Foto: Mattias Bardå

Sextrakasserier? Våga säga ifrån – och ta hjälp!

Du ska kunna gå till jobbet utan att bli utsatt för sexuella trakasserier. Det är en mänsklig rättighet, och du är skyddad av lagen. Sonja Schwarzenberger berättar mer!

Hon är journalist, senior kommunikationsrådgivare på Arena Opinion och en av initiativtagarna till #metoos föregångare i Sverige: #prataomdet. Sonja Schwarzenberger är även en av författarna till ”Bryt tystnaden – en handbok om sexuella trakasserier”.

Efter att ha jobbat med frågan om sexuella trakasserier i många år tänker Sonja Schwarzenberger att vittnesmålen i #metoo bara är toppen av isberget. Men hon hoppas ändå på ett arbetsliv där man vågar prata mycket mer om trakasserier och i förlängningen får dem att minska.

Var går gränsen för vad som är sexuella trakasserier?

– Här är lagen tydlig: den som är utsatt bestämmer det. Upplevs handlingen – till exempel en fysisk beröring, en lapp eller ett mejl – som kränkande så går gränsen där.

– Lagen säger också att man måste upplysa om att beröringen, eller vad det kan vara, är oönskad.

Måste man säga ifrån direkt?

– Nej, man kan göra det i efterhand, till exempel i ett mejl när man samlat sina tankar. Men det är viktigt att tänka på att om man ska få hjälp med att trakasserierna ska upphöra, så behöver personen få veta att det var oönskat.

OBS! Om du skulle utsättas för en sexuell handling mot din vilja, ett övergrepp, ska händelsen polisanmälas. På Polisens hemsida kan du läsa mer om vad som enligt lag räknas som sexualbrott.

Vad kan jag göra om jag känner mig utsatt?

– Det är bra att ta stöd av någon. Om man känner förtroende för sin fackliga representant eller skyddsombud kan man prata med den personen, så att man inte behöver känna sig helt ensam.

– Det upplevs nästan alltid som mycket svårt att tala om de här fallen, säger Sonja Schwarzenberger.

Hon tror att det bland annat beror på att så många fall av sexuellt våld och trakasserier inte har hanterats korrekt, att de i stället har blivit förminskade, bortförklarade och ursäktade, i stället för att ha hanterats korrekt.

Det kan också vara så att man inte känner sig bekväm med att prata med någon förtroendevald på jobbet, då kan man höra av sig direkt till Journalistförbundet om man vill. Ombudsmännen som svarar i jouren har tystnadsplikt och man kan välja att ringa eller mejla.

Vad kan chefen göra?

– Din chef är skyldig att utreda det här. Din chef har dessutom skyldighet att förebygga sexuella trakasserier, säger Sonja Schwarzenberger.

Hon påpekar att sexuella trakasserier på en arbetsplats också är en indikation på att det finns ett strukturellt problem, som arbetsgivaren har ansvar för att hantera.

Det kan vara svårt att som helt ny på arbetsplatsen sätta gränser och säga ifrån?

– Till att börja med ska du veta om att det inte bara är du som tycker att det är svårt. Det är inte ditt eget fel, det är svårt för nästan alla. Vi har lärt oss att inte bli lyssnade på eller att man blir ifrågasatt när man faktiskt vågar säga något.

Om man själv inte vill prata med personen kan man ta hjälp av sin chef, en facklig representant eller någon annan som man känner förtroende för.

Det är också helt okej att skicka ett mejl, om man inte vill prata. Som ett första steg behöver man bara helt kort berätta att man inte vill att den andra personen gör som den gör.

Vågar man verkligen berätta om trakasserier och övergrepp på jobbet när man inte har en fast anställning?

– Jag önskar verkligen att jag kunde säga något annat här … men nej tyvärr, det har ju visat sig i alla tider att det får konsekvenser. Samtidigt tror jag att det vi gör nu är att vi försöker genomdriva en förändring. Så jo jag vill ändå påstå att det är värt att kämpa för, men jag kan inte utlova att det kommer gå rätt till varje gång.

– Jag tror att i samband med #metoo så finns det en större benägenhet för i synnerhet arbetsgivare och chefer att ta de här frågorna på allvar. Man ska framförallt se till att inte behöva stå ensam. Ta hjälp av facket i de här frågorna.

Sonja Schwarzenberger menar att frågan om sexuella trakasserier på arbetsplatser också handlar om anställningstrygghet. Att det finns ett samband mellan otrygga anställningar och risken att bli utsatt för sexuella trakasserier.

– Om vi menar allvar behöver vi driva frågan om missbruket av staplade visstidsanställningar, säger hon.

  • OBS! Diskrimineringslagen gäller oberoende av vilken anställning du har. Arbetsgivaren är också förbjuden att utsätta dig för repressalier om du till exempel har medverkat i en utredning om sexuella trakasserier. Om du provoceras till att avsluta din anställning kan du i efterhand få skadestånd, och uppsägningen ogiltigförklarad. Läs mer i ”Bryt tystnaden – en handbok om sexuella trakasserier”, som Sonja Schwarzenberger skrivit tillsammans med Naiti del Sante, jurist på TCO.

Varför är det så viktigt att berätta?

– Det är en förutsättning för att kunna förändra något. Annars kommer människor fortsätta komma undan med förkastliga beteenden. Utan att de ens syns, utan att det ens gör ont. Då blir det den utsatta som får skämmas, hantera och ta konsekvenserna av det som hänt.

– Det kommer inte vara en enkel väg. Det är en smärtsam väg, det ser vi nu. Men jag tror att den är nödvändig.

Vid arbetet med ”Bryt tystnaden – en handbok om sexuella trakasserier” gjordes intervjuer. I dem nämndes flera situationer där någon utsatt en annan person för sexuella trakasserier inför vittnen – utan att de sagt någonting eller protesterat.

– Då är det lätt att som utsatt tänka att det kanske inte hände, eller att det inte var så illa, eftersom ingen annan reagerade. Och så blir man ensam med skulden, säger Sonja Schwarzenberger.

Vad kan jag göra om jag märker att någon annan blir utsatt?

– Jag tror att om vi tittar längre fram, på vad vi alla kan göra, så är det viktigt att inte vara en passiv åskådare.

I stället ska man erbjuda hjälp. Ställa sin kropp emellan, säga ifrån. Om man råkar bli för tagen och chockad av situationen kanske man inte ingriper. Men efteråt kan man fråga personen som blev utsatt om man kan hjälpa den på något vis.

Hur ser jag till att jag själv inte utsätter någon annan för sexuella trakasserier?

– Det handlar om ömsesidighet. Vi får inte blanda ihop det som händer med #metoo nu med någon sorts moralism. Det är ingen som säger något om vad två människor i samtycke gör med varandra, eller om att flörta. Det kanske kan vara besvärligt på en arbetsplats men det är inte det sexuella trakasserier handlar om.

– Motsatsen till sexuella trakasserier är samtycke. Känner man att det är svårt, att man inte riktigt är säker på att man är två om saken eller om det är ömsesidigt, så kolla åldersskillnad och maktposition. 
Alltså: Är du i ett betydande maktöverläge – till exempel fast anställd, chef, arbetsledare – var försiktig. Är det en väldigt stor åldersskillnad – var extra försiktig.

Sonja Schwarzenberger hoppas att de sexuella trakasserierna och övergreppen kommer att minska ute på medieföretagen i och med #metoo och #deadline. Hon säger sig dock vara krass efter att ha jobbat med frågorna i flera år.

– Jag tror att det här är toppen av isberget, men det jag tror kommer hända är att vi kommer vara lite mindre tysta om det.

Toppen av isberget.

– Om de som utsätts inte i lika hög grad skäms själva eller tar på sig skulden och lever i tystnad. Då är det ett rätt stort steg. Då är det liksom steg ett i det svåraste man kan försöka med: att förändra en kultur.

– Steg två är att de som utsätter andra för sexuella övergrepp och trakasserier ska sluta med det. För att det ska hända tror jag – det här är verkligen en personlig fundering som jag har haft de här dagarna – att vi behöver ett nyanserat tonläge och en djupgående diskussion om vad det är för mekanismer som gör att man går över någons gräns. När vi avhumaniserar varandra. Eller det har ett övergripande namn förstås: patriarkat.

– Frågan är hur vi lösgör oss ur det, praktiskt. För om samma mekanismer som får oss att förminska sexuella trakasserier och våld gäller de som begår dem, kanske öppenhet är en väg vidare. Då krävs utrymme för de samtalen – och att de sker.

– Samtidigt behöver konkreta åtgärder balansera maktförhållanden – anställningstrygghet och jämställdhet måste genomsyra verksamheten, om vi verkligen ska tala om en stor förändring. Då kanske vi börjar betrakta varandra som likvärdiga människor, och först då tror jag vi ser ett slut på sexuellt våld och trakasserier, säger Sonja Schwarzenberger.

Text: Sara Carlsson

Foto: Mattias Bardå

Fotnot: Den här intervjun gjordes hösten 2017.

Senast ändrad 17 oktober 2019