|
|
Journalister ska inte vara artisternas doakör
2008-06-30 Inte ska journalister agera doakör till mer eller mindre välkända artister.
Det är det som allt fler mer eller mindre kända artister kräver. Åtminstone kräver deras bolag det.
Intervjuer ges i nåder några väl utmätta minuter eller sekunder. Frågor ska lämnas i förväg. Bilder får tas inom väl utmätt tid. Bilder ska godkännas. Angloamerikansk upphovsrättslagstiftning ska gälla i Sverige genom diktat från artisten eller artistens bolag.
– Jamen va’ faen, nu får dom väl ge sig, som vi skulle uttryckt det på min uppväxts vilda tungomål.
Inte ska väl journalister agera doakör och artigt fotskrapande bekräftare av artistbranschens större och mindre förmågor.
Journalister är journalister och inte promotors.
– Vad ska vi göra åt det, då? undrar journalisterna.
För det första:
Ställ krav på utgivarna och de publicister som bestämmer på företaget.
Spelregler för Press, radio och TV, säger att vi som journalister inte ska ta emot uppdrag från någon utanför redaktionen. Men om utgivarna går med på de ”utomståendes” villkor så kommer uppdraget från redaktionsledningen och det sätter journalisten som ska utföra det i en knepig situation.
Om utgivarna i Stockholm bestämmer sig för att inte spela med så blir det ingen bevakning på den bevakades villkor. Dessutom finns det ju för tillfället, om vi bortser från public service, i stort sett bara två ägare i Stockholm, så så himla svårt för dem att komma överens borde de inte vara.
För det andra:
Journalistklubbarna kan förstås se till att få igång en policydebatt på redaktionerna, om nu inte de ansvariga utgivarna tar initiativ till det.
Läs gärna EFJ/IFJs policypapper i frågan om det finns behov av inspiration:
http://www.ifj.org/en/articles/efj-issues-photographer-guidelines-to-fight-restrictions-on-photojournalists-
http://europe.ifj.org/en/contents/the-brussels-resolution
http://europe.ifj.org/en/contents/efj-condemns-rugby-world-cup-plan-to-control-photographers
 För det tredje:
Våra kollektivavtal ger oss rätt att vägra utföra förödmjukande uppdrag. Den enskilda journalist som känner dubier inför att utföra ett jobba ska ringa till Journalistförbundets kansli så hjälper vi till med att reda ut vad som är förödmjukande och hjälper till med råd om journalisten vill vägra utföra ett uppdrag och ändå inte riskera att råka ut för repressalier från arbetsgivaren.
För det fjärde: Förbundsstyrelsen får upp frågan på sitt bord vid sitt nästa sammanträde och sedan hoppas vi kunna landa en vägledning för förbundets medlemmar.
Agneta Lindblom Hulthén
|
 |
Jag kan inte leva med en lag som våldför sig på grundlagen
2008-06-28 Jag har varit så orolig att den berättigade harmen över beslutet om FRA-lagen skulle ebba ut, att debatten skulle sina, att upprördheten skulle övergå i apati.
Tack och lov ser jag inte några sådana tecken. Jag kan inte leva med att vi har en lagstiftning som skjuter i sank grundlagens skydd för meddelare att vara anonyma och som våldför sig på den plikt grundlagen ålägger journalister att skydda sina källor.
Vi kan inte ha det så i en demokrati.
Vi har börjat lägga upp planeringen för hur vi ska kunna återerövra de delarna av skyddet för yttrande- och tryckfriheten, så att förbundsstyrelsen kan få besluta vid nästa möte.
Min e-post är full av meddelanden, uppmaningar, upprop i frågan och det är hoppfullt.
Mogens, min motsvarighet i Danska Journalistförbundet, säger att han nu måste tala om för sina medlemmar att när FRA-lagen träder i kraft, så kan de inte längre skydda sina källor om de kommunicerar via e-post som passerar svensk gräns och att de är tvungna att agera utifrån denna kunskap.
Jim Bouhmella, presidenten för den internationella journalistfederationen, har skickat ett meddelande som både är kondoleans och uppmuntran. Han beklagar att det arbete vi lagt ner inte räckte till att stoppa lagen, men uppmuntrar oss att fortsätta kampen.
Tack, Jim, det kan du ge dig katten på att vi ska!
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Lille Atle ska få mycket glass i sommar
2008-06-27 Hem till hemmet längtar jag på fredageftermiddagen och tänkte unna mig en något så när tidig hemresa. Delar av helgen går åt till jobb och det skulle kännas fint att trampa halländsk jord ett par dagar innan dess.
Röjningen i papperstravarna inför sommaren går framåt. Snart har vi sorterat papper så vi ser skrivbordsytan.
Ett snack med säkerhetspolisen om hot mot journalister tar lite längre tid än beräknat och jag inser att det krävs en hjärtinfarktbefrämjande rusch för att hinna iväg som jag tänkt.
Muttrar, suckar, surnar till och bokar om till sista flyget till Sibbarp.
Å andra sidan har jag nu god tid och behöver inte springa ifatt Arlanda Express.
Arlanda Express å sin sida stannar för någon signal så vi blir sena ändå.
Jag känner hur Häxan Surtant börjar erövra mitt sinne. Häxan får mer näring när jag inser att mitt plan till Halmstad först ska lämna av ett gäng passagerare i Kristianstad av ”tekniska skäl” innan de dumpar av oss som ska till Halmstad på rätt flygplats.
Alla skäl är tekniska när flygbolagen inte håller vad de lovar. Jag vet, men avslöjar inte mina källor, att det beror på att bolagen är korta på folk eftersom de inte betalar ordentliga löner så att de anställda hellre flyttar till Norge.
En lång stund är det bara jag som flyger i luften, ilsknare och tröttare eftersom vi aldrig kommer iväg ens till Kristianstad.
Flygpersonalen försöker hålla oss på gott humör med uppmuntrande tillrop och rapporter om hur det går i EM-matchen.
0 – 0 mellan Spanien och Ryssland gör mig inte gladare. Ingen kan väl misstänka en foträt och politiskt korrekt madam som mig för att syssla med vadhållning, men jag är väldigt angelägen att Spanien ska vinna.
Nu är jag sur så istappar klirrar i flygplanstaket.
Efter omvägen till Kristianstad landar vi faktiskt till sist i Halmstad där skymningen är ljum och luktar sommar.
Atle, barnbarn i 4 – 5-årsåldern, har ringt in ett meddelande på mobilen där han säger att han älskar mig. Den ungen ska få mycket glass i sommar.
På hemvägen rapporter sportradion om 3 – 0 till Spanien.
Jag förstår mig inte på folk som börjar gnälla så fort världen gör lite motstånd. Det är väl inte så illa?
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Äntligen ledigt – snart i alla fall...
2008-06-26 – Bara nästa vecka också, har vi sagt till varandra, jag och vice ordföranden, i flera veckor nu. Bara nästa vecka också, sen kan vi ta lite ledigt.
– Bara vi kommit längre i rekryteringsprocessen till chefredaktörsposten på Journalisten och startat omorganisationen på kansliet och hunnit planera sommarens måsten och städat papper…
– Så snart vi förberett Waltic och Almedalen och Arne sett till så att EFJ rullar på av sig självt under sommaren, då ska vi ta en paus, har vi sagt.
Igår städade vi papper. Till hjälp hade vi en stor soptunna som sekretessbehandlade allt vi stoppade i den. Framåt skymningstimman började tunnan bli ganska mätt.
Vi hittade en kom-i-håg-lapp till möte med kansliledningen från 2002, och råkade i skrattparoxysmer eftersom den hade samma tre punkter som en kom-ihåg-lapp till möte med kansliledningen i juni 2008.
Jag hittade en mapp, där jag med arga bokstäver skrivit AKUT! Åtgärdas i julhelgen. Med lätt ångest funderade jag över vilken julhelg jag hade menat.
Jag hittade en verksamhetsberättelse som jag skulle skrivit på 2004 och skämdes, för jag minns att jag förnekade i sten att jag någonsin fått den.
Arne hittade nyckeln till sitt arkivskåp i en grön plastficka.
Jag hittade en helspännande utredning om whistleblowers som höll på att välta hela städprojektet eftersom jag fördjupade mig.
Och där låg mitt förra underlag till organisationsförändringar på kansliet daterat 2002. Jag insåg att mycket i nuvarande underlag hade tänkts förut.
Och hurra! Titta där: Mitt schema för nackträning som en snäll sjukgymnast ritade till mig när jag fick muskelinflammation i nacken förra året som gjorde så ont att jag gick omkring och småskrek i flera dagar.
Jag försökte bota eländet genom att låta vice ordföranden tejpa fast ett paket frusna ärtor i nacken på mig. Det såg konstigt ut och hjälpte inte.
Ontet gick över efter några veckor med akupunktur och värktabletter som kunde sövt en elefant. Det skulle inte komma igen om jag bara skötte min nackgymnastik sa expertisen.
Papperet försvann som papper har för vana. Förra gången jag hitta det var mitt under brinnande strejk mot TU och då tog vi oss lite nackgymnastik mellan varven, innan papperstravarna slukade det igen.
Nu är det återfunnet och nu ska det bli nackgymnastik tre gånger om dagen sommaren lång. Åtminstone så snart Almedalen är avklarat. Åtminstone till den 18 augusti. Åtminstone måndagar, onsdagar och fredagar för då har jag planerat att röra på resten av kroppen också.
Om det inte försvinner igen.
Framåt natten kunde vi se varandra igen över vårt delade skrivbord. Papperstravarna har sjunkit rejält. När vi är nere på bordsytan (om någon vecka eller så) ska jag rita ett streck mitt på bordet och konfiskera allt som kommer över från Arnes sida på min.
Arne går omkring med en bok av Ivar Harrie som heter Hem till Skåne. Jag har inte lyckats hitta någon som heter Hem till Halland, men dit ska jag, bara alla bara är klara.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
En våt dröm för Stasi
2008-06-19 Kanske är det så att historien vill påminna oss.
Kanske är det så att historien vill huta åt oss.
Kanske är det så att historien vill ge oss en ironisk knäpp på näsan.
Men det är förstås bara ett sammanträffande som ser ut som en tanke.
Den 18 juni är det 55 år sedan arbetarupproret i Berlin som brutalt krossades av den östtyska staten och Stasi.
Den 18 juni 2008 röstar den svenska riksdagen igenom den så kallade FRA-lagen, som innebär att staten nu kan avlyssna alla svenskars telefonsamtal och läsa all vår e-post. Detta utan att vi är misstänkta för någon brottslighet.
Att ha haft en sådan möjlighet att övervaka medborgarna hade varit en våt dröm för Stasi.
Jag vet inte om det är okunnighet om vår grundlag och historien eller arrogans eller maktambitioner eller att de som kallar sig demokrater egentligen är för en stark och kontrollerande statsmakt, som gör att den här lagen kunnat antas.
Respekterar du inte demokratiskt fattade beslut? Hör jag någon säga.
Nej, inte när de demokratiskt fattade besluten går ut på att devalvera demokratin och genom vanlig lag punktera grundlagen, som ger åt svenska medborgare meddelarfrihet och åt journalisterna skyldighet att skydda sina källor.
Vi journalister har misslyckats i vakthållningen vid yttrandefrihetens- och tryckfrihetens gränser. Debatten kom igång för sent, men det är aldrig för sent.
Nu måste vi alla som anser att yttrande- och tryckfrihet är en demokratisk grundbult fortsätta vårt arbete. Nu för vrida lagstiftningen rätt igen. Under de senaste veckorna har jag haft kontakt med så många journalister, från de riktigt unga i förbundet, till de allra äldsta:
– Vad kan vi göra för att förändra och rätta till, vad kan vi göra för att stärka yttrandefriheten?
Vi kan göra massor.
Alldeles strax ska vi sätta oss lägger upp såväl strategi som taktik för det fortsatta arbetet och återkommer till förbundets medlemmar. Vi stärker just nu banden med alla organisationer som precis som vi vill stärka och återerövra grundlagens rättigheter och skyldigheter för journalister och andra medborgare.
En liten åtgärd som jag själv kommer att vidta, är att lägga ute en varningstext på mina mejl när lagen börjar gälla:
OBS! Innehållet i detta meddelande kan enligt beslut i Sveriges riksdag onsdagen den 18 juni 2008 läsas av staten.
Jag återkommer i ärendet och tänker inte låta förtvivlan segra över handlingsförmågan.
– Inte i Sverige, inte en sådan Stasi-lagstiftning, var som helst annars men inte i Sverige, sa våra europeiska journalistkolleger före den 18 juni.
– Jo, just precis i Sverige, just en sådan Stasi-lagstiftning, beslutad den 18 juni 2008 av en majoritet i Sveriges riksdag.
Det är en irrationell känsla, men jag skäms.
Trots allt:
Glad midsommar åt alla som förtjänar den.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
FRA-lagen – sista spiken i demokratikistan
2008-06-17 Under hela 2000-talet har lagstiftningen gått en enda och motbjudande väg:
En majoritet i riksdagen har genom lag efter lag ökat möjligheterna för statsmakterna att på ett integritetskränkande sätt ha ögon och öron rakt in i medborgarnas hem och vardag.
En majoritet i riksdagen har samtidigt minskat möjligheterna för insyn från såväl allmänhet som journalister i de verksamheter som vi betalar med våra skattepengar.
Paradigmskiftet har redan skett. Du är som medborgare tvungen att bevisa din oskuld även som icke anklagad eller ens misstänkt. Det är det hela tvångsmedelslagstiftningen går ut på.
FRA-lagstiftningen blir i det fallet sista spiken i den demokratikistan.
Våra journalistkolleger runt om i världen häpnar och förskräcks. De tror inte att detta kan hända i Sverige av alla länder.
Det har svenskarna uppenbarligen inte heller trott, eftersom det kunnat gå så här långt innan motreaktionen kom.
Vi har förmedlat de europeiska journalisternas uttalande till alla riksdagsmän och hopps att det gör verkan.
Om lagen vinner majoritet kan vi journalister inte längre leva upp till vår grundlagsskyddade plikt att skydda källor. Riksdagen sätter meddelarfriheten ur spel.
– Det är ju som Stasi, sa min tyske kollega i söndags. Har svenska riksdagen blivit alldeles galen?
– Majoriteten i alla fall, svarade jag.
– Får jag citera dig? undrade han.
– Så gärna!
Om riksdagen antar lagen i morgon blir det en av de svartaste dagarna i den svenska demokratins historia.
Eftersom signalspaningen redan missbrukas av FRA finns det bara en rimlig åtgärd att besluta om, nämligen att tillsätta en sanningskommission precis som Advokatsamfundet föreslår.
Journalistförbundet kommer att finnas på plats utanför riksdagen i morgon från 07.30 för att försöka övertyga riksdagsledamöterna om att de inte ska kränka grundlagen.
Här är listan på de integritetskränkande lagar som införts eller i ett fall är på förslag under 2000-talet:
Telefonavlyssning av personer som inte är skäligen misstänkta
Lagen innebär att ett telefonabonnemang som tillhör en person, som i sig är icke misstänkt, kan avlyssnas om det kan misstänkas att denne person kontaktas av en annan person som är misstänkt för ett brott som kan ge minst två års fängelse.
Överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning
Överskottsinformation från hemlig telefonavlyssning, tele- eller kameraövervakning kan användas för att utreda annan brottslighet än som själva övervakningen var avsedd för.
Utländskt samarbete
Svensk polis kan hjälpa poliser från EU och Norge att bedriva hemlig telefonavlyssning och hemlig teleövervakning mot personer som vistas i Sverige.
Lagring av uppgifter om telefonsamtal, e-post och Internettrafik
Teleoperatörer inom EU ska lagra följande uppgifter:
Vem som ringt vem, samtalets längd och tidpunkt.
Lag om kvalificerad skyddsidentitet
Polisman, personal vid SÄPO eller Försvarsmakten har möjlighet att i folkbokföringen få en ny identitet parallellt med din ”riktiga” för att infiltrera misstänkt eller pågående brottslighet. Det finns inga undantag för den som utger sig för att vara journalist.
Hemlig rumsavlyssning
Buggning får användas för förundersökningar av brott som kan ge mer än fyra års fängelse.
Exempel: terroristbrott, mord, dråp, grova narkotikabrott, allmänfarlig ödeläggelse.
Vissa andra brott är också uppräknade som våldtäkt, grovt koppleri, grov utpressning etc.
Med andra ord kan lagförslaget användas mot grova brott riktade mot peson och och/eller staten.
Totalförbud mot buggning föreligger mot vissa platser:
– advokatkontor
– läkarmottagningar
– biktstol
Efter en stor opinionsinsats från Journalistförbundet har redaktioner undantagits från buggning, men källskyddet är trots det inte heltäckande eftersom många journalister arbetar utanför traditionella redaktioner.
Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott
Lagförslaget innehåller rätt för polis att använda hemlig teleavlyssning, teleövervakning, kameraövervakning och postkontroll om det ”med hänsyn till omständigheterna finns anledning att anta att en person kommer att utöva allvarlig brottslig verksamhet”.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Det är vi som slåss för journalistikens status, kvalitet och oberoende
2008-06-16 – Det är vi i förbunden. Det är vi som slåss för journalistikens status och för den oberoende professionella journalistiken, sa EFJs generalsekretarare Aidan White när årets europeiska journalistmöte började närma sig sitt slut.
Rätt har han. Det är inte många andra än vi, som slåss för den kvalitativa journalistiken och för att en del av mediernas gigantiska vinster ska återinvesteras i journalistiken för demokratins skull.
– Medias framtid hänger på möjligheten att hålla en hög journalistisk standard, fyllde Arne König på.
Vi kan vara glada att vi har vårt förbunds vice ordförande som ordförande för alla europeiska journalister. Han gör ett mycket bra jobb och är respekterad överallt och av alla parter. Det är bra för journalisterna och journalistiken i Europa och det är bra inte minst för oss svenska journalister eftersom det ger oss unika möjligheter såväl till insyn som till påverkan.
Sträck på oss och var stolta över Arne!
De flesta motioner till årsmötet handlade också om nödvändigheten att slå vakt om och verka för en etisk journalistik, för villkor som understöder den goda journalistiken och för metoder och arbetssätt inom den journalistfackliga rörelsen för att uppnå dessa mål.
Odramatiskt har årets möte varit. Ingen har kallat någon annan för hund och lämnat lokalen i vredesmod. Inga nationella eller geografiska motsättningar har förekommit. I vart fall har de inte dykt upp till ytan. Ingen har intagit talarstolen och TALAT vackert och välformulerat men totalt obegripligt i 46 minuter.
Konsensus och vilja att slåss för kvalitativ demokrati har präglat mötet. Det är vi nöjda med. Lite oroliga blev vi när en tysk kollega i presidiet hastigt fick lämna mötet eftersom hans fru fått värkar. Vi vet alla att paret länge längtat efter ett barn. När de äntligen lyckats, anmälde barnet sin ankomst lite tidigt och vi har kollektivt hållit tummarna hela natten.
När vår finska kollega Eila inledde sista mötesdagen kunde hon lämna det glada budskapet:
Michael och han hustru har blivit förälder och mor och barn befinner sig väl.
Nu ska jag försöka ta mig hem. Om jag springer riktigt raskt mellan terminal 5 och terminal 3 på Arlanda, så hinner jag få en eftermiddag med familjen innan jag ska vara på plats igen på Vasagatan i Stockholm.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Inte kan detta hända i Sverige
2008-06-15 – Nej, inte Sverige! Inte kan detta hända i Sverige. Det är ju som Stasi igen, säger de chockade europeiska kollegerna när vi berättar om lagförslaget till signalspaning.
Nu har vi i alla fall hela journalistkåren i Europa enade i en uppmaning till den svenska riksdagen att med respekt för pressfrihet, meddelarfrihet, källskydd och medborgarnas personliga integritet rösta nej till förslaget.
Klockan 12.16 lördag var extraordinary general meeting of the EFJ över och nya stadgar antagna.
Tack och lov skulle jag vilja säga. Att det var över alltså. Och att det gick utan större konvulsioner. Vi kunde gå över till sakfrågorna.
Eftersom vi har olika traditioner inom våra europeiska organisationer kan EFJ- och IFJ-mötena ibland bli riktiga rysare, inte minst när det gäller stadgefrågor. När man kommer från en nordiska ordning- och redatradition så får man (läs jag) spader när deltagarna inte kommer i tid, kliver in och ut i mötet lite som det passar dem, inte kan hålla sig till rätt punkt på dagordningen, drar upp helt nya frågor eller när medlemmar i styrelsen kliver upp och talar mot sina egna förslag.
Nu lotsade Eila Hyppönen från finska förbundet oss igenom beslutslistan med en kombination av humor, stränghet och pragmatism som gjorde att helheten landade riktigt bra.
Nu ska jag inte berömma mig av någon större aktivitet under första dagen. Efter ett nordiskt upphovsrättmöte hemma i Sverige hann jag knappt i säng innan jag skulle upp och ta fakirflyget till EFJ-mötet. Motlutet var stort. När killen i incheckningen hävdade att våra elektroniska biljetter inte fanns, var jag sekunder från att slänga mig på golvet och sparka och skrika och skämma ut mig själv och förbundet.
I sådana lägen är det trygget att ha välfungerande kamrater med sig som en buffert mot verkligheten. I det här fallet heter hon Anita Vahlberg och är chef för mediepolitiken på vårt kansli, men hon är också perverst intresserad av (och duktig på) internationella frågor och speciellt stadgefrågor.
Här har hon också fungerat som diplomat och skötare när det visat sig att vi bokat rum på Fawelty Towers. Det yttrar sig i små förargligheter som att nyckelkorten aldrig fungerar till våra rum, att personalen sliter frukosttallrikarna ur gästernas händer så ostskivor och leverkorv yr i lokalen och att hissarna alltid går upp när man tryckt på ner.
Men jag ska inte beklaga mig. Våra tyska kolleger bjöd första kvällen både på god mat (bortsett från späcket som jag misstog för fetaost) och en fantastisk utsikt över Berlin. Och sedan fick jag tillfälle att sova som en dö hund i flera timmar och är närvarande inte bara i lokalen utan också i frågorna.
Nu talar vi inte bara om de stora problem journalistiken står inför. Nu talar vi om lösningar och gemensamt fackligt agerande.
Känns bra trots att Sverige inte spelade, åtminstone, oavgjort mot Spanien. Men vi hade i alla fall den bästa hejarklacken på hela EFJ-kongressen.
Vi hann se en bit av Berlin och en utställning också om aftonen, Vad utställningen handlade om? Bland annat hur nazisterna spionerande på och avlyssnade sina medborgare i allmänhet och journalister i synnerhet.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Låt det inte ske!
2008-06-14 Jag har inte varit i Berlin sedan muren byggdes, höll jag på att påstå, men det är inte sant. Jag har varit här senare som klassmamma på jakt efter rymlingar från en skolresa ledda av min dotter.
Då första gången för länge sedan, när jag var bara barnet och långt innan jag blev journalist, såg jag en kille som flydde över muren bli skjuten. Han låg länge och skrek:
– Hilf mir doch!
Nu är jag här för att vår europeiska journalistfederation håller annual meeting och extraordinary general meeting.
Temat är Journalism at the crossroads:
Facing up to Media Decline
Jag befinner mig på bron over floden Spree, på väg från logiet till möteslokalen när en kollega från Sverige ringer och frågar om förbundets synpunkter på signalspaningslagen som riksdagen ska fatta beslut om den 17 juni.
Äntligen!
Under hela 2000-talet har riksdagen i lagstiftningen genomfört tvångsmedel, som utöver att de inkräktar på medborgarnas integritet som aldrig tidigare, också kränker grundlagens regler om meddelarfrihet och källskydd.
Detta har skett utan att åtgärderna genomlysts ordentligt i medierna och i debatten. Nu har jag med bekymmer sett samma sak ske – eller snarare icke-ske - med signalspaningen. Vi är några organisationer som försökt hålla debatten igång, men intresset har varit förvånansvärt klent i det offentliga rummet.
Så även om det är i den sista skälvande minuten, är jag ändå glad att intresset för frågan äntligen börjar synas i medierna.
Förslaget innebär att våra telekommunikationer kan avlyssnas av ett underrättelseorgan. Det innefattar allt som vi skickar via mobil och e-post över gränserna och eftersom även ”inhemska” servrar finns utomlands, så har staten i praktiken tillgång till allt vi kommunicerar, även inom riket och även det mest privata.
Sug på den medborgare! Inte hör sådant hemma i en rättstat och demokrati. Och tänkt på hur ett sådant system kan utnyttjas, om någon inte vill att Sverige ska vara en rättsstat och demokrati.
Förbundet har skrivit brev till alla riksdagsmän i Sverige med uppmaningen att de måste besinna vad de håller på att ställa till med och därför rösta nej till förslaget.
Låt det inte ske!
Stoppa lagstiftningen om signalspaning.
Frågan kommer också upp på agendan för vår europeiska journalistfederation, EFJ, när de officiella förhandlingarna drar igång.
Idag har det varit seminarium och oursoursing, ägarkoncentration och de effekter det får på journalistiken när ägarna bara bryr sig om snabba vinster och inte om kvalitet.
Men journalistik är inte vilken vara som helst och journalister inga ”content providers”. Kom ihåg det och säg det till alla så ofta som möjligt.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Storebrors öra, snart i ett hem nära dig
2008-06-09 Den här dagen går inte ihop.
Jag ska vara på TCO-styrelsen, delta vid en prisutdelning, möta nordiska kolleger för att prata upphovsrätt och helst också träffa SVT-klubben.
Mer eller mindre samtidigt.
– Det hade varit bättre om du låtit mig bestämma, det hade varit bättre om du hade stannat hemma, muttrade maken när jag i ottan vimsade runt i min halländska idyll och försökte låta bli att glömma alla papper som skulle med till Stockholm.
Sovit något vidare hade jag inte heller, eftersom ett litet fågelskrälle suttit utanför sovrumsfönstret och gastat som en besatt hela natten. Näktergal tror jag den kallas.
En försommarmorgon i Halland när solen skiner är vacker så ingen, utom den mest förhärdade, klarar av att se för tårar.
Jag är förhärdad. När jag vid 5-tiden haltade genom trädgården med resväskan på släp för att få lift med dottern till Halmstad, såg jag bara att torkan förvandlat min fantastiska rabatt av blå iris och gula liljor till en slokande anhopning av gulnade blad.
Om jag inte lyckats slita sönder något i knäet när jag skulle skynda mig ur ett plan från Karlstad för ett par veckor sedan, så hade jag dansat en regndans, men just nu är jag inte så dansant. Statiskt småsur snarare.
– Gnällig, sa Bill.
– Grinig var ordet, sa Bull.
Och den 17 juni är det stor risk att riksdagen röster igenom FRA-avlyssningen av oss alla: storebrors öra, snart i ett hem nära dig.
Morgondagen går heller inte ihop, men på onsdag blir det bättre tider, hoppas vi.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
|
|
