Att hålla i lönar sig. Journalistförbundet har hållit i, uppvaktat, tjatat och remissat om att det måste finnas skyldighet för myndigheter att lämnat ut offentliga handlingar i elektronisk form. När så inte sker försvårar det journalisternas arbete i allmänhet och deras granskande uppgift i synnerhet.

Nu har det kommit ett kommittédirektiv 2008:26 som säger att detta krav ska utredas.

En annan sak som vi likaledes remissat, tjatat o s v om är § 7:6 i personuppgiftslagen, som också kan användas för att försvåra journalisternas arbete. Även denna ska ses över.

Annat att glädja sig åt är att riksdagens beslut att ägarkoncentrationen inom medierna äntligen ska utredas. Visserligen skedde beslutet i misshugg, men vad gör det. Ägarkoncentrationen är en av våra viktigaste demokratifrågor. Att riksdagen äntligen uppmärksammat detta, om än i misshugg, är tillfredsställande.

När jag läste Anders Ahlbergs fredagskrönika i medievärlden om det schulmanska bloggandet i VF i förra veckan tyckte jag den innehöll så mycket klokt att jag var tvungen att mejla och uttrycka min uppskattning.

AA skriver:

”Bröderna Schulmans och andra smädares roller är principiellt mindre intressanta. Hur vi behandlar varandra är en fråga om uppfostran, eller som samhällsprocess om socialisering.

Ett rimligt fritt samhälle har marginaler för hur man kan bete sig. Vi ska inte ha regleringar långt in i den privata sfären.
Bröderna Schulman och andra får härja på, smäda varandra och baktala andra, så länge de håller sig innanför det som står i brottsbalken. Antagligen också på nätet, eller delar av nätet, som är en helt ny typ av samhälle där det mycket nära och privata – en blogg till exempel – plötsligt kan nå miljonpublik.

Men det finns arenor på nätet som definitivt inte är privata, utan uttalat publika. Dit hör mediernas sajter. Där gäller ett klassiskt ansvar för det som sägs, skrivs och visas.

Detta måste medierna betänka. Värmlands Folkblad ger i det här fallet legitimitet i ordets strikta bemärkelse åt Schulman-bröderna.”

Vi har en riksdag med fingret på avtryckaren när det gäller för yttrandefriheten inskränkande lagstiftning. I en sådan tid är det viktigt att de journalistiska medierna faktiskt tar sitt ansvar och inte använder yttrandefriheten till tramsifiering, mobbing och personförföljelse.

Jag minns hur en tysk, tidigare östtysk tidning, efter murens fall använde sin nyvunna tryckfrihet till att publicera en tävling om vem som kunde ejakulera längst. Värdigt kändes det inte, vid tanken på alla som avrättats och torterats ihjäl i totalitära regimer för att försvara denna yttrande- och tryckfrihet.

Nåja, VF knoppade av bröderna S och bad om ursäkt, men jag är fortsatt bekymrad när jag läser Peter Frankes (VFs ansvarige utgivare) förklaring:

”Vi skulle aldrig ens överväga att publicera en del av det som finns på bloggen i papperstidningen. Vi övervakar de etiska reglerna varje dag och diskuterar publiceringsprinciper lika ofta.

Det har vi inte gjort kring Schulmans blogg. Bloggar är svåra att övervaka dygnet runt.”

Ansvarig utgivarskapet enligt svensk modell har fungerat väl. Det kommer förmodligen att ha svårt att överleva eftersom det är unikt och därför skaver i det europeiska systemet.

Men ska det ha en chans att överleva så måste utgivarskapet vara ansvarigt och inte oansvarigt. Utgivare som lämnar över ansvaret till dem som blir intervjuade, ”de ville ställa upp”, underminerar systemet precis som de utgivare som publicerar därför att styrelse eller marknadsavdelning trycker på av ekonomiska skäl.

Ansvaret är den ansvarige utgivarens. Tar inte den ansvarige utgivaren det, har vi lagstiftarna över oss med full styrka.

Fler självständiga och ansvariga utgivare som tänker efter före välkomnar jag.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Glöm inte att skriva motioner till förbundskongressen. D.S.

Genom trädgården drar yngre generationerna och deras polare i snögloppet mot gungarna vid slutet av Risenvägen. Det är större små i väteavstötande praktiska plagg och mindre små i kärror, stövlar, hinkar, spadar, snoriga nosar, skötare av båda könen, rosiga kinder och kalla små händer (får man anta) och stor målmedvetenhet.

Ett par av dem har jag andrahands upphovsrätt till. En av dem vänder sig om och kyssar, jodå riktig kyss, en lika stor (eller liten) mycket ordentligt och grundligt på munnen. Så sjavar de vidare.

På hemvägen stannar de till för att värma händer, kissa och försöka spionera ut var påskäggen är gömda.

– Varför tycker du om mig? undrar han som pussade kompisen i trädgården tidigare under dagen. Han frågar om allt hela tiden, även de mest självklara saker. Förmodligen gör de det i den åldern. Jag har glömt hur det var.

Men den här frågan var en svår en.

– För att släktet ska leva vidare har evolutionen lagt ner i mormödrars gener att de ska tycka att små pojkar som luktar våt hundvalp är oemotståndliga, kan man inte svara.

– För att du är en klok och rolig liten skit och mitt barnbarn, låter bättre.

Han blir ganska nöjd.

– Varför tycker du om T (den grundligt kyssta lekkamraten)? undrar jag.

– För att jag blir lycklig när hon är på dagis, svarar han.

– Men gillar hon verkligen att du kysser henne så där som du gjorde i trädgården? undrar beskäftiga jag.

– Jaha, det gör hon. Ibland slickar jag hon i ansiktet också och det med tycker hon om, säger han belåtet.

Jag blir lite matt när jag tänker på deras ständiga snorighet, men kärleken lär vara tålig och fördragsam.

Snart är det dags att sätta igång den stora påskäggsjakten i trädgården. Ritade kartor för dem som inte kan läsa. Hemsnickrade verser med ledtrådar för den som kan läsa. Samba som är rottweiler begriper varken ritat eller skrivet men brukar hitta sitt påskägg med falukorv ändå.

Katterna sitter i äppelträdet och tittar med förakt på oss alla och i synnerhet på Samba. Inte ens ett påskägg fyllt med trinda små möss skulle få dem att ägna sig åt något så löjligt som äggjakt.

När det skymmer tänder vi påskelden.

Glad påsk önskar jag oss alla och i synnerhet alla som är medlemmar i Journalistförbundet. Många påskpussar (helst snorfria) önskar jag alla pussningsberättigade.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Även om påskeldar och raketer, inkokt lax, sill och snapsar, ägg och påskris, har sin goda tid, så hittar du säkert en stund att skriva en motion till Journalistförbundets kongress. Du vet säkert hur vi ska utveckla lönepolitik, försvara upphovsrätt, stärka yttrandefrihet och få den goda journalistiken att blomstra. Skriv och föreslå innan tiden går ut. D.S.

– Himla tjat om kongressvalet före kongressvalet. Varför tycker du inget om resultatet? frågar medlem som ofta frågat förr i telefonen.

Hundra procent blev det inte, så jag är förstås inte nöjd. Känner jag mig rätt hade jag kanske inte varit nöjd med hundra procent heller. Jag har svårt med nöjdheten. Men att var femte medlem är så engagerad att hon röstar i kongressvalet är inte så illa. Förmodligen är det rekord inom organisationsvärlden. Det är lite svårt att bedöma eftersom det inte är så många som har samma direktdemokrati som Journalistförbundet. Kongressombud och motsvarande utses vanligen via olika representativa modeller.

Våra motparter har ingen direktdemokrati alls.

Tack alla ni som röstade i valet. Tack alla ni som jobbade med att få oss att rösta i valet.

Nu ser det ut som direktvalet blir kvar. Förbundsstyrelsen kommer i vart fall inte att föreslå någon ändring. Själv har jag haft ett jättejobb med att övertyga mig om att det vore lika bra att slopa valet. När jag väl övertalat mig ville styrelsen annorlunda. Nu har jag funnit mig i det också – mespropp som jag är.

Dagarna har snurrat på med sedvanlig hastighet. Det har varit medlemskapets värde och diskussion om PP och förbundsstyrelse och etikfrågor och medlemsmöten och Saltsjöbadsavtal och valberedning och kontakter med Justitiedepartementet och debattartiklar (Expressen tar inte in genmäle) och TCO-styrelse och tusen andra företeelser, små som stora.

LO, PTK och Svenskt Näringsliv hade seminarium om nytt huvudavtal i förra veckan. Mycket historia handlade det om och mindre framtid. Alla representanter för alla organ duckade förhandlarrutinerat för alla frågor, så vi som var intresserade av framtiden fick inte så många svar.

Svenskt Näringsliv, i det här fallet Jan-Peter Duker, försökte påskina att det är obalans på arbetsmarknaden eftersom facket har konflikträtt. Lite konflikträtt kan han tänka sig, men bara lite.

Jag håller med honom om att det är obalans mellan parterna men den obalansen är inte till arbetsgivarnas nackdel. De anställda och frilansarna är i underläge gentemot ägarna/arbetsgivarna och inflytandet har bara minskat de senaste åren. Obalans råder och den behöver korrigeras till arbetstagarnas förmån inte tvärtom.

Jag var i starkt behov av strumpbyxor, brunt smink att kleta på min bleka nos och en 4-kanalig brödrost som dottern önskat på födelsedagen, men fick inte tid att handla efter seminariet.

Tog morgonflyget till Sundsvall med trasiga strumpor och blek nos.

Hästesov på planet och snarkade förmodligen så övriga resenärer satte frukosten i halsen, för jag var torr i munnen när jag vaknade och folk glodde lite konstigt.

Sundsvall var senast anhalten i vår lönecoaching on tour. En heldag med praktiskt lönearbete och förberedelse för lokala förhandlingar är så roligt, så kreativt och lärorikt så det unnar jag alla.

Hoppas att deltagarna tyckte detsamma.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Glöm inte att skriva motioner till förbundskongressen. D.S.

I söndags beskar vi äppelträden i trädgården. Jag samlade ihop grenarna till påskaftonsbrasan och fick akta mig för att inte trampa i snödroppar och påskliljor.

Ner mot bäcken stod blåsipporna som spön i backen. När jag klev upp på måndagens morgonkula var den kulen, med kuling och snöstorm. Sämre sent än aldrig vill jag påstå om den här vintern.

Ändå ser jag fram mot påsken med rosor på kinden och solsken i blick.

För det första: det ska bli så skönt med lite ledigt.

För det andra: det ska bli så skönt med lite ledigt.

För det tredje: det ska bli så skönt med lite ledigt.

Jag gläder mig dessutom åt att Högsta domstolen gav Claes Eriksson och Vilgot Sjöman rätt i den långa rättsprocessen om deras upphovsrätt.

”Få upphovsmän har haft den fighting spirit som Sjöman, som dog 2006, och Eriksson har uppvisat. TV4 kan nog få igenom reklamavbrott även framöver.

Men igår slogs fast att ett tv-bolags 'Vi måste' fortfarande inte kan besegra ett par regissörers 'Vi vill inte'.

Jag blev lite tagen, där jag stod i snöslasket utanför HD när domen lämnades ut, och såg Claes Erikssons ögon tåras.” skriver Mårten Blomkvist i DN 2008-03-19.

Jag blev också tagen när jag hörde domslutet och också när jag läste Mårten Blomkvist. Han sammanfattade både saken och känslan så perfekt i sin text.

Författareförbundets ordförande har kallat domen en Phyrruseger. Det håller jag inte med om. De som sitter på den ekonomiska makten, i det här fallet de stora medieföretagen, kan alltid diktera villkor och gör det, till exempel gentemot Journalistförbundets frilansar som de försöker tvinga på ”fulavtal” med avsikten att röva deras upphovsrätt.

Men den här domen visar att de inte ensidigt kan ta den med ”våld” och utan överenskommelse. Det är oerhört viktigt i en tid när den mediala ägarkoncentrationen attackerar individernas upphovsrätt och där aningslösa och naiva, för att uttrycka sig diplomatiskt, personer och grupper spelar ägarmakten i händerna. De gör det genom att plädera för att avskaffa upphovsrätten som mänsklig, juridisk och ekonomisk rättighet.

När det gäller upphovsrätten är det viktigt att se helheten och att slåss för varje millimeter av upphovsrättslig mark och för vår möjlighet att försörja oss som kreativa människor, för mångfalden i medierna och de många rösterna och mot ensidighet och ägarkoncentration.


Agneta Lindblom Hulthén

Annandag kvinnodagen vill jag erinra oss om Astrid Kindstrand. Hon var radions första kvinnliga nyhetsuppläsare. 1938 orsakade hon folkstorm när hon läste nyheter. Anledning? Kvinnor skulle inte prata om krig, olyckor och allvarliga samhällsproblem.

Kvinnliga hallåor ansågs också olämpliga även av sina manliga kolleger.

Tänk om ett piano behövde flyttas i studion eller om någon i publiken var störande och måste fösas ut. För tungt för kvinnor.

Annandag kvinnodagen vill jag erinra oss om Vera von Kraemer, journalist vid Svenska Dagbladet, som blev Journalistförbundets första medlem när hon antogs i det nybildade förbundet 1901. Kvinnor var välkomna i Journalistförbundet i motsats till Publicistklubben som inte tillät kvinnor under sina första år.

Annandag kvinnodagen vill jag erinra oss om Ester Blenda Nordström (1891 – 1948), berömd och beryktad journalist som undersökte verkligheten genom att ta jobb som piga, samelärarinna eller låtsas vara fattig USA-emigrant.

Det borde heta göra en Ester Blenda istället för att wallraffa. Ester Blenda var först.

Annandag kvinnodagen vill jag erinra oss om Ligan. Ester Blenda var inte ensam. Elva procent av journalisterna i Stockholms dagspress var kvinnor. Eftersom de var marginaliserade på redaktionerna startade de nätverk och stödgrupper som Ligan.

De behövdes eftersom Publicistklubben till exempel enbart delade ut sina stipendier till män.

Annandag kvinnodagen är det också lämpligt att erinra oss Ellen Rydelius, en journalist som behärskade engelska, franska, ryska och tyska. Hon skriver i sina minnen:

”Umgänget med Ligan fortfor och en vinterkväll 1911, - - -, kom vi att tala om hur orättvist det var att det fanns stipendier för pressens män och inte för pressens kvinnor. - - - beslöt vi att skaffa en grundplåt till ett stipendium för kvinnliga journalister genom att ordna en soaré. Som dragplåster skulle vi ha en film, inspelad om oss själva.”’

Sagt och inspelat. Elin Wägner skrev manus och filmen hette Hon fick platsen. Filmen visades vid soarén som också innehöll two step och bostondans. De manliga kollegernas reaktioner var delvis positiva men de flesta recensionerna speglar avundsjuka och översitteri.

Men en fond blev det så pilutta de gnälliga gubbarna.

Annandag kvinnodagen vill jag erinra oss de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet som på 1970-talet sammanställde Dokumentet om sitt yrkesliv bland machokolleger och alkoholkultur i kvällspressen.

Annandag kvinnodagen vill jag också erinra oss och inte minst mig själv om mina kvinnliga kolleger och kamrater i Hönsamaros i Göteborg. Männen på redaktionen blev livrädda när kvinnor plötsligt började formera nätverk och ha synpunkter på såväl innehållet i tidningen som redaktionskulturen.

Då, i slutet av 1970-talet, härjade en sydamerikansk stadsgerilla som kallades Tupamaros och som ställde till diverse spektakulära aktioner. Manlig kollega som vill vara försmädlig började kalla oss Hönsamaros.

Vi antog omedelbart namnet och tryckte upp tröjor och satte igång ett ganska systematiskt och målmedvetet arbete. Därför tänker jag med värme och tacksamhet på Pia, Maud, Lotta, Monica och alla andra i Hönsamaros. Utan oss hade utvecklingen mot jämställdare samhälle och journalistik gått mycket långsammare. Fast jobbet är inte färdigt på långa vägar ännu så lägg inte av!


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Kongressvalet är heller inte färdigt på långa vägar. Rösta i kongressvalet säger jag bara! D.S.

För att inte löneskillnaderna ska skeva iväg till kvinnornas nackdel måste vi hela tiden jobba med jämställdhetsfrågorna i allmänhet och jämställda löner i synnerhet. Marknaden gynnar nämligen männen eftersom det är männen som styr marknaden.

Om vi ska få slut på lönediskrimineringen på arbetsmarknaden måsta alla fackförbund driva frågan och sluta att använda löneutrymme till att rätta till de orättvisor som arbetsgivaren genererar.

Könsrelaterade löneorättvisor ska rättas till utanför det överenskomna löneutrymmet. Arbetsgivare som inte följer jämställdhetslagen genom att upprätta jämställdhetsplaner ska betala extra lönebonus till alla på x procent av det lokala löneutrymmet. Ojämställda löner drabbar nämligen i förlängningen alla medarbetare.

För övrigt anser jag att könsdiskriminering och rasism är samma andas barn.

När jag började i journalistyrket var könsproportionerna knappt 30 procent kvinnor och drygt 70 procent män. På min egen arbetsplats var kvinnoandelen lägre än 20 procent bland journalisterna.

Kvinnliga nyhetsredigerare fanns det få och när jag hamnade på sportredaktionen var jag pionjär. Konstiga tider.

Vi som tyckte att det skulle vara jämnt skägg mellan könen räknade med att det skulle inträffa runt sekelskiftet.

Årsskiftet 2007/2008 var kvinnoandelen 48,8 procent inom Journalistförbundet men bland de yrkesverksamma journalisterna utgjorde kvinnorna 49,7 procent.

Av våra nya medlemmar är en majoritet kvinnor. De som lämnar förbundet är huvudsakligen äldre män. I studerandegruppen är 62 procent kvinnor.

Endera dagen kommer vi alltså att vara jämställda om vi bara räknar huvuden.

När kvinnorna blir i majoritet inom ett yrke sjunker i allmänhet lönerna. Fenomenet kallas pink collar ghetto i USA. Så ska vi inte ha det.

Så här ser det ut i Journalistförbundet idag inom de olika avtalsområdena räknat i 2006 års löner:

Bland 25 – 35-åriga reportrar i dagspressen är kvinnornas genomsnittslön 23 577 och männens 24 010. Kvinnornas medianlön är 23 453 och männens 23 100.

Bland 25 – 35-åriga reportrar inom public service är kvinnornas genomsnittslön 24 675 och männens 24 944. Kvinnornas medianlön är 24 596 och männens 25 000.

Bland 25 – 35-åriga reportrar som jobbar på tidskrifter är kvinnornas genomsnittslön 24 647 och männens 27 991. Kvinnornas medianlön är 24 300 och männens 26 087.

Bland 25 – 35-åriga reportrar inom kommersiella etermedier är kvinnornas genomsnittslön 23 802 och männens 23 903. Kvinnornas medianlön är 22 300 och männens 25 000.

Bland 30 – 45-åriga arbetsledare i dagspressen är kvinnornas genomsnittslön 32 169 och männens 36 282. Kvinnornas medianlön är 32 063 och männens 34 300.

Bland 30 – 45-åriga arbetsledare inom public service är kvinnornas genomsnittslön 31 048 och männens 33 306. Kvinnornas medianlön är 30 750 och männens 31 990.

Bland 30 – 45-åriga arbetsledare som jobbar på tidskrifter är kvinnornas genomsnittslön 37 134 och männens 36 388. Kvinnornas medianlön är 33 750 och männens 35 300.

Vi har inga tillförlitliga siffror på hur det ser ut för arbetsledarna inom de kommersiella etermedierna.

En kvinnodag är för lite. Därför återkommer jag i morgon med lite söndagsläsning på temat kvinnor och journalistik.

Och avsett kön, se till att rösta i kongressvalet, annars sänker ni era löner.

Agneta Lindblom Hulthén

Idag är dagen för Årets Bild, pressfotografernas egen Oscarsgala.

Läge att fundera över bilden i bladet ett tag.

Första fotot i Dagens Nyheter publicerades inte förrän den 18 oktober 1902, trots att det varit tekniskt möjligt i ett par decennier att trycka bilder och texter i samma press.

Av bokstävernas vänner ansågs bilden som en inkräktare.

Vad den föreställde? Exportföreningens nye direktör Axel Lanner, enspaltigt porträtt.

Första riktiga magasinet som fyllde sidorna med bilder på allt från kungligheter till politiker, olyckor, attentat och vanligt folk var Hvar 8:e Dag. Jag har ett antal årgångar hemma och när jag någon gång dammar och kommer till bokhyllan med de mapparna, så blir det inte mer dammat den dagen. Roligare annonser hade de också i början av 1900-talet.

I begynnelsen var det bara män som var pressfotografer. En kvinna fanns bland pionjärerna, Alma Haag på DN.

På väggen i min övernattningslya har jag en stor affisch som föreställer Karl Ransell, den förste tidningsanställde pressfotografen. Han fick jobb på Svenskan redan 1913. Han ser ut som arketypen för äldre sorts pressfotograf: hatt, trenchcoat och lådkamera.

Enligt Rolf Olson – som lärt mig allt jag kan om pressfotografins historia – fick yngre journalister som inte visste riktigt hur de skulle ta sig fram till nyhetshändelserna ständigt rådet:

– Följ Ransell så ordnar det sig.

Första kändisbildreportaget: Prins Gustav Adolf anländer till Stockholm sommaren 1905 med sin brud Margareta.

Första fotografstrejken: Tidningsutgivarna försökte 1915 sänka gaget på 5 kronor per bild. ”Inte en bild till tidningarna” sa fotograferna och utgivarna gav sig.

Innan blixtljuslamporna kom använde fotograferna magnesiumpulver som antändes och exploderade. Folk förblindades och dränktes i sot.

1930 bildades Pressfotografernas klubb, PFK.

1942 startades PKF-tävlingen Årets bild.

Från och med 1941 kunde fotograferna organisera sig i Journalistförbundet, men Tidningsutgivarna ville inte erkänna dem som riktiga journalister så förbundet fick kämpa länge för fotografernas löner.

Idag när vi skickar bilder via mobilen är det lite svårt att sätta sig in i vilket helvete kollegerna förr hade att få hem bilderna. Sista försöket med brevduvor som bildtransportörer skedde så sent som på 40-talet.

Motståndet mot kvinnor och utländska fotografer var ganska länge ganska omfattande under förra seklets förra hälft; inget att vara stolt över men heller inget att glömma.

Årets bild har skapat många och upprörda debatter genom åren.

Om Årets bild 1952 ”En familjeförsörjares död” blev det ett våldsamt rabalder. Den föreställer en knivhuggen man liggande framstupa i sitt eget blod. Det var både motivet och det faktum att vissa ansåg att vem som helst kunde tagit bilden som upprörde.

Och om någon tror att montage och bildförvanskning är något som kommit med datorerna så tror de fel. Redan 1910 finns exempel på hur två bilder blir en med hjälp av sax och klister och hur en flyguppvisning på Ladugårdsgärde på så sätt blir mycket mer dramatisk.

Men det slipper vi uppleva idag hos de etiska och kompetenta kamraterna på PFKs galafest för Årets bild.

Fotografer har alltid varit väldigt duktiga på att rösta i kongressvalet har jag hört. Men det är väl du också?

Agneta Lindblom Hulthén

Mitt i veckan redan.

Nyss var det helg med släktbesök och barn och barnbarn, fastrar och kusiner, små och större barn, datorspel. Parmaskinka, sprängd gås och death by chocolate. Leka gömme och spela kort. Spela fotboll inne med pilatesbollen och glas i kras. Stora kusin tröstar lilla kusin. Lilla kusin beundrar:

– Jag tycker om August så jag svimmar.

Och lugna ner oss och läsa saga. Beatrix Potter är nog bra.

– Blev Pelle Kanins pappa stuvning??!! Nej fy vad läskigt. UUÄÄ!

Ruth och Knut är ett säkrare kort: ”Inte hälla saft i vanten, inte torka sig på tanten”.

Det luktar misstänkt kring allra minsta och byta blöja och klappa katten så luddet lossar och katten arg. Trösta, trösta och läsa Max potta, ett underskattat episkt verk.

Äntligen sover de små liven. Dags att lösa världsproblemen och dricka för mycket calvados.

Frukost med allt för alla och ont i huvudet men glad ändå. Långpromenad i skogen. Grilla korv och akta sig för korvätarkråkor och vilda grisar. Och hem igen. Köra rally på datorskärmen och komma sist.

– Ge fan i Pilatesbollen inomhus!

Oxsvanssoppa och creme bryllé och ut i skogen en gång till. Fullt med knoppar och första blåsippan och nästan trilla i bäcken:

– Jag såg en fisk!

Sedan blev det raskt vardag igen för jag missade söndagskvällsflyget till Stockholm och fick ta fakirflyget måndag morgon.

Många papper blir det på förmiddagen och vidare till ett bra möte med TV4-ledningen om tvångsmedel och skydd för medborgarnas meddelarfrihet.

Vidare till Göteborg för debatt och yttrande- och tryckfrihet. Jag jagar Arne König på mobilen. Han är i Bryssel med Samuel Bross på Svenskan och Lennart Larsson på Skånskan för att lobba för presstödet. Och han jagar mig samtidigt fast aldrig lyckas vi synkronisera våra mobiler.

Det gick bra i Bryssel.

Sent i säng och fakirflyg till Göteborg till Stockholm. Många papper på kansliet och mastodont-AU hela dagen. Många knepiga frågor men ett möte med klubbrepresentanter från Norrköping ger lite guldkant åt dagen.

Sover som en död hund hela natten och vaknar och tycker att livet är ganska ljuvligt.

Idag seminarium med representanter för Promedia-klubbarna. Promedia är ännu ett häftigt skutt i den galopperande ägarkoncentrationen som kräver större samordning mellan de lokala fackklubbarna eftersom ägarna i stor utsträckning skiter i de anställdas inflytande.

Lunchmöte om etik och Pressens Samarbetsnämnd i eftermiddag. Ikväll är det debatt om varför det gick som det gick med A-pressen.

Det är mycket nu och hela världen har för mycket att stå i, men det hindrar inte att vi tar oss tid att rösta i kongressvalet.



Agneta Lindblom Hulthén