Ringsignalen på min mobil har väckt en del förargelse – glädje också för den delen, främst hos mig själv. Mitt inlästa meddelande som svarar när jag inte svarar har också kritiserats. Det senare för att jag inte låter seriös och säger Journalistförbundet utan låter lite hejsan, tjosan.

Ringsignalen har bestått av min dotterson som med gäll (genom märg och ben skärande är mer korrekt) röst skriker:

– ORGOR! VAR ÄR DU! ORGOR! VAR ÄR DU!

Denna inspelning gjordes innan han lärt sig säga mormor.

En sen natt i bil mellan Kungsholmstorg och Vasagatan vrålade telefonen sitt ORGOR! Och bilföraren var halvvägs upp på en refug i rena förskräckelsen.

Varje gång telefonen ringer när jag är på väg till TCOs styrelsemöte noterar Sture Nordh lite ironiskt:

– Nu kommer Agneta, hör vi.

En ung kollega från Aftonbladet som jag hade sällskap med till Nyköping fick uppleva hela kupéns uppståndelse varje gång ett osynligt barn vrålade ORGOR! och rådde mig allvarligt att byta signal.

Senast jag träffade dottersonen hade jag bestämt att han skulle hjälpa till med bytet.

Han skulle säga ”Världens bästa Journalistförbund, världens bästa mormor” som ringsignal och ”Välkommen till Journalistförbundet. Var snäll och lämna meddelande” som meddelande.

Vi tränade och tränade och jag la ett Rut och Knut-dataspel i potten.

Dags för inspelning.

– Välkommen till Journalistförbundet. Här finns många kalaormar, sa gossen.

– Jamen, så skulle du inte säga. Vad katten är en kalaorm? Är du alldeles…

– Kalaormar finns på Island och Journalistförbundet. Dom är bruna och hemska och sprutar eld på tulpaner. Men bara i självförsvar.

– Men lägg av nu, larva dig inte. Säg ”Världens bästa Journalistförbund.” Tänk på Rut och Knut, manade jag.

– Välkommen till världens bästa farfar, sa gossen och föll omkull av skratt.

Så höll vi på. Ibland åt vi lite glass.

Nu låter min ringsignal:

– Hej, välkommen till mormor.

Meddelandet fixade vi inte. Han fick sin Rut och Knut ändå.

Jag undrar vad Tidningsutgivarna skulle ha tänkt om de ringt min mobil och fått höra:

– Välkommen till Journalistförbundet. Här finns många kalaormar.

– Var det inte det vi alltid misstänkt, hade de nog sagt.


Agneta Lindblom Hulthén

Ibland får vi internationella besök på Vasagatan. För det mesta är det journalister eller fackliga kamrater från olika hörn på klotet som vill informera sig, utbyta idéer, be om hjälp och bistånd, lämna hjälp och bistånd eller bara hälsa på. En dansk kamrat som vi tycker speciellt mycket om brukar komma förbi och undra om någon vill gå med på sing-a-long.

En gång för ett bra tag sedan hade vi kineser på besök. När vi berättade om den svenska offentlighetsprincipen och gav som exempel att vilken medborgare som helst kunde få läsa statsministerns tjänstepost, reste sig kineserna upp och gick. Utan att ens tacka för kaffet.

Lätt förvånade jagade vi ifatt tolken och undrade:

– Vad fan…

Det visade sig att kineserna trodde att vi satt och ljög när vi beskrev offentlighetsprincipen och av detta kände de sig så förolämpade att de fann sig föranlåtna att lämna lokalen.

Därför var jag lite nervös när jag skulle prata om det självsanerande etiska systemet för vietnamesiska gäster häromdagen. Det var dessutom inte bara journalister utan också en minister och hans biträdande och en lagklok som arbetar med en ny och förhoppningsvis mer generös yttrandefrihetslagstiftning i landet.

Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, tänkte jag.

Inte är det lätt att kommunicera genom tolk heller, även om jag blivit ganska bra på att hålla koll på vad alla specialtermer inom den här delen av lagstiftningen heter på engelska.

Det gick väldigt bra att kommunicera via tolken. Det var inte alls svårt att förklara den svenska lagstiftningens bakgrund. Ingen somnade trots att jag tråcklade mig tillbaka till såväl 1766 som de svenska landskapslagarna på medeltiden.

Jag fick en massa intresserade och initierade frågor tillbaka. Ingen lämnade rummet i förväg trots att jag nämnde offentligheten kring statsministerns post. När vår utmätta tid var över, ville jag knappast att de skulle gå, för det fanns så mycket mer att tala om. De verkade också ganska belåtna.

Himla trevligt är det, när verkligheten överträffar förväntningarna.


Agneta Lindblom Hulthén

Sommartider, nej, nej!

Sommartiden menar jag. Avskyr den lika mycket som jag dyrkar sommaren.

Om jag i vintermörkret av en händelse får höra Wirséns sommarpsalm i radion blir jag knämatt av sommarlängtan. När klockan ska ställas om så den är sex när den egentligen är fem känns det som vinterkräksjukan.

Inte vill jag gå och lägga mig på kvällarna och inte vill jag gå upp på morgnarna heller.

Nu förbereder vi kongressen, tidsschemat är tajt och sista justeringen av svaren på kongressmotioner tog en kväll som blev sen.

Väckarklockan hade ringt en halvtimma innan den fick upp mig ur sömnbrunnen halv sex (fast det stod halvsju på urtavlan eftersom den jävla sommartiden utbrutit).

Duschade iskallt för att vakna men somnade ändå i duschen och skulle ha drunknat om jag haft underbett.

Insåg för sent att jag bokat in ett tidigt frukostmöte om säkerhet för journalister och dessutom lovat köpa själva frukosten.

Taxi! Taxi!

Taxikillen satt och löste korsord när jag vildögd kom rusande och vrålande:

– Kör! Jag är skitsen!

– Vem dödade Abel? undrade han.

– Kain, sa jag men det stämde inte riktigt med hans andra ifyllda rutor, så jag fick ta i för att övertyga honom.

Medan han tog kurvorna på två hjul berättade jag ur bibliska historien om Adam och Eva, om röken från brännoffer som steg mot himlen och rök som höll sig längs backen och hur avis Kain blev på Abel och slog ihjäl honom.

– Hade Adam och Eva fler barn? frågade chauffören.

– Det måste de haft eftersom det ju blev fler människor i sinom tid.

(Jag vill minnas att bibeln skriver något om att någon gav sig iväg till ett annat land för att ta sig en hustru, men det är ologiskt om Eva och Adam var först, så jag komplicerade inte historien för att inte virra till det för reskamraten).

När jag betalade tittade han upprört på mig:

– Men det är ju incest!

Jag flåsade i mål med frukost försedd precis när första säkerhetsexperten angjorde Vasagatan 50.

Det blir nog bra med säkerheten också när vi får tänka färdigt.


Agneta Lindblom Hulthén

Att ta till strid på arbetsmarknaden är inte lätt. Det kräver mod och eftertanke och tar otroligt mycket arbete, kraft och resurser av en organisation.

Svenskt Näringsliv har fel och de som tycker att den demokratiska balansen på arbetsmarknaden består i att arbetsgivaren dikterar villkoren har fel. Konflikt är inget någon tar till om det inte är absolut nödvändigt och oundvikligt.

Via den statliga lönepolitiken, via Konjunktur- och Medlingsinstitut och ett ineffektivt Konkurrensverk, sitter arbetsgivarna med trumf på hand. Arbetsgivarorganisationerna jobbar duktigt för att förstärka bilden av stackars arbetsgivarna och stygga maktfullkomliga facket. Det stämmer inte med verkligheten. Visst är maktbalansen skev på svenska arbetsmarknaden, men den är skev till de arbetande människorna nackdel.

Svensk lagstiftning ger makten åt arbetsgivarna. Strejk- och konflikträtten är redan mer än tillräckligt inskränkt. Låt inte lura er av Svenskt Näringslivs propaganda.

Demokrati innebär också demokrati på arbetsplatsen.

Med detta sagt håller jag alla tummar för Vårdförbundet och önskar dem all framgång i sin lönekamp.

Lite praktisk insats från Vårdförbundet skulle vi ha behövt i familjen i helgen. Dottersonen har lanserat busebowling. Den går ut på att kasta, knuffa eller sparka en Pilatesboll (cirka en meter i diameter) mot någon annan familjmedlem eller kamrat, helst någon mindre.

Om vederbörande trillar omkull har man vunnit.

När jag inte kommit fram till datorspelen på grund av för många intresserade barn och unga har jag ondgjort mig över deras stillasittande liv och manat till rörliga lekar, helst i friska luften.

Nu när de kreativa små liven uppfunnit ett rörligt och muskelstimulerande spel, klagar jag över bulor i huvuden, skrapade knän, krossat porslin och tillplattade katter. Som dottersonen uttryckte det när jag beslagtog pilatesbollen:

– Hur ska du ha det, egentligen?


Agneta Lindblom Hulthén