Frilans 50 år: 90-talet

Christina Falkengård minns hur hon klev in i frilanslivet med hemmaredaktion och en ekorre som stod för underhållningen. Avsaknaden av arbetskamrater vägdes upp av sommarvikariat och det fackliga arbetet. I vårt samarbete med Finland var hon med och fixade hit "Hundralappen" och Frilanskatalogen.

Journalistförbundets frilansdel har firat 50 år, och här skriver Christina Falkengård själv om sitt 90-tal som frilans. 

Christina Falkengård
Foto: Birger Lundgren

I förhandling valde jag att bli frilans: att ha fri verksamhet hemma. Där barnen flyttat ut fick jag hemmaredaktion. En ekorre bodde i väggen bakom ryggen och stod för underhållningen när han balanserade på fönsterbrädan. Orolig blev jag först när jag tyckte att han var en hon som blivit tjock om magen. Ungar måste ju matas och blir det rester händer väl något med det. På plats har man tid att vänta in hantverkare med höghög stege som de vågar stå på. Och spika för ett hål stort nog för ekorre. Inte stort … Jag saknade krafset.

Där barnen flyttat ut fick jag hemmaredaktion.

Datorn inga problem (en granne ryckte ut bättre än jag haft det som anställd) en fax kom på plats, men det jag verkligen behövde var en markis. Att skriva i solsken gör arbetsdagen kort och flyttar arbetaren till skugga någon annanstans.

Jag hade först ett kontrakt som skulle hålla grötsaltet på bordet utan umbäranden, men sedan skulle det ju säljas.

Inte lika lätt som på 80-talet

Idéerna fanns där, kontakter hade odlats genom åren, mitt namn var inte okänt och på 80-talet hade det frågats så efter extraknäck att man kunde tro att frilansens villkor var enkla, roliga, soliga och lönsamma utan att man riktigt behövde bli svettig. Så var det inte längre.

Det gick fort att förstå att frilansens arbete till 90 procent består av att sälja in, sig själv och sitt material och vidare att ett mått på kvalitet var att man lämnar i tid. Jo, jag hade haft hygglig disciplin men som anställd kan man ju enkelt "köpa extra utrymme" genom att berätta och fylla ut idéerna.

Lättad make fick fortsätta laga mat

Verksamheten sågs som ett hot av min man: "Du har väl inte tänkt att du ska börja laga mat också." Nej, det hade jag verkligen inte tänkt. När jag var med om starten av Dagens Industri hade familjen svultit om inte han tagit ett raskt kommando över såväl inköp som matlagning. Det ville han inte släppa och jag ville inte ha det tillbaka på något sätt. Friden återställdes. Han tyckte dessutom att det var bra att datorn inte slamrade som skrivmaskinen en gång gjort. Kan vara besvärligt när man lever med en nattmänniska vars arbetslust och verkliga kraft blommar som bäst efter halv tio.

Han tyckte dessutom att det var bra att datorn inte slamrade som skrivmaskinen en gång gjort.

Flytta ihop med ett gäng på stan för att få arbetskamrater? Nej, jag hade ju ett helt rum och njöt av att slippa pendeltåg och att komma för sent. Kompenserades genom att jobba längre, men det är ju alltid finare att redovisa kroppen 8.15 än att vara fullaktiv till 18.15. Ingen hade klagat öppet.

Friare ramar som frilans

Jag reste och ringde och skrev och det blev böcker, kolumner och artiklar och kontakter jag aldrig kunnat räkna in om jag hindrats av det fasta. Vilken fröjd det var och blev. Till frilansens liv och lycka hör ju att ta ett sommarvikariat. Hur det riktigt kom sig att en redaktionssekreterare på Radio Jämtland hade tålamod nog att lära mig bandspelarprinciper och respekt för grön lampa är jag tacksam för.

Till frilansens liv och lycka hör ju att ta ett sommarvikariat.

Att med ryggsäck, mikrofon i hand och antenn på bil sända direkt i radio övergår allt. I detta ligger också arbetslyckan i att varje kväll få rensa fickor på minneslappar och färdbeskrivningar. Och veta att nästa dag bjuder nya. Och sedan, sedan när hösten kommer, de ordinarie återvänder och reder upp, att få vinka hej med avskedspresent och veta att kvalitetsmöten går bort.

Viktiga strider olösta – men vägen var bra

Avsaknad av arbetskamrater löstes av förnyat fackligt arbete, nya människor, nya hjärtefrågor och nya strider stimulerade. Att vi sedan inte har kunnat lägga de allra viktigaste lösta till handlingarna är tråkigt. Men vägen har ändå varit bra. Det nordiska samarbetet blomstrade, jag hade hand om Finland och därifrån bärgades hundralappen och frilanskatalogen.

Det nordiska samarbetet blomstrade, jag hade hand om Finland och därifrån bärgades hundralappen och frilanskatalogen.

Nöden har aldrig knackat på min dörr. Jag har kunnat tacka nej och fräsa ifrån när villkoren varit för eländiga och försöken för tarvliga. Nu kan jag skratta åt en bekants bekant som hade tänkt mig på en golftidning och skulle betala med fri golffee (heter det så?) och en skaplig middag. Vi avslutade inte med utmärkt högaktning när jag hade fått svaret att annonssäljare och tryckeri självklart skulle ha riktigt betalt …

Jag minns också att jag inte kunde låta bli att blåsa till en ung man på affärstidningen när han ville ha "skrivprov" för att köpa en bit om en turismkonferens i Kiruna. "Jag var med och startade din tidning innan du ens var född, räcker inte det får jag väl komplettera med Stora Journalistpriset."

Christina Falkengård

Senast ändrad 29 juni 2021