Programledare/kolumnist

Publicerad 12 september 2018

Som reporter, programledare och kolumnist på Aftonbladet befinner Frida Söderlund sig på precis den plats hon vill vara. För henne har det varit viktigt att våga tro på sig själv, och siktet har länge varit inställt på målet.

– Jag har alltid velat till Aftonbladet. När jag var 9 år fick jag 20 spänn i veckopeng. Sedan när vi gick på Ica ville jag alltid köpa en Aftonbladet. Det spelade ingen roll att jag inte förstod allting, jag var så fascinerad av allt ifrån rubrikerna till bilderna och berättelserna.

Det blev medieprogrammet på gymnasiet och Frida Söderlund började som 16-åring även frilansa runt omkring i Hälsingland. När hon sedan pluggade journalistik på Mittuniversitetet i Sundsvall sökte hon praktik på Aftonbladet. Hon var då bara 20 år och försökte undvika att skylta med sin ålder.

– Jag bad min mamma ta en bild på mig där jag såg så där asseriös ut med kavaj och hela köret – och jag fick praktikplatsen. Jag har varit kvar här sedan dess.

Jag bad min mamma ta en bild på mig där jag såg så där asseriös ut med kavaj och hela köret.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– För mig är det att jag får chansen att berätta. Det är själva berättandet som driver mig, så extremt mycket. Jag är så fullkomligt kär i berättandet, om det så är i textform, tv-form eller vad det nu är. Det är också det här mötet med andra människor, företeelser, kulturer …

– Att bygga de här broarna mellan det vi bevakar och det man möter och den som kommer läsa eller se det.  Att få vara kreativ, att ingen dag riktigt är den andra lik. Det är extremt roligt och extremt utvecklande, att veta att man inte behöver stå still om man inte vill.

Hur ska man göra för att få ditt jobb?

– Man måste vara modig, och man måste våga lita på sin egen kapacitet och magkänsla om man ska våga pusha gränserna. Jobba hårt och tro på det man gör. Mitt jobb kräver 100 procent av mig och då måste jag också tro 100 procent på mig själv.

– Visst, alla dagar kanske man inte gör det – men då får man liksom lite ”fake it ’til you make it”. Att säga ja till det som skrämmer en mest, det är det som utvecklar en och det är det som kommer göra att du inte bara kommer trivas på jobbet utan också kommer att ha det kvar.

Att säga ja till det som skrämmer en mest, det är det som utvecklar en.

När kände du att du liksom var journalist på riktigt?

– Jag tror så här: man har det i sig bara, den här känslan av att ”jag är en journalist”, även om man inte har det på papper än. Nu, efter 5 år här på Aftonbladet, är jag på en plats och har en position som jag alltid velat ha. Så nu känner jag mig verkligen som en journalist, jag är den jag ville vara när jag kom hit.

Är det någonting med yrket som har överraskat dig?

– Det här med hur man växer in i det. Hur det blir en extremt stor del av den du är, hur du lever ditt liv och vad du definierar dig själv som. För mig genomsyrar det all min tid och min vardag. Det är hela mitt liv. Det var såklart en uppenbarelse på något sätt, att inse att ”Shit, det här är jag.”

Har du några förebilder inom journalistiken?

– Jag läste alltid Carina Bergfeldt och gillade henne så mycket, även när jag var yngre. Också Sandra Lundberg som fortfarande jobbade här under mina två första år på Aftonbladet. Det var deras sätt att berätta utifrån sig själva, men att de aldrig ställde sig själva i centrum, som jag tyckte var så jävla bra. Hur de kunde få en sådan kontakt med den de mötte på ett sätt som gjorde att man själv som läsare eller tittare kände att man var där med dem.

– Och den här arbetsplatsen alltså! Ibland kan jag bara gå runt på redaktionen och tänka att det jobbar så fruktansvärt mycket bra människor i det här huset. Jag, som får vara en del av det, är extremt priviligierad. Man lär sig konstant av människor här.

Det absolut dummaste man kan göra är att härma någon annan. Man måste inse vad ens eget värde är.

Har du några journalistiktips?

– Jag tror att det är viktigt att fördjupa sig i just det som intresserar en, för man lär sig allra mest om man är passionerad kring det man läser eller följer. Jag lyssnar asmycket på intervjupoddar, jag gillar att höra hur folk möter andra.

– Sedan är jag en sådan där person som kan sitta vaken på nätterna och knarka amerikanska talkshows och youtube-klipp. Jag kan också snöa in på en speciell person, och sedan ser jag allt som den personen har varit med i. För jag vill se hur personen förändras i olika situationer och möten. Amerikanska talkshows är så välgjorda, varenda fråga är genomtänkt.

Hur funkar det att som journalist vara så aktiv på sociala medier som du är?

– Jag älskar Instagram, Snapchat och Twitter för att man kan få en sådan nära kontakt med människor – läsare och tittare. Det är en sekundär plattform, utöver den primära plattformen du jobbar på, där du kan bygga ditt eget varumärke. Det började jag med för tre år sedan, och det har ju gått bra.

– Vi är inne i en tid när folk intresserar sig väldigt mycket för personer, och då blir det en extra boost för det man gör eller skriver om. Att man själv blir någon form av reklampelare.

Jag älskar Instagram, Snapchat och Twitter för att man kan få en sådan nära kontakt med människor.

Hur lyckas man med sociala medier?

– Det absolut dummaste man kan göra är att härma någon annan. Man måste inse vad ens eget värde är. ”Vad är det som är speciellt med mig och vad är det som är speciellt med det jag gör? Och vad ser jag att de som följer mig engagerar sig i?”

– Följarna kräver ofta att du engagerar dig tillbaka. Du kan aldrig följa någon på sociala medier som du inte vet finns. Du måste vara ute där och ”make a noise”, liksom ”Här är jag och det här står jag för. Hej jag lajkade din bild i går och jag har ingen aning om vem du är men här är jag och du kommer gilla mig.”

– Du kan bara bryta dig igenom bruset om du förstår vad som är värdefullt med dig och din person, ditt varumärke.

Vilka är dina profilfrågor?

– Jag skriver jättemycket om feminism, sexism och våldtäktskultur. Men min grej är också att tro på sig själv, våga vara sårbar – om jag till exempel har extrem ångest berättar jag om mina tankar kring det. Jag vågar stå upp för saker som jag tror på.

– På senaste tiden har det blivit allt viktigare för mig att använda min plattform till att verkligen säga någonting. Det vore värdelöst att ha en Instagram-skara på 35 000 och så inte säga någonting till dem. Jag vill peppa och stärka människor så gott det går, genom att vara rätt transparent själv.

Senast ändrad 19 september 2018