Frilans 50 år

På 70-talet kunde man inte bli medlem i Journalistförbundet om man var frilans. Man var tvungen att ha varit anställd först. Bengt Eriksson blickar tillbaka till tiden där det fackliga frilansengagemanget såg dagens ljus.

På 80-talet köpte Pär Trehörning sin första dator och betalade 200 kronor i månaden för en plats på ett frilanskontor. Det var en tid då redaktionerna hade pengar i sin frilansbudget och konkurrensen inte var mördande.

Christina Falkengård minns hur hon klev in i frilanslivet med hemmaredaktion och en ekorre som stod för underhållningen. Avsaknaden av arbetskamrater vägdes upp av sommarvikariat och det fackliga arbetet. I vårt samarbete med Finland var hon med och fixade hit "Hundralappen" och Frilanskatalogen. 

Åsa Ohlsson berättar om sin tid som frilansfacklig: År 2006 sitter jag på mitt frilanskontor Ordförrådet i Malmö. Telefonen ringer. Det är en valberedare för Frilans Riks. Vill jag bli ledamot i styrelsen? Jag vet knappt vad Frilans Riks är. Jag har under mina första år som journalist kvarstått i mitt tidigare fackförbund, men nyligen bytt till Journalistförbundet. Jag har ännu inte fattat hur organisationen i förbundet fungerar. Trots det tackar jag ja till att bli ledamot. 

Hopplös uppgivenhet kan vändas till gemensam kämparkraft. Det upplevde jag under åren av facklig kamp mot fula avtal. Som enskild frilans inför ett stort förlag känner man sig liten. Men när många pratar ihop sig kommer kraften. Det skriver Fatima Grönblad i en tillbakablick på sin tid i Frilans Riks styrelse.

Det var inte bättre förr. Bara annorlunda. Och mycket har hänt sedan dess. Femtio år av frilansfackligt arbete bär syn för sägen. Som frilansfacklig blickar jag förstås framåt: Hur ser det ut för oss frilansar och vårt yrke de närmaste femtio åren? Det frågar sig Frilans Riks ordförande Gert Lundstedt.