|
|
Nu ska vi vårda våra avtal
2008-02-01 Vi har slitit för dem i alla led av organisationen och de har blivit bra. Tro nu inte att vi kan, ska eller tänker pusta ut för det. Nu ska de vårdas och ansas, utvecklas och användas – i alla led av organisationen.
Vi ska dessutom vårda dem tillsammans med motparterna. Det går bra på vissa områden, trögare med andra, men vi jobbar på det också: Bättre relationer över hela fältet.
Det står skära gerberor (tror jag de heter) på vårt skrivbord. Nej, jag har inte blivit så högfärdig att jag talar i pluralis majestatis. Skrivbordet är vårt, delas av mig och Arne König, och blommorna är till oss båda.
Arne håller sig mer disciplinerat på sin halva. Mina pappershögar migrerar åt alla håll just nu. Ska bli bättring, lovar jag.
För övrigt anser jag att det är en av vår tids största skandaler att jag inte igår nämnde Arne Königs insatser för MIA eteravtalet. Några dagar rattade han delegationen samtidigt som han skötte både mitt och sitt jobb.
Gerberorna är ett tecken på avtalsuppskattning. Hittills har de medlemmar som hört av sig om resultatet av MIA eterförhandlingarna varit nöjda. Målet var värt resans mödor.
Enda missnöjet som hörts handlar om att jag inte rapporterat lika flitigt från de här förhandlingarna som från de tidigare.
Uteblivet bloggande beror inte på iråkad lättja, jag försäkrar, utan iråkad virusinfektion. Jag som mallar mig med att aldrig bli sjuk, blev sjuk så in i det otrevligaste.
– Inget som inte lite självdisciplin och acetylsalicylsyra kan bota, kaxade jag när marken började gunga i början av förra veckan.
Det var det inte.
Jag har fått delta i delegationsarbetet per telefon. Snälla kamrater har ställt matpåsar utanför dörren och lagt uppmuntrande lappar i brevlådan.
– Nu är jag frisk, skrek jag optimistiskt i helgen, men då hade delegationen infört dagisregler: ”en feberfri dag och symptomfrihet i två vid magsjuka” innan man blir insläppt igen.
Jag erbjöd att drapera mig i gul pestflagga och bära en sådan klocka som spetälska hade förr, men icke.
– Kom inte hit och smitta ner oss. Då kan du sabba hela förhandlingen, morrade delegationen.
Dygnet när karantänen bröts hade jag förbeställt en taxi klockan 23.55 för att kasta mig in i arbetet, men då var det inga förhandlingar.
Detta apropå varför jag inte rapporterat lika flitigt den här gången – ingen sidovördnad för ljusblå avtalet; jag orkade bara inte stort mer än att delta i förhandlingarna på telefon.
När hela avtalsflottan är i hamn känner man sig riktigt mild och snäll och tillfreds med livet. Åtminstone ett tag. Åtminstone tills i morgon.
Om inget tillstöter under dagen förstås.
Agneta Lindblom Hulthén
Ps. Snart är det kongressval. Glöm inte att rösta! Ds
|
 |
Inte var det bättre förr
2008-02-02 Min gamle chefredaktör Pär-Arne Jigenius nedkom med en bok i torsdags ”Ansvarige utgivaren Diktator eller syndabock?”. När han förhandsaviserade den med ett inlägg på DN Debatt häromsistens hade jag tänkt skriva ett genomarbetat svar på artikeln, för även om jag inte delar alla hans åsikter är det viktigt att fortsätta diskussionen.
Som alltid i vår verksamhet dök det utöver det ordinarie arbetet upp en massa akut som tog all tid och artikeln blev inte skriven, men någon gång ska jag väl hinna.
Pär-Arne flaggade för en förändring av tryckfrihetsförordningen knuten till en svensk författningsdomstol.
Jag har grunnat mycket på det här med författningsdomstol. Under 2000-talet har en majoritet i riksdagen beslutat om en rad integritetskränkande lagar, det flesta utformade som tvångsmedel. Utöver kränkningen av de enskilda medborgarnas integritet tafsar flera av lagarna på grundlagens källskydd och meddelarfrihet.
Och inte begriper jag att debatten inte blivit mer omfattande och ifrågasättande. Jag var på ett möte för något år sedan arrangerat av våra veteranmedlemmar och pratade i detta ämne. Vi fick en jämförelse med lagstiftningen i Tyskland under 30–talet av en person som kunde den utvecklingen på sina fem fingrar.
Jag blev ännu kallare om ryggen och tänkte att en författningsdomstol kanske ändå kunde ha förhindrat att Sverige fick en så ogenomtänkt och populistisk lagstiftning under 2000-talet.
Sedan dess har jag deltagit i många debatter med jurister och andra i ämnet och sett hur åklagarämbetet, som har stort ansvar för rättstillämpningen, ger blanka katten i källskyddet och tycks vilja demonstrera sin arrogans mot medierna och grundlagen.
Efter att ha hört höga jurister uttrycka åsikter i frågan och hört många av dem avvisa tankar på alla former av insyn, så har jag också tappat förtroendet för ett system byggt på jurister. Nu är jag tillbaka i föreställningen att det trots allt är bättre att sätta lit till att den demokratiska parlamentarismen ska fungera.
Pär-Arne vill också, om jag läste artikeln rätt – boken har jag ännu inte hunnit läsa – fördela ansvaret i större utsträckning mellan utgivaren och den enskilda journalisten.
Undrar om han tänkt på att det givetvis förutsätter att den enskilde journalisten har kontroll över sitt material. Undrar om han tänkt på att hon förstås bara kan ha det om hon har upphovsrätten till sitt material.
Undrar om han tänkt på att ansvar förutsätter kontroll som förutsätter individuell upphovsrätt.
Fast det har han förstås.
Pär-Arnes och mitt gemensamma förflutna fanns på GTs redaktion i Göteborg på den tiden GT var Sveriges 6:e största dagstidning. Han var chefredaktör och jag jobbade i centralredaktionens morgongäng, sedermera på sporten och en viss del av mitt klubbordförandeskap sammanföll med Jiggens chefredaktöreri.
Vi har utkämpat en och annan batalj vid förhandlingsbordet och varit otroligt oense om somligt. Han har alltid varit tillräckligt mycket gentleman för att klara av att vara oense utan att vara osams. Själv är jag nog mer flåbusa än gentlekvinna.
Det krökades en del och för mycket på kvällstidningarna då. Vi fick till en policy om krökförbud på jobbet som jag försökte få accepterad bland pojkarna på sporten. Inte lätt men de fann sig så småningom.
Ledaravdelningen satt en spiraltrappa upp. En av sportkollegerna som hade ärende upp till de opinionsbildade regionerna kom tillbaka upprörd.
– Jiggen sitter där uppe och dricker pernod. Säg åt honom. Får inte vi så får inte han!
Påhejad av sportredaktionen klev jag uppför trappan, där chefredaktören helt trankilt förtärde medhavda smörgåsar med mjölk.
Jag insåg bekymrat att mjölk inte fanns i vissa arbetskamraters begreppssfär. Vitaktig dryck var för dem pernod med vatten.
Inte var det bättre förr.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Kongressval inom kort. Röstning anbefalles. D.S.
|
|
Vem vill ha tidningen Tidningen lika över hela riket?
2008-02-04 Bortsett från ringande, mejlande och lobbande i presstödsfrågan har helgen varit riktigt lugn. Vi har förhoppningar om en positiv respons på vår invit om lobbysamarbete med Tidningsutgivarna.
Jag tar upp presstödet på TCOs ordföranderåd under måndagen och hoppas på stort intresse.
Att Presstödet fanns när Sverige gick med i EU är ingen hemlighet. Att mångfalden på mediemarknaden en del av vårt demokratiska system är heller inte okänt. Hur vi hanterar vårt demokratiska system är inte något som EU-kommissionen ska tillåtas lägga sig i.
Visst behöver presstödet förändras men det ska riksdagen besluta om och förhoppningsvis efter principer och inte partipolitisk egennytta.
Ägarkoncentrationen har ökat de senaste åren, så att ägandet idag är fördelat på få och mäktiga händer.
Dessutom korsäger aktörerna på mediemarknaden varandra i stor utsträckning. Konkurrensverket verkar varken vilja eller våga ta i frågan. För att bevara något som är i närheten av mångfald är presstödet viktigt.
Jag som läser mycket dagspress och det mesta av det som utkommer hemma på västkusten kan bara sorgset konstatera att det i stor utsträckning är samma featurematerial i de tidningar familjen prenumererar på. Jag får svårare och svårare att motivera att vi ska ha mer än en lokal eller regional tidning.
Trist. Journalistik är faktiskt inte vilken vara som helst.
Vem vill ha tidningen Tidningen lika över hela riket?
Jag hann i alla fall gratulera dotterdottern på 1-årsdagen med nya kängor som hon blev jättesur över. Nyss har hon lärt sig skutta runt på sina små fötter men med kängorna på betedde hon sig som jag tvingat på henne gammaldags dykarskor.
Sorteringslådan blev i alla fall succé och en egen gräddbakelse att disponera över. Hon lyckades få grädde till och med i öronen, både i sina egna, brorsans och katternas.
Upprörd blev jag över att ännu ett av våra gamla träd gick åt i senaste stormen. Barrträden bryr jag mig inte så mycket om men, när stormen ger sig på en av våra urgamla askar blir jag härsken.
Framåt söndagsaftonen slumrade jag till på planet till Stockholm och vaknade med ett ryck, helt klar över att jag inte skulle stå ut med att börja ännu en måndagsmorgon med ett skrivbord fullt av papperstravar. De har samlats under årets förhandlingar och började kännas oöverstigliga så jag gjorde en snabbräd och nu kan jag se Arne König tvärs över skrivbordet igen och han slipper cellulosaintrång på sitt revir.
Jag har gruvat mig för papperssorteringen länge, men när jag väl kom igång var det lätta plätten.
Att skjuta till morgondagen det du inte är tvungen att göra idag är en mysig devis i tanken, men rälig i verkligheten.
Veckan ser lovande ut: måndag kväll tillsammans med journalister i Dalarna och onsdag och torsdag tillsammans med journalister i Jönköping.
Det ska bli kul.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Så var det det där med kongressvalet som närmar sig. Glöm inte rösta. D.S.
|
|
Högtidlig vinterkväll i Falun
2008-02-05 Riktig snö, sådan där vit och kall som knarrar under fötterna, var det länge sedan jag såg och kände. Jag menar sådan snö som fallit från himlen och inte kommer ur en snömaskin. Jag menar snö som inte är gråbrun och skitig eller blaskig och snabbt övergår i väta.
Varför det knarrar under klackarna en vinternatt har jag utrett i en artikel en gång. Knarret har att göra med hur molekylerna i snön beter sig i kyla och gnids mot varandra, vill jag minnas. Det är en av de fantastiska förtjänsterna med vårt yrke, all denna kunskap i de mest skilda ämnen och om de mest olika företeelser som man får med sig.
Högtidlig kände jag mig av snön när jag gick i vinterkvällen i Falun i går på väg mot Gamla brandstationen för möte med dalakolleger. Trots kartan vimsade jag lite men blev upptäckt av en kollega på cykel som lotsade mig rätt. Han hade haft mig som lärare i redigering på Journalisthögskolan i Göteborg en gång i världen.
Gamla brandstationen är en fantastisk byggnad från 1911, nu ombyggd och hästarna som drog brandvagnarna finns bara kvar på bild. När huset byggdes om för några år sedan hittade man lite överblivit hö från 20-talet i det som tidigare varit höloft. Höränne kallades det på småländska när jag var liten och djurfoder inte förvarades i vita plastbollar. Nu är Gamla brandstationen arbetslokaler för en grupp frilansar och igår var det också möteslokal för Dalarnas Journalistdistrikt.
Glad är jag för att det var ett så bra möte med mycket folk. Jag var där för att hålla i mötesförhandlingarna som gick som en dans – inte en enda dubbel kontraproposition – och för att tala om den kommande kongressen. Nu fick jag talat om lite dåtid och lite nutid också och inte bara framtid och dessutom predika lite sammanhållning och vikten av att rösta i kongressvalet.
Huvudpunkten på mötet var en föreläsning/diskussion av och med en etnologprofessor om STG (Skjut Tig Gräv)-kulturen, i det här fallet exemplifierad av den subkultur som tar sig uttryck i gemensam samling kring varghat.
Tankeväckande och intressant var det utan förenklingar: inte så ofta vi tar oss tid att tillsammans fördjupa oss i en debatt som inte är svartvit utan ganska melerad.
Naturligtvis gled diskussionen också över på det hot och hat som riktas mot journalister av organiserade och oorganiserade brottslingar, ytterlighetsgrupper och idrottshuliganer. Där har jag min uppfattning klar. Anmäl allt sådant till polisen. Eftersom hot- och hatbrott riktade mot journalister har till syfte att förhindra att information når medborgarna anser jag att de ska betraktas som brott mot grundlagen och behandlas som högmålsbrott.
Dessutom fick vi mycket positiv respons på vårt arbete med avtalen, så det var med lätta fötter, högtidlig och glad, som jag travade genom snön till mitt nattlogi också nu hjälpt av en kollega som visade mig rätt.
Med mer bekymmer tänkte jag på den allmänna bristen på snö och kyla. Dottersonen som är drygt fyra år har inte upplevt många snödagar i sitt unga liv. En enda gemensam pulkadag har vi haft.
Klimatförändringarna var uppe i förbifarten på TCOs ordföranderåd tidigare under dagen. Nu hann jag inte vara med mer än på förmiddagen och då diskuterades A-kassefrågan så jag vet inte hur den diskussionen förlöpte. Men vi lär återkomma till såväl klimatet som A-kassefrågan.
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Huka er företrädare för snålbältet!
2008-02-06 Mediemarknadens girighet har än en gång manifesterat sig med icke önskvärd tydlighet. Stampen låter orimliga vinstvillkor gå ut över journalister och läsare i Halland. En längre pågående – ”perdurerande” skulle nog en jurist kalla det – girighet diskuterar vi i veckan i Jönköping under ett löneseminarium för journalister verksamma inom Herencokoncernen.
Herencokoncernen hör till en av de mest framstående aktörerna inom det område som vi kallar ”snålbältet” inom förbundet. Det märkliga med företagen i snålbältet är att de är väldigt lönsamma, men inte vill låta de journalister som sliter ihop till vinsterna få del av lönsamheten.
Snålbältet vill vi förstås omvandla till generositetsbältet.
I Jönköping diskuterar vi bland annat olika begrepp för rättvisa löner.
Behovsrelaterad lönerättvisa är att alla ska få del av den ekonomiska tillväxten för att finansiera sina egna materiella behov.
Arbetskravsrelaterad lönerättvisa innebär att krävande arbete ska betalas bättre än inte fullt så krävande arbetsuppgifter.
Produktivitetsrelaterad lönerättvisa menar att den som gör ett bra jobb ska ha bättre betalt än den som gör ett sämre jobb. Kan förstås vara knepigt eftersom det är en värderingsfråga.
Beteenderelaterad lönerättvisa anser att den som beter sig ”rätt” ska ha bättre betalt än den som beter sig ”fel”. Nu blir det ännu knepigare eftersom ”rätt” i det här fallet är att man identifierar sig med företagets affärsidé och verksamhetens mål. Om företagets affärsidé till exempel är att alla anställda ska ha så lite betalt som möjligt för att maximera företagets vinst, så blir effekten att den som kräver lite i lön ska mer i lön eftersom han identifierar sig med affärsidén.
Marknadsrelaterad lönerättvisa betyder att den med eftersökt kompetens ska ha mer i lön än den som inte är lika efterfrågad.
Utbildningsrelaterad lönerättvisa ger den som har lång utbildning bättre betalt än den som har kort.
Anställningsrelaterad lönerättvisa ger förstås mer pengar till den som har längre tid på arbetsplatsen/i yrket än den som har kortare.
Icke-diskriminerande lönerättvisa är rättvisa som inte diskriminerar på grund av kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, ideologi eller personliga egenskaper som inte rör jobbet.
Personligt upplevd lönerättvisa innebär att lönen är rättvis om individen tycker att den är rättvis. På den punkten finns det undersökningar som visar att de flesta människor har en ganska realistisk uppfattning om personlig rättvisa.
Arbetsgivaren skulle för det mesta inte behöva hosta upp så mycket stålar för att för att de flesta medarbetare skulle bli nöjda. Nöjda medarbetare är som bekant en otrolig tillgång inom de flesta verksamheter. Egentligen skulle arbetsgivarna faktiskt tjäna en massa pengar och kreativitet på att hosta upp lite pengar istället för att sitta och snålgneta i förhandlingarna. Det tipset ger jag dem alldeles gratis.
Det är inte smart att låta snålheten bedra visheten.
Många idéer, mycket kreativitet och en hel del förhandlarlust blommar också i Jönköping de här dagarna, men om det avslöjar jag inget här. Jag säger bara:
Huka er företrädare för snålbältet!
Och en sak till: Glöm inte rösta i kongressvalet som inträffar inom kort.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Källa till rättviselönebegreppen: Individuell lön – lönar det sig (Arbetslivsinstitutet, 2005). D.S.
|
|
Inte en dag utan ny kunskap
2008-02-12 – Är du journalist? undrar han.
Jag blir lite förvånad. Det syns väl inte utanpå, men han kanske tror att alla som kliver ut från Vasagatan 50 är journalister.
Svenska är inte hans modersmål, det hörs. Han berättar att han håller kontakt med släkten i hemlandet via sin mobil. Han är upprörd över att telefonkorten är undermåliga och att alla samtal kostar mer än vad som utlovats.
– Skriv om det! säger han.
Det är över ett decennium sedan jag jobbade som konsumentjournalist. Mina andra uppdrag tillåter inte att jag ägnar mig åt grävande konsumentjournalistik, även om jag hade ett forum att publicera mig på.
Självklart är det inte vad han vill höra, så vi enas om att han ska kontakta konsumentvägledare och jag försöker intressera kollegerna för hans problem.
Detta är ett försök att intressera.
Att jag pratar konsumentproblem med en bekymrad man sen eftermiddag på Vasagatan, beror på att jag klev upp innan fan hade tofflorna på för ett tidigt möte. Av denna anledning blir jag på eftermiddagen seg och sömnig och behöver knata ett par rundor runt kvarteret i ofriska luften, för att piggna till och få upp arbetstempot.
Det var en givande promenad.
Jag springer till exempel på en tidigare arbetskamrat från förra seklet. Då var vi båda i kvällstidningsbranschen. Nu är hon i museibranschen.
Jag har en bordslönn som jag fick av henne i början av 1990-talet. Den blommar envist året runt och ger aldrig upp. Vi talar om att ”the times they are a-changing” och jag blir så sugen på att gå och se en utställning som hon talar om. Jag har försummat min andliga bildning de senaste åren.
Fler möten med kompisar från förr inträffar detta dygn. Om kvällen har jag stämt träff med en vän på Pressklubben. Vi umgicks flitigt när vi var riktigt unga men försvann ur varandras liv tills alldeles nyligen.
När jag väntar på henne fördriver jag tiden med två andra gamla ”long time no see-bekantingar.” Båda har jag lärt känna i fackliga sammanhang. Den ena är fortfarande journalist men ofacklig, den andre är inte längre journalist men facklig. De tömmer en bägare tillsammans med en tredje kamrat från studietiden för att hedra en fjärde kamrat från studietiden som nyss lämnat detta jordiska.
Min vän från tonårstiden dyker upp när vi börjar få upp "skvaller och slänga käft"-ångan.
Hon är en ganska fantastisk person som jobbat för FN med biståndsfrågor i större delen av sitt liv. Hon hittar bättre i New York och Mombasa än i Stockholm. Jag hade väntat mig en nostalgiafton, men vi pratar mest om framtiden. Hon berättar vilken metod hon använde för att få afrikanska pappor att sluta slå sina barn i uppfostringssyfte. Jag tänker inte avslöja hur hon gjorde. Jag tror nämligen att den metoden går att använda för att få folk att sluta med andra oönskade beteenden också. Jag tror rent av att den fungerar i förhandlingssammanhang.
Inte en dag utan ny kunskap.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Och så var det det här med kongressvalet. Du glömmer väl inte att rösta. D.S.
|
|
Mycket prat, mindre verkstad på mediamarknaden
2008-02-13 Mycket prat om mångfald just nu, men mindre mångsidig verkstad på mediemarknaden. Munnarna säger de vackra orden: Mångfald, pluralism, mångsidighet, valfrihet och variation.
Verkligheten säger: Mallning, layoutstyrd produktion, plattformar, återbruk och recycling.
Jag hörde en chefredaktör med gott anseende försvara minskad mångfald inom recensionsverksamheten med att eftersom alla recensenter inte är lika kompetenta är det bättre med ett fåtal som publiceras på många ”plattformar” eftersom det gör den samlade kvaliteten bättre.
Stampen ska försöka klämma ännu mer pengar ur sina tidningar, nu senast Hallands-Posten och Hallands Nyheter, genom mallad redigering och layout och i ännu högre grad använda gemensamt, syndikerat featurematerial i alla de dagstidningar de ger ut. Somliga politiska partier har länge ansett att det enda som har betydelse för mångfalden är opinionsbildnings- och åsiktsmaterialet. Att mångsidighet i journalistiken i allmänhet är av största betydelse för medborgarna har de inte begripit.
Christina Jutterström tänker i liknande banor när hon föreslår sammanslagning av public servicebolagen. Själva vitsen med mångfalden är att flera ögon kan se, fler öron kan höra, flera hjärnor kan bearbeta, flera munnar tala och flera händer skriva om och filma det som händer i verkligheten och rapportera om det för medborgarna som själva inte kan vara överallt och bevaka allting och sätta sig in i alla frågor, om de ska få ihop till mat och hyra också.
Och nog är det sant att presstödet kunnat användas bättre och framförallt till att ge nya aktörer på mediemarknaden en chans, men mångfalden ökar inte om den ekonomiska grunden rycks undan för Svenskan och Skånskan. Presstöd finns i fler länder än Sverige. EU-kommissionen har valt att titta åt sidan och inte lägga sig i de olika nationella systemen. Det har varit klokt av EU-kommissionen. Men om någon gör EU-kommissionen uppmärksam på presstödet i ett visst land så kan kommissionen inte längre välja att titta åt sidan utan måste ta i ärendet. Frågan är bara vem/vilka som gjort kommissionen uppmärksam. Se där ett utmärkt område för lite grävande journalistik.
Tittar åt sidan så det är risk för nackspärr gör däremot Konkurrensverket. Jag har inte kunnat hitta exempel i modern tid på sådan ägarkoncentration inom någon bransch som den som pågår på den svenska mediemarknaden. Resultatet: Färre, större och mäktigare ägare, allt fler plattformar fördelade på de färre händerna och allt mindre mångfald i innehållet.
Och detta sker i en tid när makten i världen förskjuts från nationalstaterna till globalföretagen. Och detta sker i en tid när behov av bevakning av makten aldrig varit större eftersom maktkoncentrationen aldrig varit större. Medievärldens svar på denna utmaning: Nedrusta journalistikens möjligheter. Från maktsynpunkt är det logiskt. Från demokratisynpunkt är det livsfarligt.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Utnyttja i alla fall en av dina demokratiska rättigheter: Rösta i kongressvalet! D.S.
|
|
Journalistiken är inte vilken vara som helst
2008-02-18 Visst har han rätt Gunnar Nygren, när han skriver och talar om journalistyrkets deprofessionalisering.
I den delen säger jag inte emot honom. Däremot sa han något i senaste utgåvan av P1s Publicerat, som gjorde mig konfunderad eftersom hans uppfattning inte stämmer med verkligheten.
Han sa att tidningsbranschen går ekonomiskt dåligt och att det är en orsak till förändringar som ökad ägarkoncentration, minskad mångfald via ”synergieffekter”, läsargenererat material eller medborgarjournalistik.
Branschen går inte dåligt. Tidningsbranschen har generellt sett aldrig historiskt sett gått så bra som på 2000-talet.
Gunnar Nygren nämnde utvecklingen i Halland som exempel på en nyordning som eventuellt var sprungen ur en ekonomisk situation. Jodå, den är sprungen ur en ekonomisk situation men inte på grund av dålig lönsamhet, tvärtom.
Hallands-Posten och Hallands Nyheter är båda väldigt lönsamma tidningar. Hallands Nyheter levererade 17 procents vinst till sin ägare, men ägaren ville ha mer. Dock ville ägare inte precisera hur mycket mer. Bara mer.
Stampen betalade väldigt mycket när koncernen köpte Centertidningar och det är inte konstigt att de vill ha payback på den investeringen. Men det är inte OK att de vill ha den genom att låta det gå ut över mångfalden i publikationerna, det vill säga läsarna och över journalisterna som förväntas göra fler arbetsuppgifter på kortare tid: Mer fortare och samtidigt.
Oavsett hur kompetenta journalisterna är slår sådana åtgärder mot kvaliteten.
Journalistiken är inte vilken vara som helst. Medierna har en oerhörd makt även om journalisterna inte har det – med några få undantag – varken som grupp eller som individer.
Journalistiken är inte vilken vara som helst. Det är därför vi har yrkets bas fastlagd i grundlagen. Så är det, därför att vi, i betydelsen det demokratiska samhället, anser att journalistiken har en viktig roll i demokratin.
De som sätter journalistikens villkor, det vill säga ägarna, måste ta det ansvaret. Det gör de inte, när de enbart betraktar journalisten som en content provider, det vill säga en som bara tillhandahåller innehåll, utfyllnad mellan reklam och annonser.
Så ser alltför många ekonomer och VDar på journalistiken i dag. Ska vi ändra på det räcker det inte med brinnande och ansvarstagande journalister, vi behöver ansvariga utgivare som ger direktörerna en match.
Fortsättning följer.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Det är väl ingen som tänker glömma att rösta i kongressvalet. D.S.
|
|
Gådda kusser ger fackliga muskler
2008-02-19 En gång i världen var jag förbundets kursfröken under en period och lärde ut arbetsrätt och yrkesfrågor till förtroendevalda medlemmar och lärde mig massor om hur det går till i olika delar av den mediala verkligheten.
Somligt var så hemskt så jag knappast ville tro det, annat var underbart och himla roligt. Detta var en helt fantastisk tid och all den kunskap jag fick då, har jag glädje av varenda dag i det jag gör nu.
Nu hinner jag alltför sällan vara ute på Djurö, det är där vi mest håller till, och delta i vår utbildningsverksamhet. Förra året var det ett enda kollektivavtalsförhandlande från morgon till kväll dygnet runt året om, med råge på året till och med. Jag tror inte jag hann med en enda kurs.
Men igår var det äntligen dags. Löneförhandlarkurs. Jag kom lagom till Haralds avslutningspass om hur man tacklar olika sorters förhandlartyper som övergick i praktiska övningar där deltagarna tränade på varandra.
Somliga gick helt upp i sin roll som förhandlarbuse, kan jag rapportera. Andra brottade ner sina motståndare med infernalisk snällhet.
Harald Kjellin och jag hade många kurser ihop när det begav sig och himla roligt hade vi och deltagarna dessutom. Nu ordnade förbundet inte kurser bara för att jag skulle ha kul, men det var en god bieffekt.
Harald är fena på att veta hur man ska bemöta omöjliga personer och har gjort mycket för att göra våra klubbförhandlare så bra som de är.
Vi hade en lysande idé till ett TV-program byggt på konflikter och konfliktlösning, ett slags lite tjusigare dokusåpaprogram, som vi började lansera men så gick jag och blev förbundsordförande och det hela rann ut i sanden.
Haralds storebror Svante var jag arbetskamrat med i många år: Vi gav ut en tidning för journalister i Göteborg som hette Murveln och var väldigt bra. Svante blev vid ett tillfälle hotad med tryckfrihetsförordningen av en mycket större och starkare chefredaktör som ansåg sig beljugen.
Nu är det inte på grund av detta släktskaps- och vänskapsförhållande som Harald anlitas av Journalistförbundet. Han fanns redan på plats när jag blev kursfröken och första gången jag såg och hörde honom föreläsa kom jag på mig med att grunna över vem han var lik.
När jag kom på det tappade jag impulskontrollen, hojtade så kursdeltagarna hoppade högt och Harald kom av sig:
– Du måste vara Svantes brorsa!
Det var han och så kan det gå när världen är liten.
Svante har för övrigt just kommit ut med en göteborgsroman som jag omedelbart måste införskaffa och läsa.
På löneförhandlarkursen pratade jag en stund om vår omvärld och vad som styr lönebildningen i Sverige just nu. Deltagarna i den här sortens utbildning önskar oftast att innehållet ska vara hands on och väldigt konkret, men om man ska kunna förändra verkligheten så behöver man förstå hur den fungerar, vad som styr lönebildningen och varför. Helikopterperspektivet behövs också.
Jag skulle just efter kaffepausen komma till de praktiska råden och de konkreta tipsen och idéerna, när ordinarie kursfröknarna Pär och Johannes frågade hur länge jag kunde stanna:
– All tid i världen, sa jag men tittade för säkerhets skull i agendan.
– Ingen tid i världen, upptäckte jag, eftersom jag glömt ett nyss inbokat möte.
Sortin blev brådstört.
En gång i världen ungefär vid den tidpunkt när jag och Svante gav ut Murveln, ordnade vi också en massa regional utbildning för journalister i Västsverige.
Vi tryckte upp tröjor med texten Gådda kusser ger fackliga muskler.
Grafiken på tröjorna har åldrats, men innehållet står sig.
Sanslöst roligt hade vi då också.
Agneta Lindblom Hulthén
P.S. Jag sa till kursdeltagarna på skarpen att de inte skulle glömma att rösta i kongressvalet. D.S.
|
|
En hälsning som gjorde många glada
2008-02-20 Drullar in på kansliet lite sent. Innan jag hann hemifrån i morse ringde en bekymrad och ledsen medlem och samtalet blev ganska långt men bättre allt eftersom.
Från att ha sett nattsvart på sin situation på arbetsmarknaden började han alldeles själv resonera kring lösningar och utvägar.
Jag bad att få avbryta för att ringa och senarelägga en dejt med en medarbetare vid Journalistens redaktion. När vi återupptog samtalet hade han en plan för hur han skulle hantera sina problem och tackade så mycket.
Alls ingen orsak, faktiskt. Han hade inget att tacka för. Jag bara hummade och ställde en och annan följdfråga. Jobbet gjorde han själv. Känner mig upplivad av detta.
Känner mig ännu mer upplivad när jag öppnar e-posten.
En medlem som ska lämna yrket och därför byter förbund skriver till hela personalen på kansliet och A-kassan:
”Tack för alla år som medlem i Journalistförbundet. Jag är mycket nöjd med den hjälp, service och bemötande jag fått”.
Tack själv, vill jag säga. Den hälsningen gjorde många glada.
Sådana tillrop gör det lättare att raskt ta itu med oskrivna verksamhetsberättelser och ojusterade protokoll. Jag märker en viss otålighet hos de stränga damer som har till uppgift att se till att jag levererar i tid. Jag ska! Jag ska! Bara ett enda inbokat sammanträde under eftermiddagen så det kommer att bli klart i tid.
Imorgon har jag en dejt med Säpo. Det ska bli kul.
Intervjun med Journalisten handlade om kongressvalet och varför vi ska rösta i det.
Vilket påminner mig om att påminna alla:
Rösta i kongressvalet!
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Så snart jag reser hem kommer stormen
2008-02-27 – Stormkråka, säger familjen. Det är mig de menar.
Så snart jag reser hem till min halländska by över helgen, så blåser det så träna faller omkull och vi blir utan ström. När vi blir utan ström blir vi också utan vatten initialt. Det är trist om man just håller på att tvätta håret, har äckligt bråttom för att hinna med svinottetransporten till Stockholm och jobbet och bara har en överbliven ramlösa att skölja med.
Efter Gudrun och Pär så skulle det vara fixat med ledningarna, men det är samma sak varenda gång. Den yngre generationen har dessutom börjat sätta likhetstecken mellan helgstormarna och min närvaro i byn:
– Stormkråka.
Nu har jag ett lager vattendunkar i badrummet men investering i ett eget elverk får jag inte med familjen på.
– Elbolaget har ju sagt att de har grävt ner ledningarna.
Sagt och sagt. Om ledningarna varit nedgrävda så måste vi ha haft en jordbävning också i inre Halland förra helgen för strömmen var borta ett drygt dygn.
Inte kan man spela datorspel heller. 4-åringen och jag är insnöade på biltävlingar för tillfället, är ungefär lika dåliga men skrattar så vi skriker. Eftersom jag är så politiskt korrekt vill jag meddela att vi också läser böcker om Ruth, Knut och lilla Tjut och grisen Benny. Då och då lägger vi även ett pedagogiskt italienskt pussel. Men datorracing är roligast.
Nästnästa helg hinner jag i alla fall inte hem. Vi får se om vinden håller sig lugn då.
Arne König, förbundets vice ordförande har varit i Colombia och besökt det projekt vi har där tillsammans med LO/TCO Biståndsnämnd och SIDA för att stärka landets fackliga journalistorganisation. Vi har varit lite oroliga för honom för i Colombia är såväl journalister som fackligt engagerade lovligt byte för både mord och kidnappning.
För kollegerna i Colombia tar det så mycket tid att skydda sig till liv och lem, att det blir lite tid över att bygga upp den demokratiska fackliga organisationen. Den hjälp vi kan ge är förstås otillräcklig, men gör nytta, och jag är tacksam att vi har möjlighet att ge den och att Arne orkar hålla glöden vid liv.
Arbete tillsammans med kolleger i Colombia och Ukraina och andra ställen där journalisterna och journalistiken är utsatta och hotade till liv och överlevnad ger dessutom perspektiv på vårt eget arbete. Det är viktigt att vi som har bättre förutsättningar fortsätter att hålla i också på vår hemmaplan. Det är alldeles för få utom vi själva som slåss för journalistiken och det journalistiska uppdraget.
Vi får tillfälle att diskutera förbundets internationella engagemang på vår kongress i maj. Har du synpunkter på det, så se till att rösta på rätt personer i kongressvalet.
Det var väl en snygg övergång?
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Sluta jävlas med småbarnsföräldrarna
2008-02-28 Väldigt bra att TCO slåss för nattdagis eftersom det finns yrken, även vårt, som gör det nödvändigt att jobba på natten eller tidig morgon eller sen kväll. Man ska ändå ha rätt att skaffa barn.
Väldigt bra att flera grupper nu uppmärksammar föräldrars, speciellt småbarnsföräldrars situation på arbetsmarknaden.
Såg och hörde på morgon-TV att Unionen vill ha lagstiftning som förhindrar att föräldralediga särbehandlas löne- och förmånsmässigt på arbetsmarknaden. Det är förstås en väldigt bra tanke, men enligt mitt förmenande finns den lagstiftningen redan. Den heter föräldraledighetslagen och ska tillämpas.
Min personliga lilla uppfattning är att den arbetsgivare som jävlas med småbarnsföräldrar, och därmed lägger hinder i vägen för kommande släkten, inte ska ha rätt att bli vänd när han/hon blir gammal och eventuellt hamnar på långvården.
Jag lanserade idén vid en jämställdhetsdebatt i riksdagshuset och en ledamot av lagrådet pekade gravallvarligt på de lagtekniska problemen. Ack ja, vi visionärer har sällan mötts med jubel och applåder.
Journalistförbundet on tour landade under onsdagen och torsdagen i Malmö. Vi turnerar i löner, innebärandes seminarier i lokalt löneförhandlande. Våra tidigare gigs har varit specialdesignade för koncerner.
I Malmö är gruppen större och två avtalsområden representerade. Diskussionen blir annorlunda än när gruppen är homogen och mindre.
Men ett har de här seminarierna gemensamt: de är lärorika och inspirerande, åtminstone för seminarieledningen, men deltagarna verkar ganska nöjda också när vi läser utvärderingarna.
Och så mycket man får veta om Mediesverige i vid-sidan-av-pratet. Somliga företag är glädjande välskötta och har en professionell personalpolitik, andre verkar skötas med det valkiga handlaget hos en saloonägare i Vilda Västern under förrförra seklets senare hälft.
Vi har hittills turnerat i de sydligare delarna av riket. Jag hoppas vi snarast ska kunna bocka av en ny tourlandning i de nordligare delarna av landet.
Meningsfullt? Ja! Lärorikt? Ja!! Fruktbärande? Ja! Ja! Ja!
Nu ställer jag in siktet på Västerås där jag ska delta i ett av årets journalistklubbsårsmöten. Sådant tröttnar jag aldrig på.
Och ni som ännu inte röstat i kongressvalet:.
Dags!
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
Ett av de roligaste årsmöten jag varit på
2008-02-29 Av lätt begripliga skäl blev det mycket tal om ägarkoncentration i Västerås i går kväll när journalistklubben på VLT höll årsmöte:
• Den negativa påverkan ägarkoncentrationen har på mångfalden
• Det ansvar som de stora ägarna inte tar för mångfalden och kvaliteten
• Eländet med att det är ekonomer och inte publicisterna som sätter villkoren för publicistiken
• Att de stora vinster som medieföretagen gör inte återinvesteras i journalistiken
• Bristen på insikt i det demokratiska problem ägarkoncentrationen innebär
• Bristen på åtgärder mot bristen på konkurrens på mediemarknaden
Låter det dystert?
Ja, marknaden är tuff och problemen många.
Men nej, det var faktiskt ett av de roligaste årsmöten jag varit på.
Tyvärr kunde inte klubbordföranden själv delta för han hade blivit pappa lite tidigare än beräknat.´
Roligt var det inte bara för att vi kunde glädja oss åt en ny medborgare utan för att diskussion trots allt var så klok och konstruktiv.
Det var inte de trista systrarna Gnäll och Gny och de tråkiga bröderna Jämmer och Elände som var representerade.
Den gemensamma inställningen och budskapet till andra delar av förbundet var snarare:
Nu går vi ut och kämpar för den goda journalistiken.
En huvudinriktning på klubbens arbete ska under kommande verksamhetsåret bli att se till att visstidare och frilansare inte utnyttjas.
Besvikelsen och ilskan, över att en del medlemmar hos Tidningsutgivarna inte vill vara så ansvarsfulla i visstidsfrågan som de lovar i kollektivavtalet, är påtaglig.
Men vi spottar i nävarna och hanterar den frågan också.
Självgod tycker Resumé att jag är när jag talar om förbundet och förbundets arbete. Det får de gärna tycka. Själv vill jag nog hellre använda ordet stolt.
Kan man vara annat än stolt när man har förmånen att verka i ett förbund med så engagerade medlemmar och så bra och drivande arbetsplatsklubbar. Nu hoppas jag att alla motioner som vi pratade om i Västerås blir skrivna till kongressen.
Den om hur vi ska motverka truster ser jag fram mot.
Och på tal om kongressen:
Än finns det möjlighet att bidra till den kvalitativa journalistikens överlevnad och tillväxt genom att rösta i kongressvalet.
Här kan du logga in och rösta!
Agneta Lindblom Hulthén
|
|
|
|
