisningsändamål bildade ett antal upphovsrättsorganisationer, däribland Journalistförbundet, föreningen BONUS för att samla in och fördela kopieringsersättningar. Senare bildades även föreningen Presskopia för motsvarande verksamhet bland företag, organisationer och myndigheter.

Radio och tv

På 1920-talet kom radio och på 1950-talet kom tv som blev nya möjligheter att sprida verk. I radio som musik, uppläsningar av litterära verk, radioteater, referat, vetenskapliga föredrag. I tv även som filmverk av olika slag. Nya spridningsmöjligheter, men också nya sätt att olovligen nyttja skyddat material genom spela in på magnetband, kopiera och saluföra. När det gäller film och musik står stora värden på spel, för såväl den enskilda kreatören som producenter och skivbolag Det är förmodligen därför det finns ett väl utvecklat kontrollsystem. Därefter utvecklades även andra kopieringsmöjligheter så som kassettband och cd-skivor, och så småningom även andra digitaliseringsmöjligheter för lagring.

Digitaliseringen och framtiden

Under 2000-talet har digitaliseringen gjort att upphovsrättsligt skyddade verk lättare ha kunna distribueras på allehanda sätt, utan att upphovspersonen får någon ersättning eller ens har kännedom om det. Upphovsrätten har blivit allt mer utmanad på senare år och en del talar om upphovsrättens död eftersom det är svårt för upphovspersonen att ha kontroll över verket. Upphovsrätten har även tidigare i historien stött på problem och det har man löst rättsligt. De allra första upphovsrättsliga reglerna kom ju till i och med boktryckarkonsten.

Det är svårt att värja sig alla gånger mot otillåten användning i förväg, många gånger måste man göra det efteråt. Däremot går den lagliga användningen att kontrollera genom avtal, men även olika tekniska inlåsningsformer, vem som har rätt att nyttja materialet och var. Vi har under de senaste åren sett exempel på avtal som varit mycket ofördelaktiga för upphovspersonen. Sådana avtal bör man undvika för att inte utarma upphovsrätten. Det behöver förstås inte vara fel att överlåta upphovsrätten, men upphovspersonen måste få betalt för användningen.

Inför framtiden, förutom att varje enskild upphovsperson behöver säga ifrån när det gäller ofördelaktiga avtal, behöver den politiska viljan finnas att förändra det rättsliga läget, både på nationell nivå och på EU-nivå. Kollektiva lösningar kan komma att behövas, men ideella intressen får aldrig kränkas. Journalister är en viktig grupp när det handlar om upphovsrätt, och beroende på hur vi väljer att försvara den följer en stor del av utvecklingen efter. Förlorar vi förfoganderätten blir det svårt att försvara ideella intressen.

Senast ändrad 25 maj 2018