Debatt: "Tv-avgift via skatten kan skada public service"

Förslaget att göra om radio- och TV-avgiften till en avgift som dras via skattsedeln riskerar att allvarligt skada public service. Det behövs ett nytt finansieringssystem som är långsiktigt och värnar oberoendet. Men frågan är om en skattemodell är rätt väg att gå.

Public service-kommittén har nu lämnat sitt förslag om förändringar av dagens radio- och TV-avgift. Förslaget innebär att dagens avgift som bygger på att användaren själv anmäler TV-innehav ersätts av en avgift som dras via skattsedeln och baseras på användarens inkomst.

Det finns mycket i förslaget som vi kan skriva under på. Det är positivt att utredningen vill se långa tillståndsperioder och att beslut om finansiering ska ske för varje period och inte som nu, årligen. Det är också positivt att kommittén vill stärka oberoendet genom att minska den politiska styrningen av förvaltningsstiftelsen som äger public service-bolagen. Det är dock förändringar som går att genomföra även inom ramen för dagens system.

Den stora nöten som kommittén knäcker är långsiktigheten. En avgift via skattsedeln kommer användarna med säkerhet att betala varje år. Problemet är att skattemodellen ofrånkomligen öppnar upp för politiska diskussioner om innehåll som public service hittills varit relativt befriade ifrån.

Att dagens system har överlevt sig självt är alla överens om, men vi hade hellre sett en utveckling och modernisering av det befintliga systemet. Redan 2005 kom en utredning som föreslog en så kallad medieavgift som var oberoende av vilken teknik användare valde för att ta del av programmen (se här). Journalistförbundet var positivt till förslaget då och anser fortfarande att det är den vägen riksdagen bör gå. Det är också en ordning som gällt tidigare. Under en period krävde Radiotjänst att även den som hade dator eller annan utrustning som gjorde det möjligt att ta del av SVT:s och UR:s program skulle betala avgift. Det var dock något som Högsta förvaltningsdomstolen satte stopp för i och med en dom 2014 (pdf).

Det är lätt att underskatta det symbolvärde som kommitténs förslag har. När politikerna i riksdagen säger att public service är en kostnad i statsbudgeten som vilken annan öppnar det upp för att ställa olika utgifter mot varandra. Vad är till exempel en timme av underhållning på bästa sändningstid värd i jämförelse med x antal sjukhusplatser? Och vilket innehåll har medborgarna egentligen rätt att kräva?

När vi för fram detta – att skattemodellen minskar avståndet mellan politikerna och public service-företagen – möts vi ofta av argumentet att riksdagen redan idag äger frågan om public service-medlen. Visst stämmer det att avskaffandet av public service finansiering idag bara är ett riksdagsbeslut bort. I våra ögon är det dock snarare ett argument för att stärka public service juridiska ställning. Det har till exempel funnits tankar på att grundlagsskydda finansieringen (se här), vilket vore ett effektivt sätt att skydda public service mot kortsiktiga, populistiska, beslut.

Det finns mycket att lära av vad som hänt med Yle, det finska public service-bolaget. I Finland beslutade riksdagen om att Yle skulle finansieras via skattsedeln redan år 2013. Erfarenheterna från våra fackliga kollegor där visar skrämmande exempel på hur Yle hamnat i det politiska rampljuset på ett helt nytt sätt.

Efter att Yle-skatten infördes publicerade till exempel Finlands största dagstidning, Helsingin Sanomat, en artikel om en svårt invalidiserad kvinna utan inkomster som tvingades betala Yle-skatt (se här). Rubriken löd ”Yle ger ingen nåd”. Det är lätt att sympatisera med en person som inte har möjlighet att ta del av public service men som ändå tvingas att betala trots en redan knapp ekonomi. Det är lätt att tro att det är politikerna som kommer att få ta kritiken när alla över en natt tvingas betala för public service. Erfarenheterna från Finland visar dock att public service-bolagen själva kommer att bli syndabockarna.

Politikerna i Finland var också snabba med att utnyttja möjligheten att spara skattekronor på Yle. Den årliga uppräkning av skatten som på förhand hade utlovats har hittills bara gjorts en gång, år 2014. I reda pengar innebär det ett bortfall för Yle på hela 40 miljoner euro fram till år 2020.

Skatter har en tendens att leda in samtalet på argument som styrs av plånboken snarare än förnuftet. I dagens samtalsklimat – där granskande, oberoende, journalistik är under hård press – tror vi inte att det är plånboksargumentation vi behöver.

Jonas Nordling, ordförande, Journalistförbundet
Ulrika Hyllert, ordförande, journalistklubben, Sveriges Radio
Lars Nilsson, vice ordförande, journalistklubben, SVT

Läs debattartikeln på SvD.se:
"Tv-avgift via skatten kan skada public service"

Skapad: 2017-10-16