Facken har sedan mer än 70 år tillbaka en rätt att utse skyddsombud, regionala skyddsombud (RSO), som kan verka på andra arbetsplatser än den egna och där det behövs stöttning i arbetsmiljöarbetet. Främst handlar det om mindre företag, inte sällan inom branscher med stora arbetsmiljörisker där det är svårt att rekrytera lokala skyddsombud.
I dag krävs att ett fackförbund har minst en medlem för att ett regionalt skyddsombud ska ha tillträde till en arbetsplats. Regeringen föreslår att ombuden också ska kunna besöka arbetsplatser där fackförbundet inte har någon medlem, men tecknar eller brukar teckna kollektivavtal.
Detta är en utökning på marginalen av de regionala skyddsombudens befogenheter. Hela tanken med RSO-systemet är att inom ramen för den svenska modellen hitta ändamålsenliga sätt att komma till rätta med arbetsmiljön även på arbetsplatser som annars hade varit svåra att kontrollera.
Trots det väcker förslaget ett aggressivt politiskt motstånd. ”Vi säger nej till fler fackliga skyddsombud”, dundrar fyra arbetsmarknadspolitiska företrädare på Aftonbladet Debatt (20 februari). Dessa politiker lider uppenbarligen av en svår antipati mot allt vad fackligt inflytande heter, och måste därför så knut på sig själva i alltmer absurda retoriska krumbukter. Till slut blir de direkt oärliga.
Debattörerna pekar – helt riktigt – ut bygg- och transportsektorerna som de branscher där de dödliga arbetsplatsolyckorna är flest. Men de kan inte se något värde i att regionala skyddsombud skulle ha ökad möjlighet att bevaka arbetsmiljön inom dessa branscher. Detta med hänvisning till att det var just inom arbetaryrkena som systemet med regionala skyddsombud tillkom. Jag vet inte om det finns någon som kan bringa reda i denna logik. Jag kan det i alla fall inte.
Vidare framhåller debattörerna – också helt riktigt – att arbetsrelaterad ohälsa till följd av stress är ett stort problem. Sedan låtsas de som att regionala skyddsombud endast kan verka genom att stoppa farligt industriarbete. Men skyddsombud har möjlighet att ställa krav inom arbetsmiljöns alla delar, inklusive organisatoriska och sociala frågor. Skyddsombud kan kräva att en arbetsgivare hjälper de anställda att prioritera när arbetsuppgifterna är för många och att arbetsbelastningen ska vara rimlig. De kan kräva förbättrade rutiner för arbetsanpassning och rehabilitering. De kan, i korthet, bidra till att åtgärda just de problem som politikerna vill åtgärda.
Så vad föreslår politikerna i stället? Jo, att staten ska utse oberoende arbetsmiljöinspektörer, frikopplade från fackförbunden. Liknande förslag har tidigare hörts från Sverigedemokraterna.
Men regionala skyddsombud utses inte bara av LO. TCO- och Saco-förbunden väljer också regionala skyddsombud, som dagligen arbetar med just frågor kopplade till stress och hög arbetsbelastning. Detta låtsas M- och L-politikerna inte om. I sin iver att svartmåla fackföreningsrörelsen av partipolitiska skäl glömmer de bort hela tjänstemannasektorn.
Om dessa politiker på allvar värnade den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle de inte föreslå fler statligt anställda inspektörer med otydligt uppdrag. De skulle välkomna ett förslag som med ett minimimalt ingrepp i gällande lagstiftning skulle möjliggöra en bättre arbetsmiljö på de arbetsplatser som bäst behöver det.
Johan Lif
Förhandlingschef på Journalistförbundet och före detta regionalt skyddsombud