Efterforsknings- och repressalieförbud

Efterforskningsförbudet innebär att företrädaren för statliga eller kommunala myndigheter inte får försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till media. Det är alltså straffbart för en arbetsgivare inom offentlig sektor att försöka ta reda på vem som är källan. Anställda ska utan risk kunna berätta för en journalist om verksamheten.

Själva lagtexten om efterforskningsförbudet hittar du i tryckfrihetsförordningen kap 3 § 4 eller i yttrandefrihetsgrundlagens kap 2 § 4.

I samma paragrafer finns också ett repressalieförbud som innebär ett förbud för arbetsgivaren att bestraffa den som använt sig av sin meddelarfrihet.

Förbudet gäller sedan 2011 och gäller åtgärder som avskedande, uppsägning och beslut om andra disciplinpåföljder. Den arbetsgivare som bryter mot förbudet kan dömas till högst ett års fängelse.

Dessa regler gäller
statliga och kommunala myndigheter,
kommunala bolag som ägs av kommunen med mer än 50 procent eller där kommunen har ett avgörande inflytande över bolagets ledning,

Den gäller inte
statliga bolag,
privata företag som verkar i offentligt finansierad verksamhet,
övrig privat verksamhet.

Det betyder att om du får ett tips av en privat anställd som vill vara anonym får du som journalist inte avslöja källan på grund av källskyddet i tryckfrihetsförordningen. Däremot får alltså tipsarens arbetsgivare försöka ta reda på vem som läckt. Se vidare kapitlet om privatanställdas yttrandefrihet.

För offentligt anställda finns alltså ett lagligt skydd. Men om sanningen ska fram finns det rätt få domar där en arbetsgivare inom det offentliga området dömts för brott mot efterforskningsförbudet. 

För att kunna fällas till ansvar måste nämligen den som frågar ha ett syfte, ett uppsåt, att verkligen få fram uppgiften Det är svårt att veta var gränsen går när det finns ett uppsåt. Men ju fler arbetsgivaren frågar, ju ivrigare han är att verkligen få fram vem som läckt, desto större är risken att han eller hon begår ett brott.

Det visar Svea Hovrätts dom (DB 115; mål nr B 567-98) mot en direktör på en myndighet.

Han fälldes till böter för brott mot efterforskningsförbudet 1999. Han hade kallat upp en kvinna till sitt tjänsterum för att fråga ut henne om vem som lämnat information till media om en förestående omorganisation på institutet. Han skrev till kvinnan: ”Jag önskar en förklaring” och ”det är lämpligt att vi då också diskuterar Din plats i den nya organisationen”.

Direktörens agerande var ett allvarligt brott mot efterforskningsförbudet konstaterade både Uppsala tingsrätt (dom 1998-02-04, mål B 1654-97) och hovrätten.

Däremot friades Lennart Sacrédeus (före detta kommunalråd i Mora) för brott mot efterforskningsförbudet. Detta kända mål avgjordes av Högsta Domstolen (dom 2001-10-29; mål B 619-01).

Anledningen till den friande domen var framför allt att Sacrédeus uppträdde som kristdemokratisk politiker och inte som företrädare för kommunstyrelsen när han frågade en anställd om hon kontaktat massmedia. Justitiekanslern justerade nämligen gärningsbeskrivningen i yrkandet till HD. Han tog bort texten att ”Sacrédeus är ledamot av kommunfullmäktige”. Det innebar att HD aldrig kunde bedöma om Sacrédeus brutit mot efterforskningsförbudet i egenskap av företrädare för kommunen.

Sedan finns flera anmälningar till Justitieombudsmannen om överträdelser av efterforskningsförbudet. Om du går in på JOs hemsida  och skriver efterforskningsförbud i sökraden kan du få reda på vilka beslut JO har fattat.

Vill du veta mer, kontakta Tove Carlén, jurist och ombudsman, tc@sjf.se , 070-267 65 77

Redigerat 2016-06-22/PT

Taggar: yttrandefrihet