Att landa i vardagsverkligheten är inte lätt efter en kongress som visat så stort förtroende och så stor vilja till konstruktiv enighet. Och de nya i styrelsen ska veta att det är välkomna, men ändå är det hjärtslitande att bli av med Susanne Björkenheim, Anna Bubenko, Marianne Falk, Alf Johansson och Jonas Nordling. Jag önskar att jag kunde förmedla allt vad de gjort för journalisterna och journalistiken till varenda medlem av vårt fantastiska förbund. De är människor som gjort skillnad till det bättre.

Vardagsverkligheten tog raskt hand om känslostormarna.

Mågabiten (svärsonen) plockade upp mig i Halmstad vid hemkomsten på lördagseftermiddagen. Hemma i byn hann jag rusa in och snabbpussa på maken och titta på fina blombuketter som jag fått, innan vi ilade vidare till huset bredvid där barnbarnen bor.

Dottern och mågabiten skulle på kalas och även om jag var tämligen utmattad så skulle jag nog kunna hålla liv i ungarna ett dygn med hjälp av korv och välling, tv-spel, barnprogram och pussel.

Lilla minsta har en favoritlek som heter Gömma allt. Hon gömde fjärrkontrollen så det enda vi kunde titta på var TV-shop. Själv somnade jag hela tiden när jag försökte övertala barnen att det var dags att gå och sova.

Att lilla minsta skulle få ligga bredvid mig i mammas och pappas säng var ganska självklart, men det tyckte storebror också framåt natten och katterna dessutom. Jag kände mig ganska ansatt med lilla liten som tacklade från söder, storebror som tacklade från norr, katterna som tryckte på österifrån och sänggaveln som tog emot i väster.

Hur mycket jag än älskar mina barnbarn var jag glad när deras föräldrar återvände och jag kunde visa upp deras avkomma utan blåmärken, klädda och närda och något så när rena. Äntligen hem och sova!

Lilla minsta hade lekt favoritleken Gömma allt och gömt min ena sko, så jag fick sjava hem i ett par ohyggliga, lånade, ljusgröna foppatofflor.

Måndagsmorgonen chockstartade med nedläggning av Punkt Se:

In i selen igen.


Agneta Lindblom Hulthén

Solen skiner som den ska. Hägg och syren doftar på Djurö. Det är som det ska i den bästa av världar.

Under första kongressdagen var det huvudsakligen soligt inne i kongressalen också. Jag gläder mig åt att ordet solidaritet som ansetts utslitet, obsolet och oanvändbart i alltför lång tid nu åter används och används med övertygelse och engagemang och är förankrat i verklighet och övertygelse.

Stadgefrågor tog en stor del av måndagen. Diskussionen präglades av en vilja till konsensus och konstruktivitet som värmer ett ordförandehjärta. Kongressen vill ha en fortsatt organisk tillväxt av förbundet men också ett väl utrett förslag till nästa kongress om medlemskapets gränser. Förbundsstyrelsen fick på nöten i en stadgefråga om karens för hjälp med rättsskydd under tre månader för nya medlemmar. Det tyckte inte kongressen.

Vi hann också med Rachel Mohlin som hade telefonhälsningar från diverse potentater. Några kongressombud misstänkte att det hela var fejk, men man vet aldrig.

Aidan White, generalsekreterare i IFJ, vår internationella federation som organiserar mer än en kvarts miljon journalister, talade till kongressen. Han är en lysande och engagerad talare och förmodligen den som vet mest om journalisters villkor i hela världen. Vi som haft förmånen vet också att han är en lysande dansör, men han hade bråttom till någon annan plats där journalister behöver honom, så han hann inte stanna till kongressfesten.

Dessutom bidrog han till att kongressen slappa mitt sedvanliga maratontal i kongressinledning. Aidan hade så bråttom att komma i talarstolen att jag fick klara mig med sex minuter.

En annan som fick varma applåder var Sture Nordh som inte talade utan samtalade och sa så många varma ord om Journalistförbundet att vi blev rent rörda, åtminstone jag.

Aftonen slutade för min del efter kongressförhandlingarna med en improviserad hjärnstormning om upphovsrätten tillsammans med gästerna från finska förbundet. Huka er medieägare, nu laddar vi om!

Tisdagens varmaste applåder fick Esayas Isak, bror till den svenske journalisten Dawit som nu suttit fängslad i Eritrea i sju år. Kongressen manifesterade starkt för det fortsatta arbetet för att få Dawit fri.
Kongressen applåderade dessutom med stor förtjusning sitt eget beslut att bifalla förbundsstyrelsens förslag om en inkomstförsäkring.

Ett tydligt budskap från kongressen till organisationen är det starka stödet för arbetsledarna som en viktig del av förbundet.


Agneta Lindblom Hulthén

Så där vid 17.00-tiden igår blev jag okontrollerat känslosam.

Det händer så sällan att det nästan är aldrig och jag försökte ställa mig vid sidan av mig själv och säga åt mig på skarpen att skärpa mig. Inte hjälpte det.

Vi var på avslutningspunkten på det sista förbundsstyrelsemötet för den här styrelsen. Den gångna kongressperioden har varit osedvanlig tuff men också framgångsrik. Avtalen vi slitit för har blivit bra. Och en sak kunde vi veta och det är att vi inte kommer att ses i den här konstellationen och med den här uppgiften någon mer gång. Så det var dags att sammanfatta och säga tack.

Under hela den tid jag varit ordförande har arbetet i styrelserna alltid varit välsignat med en god sammanhållning och ett stort mått av förtroende mellan medlemmarna i styrelsen. Jag har suttit i styrelser där det inte varit fallet och jag vet vilka negativa effekter det kan få på verksamheten.

Jag ville säga till den här styrelsen att den på alla sätt uppträtt som en styrelse och hållit ihop under ibland extremt tuffa förhållanden. Och så sa jag det och då blev det till min förvåning tjockt i halsen och vått i ögonen.
Men jag säger gärna till hela världen det jag sa till förbundsstyrelsen.

Vi har varit framgångsrika i såväl i yrkesfrågorna som avtalsfrågorna. Vi har lyckats med det, därför att styrelsen hållit ihop och på grund av ett engagerat arbete från kansliets och de förtroendevaldas sida.

Jag sa till styrelsen att jag är tacksam och stolt över att ha fått jobba med dem och över det vi åstadkommit gemensamt och det får gärna hela världen veta. Vissa stunder under kongressperioden har varit orimligt tunga. Då har det varit tryggt att ha en styrelse som inte darrat på manschetten och som hållit ihop när trycket utifrån varit stort.
Ansvarsfulla har de varit styrelsekamraterna och kloka. Roligt har vi haft dessutom.

Om en liten stund kommer kongressen att tutas in av glad och kaxig blåsmusik och vi startar bygget för de tre kommande åren. De tre

år som gått har några gånger varit förfärliga men för det mesta fantastiska.

Stort tack till förbundsstyrelsen 2005  - 2008 från mig, och är jag övertygad om, från medlemmarna. Bra jobbat!


Agneta Lindblom Hulthén

Som ett härläger på uppmarsch, som en cirkus mellan två tältresningar, som ett resande teatersällskap i uppbrottstimman – så ser förbundets kanslilokaler ut just nu.

Flyttlådor överallt. På dem står det sådant som Justus 15 lådor eller Lottas lådor för sekretariatet. Själv snubblade jag på en lastpall när jag äntrade lokalerna i morse och slog upp skoskavet. Det får bli de gamla präktiga gråskorna istället för nya fina rödskorna med slejf i veckan som kommer.

Allt detta i anledning av att Journalistförbundet ska hålla kongress. Jag tror inte kongressledamöterna kan drömma om hur mycket papper, hur mycket människor, hur mycket planering, hur mycket kontorsutensilier och hur mycket logistik det krävs för att allt ska fungera

Att vädret är gudomligt och att vi befinner oss mitt i hänryckningens tid har inte hindrat Eva-Lena och Else-Marie att under brinnande helg för säkerhets skull besöka arbetsplasten för att exercera med lådor med protokoll och handlingar.

Jag tänker på våra kamrater i Danska Journalistförbundet som länge hade kongress varje år. De hade inte mycket tid över att göra allt som deras kongresser bestämt mellan upp- och nerpackningarna.

Danska kongresserna är både lika och olika våra, till exempel är det lite mer kontinentala vanor, lite mer pilsner, i Danmark.

Vi nordbor gästar varandras kongresser om vi har tid. De senaste åren har det mest blivit snabbvisiter eftersom vi har för mycket att göra allesammans. När jag ska hälsa från det svenska förbundet i Danmark brukar jag avsluta mitt tal med att säga att ”för övrigt anser jag att danska är världens sexigaste språk”. Jag säger det för att jag faktiskt tycker det, men också för att det är ett säkert kort för att få lyssnarnas sympati. Efteråt brukar det alltid dyka upp åtminstone en person som undrar om jag inte skulle kunna tänka mig att bli vice ordförande i Danmark.

På norsk kongress var jag som tämligen ung och oerfaren svensk representant – det var väl ingen annan som kunde åka - för första gången så länge sedan som när Bobbysocks vann Eurovisionsschlagerfestivalen. Jag tror evenemanget hette så på den tiden. Under en sväng på stan i Lillehammer där kongressen hölls, höll jag på att bli ihjälviftad av norska flaggor. Det hade varit en pinsam död.

Förra året i Finland hade jag övat in några ord på finska för att hedra Pekka Laine (de finska ordförandena brukar heta Laine). Jag förstod efteråt att de flesta begripit vad jag sagt på svenska men att alla undrade vad den där obegripliga stumpen i mitten av talet handlade om.

En dag kvar till vår kongress. Jag tror att allt är klart utom möjligen de tal jag förväntas utbrista i och platsen för den ryska utställningen.

Jag har gått igenom listan över de medlemmar som dött under kongressperioden. Där finns flera namn på kära vänner och fackliga kamrater och de flesta av dem borde rimligen haft många år kvar att leva och verka. Föreställningen att journalister slits ut och dör

tidigare än andra yrkesgrupper försvann när alkoholromantiken rensades ut för så där 30 år sedan. Kanske är det så att högt arbetstempo, underbemannade redaktioner och en ständigt rullande deadline nu skördar sina offer.

Vad kallt det plötsligt känns i sommarvärmen.


Agneta Lindblom Hulthén

Läser Margot Wallström som skriver om EU-kommissionens förslag till ”ökad öppenhet” i Medievärlden.

Har en halvtimma tidigare läst själva förslaget och vi har lagt ut information på hemsidan. Rubriken lyder Journalistförbundet slår larm:

Skandalös attack mot öppenheten i EU

Det är samma förslag vi talar om.

Jag har läst förslaget och kan inte se annat än att EU här vill förflytta positioner tillbaka inte bara till den slutenhet som rådde före det som uppnåddes vid Sveriges ordförandeskap 2001 utan tillbaka till tiden före Amsterdamfördraget 1997.

– Svart är vitt, sa kejsaren.

Läs artikeln på Journalistförbundets hemsida.

Gå in på EJFs hemsida och kolla.

Gå in på Statewatchs hemsida och kolla förslagstexten.

Använd ditt källkritiska sinne.

Det är givetvis Margot Wallströms jobb att sälja kommissionens förslag, men det är lika givetvis vårt jobb att kolla källan och ifrågasätta och inte bara gapa och svälja.

– Slutenhetschock! skulle jag vilja utbrista.

Pingsthelg firar jag på kansliet. Får jag inte ha kvar Annandag Pingst kan jag lika gärna jobba. Inte mycket lönt att fara fram och tillbaka till min byhåla i Halland och komma hem sen fredag när jag måste vara tillbaka i Stockholm söndag eftermiddag. Uppriktigt sagt är det ganska trevligt att vara ensam och arbeta i fridfulla lokaler. Vanligtvis är mitt och Arnes arbetsrum lika lugnt som en ståplatsläktare i slutminuterna när hemmalaget ligger under.

Jag vill dessutom ha alla argumentbitar på plats inför kongressen såväl för styrelsens som för kongressdelegaternas skull. Förbundet har hur mycket tuffa frågor som helst att tackla nu och under den närmaste framtiden och därför krävs det att många och kloka hjärnor kan arbeta för goda och kreativa förslag och har det underlag de behöver för det.

Kongressen är på plats där den ska vara på tisdag: på Djurö och mitt i försommaren. Den riktiga kongresskänslan (påminner om skolavslutning inför sommarlovet med glädje och förväntan) har inte infunnit sig ännu. En seg vårförkylning har gjort tillvaron tungrodd ett tag, men nu är hostan på upphällningen och om tisdag kommer känslan att finnas där.

En annan förberedelse är också fixad. Jag kommer att se kongressombuden. Kontaktlinserna har varit utslitna länge. Utslitna och skitiga. Optikern var chockad när jag skrek mig till en akuttid för att hinna få nya.

Jag vågade inte berätta för henne att jag dessutom nästan druckit upp dem. Var hemma och hostade förra helgen. Trött om aftonen hittade jag inte linsburken när jag skulle trilla i säng utan la dem i ett glas i badrummet. När jag höll på att hosta lungorna ur mig morgonen därpå kom den empatiske maken sättande och fyllde ett glas med vatten för att lindra attacken. Himla tur att jag i tid upptäckte vilket glas.

Vilket påminner mig om ett annat hemskt linsminne. För ganska många år sedan ordnade jag ett seminarium On female writing i Göteborg. Fay Weldon var ett huvudnummer och jag skulle sitta på scenen och vara märkvärdig och fördela ordet.

Lite stressigt blev det på morgonen i hemmet och när jag skulle trycka in kontaktlinsen i mitt halvblinda öga tappade jag den.

Nissekatten – salig i åminnelse – tassade förbi och slängde reflexmässigt ut sin skära tunga mot den dalande plastflagan och vispade in den i matsmältningsapparaten.

Eftersom jag såg blott diffust fick jag överlämna moderatorskapet till en seende kollega. Gräm. Gräm. Gräm.

Men nu ser jag och inte en katt finns i närheten. Jag inte bara ser, jag ser fram mot kongressen.



Agneta Lindblom Hulthén