Tryggt att veta var medlemmarna står
2008-01-08 

Så lätt det är att trycka på OFF-knappen och så mycket svårare det är att trycka på ON-knappen och hålla den på plats.

Mest har det varit OFF sedan julhelgen: lite skrivjobb, en och annan intervju, en hög med handlingar som borde tas itu med, men som inte orsakat katastrofer när de blivit liggande ännu en dag.

När jag var på väg till kansliet tidigt i går morse hemma i Halland och råttade runt efter sådant som inte fick glömmas kvar, hittade jag en mapp med arga bokstäver på omslaget:

”Akut att göra i mellandagarna” stod det på etiketten. Det var jag som skrivit det.

Jag gluttade försiktigt och väntade att någon underlåtenhetssynd skulle explodera i ansiktet på mig och kom plötsligt ihåg att jag föresatt mig att revidera förbundets handlingsprogram mellan jul och Trettonhelg.

Förträngt. Nu får de revideras mellan trettonhelgen och Tjugondag Knut (heter det så?) istället.

Mejlen har också varit förvånansvärt OFF, men det fick sin naturliga förklaring när jag kom till kansliet. Någonstans har en massa e-post blivit bortkomna i cyberrymden mellan Stockholm och Sibbarp och lägger vi därtill de som Telia slarvat bort så får mejlstiltjen sin förklaring.

Ni som fortfarande väntar på svar får mejla på nytt. Allt är för en gångs skull någon annans fel.

I går planerade vi under dagen för kvällsmöte med medlemmar på MIAeterområdet. Före jul skrev jag till dem och berättade varför det tagit sådan tid och var knutarna sitter för att få färdigt det avtalet.

Bland annat skrev jag ungefär så här:

Jag tror och hoppas att ni hellre väntar på ett bra resultat, än att vi skulle ge upp den kamp vi för, framförallt för era arbetstider.

Arbetsgivaren vill genomföra långtgående förändringar av arbetstidsdelen i avtalet. Vi har åstadkommit en del som gör reglerna bättre för individen, men vi behöver en arbetstidsförkortning värd namnet om det ska gå att nå fram till ett vettigt avtal för er.

Det är där den stora knuten sitter just nu. Att ni ska ha lika bra löneutfyllnad vid föräldraledighet (fast det borde heta föräldraupptagenhet) som andra tycker jag är självklart.

Bra möte blev det. Klok och saklig inställning. Vi ska förhoppningsvis få till det i slutet av den här månaden utan vare sig medling eller konflikt. Tryggt är det i alla fall att veta var medlemmarna står i det fortsatta arbetet.

Vi håller på med kongressplaneringen också, de roligare detaljerna som rör kringarrangemangen, och får vi bara till hälften så blir det suveränt.

Men då måste ni förstås se till att rösta i kongressvalet så vi får några ombud som kommer dit.

Hör du, du, du! Du glömmer väl inte att rösta i kongressvalet när det blir dags!

Allt gott på det ännu så länge ganska nya året!


Agneta Lindblom Hulthén


P.S. Håll ut! Det är bara 165 dagar till Midsommarafton. D.S.

Sådana samtal gör mig glad
2008-01-10 

Han ringde och undrade om kollektivavtal - den unge (om jag ska tro rösten) och blivande (förhoppningsvis) journalisten. Blir jag glad över sådana samtal? JA!!!

Hon ringde och undrade om anställningstrygghet – den unga (om jag ska tro rösten) och blivande (förhoppningsvis) journalisten. Blir jag glad över sådana samtal? JAA!!!

Jag blir glad över att människor på väg in i yrket vill skaffa sig kunskap om arbetsmarknaden och arbetsmarknadens regler. Jag skulle bli glad över den här sortens samtal, även om det vore så att utbildningsväsendet i allmänhet gjorde tillräckligt för att förbereda studenterna för arbetslivet.

Det gör det inte, undantag finns säkert men jag har haft svårt att hitta dem när jag pratar med människor i studiesvängen.

Fortfarande hävdar jag att det är fullt möjligt att ta sig genom hela den svenska obligatoriska skolan och att därefter tillägna sig en akademisk examen (även inom samhällsvetenskapen) utan att ha fått en susning om rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden.

Fortfarande hävdar jag att merparten av de unga människor som tagit sig igenom vårt utbildningssystem på arbetsmarknaden är lika utsatta som nakna bebisar i en lejongrop, och det i en tid när ägarna/arbetsgivarna bara blir starkare och på medieområdet dessutom färre och mäktigare.

Att tro att man bara är offer för omständigheter över vilka man inte råder, är en livsfarlig inställning. Naturligtvis kan vi påverka vår situation, speciellt vi som har privilegiet att leva i en utvecklad demokrati, men för att förändra verkligheten måste man ha kunskap om hur den fungerar. Det går självklart att förändra verkligheten utifrån hur den är, men om man angriper problem utifrån förställningar om hur den är eller föreställningar om hur man vill att den ska vara, så blir det svårare.

Därför är kunskap viktigt. Därför blir jag glad när människor, medlemmar eller andra, hör av sig och vill veta mer om arbetsmarknad och medievärld.

Glad är jag också att arbeta i ett förbund där det inte är längre mellan förbundets medlemmar och styrelse, än att det är naturligt att ringa förbundets ordförande och fråga (med andan i halsen):

– Agneta, hur fasen förhåller det sig med 2/5-regeln eller heter det 3/5-reglen? eller

– Det är väl bra med kollektivavtal, men du måste berätta vad jag förlorar om jag inte har kollektivavtal?

Gladast blir jag över att dagens båda samtal slutade ungefär likadant:

– Vad kan vi göra mer?

Alltså inte:
– Vad kan du/förbundet/ni/Gud/kungen/FN/EU/påven göra åt problemet? utan

– Vad kan vi göra åt problemet?


Agneta Lindblom Hulthén

– Är du go eller?
2008-01-11 – Det arbetas för lite, säger arbetsgivarorganisationerna med viss frekvens till oss över förhandlingsbordet.

På detta kan man svara mycket, till exempel:

– När var du ute i verkligheten senast?

– Är du inte riktigt klok?

– I förhållande till vadå?

– Sitter du här och förolämpar våra medlemmar?

– Vad har du för belägg för det?

– Vill du återinföra slaveri, statsystem och livegenskap?

Eller om man är från Göteborg:

– Är du go eller?

Var och en som arbetat på, besökt eller varit i kontakt med en svensk mediearbetsplats i nutid vet att där inte jobbas för lite. Där jobbas så mycket så folk inte längre hinner ta kisspauser eller fikaraster och på de flesta ställen är det ett ständigt snabbätande vid terminaler och tangentbord. Jag väntar med skräckblandad förväntan på den dag då en ny livsform uppstår i ett journalisttangentbord på grund av ackumulerat kebabklet, sushikladd, hamburgersmet och medhavt lunch-gägg.

När färre ska utföra fler arbetsuppgifter på kortare tid, så blir det så. Och när det blir så, går det ut över individerna och kvaliteten på det arbete som utförs. Detta är på sikt dålig ekonomi för oss alla och i vårt speciella fall, det journalistiska, så får det också effekt på vår demokratiska uppgift att hålla medborgarna informerade.

Just nu håller många arbetsgivare på att försöka gneta tillbaka ledigheter och arbetstidsförkortningar . Snåldumma ekonomer och VDar (med noll koll på journalistikens uppgift) ska ha folk på arbetsplatsen även om det inte finns något att göra (som på dag före tidningsfri dag på vissa redaktioner).

De kloka redaktionella ledare som inser att det är korkat att inte låta medarbetare återhämta sig, utbilda sig och få nödvändig, välförtjänt ledighet, är antingen för svaga, utmanövrerade eller för rädda för att moppa sig mot ekonomerna.
Om detta dumgnetande med arbetstider fortsätter, om denna oginhet och kitslighet fortsätter när det gäller scheman och avtalstolkningar som enbart går ut på att försöka tvinga ut så mycket blod och svett som möjligt av de anställda, då kan vi förvänta oss att arbetstidsfrågan blir glödhet i kommande kollektivavtalsförhandlingar.

Så vind och skörda storm, så sant som det är sagt.

På en del håll är det faktiskt så att ledningarna ställer till bråk om någon vill vara ledig för anhörigs begravning med kort varsel.

Men det finns en del ljusa tecken i skyn och positiva signaler också, tecken att ta vara på och förvalta.

För någon tid sedan kunde vi läsa i bladet följande synpunkt från Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin:

”Man får ledigt en enda dag för begravning, men man måste få ha rätt att vara skör.”

Absolut! Och det gäller förstås också de lönearbetande människorna.

Mycket förtjust blev jag när jag i Dagens Media läste att Schibsted-VDn Christian Ramm tagit ledigt för att genomföra en sex månader lång bröllopsresa. Heder åt den som tar sina äktenskapliga plikter på sådant allvar. Det blir säkert ordentligt gjort.

Och tack för det goda föredömet. Nu hoppas vi att alla Schibsteds anställda får samma möjlighet. Kan bli svårt att få till det ekonomiskt på en vanlig journalistlön, men företaget visar säkert förståelse. Vi kan tänka oss att avtalsfästa en liten bröllopsresefond till medarbetarnas/medlemmarnas fromma i mellanvarande kollektiavtal.


Agneta Lindblom Hulthén

Kunde inte sagt det bättre själv
2008-01-12 

Att jaga folk som inte ringer tillbaka eller tar kontakt på annat sätt, hör till de mer frustrerade delarna av journalistlivet. Det är några år sedan jag hann med att utföra något mer reguljärt journalistiskt arbete, tiden räcker till en och annan debattartikel, men jag har fortfarande en svart och en vit lista inne i skallen:

Svart för de makthavare, politiker, näringslivsrepresentanter, kändisar som aldrig ringde upp, som ringde upp och var griniga och oförskämda eller som krävde betalt innan de uttalade sig.

Vit lista för dem som hörde av sig och hörde av sig snabbt, hade förståelse även när frågorna inte var de mest briljanta och som kunde ta frågor på studs utan att hänvisa till informationsavdelningen eller pressekreteraren.

Eftersom jag är långsint som en gammal elefant så finns den listan fortfarande kvar inne i huvudet.

Där finns fortfarande på minussidan en känd kollega som på en enkel enkätfråga svarade med att ösa ut sitt förakt för kvällstidningar och de som jobbade där, sådana som jag.

Där finns fortfarande på plussidan en annan känd kollega som gick vidare till ett himla fint jobb och som efter utnämningen ringde tillbaka på stört och jag fick intervjun när den var rykande aktuell.

Eftersom jag vet hur det är, försöker jag alltid ringa upp så snart någon kollega hör av sig, om så bara för att säga att jag inget har att säga.

Ibland fallerar det ändå.

Inte vet jag hur det går till, även om jag skrivit en massa om elektronik, när meddelanden ibland blir hängande där ute i cyberrymden i dygn innan de landar i rätt mobil eller mejlbox. Frustrerande är det när det händer, precis som när e-posten inte kommer fram vilket skedde kring årsskiftet.

Jag har en ambition att inte låta solen gå ner över mitt arbete med fler ohanterade mejl än dagen innan och försöker ständigt beta av till rimlig nivå. När jag i gårkväll mejlstädade en stund, hittade jag ett meddelande från Alf Johansson, värderad kamrat i förbundsstyrelsen, som delgivit mig följande ur ”Mediekontakter - några tips och råd” som Skara kommuns informationsavdelning tagit fram och delat ut till kommunens politiker.

Alf skriver:

– Den är ganska basic - om man säger så. Den innehåller bland annat några ordförklaringar, exempelvis: ”Nyhet - något händer första gången” och

”Allmänt intresse – något som intresserar en större grupp människor”.

Men den lilla skriften innehåller också mycket bra råd, som detta:

”Var alltid anträffbar för media. Släpp vad du har i händerna! Om du blir uppmanad att ringa upp en journalist. Gör det! Så snabbt som överhuvudtaget är möjligt! En fråga från en journalist har alltid högsta prioritet!”

Kunde inte sagt det bättre själv

hälsar

Alf

Kunde inte sagt det bättre själv

hälsar också


Agneta Lindblom Hulthén

Journalistik är inte vilken vara som helst
2008-01-15 

Många är ute för att försvåra journalisternas arbete. ”Mediemakt” och ”journalistprivilegier” är vanliga verbala tillhyggen i sammanhanget. Senast ut är Peter Wennblad, redaktör på Neo, med en debattartikel i Svenska Dagblad ”Svarta pengar i journalistiken”.

Det handlar om att kontrolluppgifter inte lämnas på så kallade tipspengar. Detta för att grundlagen stipulerar att journalister/redaktioner är skyldiga att skydda sina källor.

Denna lagstiftning har vi för medborgarnas skull. En person ska tryggt kunna lämna uppgifter vidare för publicering utan att för den skull behöva befara att någon får veta vem källan är och på grund av detta riskera att utsättas för repressalier.

Grundlagen är grundligt tänkt sedan länge och hela tankebygget är monterat av demokratiska skäl. Att avfärda detta, som är till för medborgarnas skydd som journalistisk dubbelmoral, är antingen väldigt ogenomtänkt eller beroende av en arrogant inställning visavi demokratiska grundelement.

Vid närmare skärskådande tycks det dessutom inte vara något reellt problem. Rutiner finns uppenbarligen såväl hos skattemyndigheten som hos medieföretagen.

Skatten betalas in, om än som schablonbelopp. Om ett medieföretag, utsatt för skatterevision, begär det kan dessa delar av bokföringen efter prövning undantas. Att källorna ska skyddas är uppenbarligen såväl ansvariga utgivare som skattehandläggare överens om.

Ett helt annat fenomen som kopplats till diskussionen om kontrolluppgifter handlar om betaljournalistik. Ska journalister betala för nyheter? I den bästa av världar – nej och aldrig!

Dock lever vi inte i den bästa av världar och även vi som är principiellt emot att journalister betalar för information kan naturligtvis hamna i lägen där valet står mellan ett stort intresse för att vissa fakta ska få allmän kännedom och principen att inte betala för dessa fakta. I det läget kan vi bara hoppas att det finns ansvariga utgivare med klokskap, kunskap och mod att fatta ett vettigt beslut.

Peter Wennblad skriver också att ”Eftersom medieföretag är som vilka andra konsumentföretag som helst borde det därför vara naturligt att de lyder under samma lagar. Med andra ord borde till exempel även mediekonsumenter skyddas av konsumentlagarnas reklamations- och skadeståndsrätt om de till exempel köper en journalistisk produkt som innehåller felaktiga uppgifter eller som marknadsförts med vilseledande löpsedlar.”

Rättelser hanteras som bekant av Allmänhetens Pressombudsman.

Journalistik är inte vilken vara som helst, även om en del – för många – medieföretag som också har journalistik i sin verksamhet beter sig som om det vore så. Om vi inte ska få hugg på oss måste ledningarna för medieföretagen försvara journalistiken och kunna motivera sina ageranden på ett publicistiskt och etiskt sätt.

Däremot går det visst att reklamera en tidning om den inte uppfyller det den lovat. Minns jag rätt så har det också skett. Ett av våra större och mer lönsamma tidningsföretag utanför storstäderna ändrade under prenumerationsåret sitt format och likriktade sitt innehåll så att tidningen inte var lika lokal och hade samma breda bevakning som när de flesta prenumeranterna tecknat sitt abonnemang.

En prenumerant protesterade mot detta och ville ha pengarna tillbaka.

– Nix, sa tidningsledningen.

Prenumeranten gick till Allmänna reklamationsnämnden som gav honom rätt.


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Hoppas ni fick dansat ut julen ordentligt i helgen. Jag fick en tårta till plundringskalaset som dottersonen bakat nästan själv och skrivit sitt namn på med geléhallon. Dotterdottern tog sina första steg på hittills ogådda fötter. Ljuvligt. D.S.

Det är svårt att känna annat än en stor förtvivlan
2008-01-16 

Igår fick vi snabba på med arbetsutskottets sammanträde, för klockan 16.15 var jag och Arne König tvungna och ta Arlanda Express för vidare befordran till Oslo och årets första möte med Nordiska Journalistförbundets presidium.

Många stor tunga frågor hade vi att beta av innan vi lämnade fosterlandet:

  • Budgetförslag till förbundsstyrelsen

  • Alla kongressförberedelser inklusive stadgändringar och ramar för medlemskap i förbundet

  • Avtalsförhandlingarna under 2007 som spillt över på 2008 eftersom MIAeter-avtalet ännu inte är klart

  • En radda av förhandlingsrapporter, varav en del riktigt trixiga

  • Inkomstförsäkring för journalister

  • Utredningen om lagförslag mot sexism i medierna (vill vi inte ha)

  • Rekryteringsfrågor

Detta är bara några av ett drygt 30-tal frågor som vi hade att ta ställning till. En lite rolig punkt hette Besök av Renate Schroeder, EFJs European Director. Renate Schroeder arbetar på kansliet till vår europeiska journalistfederation.

Hon kan de europeiska mediefrågorna på sina tio fingrar och talar fyra språk som vore de hennes modersmål, men hon har aldrig deltagit i en kollektivavtalsförhandling.

Nu ska det bli av. Renate kommer att följa den lyckliga (förhoppningsvis) avslutningen av MIAeterförhandlingarna på plats i Stockholm. Det blir första gången vi får internationell bevakning och uppmärksamhet vid en kollektivavtalsförhandling. Kul!

På den nordiska dagordningen står bland annat upphovsrättsfrågan ur nordiskt-internationellt perspektiv och säkerhetsfrågor för journalister.

Den senare frågan är alltid aktuell men just nu och idag är den tragiskt högaktuell eftersom vi mist en norsk kollega i Afghanistan.

Under hela 2000-talet har antalet journalister som dödats i tjänsten stigit och vi har inte lyckats vända den trenden trots att säkerhetsarbetet intensifierats.

Det är svårt att känna annat än en stor förtvivlan.


Agneta Lindblom Hulthén

Positiv signal i en nattsvart situation
2008-01-17 

En mörk skugga föll av förklarliga skäl över vårt nordiska journalistmöte i Oslo i veckan eftersom kollegan från Dagbladet Carsten Thomassen just dödats i Afghanistan.

Händelsen har väckt stor officiell uppmärksamhet i Norge och Dagbladet har fått tusentals kondoleanser till sin hemsida. Norska Journalistförbundet ordnade en mer inofficiell mötesplats och –stund där kolleger kunde träffas, minnas och diskutera.

Vi diskuterar hur vi bäst ska formulera oss när vi kommenterar tragedin. Det är viktigare än någonsin att journalister kan vara på plats i krigs- och krisområden och bedriva en fri och oberoende journalistik. Närvaron drivs av ett demokratiskt behov - rätten och möjligheten till information – men ibland blir också blotta närvaron av en journalist ett skydd för människor och ett värn mot övergrepp på människor.

Därför ses journalistisk närvaro som ett hot av maktutövare oavsett deras legitimitet. Därför är det så viktigt att journalister kan göra sitt jobb oavsett var och när. Därför är det viktigt att det finns insikt i de demokratiska samhällena om behovet av journalistik på plats.

Detta behov måste förstås vägas mot skyddet och säkerheten för journalisterna. Vi får inte och aldrig glömma eller försumma att understryka mediebranschens ansvar för alla journalisters säkerhet i arbetet, framförallt när det gäller områden i krig och kris.

Allt går inte att gardera sig mot, men genom utbildning, förutseende och kunskap kan säkerheten ökas. Det får vi aldrig sluta att arbeta för. Där måste vi ständigt hålla trycket uppe och där är vi hela tiden tvungna att hålla tummen i ögat på medieägarna.

Den starka officiella reaktionen på mordet på Carsten Thomassen är därför trots allt en positiv signal i en nattsvart situation.

Jodå, vi ägnade oss åt annat också. Bland annat har vi efter långa diskussioner enats om effektivare arbetsformer i det nordiska samarbetet.

Utvecklingen på upphovsrättsområdet i ett internationellt perspektiv var en tung punkt på dagordningen liksom hur de starkare journalistfackliga organisationerna stöttar och stärker de svagare.

En mycket kort sammanfattning på båda dessa punkter är att vi bäst stödjer andra organisationer genom att stärka våra egna organisationer och vårt eget goda avtalstecknande. Nordens journalistförbund är väldigt viktiga både som mot- och medspelare till de stora och mäktiga ägarna på den mediala arbetsmarknaden. För den demokratiska balansen i samhället är det livsviktigt.


Agneta Lindblom Hulthén

Varnad är väpnad - gäller både väder och förhandlingar
2008-01-22 Ta aldrig ut bekymmer i förskott. Det ordnar sig ändå både aldrig och alltid, så det är lika bra att ta det som det kommer. Brukar jag säga åt mig själv.

Trots det lyckades jag under fredagseftermiddagen hetsa upp mig inför den varslade stormen, så jag tog eftermiddagsplanet istället för kvällsplanet hem för att hönsmamma över familjen. Kav lugnt (nåja, 5 sekundmeter) var det i Halmstad men svårt att ta sig fram de sista sex milen ändå, eftersom dimman stod som filmjölk över nejden.
Min stormångest måste bero på Gudrun som vi fick rakt i skallen när den begav sig.

Det är faktiskt bara några veckor sedan som vi fick hjälp av Prästagårns jättetraktor med att få bort de sista rotvältorna från tomten, efterlämningar av Gudrun och Per.

Den där lördagen Gudrun överföll oss kom dottern in på kvällskröken och sa att en av våra granar låg över vägen och att det var bäst att sätta ut en varningstriangel. Sagt och satt.

När jag var på väg tillbaka hörde jag ett sus och en krasch. Nästa gran hade fallit och krossat varningstriangeln. Dags att bärga sig inomhus. Jag fick med mig Sixten, en rejäl klump till katt, som rullade som ett hjälplöst bowlingklot på gräsmattan. Inte var han tacksam för det.

Morgonen randades utan el, utan vatten, varken fast eller mobil telefon och trädgården full av storskaligt plockepinn. Dottern och jag lyckades efter visst motorsågande ta oss till respektive jobb långt bort i världen där det fanns vatten, telefoner och elektricitet medan familjens manfolk stod ut i dagar utan moderna bekvämligheter. Ibland for de till närmaste tätorten Tvååker, där mobilerna fungerade, och rapporterade hur de höll liv i familjens yngste genom att värma välling i glöggrytan som drivs med värmeljus.

Härjningarna i traktens skogsbestånd lämnade stor förtvivlan och ohyggliga sår efter sig. 

Vi vill aldrig uppleva det igen. Jag tycker mig kunna avläsa en viss besvikelse över att den varslade värstingstormen 2008 inte blev så värst. Själv är jag glad och tacksam att det inte blev värre den här gången.

Årets stormnatt tillbringade jag med barnbarnen eftersom deras mor skulle hämta deras far som var ute på dåligheter på bygden. Jag hade tänkt mig en behaglig övning, där de små änglarna sov och jag satt i soffan, vickade på tårna, glodde på deckare och smuttade på en GT.

Storebror sov mycket riktigt som en liten guds ängel, men Klara Fina har just lärt sig gå, säga ”titta” och bitas. Sådana nyfunna färdigheter får inte slumra och hon var på ett lysande partyhumör.

När stormen kulminerade och morgonen randades var jag ganska slut, men kunde belåtet konstatera att det enda som gått åt helvete den här gången var tjärpappen på lekstugan och det var självförvållat eftersom vi spikat slarvigt. Himlen böljade blåsvart över Åkulla bokskogar men i motsatta väderstrecket sken faktiskt en ämlig sol.

Lugn i stormen är alltid att rekommendera. Varnad är väpnad oavsett om det gäller väderprognoser eller avtalsförhandlingar. Förebyggande arbete är merendels bättre än akutoperationer. Just nu arbetar vi på förbundskansliet med att försöka hitta en modell för effektivare organisation, en modell för i högre grad målstyrt arbete och en metod för att göra det.

Den ideala organisationen når förmodligen ingen verksamhet till 100 procent någonsin, men har vi en bild av idealet så är chanserna att nå dit betydligt större än om inte.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Glöm inte att rösta i kongressvalet när det blir dags. D.S.

Fölster har fel - igen
2008-01-23 Såg i bladet att Svenskt Näringslivs Stefan Fölster skyller inflationen på lönerna och fackförbunden som förhandlar fram dessa löner. Det är lika dumt som okunnigt eller medvetet lögnaktigt, men givetvis ett led i försöken att fortsätta att hålla maktförhållandena på arbetsmarknaden i obalans till arbetsgivarnas fördel och de enskilda individernas nackdel.

Inte så konstigt att arbetsgivarna vill fortsätta att odla myten om fackets makt eftersom det gynnar dem opinionsmässigt, men inte så smart på sikt eftersom det i förlängningen bara polariserar partsförhållandena och riskerar att skapa oro på arbetsmarknaden.

Men alla kan ju inte vara så kloka, förståndiga och insiktsfulla som jag. Arbetsgivarnas och de flesta politikers syn på lönebildningen innebär att total frihet ska råda på marknaden för alla utom för dem som lönearbetar. För dem råder i dagsläget gammaldags statlig planekonomi.

Hur var det nu med inflationen? Konsumentprisindexet (KPI) steg med 3,5 procent från december till december. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) förhåller det sig som följer med inflationen:

Inflationstakt i december 2007

Bidrag till inflationstakten i procentenheter

Livsmedel och alkoholfria drycker 0,6
Alkoholhaltiga drycker och tobak 0,3
Kläder och skor 0,1
Boende 1,4
Inventarier och hushållsvaror 0,0
Hälso- och sjukvård 0,1
Transporter 0,7
Post och telekommunikation -0,1
Rekreation och kultur -0,1
Utbildning 0,0
Restauranger och logi 0,2
Diverse varor och tjänster 0,2

 
KPI totalt, årstakt 3,5


Så är det med det. Apropå Stefan Fölster så erinrar jag mig en paneldebatt för länge sedan då jag var moderator och Stefan Fölster deltog. Han talade om hur mycket billigare elen skulle bli för oss alla individer när marknaden avreglerades. Han hade fel då också.

Förra simmarstjärnan Jane Cederqvist (som tog silver i damernas 400 meter frisim vid OS i Rom 1960) var med i samma panel, dock inte i egenskap av simmerska utan generaldirektör eller något liknande. Alla i panelen hade fått tre minuter på sig för ett kort inledningsanförande. Det var lika svårt att få stopp på Jane Cederqvist som det var för Stina Lundberg Dabrowski att få tyst på Anette Kullenberg i Debatt häromkvällen.

Glöm inte att rösta i kongressvalet när det blir dags.


Agneta Lindblom Hulthén

Mediefrågor är inte journalisternas ensak
2008-01-24 

Vi journalister har en korkad tendens att se mediefrågor, journalistiska yrkesfrågor och de lagar och överenskommelser som styr dessa som våra egna frågor – ägda enbart av oss.

Ibland tycker vi till och med att vi kackar i eget bo, om vi går ut i offentlig debatt och pratar visstidselände eller hoten mot källskydd och meddelarfrihet.

Omvärlden har en lika korkad tendens att se det på samma sätt:

Att journalister äger mediefrågorna alldeles själva.

Politikerna är rädda för att tackla mediefrågor, som jag tror, av rädsla för negativ publicitet. En majoritet av politikerna stiftar däremot flitigt lagar som kringskär journalisternas möjligheter att arbeta.

Medieägarna är förstås ointresserade av att diskutera mediepolitik om det inte specifikt gynnar deras intressen.

Chefredaktörerna som borde stå överst på barrikaden för att tala för journalistikens roll i demokratin är förhållandevis tysta nästan allihop.

Detta förhållande retar jag mig ständigt på, beskärmar och beklagar mig över och försöker påverka. Åtminstone borde vi själva som journalister faktiskt med stolthet tala om vårt uppdrag i demokratin. Och om vad vi behöver för att kunna uppfylla det.

Allt detta tänker jag på hela tiden och speciellt häromkvällen när vi träffade kamrater i ledningen för ett annat fackförbund.

Vi pratade om avtal som vi sedan länge har mellan oss, om tilltänkta samarbetsprojekt i praktik och verklighet, men samtalet gled som det brukar över till våra yrkesgruppers olika roller och till bristen på en bred och nära lokal bevakning av samhället och politiska beslut.

Så fick vi igen möjligheten att förklara att en anledning till att vi slåss så hårt för den individuella upphovsrätten är, speciellt i dessa tider av extrem ägarkoncentration inom medierna, att det är ett av få sätt att bevara mångfalden i medieinnehållet.

Och vi kunde konstatera att ägarkoncentrationen inte bara ökar på vårt område utan på många andra områden i samhället.

Vi talade om bevakningen på papper och i etern och konstaterade att journalisterna blivit färre, inte tillåts specialisera sig, har väldigt bråttom och en massa teknik att sköta; allt detta i en tid då mediebranschen gör vinster som aldrig tidigare.

Och vi enades också om att detta inte är ett problem bara för journalister.

Om många människor utanför public service uppskattar public service, så är det bra att de säger ifrån så public service får bättre resurser.

Om många människor vill att lokal-TV ska bevaka mer och djupare, så är det bra om de ringer till TV4s ledning och säger det.

Om vi tycker att Konkurrensverket inte är speciellt taggat, så är det bra att flera klagar.

Om det råder förvirring om den ena eller andra gruppens yrkesroll och uppgift i demokratin, så är det vettigt att vi ordnar seminarier och reder ut begreppen.

Om det finns för dålig kunskap om grundlagens regler om yttrande- och tryckfrihet eller om vad en enskild tjänsteman kan tillåta sig utan att överträda upphovsrättslagen, så är det bra om Journalistförbundet delar med sig av sina kunskaper på det området.

Himla bra möte blev det.

Vi hann prata lite katter också, en annan närvarande kattfreak och jag. Bland annat drog jag några av Sixtens bravader. Sixten VII var en storväxt hankatt, familjemedlem i ganska många år. Han fattade aldrig att han var kastrerad och parade (ja, det gjorde han ofta och med allt) sexgalenskap med ett lynne lika älskligt som Hanibal Lecters. Det hände en del kring Sixten.

Påminn mig att jag ska berätta om honom och kattdammsugaren vid tillfälle.

Glöm för all del inte att rösta i kongressvalet.


Agneta Lindblom Hulthén

Allmän visstidsfri zon!
2008-01-30 

Jag somnade alldeles för sent igår med ett lyckligt leende – fånigt flin skulle någon okänslig typ uttrycka det – på läpparna.

Jag vaknade alldeles för tidigt med samma leende – flin – och en lätt huvudvärk.

Vi har lyckats hålla Journalistförbundets avtalsområden som allmän visstidsfri zon.

VI HAR LYCKATS HÅLLA JOURNALISTFÖRBUNDETS AVTALSOMRÅDEN SOM ALLMÄN VISSTIDSFRI ZON!

Igår kväll blev vårt sista kollektivavtal för den här omgången klart. MIA eter, det lilla ljusblå avtalet, är hemma.

Resan har varit lång. Knöligheterna många. Tidsutdräkten längre än vi trodde.

Precis när vi skulle teckna på stängdes ljuset automatiskt av i Almegahuset. Jag skrev på ett gammalt avtal från 1998 också av bara farten.

Vi är nöjda. Själv har jag svårigheter med nöjdbegreppet. Får jag kaka vill jag gärna ha hela bageriet. Men vi är nöjda.

MIA eter är vårt yngsta avtalsområde, det som är i störst behov av att bli bättre fött, klätt, skott och utbildat. På det kommersiella etermedieområdet är medlemmarna i genomsitt yngre än på andra områden. Arbetstakten är uppskruvad, bemanningen otillräcklig, arbetstiderna extremt oregelbundna och stressen hög. Detta är inget allmänt påstående. Detta har vi belägg för i undersökningar.

De flesta medlemmarna är i den ålder då de alstrar barn och har barn, späda, små och halvstora. De har ett stort behov av att få livets olika delar att gå ihop.

Arbetsgivaren önskade större möjlighet att göra arbetstiden flexibel. Vi önskade att skapa bättre arbetsmiljö genom arbetstidsförkortningen och att förebygga att fler fick ännu sämre arbetstider. Vi ville tvärtom förbättra.

På hela medieområdet är andelen visstidsanställda hög, men högst på MIA eter med runt 30 procent. Arbetsgivaren ville ha allmän visstid. Över våra döda kroppar. Otryggheten är redan oacceptabel och får inte blir värre.

Förbättrad löneutfyllnad för föräldralediga ville vi. Större inflytande för den enskilde vid schemaläggning ville vi. Minst 10,2 procent i löneökning rakt av och hög individgaranti vill vi, liksom högre lägstalöner och en hel del annat.

Ännu mer annat önskade arbetsgivaren.

För några år sedan seglade jag och mannen jag har i vår gamla träkoster över Vänern från Mariestad till Spiken i skitväder för enbart storen. Förstaget hade gått åt helvete så fock hade vi ingen. Vädret var av den karaktären att det vara nästan omöjligt att få i sig en macka eller kissa. Hela dagen såg vi Läckö slott vid horisonten utan att den jävla stenhögen blev större.

Klart vi kom fram till Spiken om kvällen, genomfrusna och hungriga som monster. Köttgryta fanns att värma men när jag skulle ge den en avslutande kryddnypa tappade jag cayennepepparburken och grytan blev oätlig.

Ungefär så kändes den långa resan mot ljusblå avtalet av och till. Vi tycktes aldrig komma fram och när vi var framme tillstötte något.

Men i Spiken fanns en öppen fiskebod som sålde det mest en hungrig och matt sjömänniska kunde behöva.

Så var det med MIA-förhandlingarna också. Plötsligt var vi framme. Plötsligt låg alla bitarna på plats.

Läs på hemsidan. Det är ett bra avtal, det bästa på sin del av mediemarknaden. Jämför gärna med de andra tjänstemannaavtalen.

Vi skildes från motparten i god stämning med stora förhoppningar att den gemensamma avtalsvården ska bli framgångsrik.

Varför det gick så bra, vill jag att hela välden ska veta:

Stora delegationen har varit suverän på research, uppsökeri, opinionsbildning och konstruktivt tänkande:

Tack Susanne Björkenheim, Anna Bubenko, Cjell Fransson, Charlotta Hultin, Eva Nilzon, Jonas Nordling, Rino Rotevatn och Sara Stenman!

Sist med främst:

Stort tack till Katarina Dahlskog och Johannes Isaksson, medarbetare på förbundets kansli, som höll ihop lilla delegationen och förde förhandlingarna framåt när jag låg utslagen av ett äckligt virus.

Det är en ära och ett nöje att få och ha fått jobba med er alla!

Hjältar är ni allesammans.


Agneta Lindblom Hulthén