Där ungefär börjar dagen på riktigt, med en intervju med en blivande journalist som undrar. Hon ska skriva om schablonskildringar av kvinnor och av etniska grupper.

Ett långt resonemang blir det, om hur organisationsstrukturer påverkar det vi gör som journalister: hur ägarkoncentrationen, nedbemannade redaktioner och otrygga anställningar påverkar våra möjligheter att göra ett kvalificerat jobb som journalister. Mångfald kräver tid och resurser. Många plattformar med samma innehåll ger ingen mångfald.

Och det är förstås omöjligt att inte hamna i personliga funderingar och ett och annat dopp i erfarenhetsfloden. Hoppas hon får ut något hon kan använda av vårt samtal.

Jag tipsar henne om att läsa Ola Larsmo i DN tisdagen den 4 december. Han skriver om André Schiffrin (mediekritiker bland annat) som anser att medieägarna blivit för stora och att lönsamhetskravet som överordnat alla andra krav är den kvalitativa journalistikens fiende, om jag ska uttrycka mig ganska förenklat.

När det gäller Schiffrins tankar om ägandet och behovet av pluralism så går det faktiskt lika bra att läsa Journalistförbundets handlingsprogram. Våra kongresser har kommit fram till ungefär samma slutsatser alldeles oberoende av honom, men det är alltid kul att ha supportrar.

I Svenskan samma morgon skriver Ülkü Holago om otryggheten i journalistbranschen och om F-skattarna som den nya arbetarklassen. Visst är det så. De stora medieägarna vill trycka ner ansvar och otrygghet längst ner i den journalistiska näringskedjan utan att vara beredda att betala.

Ülkü skriver om utLASningen också, men där har det hänt saker. På SRAO-området har vi en vikarieregel som ska stoppa utLASning, på MIA-området är vi överens med arbetsgivaren om att utLASningen strider/torde strida mot lagen och också Tidningsutgivarna har gått med på att rekommendera sina företag att tillämpa reglerna på ett ansvarsfullt sätt. Om arbetsgivaren inte gör det så ring för allt i världen och berätta för Journalistförbundet, så ska vi försöka göra något åt problemet.

Vi har slitit och konfliktat för att hålla Journalistförbundet som ”allmän visstidsfri zon” på den svenska arbetsmarknaden. Allmän visstid är en urusel anställningsform som gynnar arbetsgivarna och missgynnar de anställda och gör de delar av arbetsmarknaden som har god tillgång på arbetskraft och med oansvariga arbetsgivare till organisationer som liknar tunnelbanestationer i rusningstid.

Så ska vi inte ha det.

I dag förhandlar vi förhoppningsvis sista dagen om kollektivavtal för våra kolleger och medlemmar inom de kommersiella etermedierna. Vi ska inte ha någon allmän visstid där heller.

Annars har måndagen varit full av möten med medarbetare, sammanträde i Pressens samarbetsnämnd och politikermöte på TCO om kvällen. Trött och vimmelkantig landar jag i övernattningslyan om aftonen, men är glad över att mobilen har hållit sig så tyst och stilla.

Inser att jag glömt den på kansliet för andra gången. Jag gick dit en speciell sväng på hemvägen efter TCO för att hämta den, men gick därifrån utan mobil en gång till.


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Någon som vet var det går att köpa en blå leksaksbrandbil? Det är dottersonens enda julklappsönskan:

– MEN DEN SKA VARA BLÅÅÅ!!

Undrar om det går att måla om en röd brandbil med blått nagellack?

Det blir lite spilltid då och då eftersom planet alltid är försenat när jag ska hem om helgen. D.S.

Ska vi se det positivt, så kan vi berömma oss av att vara förbundet som inte kastar in handduken i första taget.

Nu kommer den dåliga nyheten:

Det blev inget MIA eteravtal detta dygn heller.

Ska vi se det positivt, så slåss vi med stor uthållighet för att våra medlemmar inte ska få försämrade arbetstider.

Trist är att medlemmarna får vänta in på nästa år på nya löner och villkor.

Vi har haft en rationell och effektiv kollektivavtalsförhandling i år, den om MIA tidskriftavtalet, där vi klarade av avtalstecknande på två dygn.

Vi har haft två långa förhandlingsresor detta år som varit prövande för medlemmar, förbundskansli och förhandlingsdelegationer och naturligtvis för motparterna. På dagstidningsområdet var vi tvungna att gå ut i konflikt för att få hem ett bra avtal. På public serviceområdet nödgades vi varsla för att få resultat, men fick ihop avtalspusslet i den sista skälvande minuten innan konflikten bröt ut. Medlemmarna var nöjda med avtalet men många var missnöjda med att de inte fick strejka.

Det är förfärligt tycker jag att arbetsgivare lyckas göra sig så impopulära bland de anställda att behovet att markera blir så stort hos medarbetarna att åtgärden (konflikten) överskuggar målet (ett bra avtal). Det här handlar dessutom om en grupp yrkesmänniskor, journalister, som älskar sitt jobb och inget hellre vill än att göra så bra ifrån sig som möjligt.

Hur vore det att pröva att älska de anställda? Management by love har alla möjligheter att fungera bättre än management by confrontation.

Kontentan är i alla fall att de här två långa avtalsresorna var värda arbetet, tiden, svetten och tårarna. De ledde till bra avtal. Jag är övertygad om att det blir så på MIA eterområdet också, även om vi nu inte kan förväntas oss att komma i mål förrän i slutet av januari.

Igår träffade jag en politiker som lite skämtsamt, inte alls illvilligt, sa att ”det är ni (= Journalistförbundet) som bråkar på arbetsmarknaden”. Jag tog inte illa upp, men bråkar gör vi verkligen inte. Vi tar vår uppgift på största allvar och gör det vi måste göra för medlemmarna.

Alldeles för många av journalisterna har en dålig arbetsmiljö med för mycket stress, för mycket jobb, för många olika arbetsuppgifter samtidigt, för lite eller ingen tid till diskussion, reflexion och eftertanke, för få eller inga möjligheter till vidareutbildning. Och detta i en bransch som är väldigt ekonomiskt lönsam. Det går ut över individerna och det går ut över kvaliteten, inte därför att journalisterna inte är kompetenta och duktiga och medvetna, utan för att de som skapar omständigheterna under vilka journalistiken ska utföras inte är tillräckligt villiga att investera i individerna och journalistiken.

Det ska inte vara så och det behöver inte var så.

Vi har gjort enkäter bland medlemmarna som arbetar inom MIA eterområdet, bland annat om hur deras sömn påverkas av arbetstiderna. Somligt som framkommer är så sorgligt så man vill gråta. Arbete och föräldraskap ska gå att förena. Ingen ska ständigt behöva äta sömntabletter för att jobbet är så krävande så det påverkar sömnen. Alla ska kunna ha ett socialt liv utanför arbetet.

Huvudfrågorna i MIA eterförhandlingarna handlar om detta. Arbetstidens förläggning är den ena där arbetsgivaren vill ha större flexibilitet. Arbetstidsförkortningen som journalisterna behöver för att ha en chans till återhämtning mellan arbetspassen är den andra.

Vi jobbar vidare på lösningar. Vi har inte kastat in handduken. Vi kastar aldrig in handduken.


Agneta Lindblom Hulthén

Styrelsen för det här förbundet behöver då och då träffas och umgås och prata med varandra utanför styrelserummet och utan dagordning och akuta frågor som måste hanteras. Samma sak gäller förstås för styrelser för alla förbund och organisationer. Ska man orka och ska det bli bra så måste man kunna vara människor ihop också.

Viktigast är det i början av en styrelseperiod när en del är nya och behöver känna sig som delar av helheten.

En sådan övning hade vi för några år sedan på en skärgårdsö, där vi skulle överleva tillsammans en helg. Överlevnadsövningen blev mer realistisk än väntat, eftersom skärgårdsbåtens motor la av på ditvägen och vädret drog till med årets rekordkyla, närmare 30 grader kallt. Jag hade gummistövlar och grön regnjacka och kallare har jag sällan varit, men vi levde över utan att ens kunna genomföra överlevnadsövningen och äventyret gjorde oss faktiskt mer samspelta.

Nu i veckan hade vi ett blygsammare arrangemang, när vi lagade mat tillsammans och umgicks i en lånad bostadsrättsföreningslokal. Jag hade satsat på tjälknöl av en lammstek (eftersom jag har en massa lamm i kylen hemma) och en kryddstark korv. Tanken var att vi gemensamt skulle göra en varm potatissallad till och efteråt en efterrätt.

Jag missade gemenskapen i matlagningen eftersom jag satt i telefon och besvarade frågor från kolleger om huruvida Journalistförbundet anser att personer med extrema politiska åsikter kan vara med i förbundet. Vårt handlingsprogram är utförligt på den punkten, men ett par meningar kan vara särskilt viktiga att lyfta fram:

”Åsikter ska kunna uttryckas och bemötas i en öppen debatt.”

”För Journalistförbundet är yttrandefriheten så viktig att förbundet anser att samhället ibland måste acceptera företeelser som de flesta av oss starkt, och med all rätt, ogillar, om en lagreglering skulle innebära inskränkningar i tryck- eller yttrandefriheten.”

Den tillämpliga, i det här fallet inte tillämpliga, stadgetexten lyder:

”Medlem, som uppenbarligen kränker kårens anseende, motverkar förbundets ändamål eller bryter mot dess stadgar, skall av FS tillfälligt eller permanent uteslutas ur förbundet. Dessförinnan skall berörd klubb höras i ärendet.”

Ha åsikter har alla rätt till i ett demokratiskt samhälle, även om det är åsikter som är antidemokratiska. Om åsikten omsätts i en aktiv handling som motverkar förbundets ändamål är det en annan sak. Då ska förbundsstyrelsen bedöma den enskilde individen och hennes/hans handlande i förhållande till stadgan.

Men tillbaka till diskussionen med styrelsen i den lånade lokalen med lammalår och varm potatissallad. Ödmjuk och försynt som jag är kan jag bara konstatera att kamraterna lyckades få till en sallad utan min hjälp och förskyllan (även om jag är övertygad om att min förfarna kryddnypa skulle lyft den till ännu högre höjder).

Vi hann inte ens lyssna på den medhavda musiken. Framtiden stod på tapeten. Produktionsbolag utan kollektivavtal, huka er, för nu laddar vi om.


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Efterrätten som jag definitivt inte var mamma till, var ljuvlig. D.S.

– Nu står jag inte ut en sekund till. Nu slår vi igen butiken och trampar hem, säger jag åt vice ordföranden när vintermörkret sedan länge lägrat sig över Vasagatan.

Men Arne König ska ha telefonmöte med EFJ (European Federation of Journalists) Steering Committe, där han är ”chair”, det vill säga styrelsens ordförande. Det är med ordföringar som med rektorer, de måste gå till skolan och kan aldrig skolka.

Det är en himla tur att EFJ har Arne som har ordning och reda på de fackliga principerna. Ibland bli man som nordbo lätt frustrerad över yvigheten och bristen på tilltro till vardagsgnetande och långsiktighet i arbetet hos en del fackliga kamrater ute i Europa. 

Arne har vunnit stor respekt under sina ganska få år som EFJ-chair, så lågmäld men uthållig pedagogik lönar sig i längden. Vi kan vara stolta över honom. Förra julen fick han Kungen av Europa av mig i julklapp som uppmuntran. Han har aldrig sagt om han gillade boken. Jag lämnar Arne och Europa åt sitt öde och går hem med den goda avsikten att ”städa papper”.

Jag har alltid den goda avsikten att ”städa papper”. Jag lyckas tvinga mig till det en av tre föresatta gånger, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser.

När jag kommit ner så där sju centimeter i den närmaste pappershögen hittar jag en gammal utgåva av en pojkbok som jag köpte på antikvariat för ett tags sedan för det häftiga omslagets skull och kan inte låta bli att börja läsa, och läser och läser. Leopardjakt handlar det om bland annat. Leoparden är skurken och människobarnen hjältarna. Hade boken varit skriven idag hade det förmodligen varit tvärtom.

Vaknar om morgonen med huvudet fullt av produktionsbolag, bemanningsföretag och ojämställda löner. Där inne har det gått varmgång under natten och någonting som kan bli en handlingslinje har börjat formera sig. Får se om den håller för det krassa dagsljuset och rent av har ett liv efter jul. Att starta storstilade projekt två veckor före jul känns inte riktigt realistiskt.

Potatissalladen jag nämnde alldeles nyligen på denna plats har väckt en del reaktioner och en och annan insikt.

Några läsare vill ha receptet. Några läsare anser att det ska vara mer recept så där i allmänhet. Av detta drar jag slutsatsen att antingen är de som bryr sig om den journalistfackliga ideologin mindre benägna att höra av sig eller också är majoriteten av läsarna mer intresserade av potatissallad än facklig kamp.

Jag trodde också att det bara var Journalistförbundets medlemmar som läste och en och annan arbetsgivare som ville hålla koll på vad vi håller på med, men lite förtjust och smickrad kan jag av e-postadresserna avläsa intresse även inom andra förbundsområden.

Så här kommer det till medlemmar och ickemedlemmar Tore Wretmans recept på varm potatissallad:

1 l kokt potatis i skivor, 1 dl vinegrättsås (1/3 vinäger, 2/3 olja, 1 dsk fransk senap, salt och peppar), 2 msk finhackad lök, 1 msk inlagda rödbetor i små tärningar, 1 msk kapris, 2 msk hackad persilja.

Skala den nykokta potatisen, skär den i skivor och blanda med vinegrättsåsen. Servera och ät när salladen fortfarande är varm.


Agneta Lindblom Hulthén

Fina som taxar gick vi på kalas, sex stycken från förbundet. PP Pension fyllde imponerande 125 år. PP är en på alla sätt heder- och hyllnadsvärd organisation som tagit hand om journalisternas (i alla fall huvuddelen) pensioner i ett och ett kvarts sekel. Duktig på att förvalta pengarna är PP också – liten men mycket framgångsrik. Må den förbli framgångsrik för överskådlig framtid.

Jag satt i styrelsen några år och det var ett högintressant arbete, men eftersom jag alltid kom flåsande i sista sekunden och ständigt plågades av dåligt samvete för att jag inte hunnit läsa på tillräckligt inför styrelsemötena, så gav jag katten i traditionen.

Traditionen är annars att Journalistförbundets ordförande alltid har suttit i PPs styrelse. Sådana seder dödar ingen i första taget. Nu har jag i alla fall övertygat mig själv och andra om att PPs styrelse lever minst lika bra utan mig. Håkan Carlson och Eva-Maria Kollberg gör ett förträffligt arbete inte bara för oss utan för hela verksamheten i den styrelsen.

PP har dessutom alltid varit fredad zon. Inga konflikter och kontroverser mellan parterna har någonsin tillåtits påverka arbetet i PP. Så ska det förbli.

Jubileumskalaset gick jag i all fall på, fin som en tax eller möjligen som en lustarm (lus-tarm, inte lust-arm). Var uttrycken kommer ifrån i begynnelsen vet jag inte, men jag tillägnade mig dem under mina år på sportredaktionen på GT i Göteborg och har inte lyckats göra mig av med dem sedan dess.

– Aha! En afton i döda krokodilers sällskap, sa Arne König innan vi skildes åt på kansliet, han för att ta hand om Europa och jag för att förlusta mig med PP.

Innan det illustra sällskap som i anledning av PPs födelsedagskalas sammanstrålade på Wasamuseet igår tar illa upp, vill jag skynda mig att påpeka att det inte var sällskapet han avsåg utan min handväska.

Jag är en totalt skamlös handväskfreak. Jag samlar vintagehandväskor från tidigt 60-tal och bakåt i tiden. Mest älskar jag de otroligt vackra, välgjorda och politiskt inkorrekta handväskor som tillverkades på 40-, 50- och 60-talen av ormar, ödlor och krokodiler. Jag råkar då och då i dispyt med mer accentuerade djurvänner som ondgör sig över de oskäliga djuren som slutat sina dagar som handväskor hos mig.

– De har varit döda så länge, så det är preskriberat. Dessutom får de bli ett äreminne över sig själva där de står utställda på den specialtillverkade glashyllan i hallen i hemmet hos mig, säger jag.

Då och då får de dessutom gå på kalas. Tidigare stod de bara på hyllan och var vackra, men så frågade Sture Nordh (min favoritcentralorganisationsordförande) mig varför jag alltid bar min gamla luggslitna ryggsäck, även när jag representerade i finare sammanhang och sedan dess tar jag med en orm eller krokodil, när tillställningen är tillräckligt seriös.

En 50-talsväska av bergspyton (tror jag det heter) har jag älskat mest och brukade använda dagligen innan den blev för skör.

Jag hade den med mig när jag för några år sedan skulle betala för nu saligen avlidna katterna Nisses och Sixtens vaccineringar på Blå Stjärnan i Göteborg. Katterna satt på golvet i buren och ylade argt och upproriskt. Sixten hade bitit en veterinär och rivit ner några dussin rondskålar så vi var lite exalterade. Jag dängde upp ormväskan på disken för att plocka fram plånboken.

– Nej, nej, sa receptionsdamen allvarligt, den där har varit död alldeles för länge, den kan vi inte göra något åt.


Agneta Lindblom Hulthén


P.S. PP-festen var jättelyckad. Personalen på PP hade verkligen ansträngt sig. Och jag hade väldigt trevligt med såväl arbetsgivare som fackliga kamrater. Kvällens mest minnesvärda kommentar fick jag från utgivarsidan, där en person ansåg att det var dags att vi fördelade gracerna mer rättvist och strejkade lite på MIA-området också. Ska tänka på saken. D.S.

Den ganska vanliga, lite grå men viktiga vardagen rullade på fram till klockan 17.00 prick. Inget lussande i morgonväkten men en medlem på mobilen som ville prata avgångsvederlag till morgonkaffet.

Möte med kansliledningen om det vardagspraktiska och framtidsfrågor innan det är dags för arbetsutskottet som förbereder alla frågor för kansliet och förbundsstyrelsen.

Vice ordförande Arne ska iväg till Ukraina efter lunch för att avsluta vårt projekt för att utveckla det journalistfackliga arbetet där. Vi skyfflar lite i dagordningen för att han ska hinna vara med om de viktigare besluten.

Mobilen piper uppfordrande i första pausen och bland vanliga jobbsamtalen har jag fått ett litet videomeddelande som gör mig skuttande glad för resten av dagen. En liten tomte och en liten lucia sjunger Lusse lille på späd halländska från luciafirandet på dagis i Sibbarp.

Jag vill så gärna delge alla denna förtjusande musikaliska upplevelse i varje paus, men märker framåt eftermiddagen att folk börjar kasta sig in på sina rum eller uppsöker närmaste toalett när jag kommer viftande med mobilen.

Dags att dämpa den mormoderliga entusiasmen.

Fram till 17.00 jobbas det på som vanligt i alla rum och på alla avdelningar, men sedan sker en metamorfos på några minuter. Ur rummen kliver finklädda, rosenkindade förväntansfulla människor för nu är det julfest.

Samma procedur varje år:

Konstföreningens utlottning med bubbel. Jag vinner jämt, vilket jag tycker är lite pinsamt. Det brukar vara ett himla velande när folk ska välja sina tavlor, men i år går allt som på räls och vi ligger före Eva-Marias minutiösa tidsschema.

Mycket tid blir det för prat och skvaller till glöggen.

Nytt inslag:

Luciatåg med specialskrivna luciasånger. Förbundets kursmagister Pär Trehörning är lucia. Skönlockigare lucior har skådats, men jag tror aldrig jag hört någon sjunga så bra. Stjärngossarna av båda könen (från Journalisten och förhandlingsavdelningen) och tomtan (förhandlingsavdelningen) är så söta så jag knappt ser för tårar. Tidigare hade vi alltid kabaret som gisslade ledningen, men luciasångerna är riktigt snälla den här gången.

Julbordet går också som planerat och sjungande går som planerat. Jag och May sjunger Lortiga Lena för det brukar vi alltid och May kommer aldrig ihåg texten. Nytt för i år är att Leif har skrivit en ny vers till Lortiga Lena som handlar om hur hon blir Lyckliga Lena, men den kan jag inte delge er för jag tror inte att utgivaren av denna hemsida skulle låta publicera den.

Medarbetarna på det här kansliet sliter och jobbar året runt med stort engagemang och stor entusiasm för vårt förbund, så det finns få som jag så väl unnar en julfest som dem. Men lugn, bara lugn, från klockan 08.00 är vi i selen igen.


Agneta Lindblom Hulthén

OK, OK, OK, OK, jag borde veta bättre än att försöka rationalisera. Jag borde vetat bättre än att göra ett journalistiskt urval just denna dag. Det gäller den 13 december, när jag på denna plats hade det dåliga omdömet att bara nämna ett av de luciatåg som en omtänksam omvärld placerat i min mobil. Nu säger jag en gång för alla och inför hela världen:

– Alla luciafirandena var lika fina, hjärtevärmande och konstnärligt fulländade! Lusse lelle med lucia och tomte från Värmland var precis lika fantastiskt som Lusse lelle med tomte och lucia från Halland som var lika bra som halländsk pepparkaksgubbe och tomte med Blinka lilla som var helt i klass med två mindre lucior med luciasång från Göteborg som var alldeles jämbördiga med ensam stjärngosse med Staffan var en från Småland.

Apropå Småland så har facklige kämpen Ronald Rosengren hört av sig med anledning av vad som skrivits på denna hemsida. Han konstaterar att avtalen tar tid nu för tiden och att det inte ens räcker med ett år längre. Ronald funderar också över att det fackliga intresset möjligen skulle vara lägre än intresset för recept och han konstaterar:

”…det är väl bara att konstatera att man måste få lite i sig om det ska vara möjligt att få igång något fackligt intresse. Vi har väl kommit för långt från den tid då den fackliga kampen handlade om maten på bordet.

Så för att hjälpa till lite vill jag bidra med ett recept. Hoppas det kan vara till glädje så här inför julen.

Många varma hälsningar från

Ronald

FJUKTKAKA
Här bjuder vi på ett något annorlunda recept på en lättlagad och trevlig fruktkaka för tillfällen då det varit jäktigt på jobbet. Håll tillgodo!

1 dl socker

4 ägg

2 dl torkad frukt

1 tsk salt

1 dl farinsocker

4 msk citronsaft

nötter

2 liter cognac

Ta fram en mellanstor skål.
Kolla cognacen genom att smaka. Häll cognac i ett decilitermått och drick.

Upprepa.

Sätt på elvispen.

Smaka återigen på cognacen, om den fortfarande håller kvalitén.

Blanda 1 dl smör i en stor skål, lägg till 1 msk socker och vispa igen.

Kolla om cognacen fortfarande är god, drick ännu en kopp.

Schtäng av elvispen.

Knäck två hönor och schläng i skålen, med all torkad frukt.

Om den fjuktade torken fastnar i schkålen, vrid loss med en muvschkrejsel.

Scmaka sen om cognacen fortfarande är god.

Scen ska du schila 2 dl schalt eller nåt scånt. De e int schå noga.

Kolla cognacen.

Schila citronsaften, lägg till en matsched och shå socker, eller nåt, va fan.

Scmörj ugnen.

Vrid kakformen på 220 grader, glöm inte att schtänga av elvischpen.

Scläng ut schkålen genom fönschtret, och kolla scen cognacen.

Gå å lägg dej, vem fan schkänner för å äta en fjuktkaka i alla fall?”

Jag som är en alltid lika politiskt korrekt person vill understryka att det naturligtvis går lika bra med närodlad, självpressad havtornsjuice.


Agneta Lindblom Hulthén

En vecka före julafton begår vi sista styrelsemötet i TCO för 2007. Verksamheten och budgeten är tunga frågor och Medlemskapets värde (TCO-förbundens gemensamma arbete för att informera om varför det demokratiska fackliga arbetet är så viktigt) förstås.

I hägn av Medlemskapets värde pågår ett särskilt arbete med kollektivavtal, visstid och utbildning. Diskussionen i visstidsgruppen har gjort mig lite nervös. Där har väckts tankar på en särskild organisation för visstidsanställda. Aldrig med min fot! Det är förbunden som ska ta hand om de visstidsanställda precis som vi tar hand om alla medlemmar oavsett anställning eller ej, oavsett anställningsform eller ej, precis så som Journalistförbundet gjort och gör.

Naturligtvis går det att göra något åt problemet med den ökande otryggheten på arbetsmarknaden. Dels måste vi få ett ännu bättre omhändertagande av alla nya medlemmar oavsett anställningsform i klubbarna ute på redaktionerna, dels måste vi fortsätta arbetet med kollektivavtalen så att vi håller undan försämringarna där, till exempel genom att hålla borta anställningsformer som allmän visstid som gynnar oseriösa arbetsgivare och missgynnar individerna, dels måste den samlade fackligheten bli vassare i debatten och opinionsbildningen.

Nu närmast handlar det om utredningen om F-skattsedel. Får vi en ordning där arbetsplatserna kan fyllas av F-skattare med en enda uppdragsgivare, som kan arbeta inne på arbetsplatserna, så urholkar det kollektivavtalen och arbetsgivarna kan spela ut individerna och deras möjlighet att ta betalt mot vandra. Då blir det synd om den som är längst ner i näringskedjan och blir det synd om den som är längst ner i näringskedjan så blir det synd om alla andra också, även ägarna av verksamheten på längre sikt.

Ett företag, en organisation, en verksamhet som enbart består av enskilda individer, som bara har att se till sin egen del och att få ut så mycket som möjligt av den, får svårt att tänka långsiktigt och vidareutbilda för utveckling.

En verksamhet som inte vill ta ansvar för sina medarbetare har svårt att få medarbetarna att ta ansvar för verksamheten.

TCO arbetar förstås också för att få gehör för sina frågor inför det svenska ordförandeskapet i EU. Fackliga rättigheter och kollektivavtal blir bara viktigare och viktigare. Aldrig tidigare i historien har de stora globala företagen varit så mäktiga – mäktigare än nationalstaterna – och då behövs de fackliga organisationerna för att ta tillvara individernas rättigheter och då behövs journalister för att bevaka den makten.

Slutsats: Aldrig tidigare har den fackliga rörelsen varit mer behövd. Aldrig tidigare har journalistiken varit nödvändigare.

Facket, speciellt Journalistförbundet, gör världen bättre.



Agneta Lindblom Hulthén

Bara två kolleger som är ute i yrkesärende i min telefon idag och inte ens så många som är ute i fackliga. Kan det vara den stundande helgen som trycker på? Jag vill minnas att det är något stort på gång nu på måndag.

De ärenden som kollegerna vill ventilera var både eviga och aktuella:

Ägarkoncentrationen inom medierna och gratisförmåner för journalister.

”Färre äger mer i medievärlden, såväl nationellt som globalt. I omvärlden ser vi exempel på hur mediemakt blir mediemonopol som utnyttjas för politiska ändamål som används för att främja lagstiftning för att ytterligare stärka mediemonopolet.

Mediemonopol är mer skadliga än andra monopol eftersom de, hänsynslöst utnyttjade, kan utgör en fara för nyhetsförmedlingen och den fria åsikts- och opinionsbildningen. Och som grundlagen uttrycker det, fri åsiktsbildning är en förutsättning för folkstyret.”

Ovanstående är citat ur Journalistförbundets handlingsprogram. Sedan det antogs för ungefär två och ett halvt år sedan har ägarkoncentrationen ökat galopperande. Medieägarna har av förklarliga skäl inget intresse av att diskutera problematiken, mediepolitik är ingenting som majoriteten av dagens politiker intresserar sig för och Konkurrensverket skiter totalt i frågan. Jag skrev till Konkurrensverket för en tid sedan, för att få svart på vitt på att verket struntar i ägarkoncentrationen och vi fick precis det svar vi hade förväntat oss. Konkurrensverket anser inte att ägarkoncentrationen är deras bord, i alla fall inte nu. Det vore intressant om någon journalist frågade dem varför.

Här gäller det att spotta i nävarna och ta i för att få igång en debatt om journalistikens roll i demokratin och om mångfalden i medierna som förutsätter mångfald i ägandet. Jag vill gärna ha mothugg på den punkten så jag får tillfälle att utveckla tanken.

Ingen lär bry sig, om inte vi journalister gör det.

Frågan om journalister och bjud-/mutresor och att låta sig bjudas på kläder, mat, resor och alkohol har rasat i alla år jag varit journalist, men det verkar som debatten dyker upp ny och förvirrande för varje årskull journalister som kliver ut på arbetsmarknaden.

Alltid har vissa journalister sagt att ”det kvittar om jag tar emot middagen/kavajen/ostarna/bussresan för jag har sådan ordning och reda i min skalle att jag inte låter mig påverkas när jag skriver/rapporterar”. Det är möjligt att det finns sådana underdjur som har vattentäta skott mellan hjärnkontoren, även om jag tvivlar på deras existens, men det är faktiskt ointressant.

Det intressanta är vad läsarna, tittarna och lyssnarna får för bild av journalisterna och vår trovärdighet är inte så hög visar forskningen. Vi har ingen anledning att dessutom gnugga in i medborgarna att vi är ena lättmutade typer.

Denna diskussion lär pågå så länge en journalist står på benen. Och jag tror att vi  kommer att stå på benen längre om vi håller oss till yrkesreglerna, som till exempel säger att vi inte ska ta emot gåva eller förmån som misstänkliggör vår journalistisk trovärdighet.


Agneta Lindblom Hulthén

Dan före dan före dan före dan kan vi notera ett nytt avtal om tjänstepensioner för journalister som är verksamma på Tidningsutgivarnas område. Det gäller att ligga i och få saker ur händerna innan helgen slår till och sätter temporärt stopp för det mesta arbetet utom journalistik, brandkårsutryckningar, sjukvård och andra livsnödvändigheter.

PP Pension, som förvaltat journalistpensioner i 125 år, har fått fortsatt uppdrag att förvalta. Skönt att det är avklarat till de inblandades belåtenhet även om själva avtalet inte börjar gälla förrän 1 januari 2009.

Nej, jag är inte så kaxig och arbetssugen som jag låter. Det ska bli skönt när helgen äntligen är här. Den här sista fredagen före julen känns som en nästan oöverstiglig uppförsbacke. Det har varit lite att stå i under året.

Sista hemresan före nyår blir en höjdare. Veckopendlandet gör mig annars inga större bekymmer. Jag hänger upp örat på nackstödet på flygplansstolen och sover som en död hund. Ibland när jag vaknar i Halmstad eller på Arlanda är munnen torr som en öken och medpassagerarna ser lite besvärade ut. Då begriper jag att jag snarkat oaptitligt med öppen mun.

Jag har tur som reser över Halmstad för där är säkerhetspersonalen jättetrevlig och passagerarna blir mottagen som gamla vänner även om de glömt ett halvt kilo skrot i byxfickorna.

På terminal 3 på Arlanda går det också bra för det mesta. Där är det nog mest jag som varit en riktig häxan Surtant, speciellt i början innan nya kontrollstationen var färdigbyggd. Jag vägrade att släpa mina väskor lång väg och envisades med att köra bagagekärran fram till kontrollen. Det blev uppträden stup i ett. Ingen vill ha ressällskap med mig och personalen i kontrollen började himla med ögonen eller ta rast så fort jag närmade mig med bagagekärran som en snöplog framför mig. Men nu är det love, peace and understanding även där.

Alla har det inte lika lätt. En mig närstående pendlare, känd för sin tålmodighet och sitt jämna humör, är så förbannad på säkerhetskontrollen på sin hemmaflygplats att han snart inte svarar för följderna.

Och att bli åthutad av en ohyfsad person i uniform som ber en svara ordentligt samtidigt som den tafsar en på genitalierna, är mer än ett helgon kan tåla. Jag hoppas han fullföljer och skickar in sina klagomål till Luftfartsverket.

Han kan slå sig ihop och bilda en intresseförening med Jan Guillou och Polisförbundets ordförande, andra herrar som tröttnat på servicebristen i flygplatskontrollerna. I och för sig är det av miljöskäl bra att folk flyger mindre om det finns alternativ, men om skälet är att vissa flygsäkerhetskontroller är bemannade av småfûhrar som trakasserar passagerarna så är det inte rätt orsak.

Själv är jag som sagt privilegierad och gillar personalen på Halmstads flygplats högt och rent.

Halland är rent allmänt ett trevligt ställe att bo på. Så här års ligger grönkålsoset som en bombmatta över nejden.

Den som påstår att hon inte gillar grönkål har aldrig smakat den delikatess som jag serverar till julskinkan.

Vi hörs på julafton hoppas


Agneta Lindblom Hulthén

– Vad önskar du dig i julklapp? frågade jag min pappa när jag var liten.

– Lugn och ro, svarade han alltid och det var det dummaste svar jag visste.

Själv önskade jag mig nya skridskor och roliga böcker och att inga kusiner skulle kräkas på mina julklappar. Alltid var det någon unge som förätit sig på köttbullar och knäck.

Ungefär som Karlsson på Taket ansåg jag, och anser i viss utsträckningen fortfarande, att smälla skulle det gör och roligt skulle jag ha annars var jag inte med.

På den tiden var det inte så sällan snö på julen och fullt möjligt att åka kälke och pulka i backen på gatan där vi bodde. Min brors ben blev överkört av en bil när han åkte kälke och det gick av på två ställen, men tack och lov kunde doktorn laga och han blev en riktigt hyfsad fotbollsspelare med tiden.

Sandbilen kom med jämna mellanrum och sandade i backen så att bilarna inte skulle bli stående. Då kastade vi sten på sandbilen och de stackars kommunalarbetarna som hanterade den. Jag har för mig att det betraktades som ett normalt barnbeteende. När jag berättade det för min man häromdagen, så sa han att idag skulle nog kommunen ha satt till en krisgrupp.

Mina föräldrar som arbetade och slet långa dagar veckan runt önskade sig lugn och ro till jul och fick nog inte så mycket av den varan som de behövde. Vår pappa låg och sov så gott på soffan efter juldagsmiddagen under en hylla där min brors leksaksångmaskin stod uppställd.

Min bror och jag sprang runt som galningar och jagade varandra och hunden som var en jakthund som hette Väcka och fick vara inne om jul och äta knäck och apelsiner. Vibrationerna i golvet när vi dundrade fram måste det ha berott på, att ångmaskinen alldeles av sig själv föll från hyllan och ner på vår sovande far som vaknade med ett hål i huvudet.

Jag har aldrig hört min mamma skratta så hejdlöst och okontrollerat, vilket inte gjorde stackars pappa gladare. År efteråt kunde hon brista ut i skrattkonvulsioner bara någon sa ordet ångmaskin.

Pappa klämde själv ihop sårkanterna och tejpade så att det inte behövde sys. Inga men, men efter den juldagen så lät hans svar på min tjatiga fråga ännu mer uppriktigt längtansfullt:

– Jag önskar mig lugn och ro!

Jag börjar förstå honom. I dag, på julafton ska vi ha lugn och ro, mannen i mitt liv och jag och det ska bli så skönt. På juldagen däremot kommer de yngre generationerna och då ska det smälla och roligt ska vi ha.

Jag har inte fått tag i någon blå brandbil till 4-åringen men han och hans syster ska få en lekstuga som jag köpte till extrapris i somras. Den var i byggsats och står nu hopmonterad under en presenning i trädgården. Jag ska knyta ihop alla husets röda sidenband och göra ett paket av presenning och lekstuga när det blir tomtedags.

Med detta vill jag ha sagt, att jag önskar alla Journalistförbundets medlemmar lugn och ro (en fridfull jul), om det är det ni önskar, roligheter och smällare (en fröjdefull jul), om det är det ni önskar och må inga ångmaskiner trilla ner i huvudet på någon enda och må ingen kräkas på våra julklappar. Den bästa av jular (för det är vi värda) till oss alla önskar



Agneta Lindblom Hulthén

Så var julsoffan uppeldad, den okonsumerade grönkålen infryst, alla julkrukor med hyacinter uppgrävda av katterna och akutjulen överstånden om än inte lagd till handlingarna. Julpyntet brukar jag inte få upp förrän till Trettondagen, men så får det stanna uppe desto längre.

Dan före dan före dan stod jag tillsammans med den späda dotterdottern i en galleria fylld med människor som for som skottspolar ut och in i butikerna. Två som for var dottern och dottersonen som skulle köpa strumpor utan tåsöm till farfar, för det var det enda han önskade sig.

Själv kände jag helgstressens symptom, begynnande ischias, fara som en rödglödgad taggtråd från högerskinkan ner i benet. Någon snäll mänska hade ställt ut stolar för trötta julhandlare att vila på och jag slog oss belåtet ner, medan Klara Fina hejade på alla förbipasserande. Hon har just lärt sig. Jag hade tagit av henne den fula mössa hennes mamma (som saknar estetiskt sinne) tryckt på henne, så att alla kunde se hur söt hon är.

Konstiga knuffar kändes i ryggslutet, men jag hann inte reflektera över detta för lokaltidningen började ställa enkätfrågor till grabben i stolen bredvid och kusin Bodil (som jag träffar så där vartannat år) dök upp samtidigt som en glad kvinna angjorde oss för att prata om en kurs jag hållit, just som en annan kvinna förklarade att jag skulle slå till, för hon skulle hem och fira jul och nu var det halva priset.

Lokaltidningen fick gjort sitt, kusin Bodil försvann mot en butik för att inhandla botemedel mot ond tå och jag och den glada damen skildes efter att ha enats om att kursen varit bra. Kvar var jag, dotterdottern, kvinnan med sitt obegripliga tjat om halva priset och de konstiga bumparna i ryggslutet.

Jag hade placerat mig på en demonstration av massagekuddar. Även utan helgförvirring, begynnande ischias och trots gedigen erfarenhet som konsumentreporter är jag ett lätt offer för alla försäljare av udda tekniska påfund. Så klart jag gick hem med en massagekudde.

Efter kalkonen annan dag jul fick jag äntligen tid att plugga in den för en välförtjänt massage i TV-soffan. Dock lyckades jag inte komma till. Kudden väckte enorm förtjusning bland det yngre släktet. Massagekudden funkade som träningsterräng för leksaksbrandbilar och -ambulanser.

Nallar och giraffer och små barn kunde skutta på den. Den var perfekt underlag för folk som är tillräckligt viga för att stå på huvudet. Till och med Tofslan och Vifslan slutade gräva upp hyacinter och gick i närkamp med massagekudden. Stor succé.

Lite orolig är jag för vad barnet ska säga på dagis, när fröknarna frågar vad som var roligast på jul. Leka med mormors massageapparat, kanske?

Ska vi lova något inför nya året?

Skulle i så fall vara:

att inte låta oss nedslås av alla dysterkvistar, gnällspikar och alla som aldrig är beredda att lyfta ett finger men kräver allt av andra,

att inte förtröttas av alla försök att skjuta journalistiken i sank med integritetskränkande lagförslag och kommersiella idiotier och

att inte låta oss förtröttas i kampen mot åklagare som inte respekterar grundlagen och oansvariga utgivare som överlåter ansvaret åt dem de ska granska och till marknadsavdelningarna.

Vi lovar oss att fortsätta att slåss för journalistiken och journalisterna och göra det med glädje Det är inte med gnäll och gny, jämmer och elände vi vinner våra segrar.

Ni får gärna lova, kära kamrater, att sluta med alla era laster på det att ni må leva i evighet och bli ännu vackrare och klokare. Jag tänker nog behålla mina.

Glatt nytt år!

Önskar


Agneta Lindblom Hulthén