Väldigt nyttigt att vara ledig – men inte ofarligt. Jag har blivit av med tempo och fokus.

Vecka 43 gick jag med fullt fart. Vecka 44 tog jag en senkommen semester och storstädade hemmet och trädgården, skurade och fejade, hade väldigt roligt och kände mig nyttig. Stärkt fysiken har jag dessutom genom att bära ner några hundra kilo pellets till värmepannan i källaren. Många fackliga tankar blev det inte tänkta.

Självbelåten och med träningsvärk såg jag fram mot en rivstart i vecka 45.

Vår styrelseledamot Anna Bubenko sa att SRAO-förhandlingarna var som att simma i knäck. När jag vaknade i måndags morse till den nya arbetsveckan erinrade jag mig Annas knäckliknelse. De få meterna till badrummet kändes som att simma i bomull.

Nyttigt att vara ledig - men inte ofarligt.

Jag somnade omedelbart i badkaret och väcktes (tack snälla TT för det, jag kunde drunknat) strax efter sex av mobilen. Måndagen den 5 november är vikt åt arbetet för att värna den goda journalistiken. Det är våra fackliga journalistkamrater i Storbritannien och Nordirland som tagit initiativet till Stand up for journalism som manifesteras över hela Europa denna dag.

Jag har hur mycket att ta itu med som helst, men det går trögt att få upp farten. Vi har vikt vårt Stand up for journalism åt att intensifiera vår kamp för att få kollektivavtal på den ökande floran av mediala produktionsbolag.

Snälla medarbetare på vårt kansli har gjort sitt bästa för att skydda min lediga vecka, men när jag landar på kansliet måndag morgon är smekveckan över. Nu ska det tas itu. Alla är jättebra på att ta itu utom jag, men jag, Margaret Gillberg-Brandt, Eva Nilzon och Pär Trehörning kommer i alla fall iväg till Strix för att få Robert Aschberg att skriva på kollektivavtal. Han har sagt till journalistkollegerna att han inte skriver på om jag inte har revolver med mig.

Jag har ingen revolver och inget hickorybollträ heller för den delen, så han skriver inte på. Jag har inte ens ett hästhuvud även om han får ”an offer he can´t refuse”. Däremot för vi en konstruktiv diskussion och Eva Nilzon är väldigt bra på att prata för varan.

Inget avtal denna vecka, men Robban och hans bisittare lovar att läsa på. Vi ska hålla i och nöta avtalsfrågan med alla produktionsbolagen. Det är viktigt för journalisterna som individer, för journalistiken och för hela branschen. Ute i den internationella omvärlden ser vi hur journalistiken som yrke proletariseras och det vill vi inte vara med om.

Kollektivavtalet är den bok som styr våra liv, vad vi ska få för lön, hur mycket vi ska vara tvungna att arbeta för att få ihop till maten på bordet och kläderna på kroppen, när vi ska vara lediga och kunna umgås med män, barn, hustrur, vänner, älskare och älskarinnor, vad vi ska få för pension, hur vi ska kunna försörja oss under föräldraledigheten (eller föräldraupptagenheten som det borde heta), vilka försäkringar som ska gälla om vi blir sjuka eller skadas i jobbet och inte minst vad, om och hur mycket vi ska få i pension när den dagen kommer, om vi hänger med så länge.

Kollektivavtalet är ett golv, inte ett tak. Varje arbetsgivare har rätt att tillämpa bättre villkor än kollektivavtalet, men inte sämre. Eftersom vi inte har detta skydd i lagstiftningen som i många andra länder (där villkoren är betydligt mycket sämre än i Sverige), så är det viktigt att det finns kollektivavtal på alla områden.

Resten av dagen ägnar jag åt TCO-styrelsen med medlemskapets värde, verksamhetsinriktning och budget för 2008, yttrande över SOUn om arbetskraftsinvandring, aktuella EU-frågor, A-kasseläget, socialförsäkringsfrågor och en massa annat: spännande, intressant och lärorikt även om min diskussionslystnad inte riktigt är på sin vanliga nivå. Vi är inte klara förrän vid 20-tiden.

Tisdagen får börja med träningscykel, löpband och skrotlyft om jag ska få fart på mig igen. Hjälper inte det får jag be om arbetsträning.



Agneta Lindblom Hulthén

Väldigt tillfredsställande är det, att vårt arbete med att få kollektivavtal på produktionsbolagen fått så stor och så positiv uppmärksamhet. Nu håller vi i.

Allt arbete, speciellt arbetet inom medierna, framförallt det journalistiska arbetet, är alltför viktigt för att det av oansvariga ägare ska läggas ut på gratisarbetande ungdomar under beteckningen praktik. Det är en enda stor blåsning av de ungdomar som vill ”få in en fot” i medievärlden, och det snedvrider konkurrensen på alla marknader när somliga företag kan konkurrera med gratis arbetskraft eller vältrar över en del av sina lönekostnader på a-kassorna eller socialkontoren.

Det är i varenda vettig samhällsinstans och varenda klok medborgares intresse att bekämpa gratisarbetet. Jag är stolt över att vi har hållit gratispraktikanterna borta från vårt avtalsområde. Jag önskar att fler fackförbund ville ta den fajten.

Gårdagen var tänkt att användas till det eftersläpande kanslijobbet, med planering, dokument att läsa, brev, telefonsamtal och mejl att besvara. Nu blev det inte riktigt så. Eva Nordmark som skulle hållit inlednings- eller snarare avsparkstalet i TCOs initiativ för att visa på facket betydelse, Medlemskapets värde, fick förhinder. Jag lovade ställa upp trots att förberedelser tiden var knapp.

Himla tur att jag i alla fall tvättat håret på morgonen. Det blev en bra avspark på biografen Rigoletto men minst ett par hundra deltagare från TCO-förbunden. Medarbetarna på TCOs kansli är väldigt duktiga på att snabbt ändra färdriktning vid behov och att göra sådana här arrangemang meningsfulla.

Arbetet är inte svårt att motivera, så talet var inte svårt att formulera men jag föredrar situationer där jag åtminstone hunnit läsa igenom det jag skrivit innan jag ska säga det.

Medlemskapets värde är kanske inte det begrepp, den ordkonstellation som får mig att gå loss på alla cylindrar, men strunt i orden.

Samarbetet mellan TCO-förbunden för att stärka våra medlemmars ställning och inflytande på arbetsplatserna är unikt därför att det är gemensamt och därför att det bygger på insikten att när vi drar åt samma håll gör vi det för allas vårt bästa, oavsett vilket förbund vi är medlemmar i.

Vi kan förstås fråga oss varför TCO-förbunden tar initiativet och gör det just nu. Enkelt kunde jag göra det för mig, genom att säga det är för att förbunden tappar medlemmar och att vår egen överlevnad kräver att vi spottar i nävarna och tar tillbaka initiativet.

Men säger jag så pratar jag bara om symptom, de tappade medlemmarna, och organisationernas fortlevande, vilket inte är ett självändamål.

Idag är makten i samhället samlat på så få och så stora och starka händer som aldrig tidigare i historien. Romerska riket under sin storhetstid, skulle inte nått ett av dagens stora globala företag till fotknölarna när det gäller makt, även om Romarriket var ensamt på plan. Inte ens dagens nationalstater i de välutvecklade europeiska demokratierna gör det.

Och om samhället och samhällssystemen inte ska haverera så behövs balans. De fackliga organisationerna är en del i den demokratiska balansen och vi har aldrig i historien varit så behövda och nödvändiga som idag.

Samtidigt så vet vi, varenda undersökning visar det, att framförallt unga människor är engagerade i och vill engagera sig i värderingsfrågor. Majoriteten ställer upp på och sympatiserar med just de värderingar de fackliga organisationerna företräder.

Med tanke på behovet och med tanke på människornas inställning så borde de nya människorna på arbetsmarknaden strömma till våra förbund. Men så är det inte.

Journalistförbundet är ett förbund där vi varit bortskämda med att medlemmarna kommit till förbundet. Vi har inte behövt rekrytera och har ingen tradition på det området. Men vi måste också ta bättre hand om dem som kommer in på vår del av arbetsmarknaden.

Och när vi inser behovet av det fackliga arbetet för att få den demokratiska balansen i samhället och när vi vet att de flesta gillar våra värderingar och när vi känner till allt det bra vi redan göra så har vi en alldeles fantastisk plattform att stå på.

Närheten, att facket är vi och jag - inte dom, det kan vi bara få människor att inse i närheten på arbetsplatserna och i nätverken. Genom att välkomna in i gemenskapen, genom att plocka upp alla idéer och ta dem på allvar, även om vi försökt just det hundra gånger tidigare och även om det inte passar in i den mall vi ställt upp.

Och det välkomnandet ska och måste framförallt gälla alla dem som arbetar i nya otrygga anställningar eller inga anställningsformer alls eftersom de inte har kollektivavtal.

Vi har arbetat oerhört mycket med det som vi kallar visstidseländet inom Journalistförbundet, därför att mediemarknaden är extrem och därför att behovet är gigantiskt. Många frustrerade unga människor, som aldrig tillåts bli vuxna på arbetsmarknaden, har på grund av frustration och okunnighet lätt att anklaga den som försöker hjälpa dem, den fackliga organisationen, istället för de arbetsgivare som utnyttjar dem.

Men det går att vända också en sådan utveckling och förändra en sådan bild, om man jobbar uthålligt. En av nycklarna till den framtida utvecklingen är att ta den här gruppens problem på största allvar och på alla sätt inkludera den i det fackliga arbetet och den fackliga gemenskapen.

De fackliga organisationerna ska inte förflytta sig bara för förflyttandets skull. Vi ska förflytta oss för att stå där behoven är som störst och där medlemmarna finns.

Det handlar om entusiasm och det handlar om kunskap. Kollektivavtalet är den bok som styr de flestas liv. Den bestämmer vad du ska ha råd att göra, bo, leva, njuta, när du ska kunna umgås med barn, hustru, man, partner, älskare och älskarinna, hur du ska orka, hur du ska få trygghet och om du ska få pension.

Vi är många som inser det, men vi måste få alla att inse det också och att arbetet med kollektivavtal inte är gratis och att den som inte bidrar snyltar.

Vi ska vara stolta över det vi åstadkommit hittills. Svensk fackföreningsrörelse är unikt stark om man jämför med resten av världen. En av de viktigaste anledningarna till det är att vi också förmått organisera tjänstemän och akademiker. Det ska vi vara stolta över varenda dag och berätta för omvärlden att vi är.

Vi ska också ha modet och stoltheten erkänna att vi kanske inte alltid har lösningarna, visa att vi är bra på att lyssna och lära och att organisationen förändras med medlemmarna och deras villkor.

Men vi får aldrig glömma att individens frihet i hög grad är beroende av kollektivets styrka.


Agneta Lindblom Hulthén

Ganska ljuvligt att vakna av sig själv i sin egen säng en helgmorgon. Ingen väckarklocka som skräller, bara en lätt puff av en svart kattnos mot kinden.

Det är Tofslan som visar denna nådiga välvilja. Ganska ljuvligt det också för hon är den av systrarna Kisse som luktar bäst. Syrran Vifslan är en ivrig gnagarjägare och det ger henne en ganska originell andedräkt.

Livet är inte illa när man kan ligga i sängen en stund och fundera över om man ska läsa färdigt Adress Fleshmarket Close eller novembernumret av Vi eller Populär Historia eller Arena eller Forskning och Framsteg eller masa sig upp och hämta kaffe och morgontidningar för en stilla läsfrukost i badkaret.

Jag gör alltihop.

GPs Två dagar har ett kul matreportage med temat laga ditt eget tångkäk. Jag får omedelbart lust att slita moppen ur garaget och åka ner till Lejet, lokal benämning på Träslövsläge, och ge mig ut i havet och plocka tång.

Kylan fungerar som impulskontroll. Receptet med purpurtång låter väldigt tilltalande. Lansang med tarmtång hörs inte lika delikat, även om tarmtången ser god ut på bild. Pasta i alla former är för övrigt överskattad föda, speciellt pastasallad och speciellt pastasallad som kommer i engångsplastbunke med plastfolie över och en speciell liten plastburk med skärt eller gult klet.

Ingen tång den här helgen och definitivt ingen pasta. Jag ska nog skämma bort familjen med lammstek från Öströö med jordärtskockpuré. Yngre generationen har anmält sin avsikt att fira Fars Afton eftersom jag tänker ta tidigare flyg till Stockholm på Fars Dag. Om det varit Mors Dag hade jag förstått logiken.

Skockorna har vi odlat själva med stor framgång och vi har experimenterat skockrecept hela hösten.

Inga riktigt måsten denna helg, bara några ganska starka borden:

Borde skriva kvittoredovisning och reseräkningar för det släpar efter.

Borde förbereda MIA-förhandlingarna inför måndag.

Borde skriva ännu en debattartikel om meddelarfrihet och källskydd.

Men Ganska Nya Skrivaren vill inte skriva ut och jag hittar inte ens en ingång i apparaten för att leta fel. Den verkar helt kompakt. Jag tar det som en fingervisning och skjuter allt till morgondagen.

Han som ska hyllas på Fars Afton tycker att det är en lämplig dag för att bära ner pellets till värmepannan i källaren. Det tycker han alltid.



Agneta Lindblom Hulthén

Onsdagen den 14 november riskerar att bli en av de svartaste dagarna i den svenska demokratins historia. Det mesta talar för att riksdagen kommer att rösta igenom lagförslaget som innebär att hemlig rumsavlyssning, det som vi kallar buggning, blir ett tillåtet tvångsmedel i vårt land. Då kan vem som helst bli utsatt för buggning.

Sveriges riksdag har under 2000-talet stiftat en rad tvångsmedelslagar som inskränker medborgerliga fri- och rättigheter. Med buggningslagen har den dessutom genomfört ett demokratiskt paradigmskifte. En svensk medborgare är inte längre oskyldig tills annat bevisats. Vi kommer alla att vara ständigt misstänkta.

Sveriges riksdags majoritet desavouerar åter grundlagen och Europakonventionen. Det är så man vill gråta.

Dessutom vill en del av samma riksdag skydda medborgarnas integritet genom att förbjuda fotografering av individer på allmän plats utan deras medgivande.

Snacka om att sila mygg och svälja kameler. Staten får tjuvlyssna i din sängkammare men en journalist ska inte längre få fotografera en makthavare i det offentliga rummet utan dennes medgivande.

Läs för all del den eminenta debattartikeln på Svenskans Brännpunkt idag (2007-11-13) författad av den något originella konstellationen Stefan Carlén, Ordfront och Maria Rankka, Timbro. Ring därefter varenda riksdagskvinna och –man du kan få tag på och fråga vad i helvete parlamentet sysslar med.

MIA eterförhandlingarna liknar mer och mer de förlidna SRAO-förhandlingarna:

De går sakta som en lus i en tjärspann och arbetsgivaren motiverar inte sina avtalskrav utifrån verksamhetens behov utan av ett behov av att göra det bekvämt för personaladministratörerna genom att ha likadana tjänstemannaavtal på hela marknaden.

Det sistnämnda är så dumt, även ur en strikt arbetsgivarsynvinkel, så jag blir alldeles matt – nej, fel – jag blir så grinig så det blir isfläckar på marken där jag drar fram. Som Mårran ungefär.

Dock när vi fortfarande förhoppningen att nå fram till ett avtal innan november månads utgång.

Senast jag använde uttrycket (ärvt av mormor förstås) ”som en lus i en tjärspann” mejlade en glad medlem och undrade vad det betydde. Det var tjärspannen som ställde till problem. Tjära är uppenbarligen inget allmänt känt begrepp. När en lus, ett långsamt djur i sig, hamnar i en hink med trögflytande tjära går det långsamt, som SRAO-förhandlingarna på sin tid och som MIA-eterförhandlingarna idag.

Agneta Lindblom Hulthén

Sorry kamrater, inget MIA-eteravtal den här fredagen heller. Arbetstidsknutarna sitter hårt. Från MIAs sida är det nytt arbetstidsavtal som vi har svårt för i vissa delar. Från vårt håll är det kravet på arbetstidsförkortning för våra medlemmar som har en pressad arbetssituation och tuff arbetsmiljö i en extremt lönsam del av mediebranschen.

Inte bara högre lön utan också bättre arbetstider förtjänar de som sliter ihop till vinsterna. Jag har idag antagit rollen av positiv och flaggviftande scout och skriver därför inte att förhandlingarna går så sakta framåt som en lus i en tjärspann. Det går framåt som två löss i en tjärspann, där de två små lössen skjuter på varandra i rätt riktning.

Nog katten ska vi sy ihop ett avtal nästnästa fredag.

Annars har veckan varit god men arbetssprängd.

Diskussionen om husrannsakan på redaktioner fortsätter. Det faktum att poliserna anser sig ha uppträtt diskret och försiktigt, när de hämtade kvittot på TV4 väger inte upp det faktum att åklagare utan att ens gå till domstol beslutar om husrannsakan på en medieredaktion. Medborgarnas rätt till anonymitet måste och ska skyddas. Det är ett överordnat demokratiskt intresse.

Att riksdagens majoritet insett detta när det gäller hemlig rumsavlyssning (buggning) och där undantar redaktioner är jag glad över. Vi har inom förbundet lagt ner mycket tid och stora resurser på att få lagstiftarna att inse detta och jag anser att det i stor utsträckning är vår förtjänst att medieredaktioner nu åtnjuter samma skydd som läkare och präster. Vi skulle förstås ännu hellre sett att det också omfattade alla frilansande journalister och alla andra journalister som inte jobbar på en traditionell redaktion. Men vi får diskutera begreppet redaktion om det blir aktuellt.

Sträck på oss journalistförbundsmedlemmar! Det är tack vare att vi som medlemmar betalar vår avgift som förbundet kan bedriva såväl sitt fackliga som yrkesmässiga arbete och det är det och engagerade medlemmars insatser som gör att vi har kunnat bevara de viktiga demokratiska rättigheterna som meddelarfriheten och källskyddet är.

I onsdags var jag på ett medlemsmöte i Örebro ordnat av journalistdistriktet. Tack för det initiativet Björn Mildh. Det handlade om avtalsrörelsen, innehållet i de avtal som är slutna, och såväl tilltänkta som genomförda konfliktåtgärder. Det är himla kul både att få berätta och få reaktioner tillbaka. Om jag inte fick vara ute bland förbundets medlemmar med viss regelbundenhet tror jag att jag skulle förtvina andligen.

Arne König brukar säga att det är som jag hade varit ute och tankat energi varenda gång jag kommer tillbaka från en sådan övning. Jag tror jag träffat journalister från i stort sett varenda redaktion i detta land någon gång, men vissa vita fläckar finns fortfarande på min journalistkarta. I Örebro fick jag förmånen att träffa två medarbetare från Hemmets Vän och det hade jag aldrig gjort förut, även om jag är bekant med tidningen. Jag har en faster som prenumererar.

Riktigt lika kul var det inte på hemvägen för jag fick vänta på tåg i Hallsberg i en timma. Jag spanade med förtjusning in en öppen pub och skenade iväg med min alltför stora, alltför tunga, alltför pappersfyllda väska för att fördriva tiden. Men ynglingen bakom disken meddelade att han redan slagit igen kassan och inte tänkte öppna den igen bara för att en ölsugen tant passerade Hallsberg. Det hjälpte inte att jag morrade hotfullt.

Lång förbundsstyrelsedag på torsdagen, men vi lyckades hålla fokus på frågorna nästan hela tiden. Valberedningen håller på att intervjua förbundsstyrelsen för i maj ska vi hålla kongress. Innan dess är det kongressval. Glöm för allt i världen inte att rösta då.



Agneta Lindblom Hulthén

Att diskutera Medlemskapets värde med TCOs ordföranderåd låter inte som årets sexigaste övning, kanske inte ens som november månads. Men det är bara som det inte låter. Eftersom det handlar om hur de fackliga organisationerna förhåller sig till samhällsutvecklingen, så är det livsviktigt och eftersom de inblandade har huvudsakligen samma värderingar men ibland väldigt olika erfarenheter och på grund av det olika angreppssätt, så blir det en animerad diskussion.

Gå in på FacketFörändras.nu via Journalistförbundets hemsida om du vill kolla.

Arbetet med Medlemskapets värde handlar om att förklara betydelsen av det fackliga arbetet för att människor i allmänhet ska kunna leva ett drägligt liv.

Det kan också beskrivas som ett arbete för att få dem som inte anser att de behöver facket att förstå att de behöver facket.

Ett annat sätt att förklara Medlemskapets värde är att säga att det är ett försvar för kollektivavtalet, att det handlar om lyhördhet och dialog, att facket inte bara är brandkårsutryckare utan också bra på individuell hjälp och coachning.

Själv skulle jag vilja säga att det handlar om den demokratiska balansen i samhället. Arbetsgivarna har aldrig varit så starka och välorganiserade som i dag. För individens skull, för samhällets skull och för demokratins skull behövs de fackliga organisationerna och det fackliga arbetet som en balanserande motvikt. I samhällen utan maktbalans får ytterlighetsgrupper lätt grogrund.

För Journalistförbundets egen del vill jag påstå att vi måste bli bättre på att berätta om allt vad vi gör och hur bra vi är på det.

Journalistförbundet har under det här året hittills tecknat tre kollektivavtal som är de bästa/hör till de bästa som tecknats på svensk arbetsmarknad den här omgången. Studera gärna och jämför. Dessa tre kollektivavtal är minst lika viktiga för våra frilansande medlemmar som för de anställda, eftersom det är de som sätter ersättningsnivåerna:

Ju bättre löner desto bättre arvoden och vise versa.

I Sverige är det mesta som människor får ut av lönearbetet knutet till kollektivavtalet. Utan kollektivavtal går det åt pipsvängen med löner, arbetstider, demokrati, pensioner, löneutfyllnad vid föräldraledighet och skydd vid uppsägning till exempel.

Eftersom det uppenbarligen inte är något som utbildningsverksamheten lyckas förklara för unga människor, så riskerar många att gå en ganska taskig ekonomisk och social framtid till mötes, om de inte är medlemmar och engagerar sig i de organisationer som ser till att dessa avtal blir verklighet och när de är klara, följs. Och avtalsförhandlingar är ingen tebjudning, de kostar i tid, kraft, engagemang, pengar och resurser, åtminstone på Journalistförbundets områden.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den svenska skolan i dag gör ungdomarna lika rustade för arbetslivet som nakna bebisar i en lejongrop.

I lunchpausen gav jag katten i den fackliga kampen och gick och köpte en sjömansklänning till Klara (9 månader). I motsats till sin mormor kommer hon att bli en lysande mittfältare med tiden. Hon kan redan finta bort sin morsa trots att hon inte kan gå.

I maj 2008 har vi kongress i Journalistförbundet. Glöm inte utöva din demokratiska rätt och rösta i kongressvalet, när det blir dags.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag vet att jag hade en vinterjacka i går, men när jag ska knata iväg till kansliet för att inte missa första morgonmötet kl. 08.30 är den borta. Var i herrans namn har jag glömt den? Ingen aning. Hittar någon en gråsvart tantjacka med hål på högra överärmen som fladdrar omkring övergiven i trakten av Vasagatan i Stockholm är den min. Positiv effekt: Det gick himla fort nerför Upplandsgatan i morgonkylan.

Lätt ångest inför mejlskörden. Jag har en obehaglig känsla av att ha missat att svara på ett och annat. Annars är det möte med arbetsutskottet hela dagen. Vi har en del att beta av, hela kongressplaneringen till exempel. Det kan tyckas som en oändlig tid fram till maj 2008, men tidsschemat över allt som ska göras är pressat. Min bestämda uppfattning är att försynen eller vem det nu är som är ansvarig, gjorde en total felbedömning när dygnet bara fick 24 timmar.

En av de roligare och positivare punkterna på våra dagordningar är när vi får dela ut stipendier. Ritha Berg på vårt kansli gör ett noggrant rättvisejobb när hon lägger sina förslag. Det som vägleder vid urvalet är sådant som hur länge man varit medlem/yrkesverksam och när och om man fick stipendier senast. Vi strävar också efter geografisk spridning, olika typer av arbetsplatser, jämn könsfördelning med hänsyn till hur många kvinnor respektive män som sökt.

När förbundsstyrelsen sagt sitt den 6 december kan 18 journalister glädja sig åt att få möjlighet att studera sådant som diverse främmande språk, olika redigeringsprogram och aktuella samhällsföreteelser. Ett drygt 100-tal sökande blir förstås besvikna, men de flesta brukar återkomma och förr eller senare så lyckas de.

Det finns mycket att säga om de övriga dryga 50-talet punkterna på dagordningen men det tänker jag inte göra, eftersom dagens stipendiefråga får mig att tänka på de kvinnliga journalisterna kamp för stipendiemöjligheter när förra seklet var ungt.

Då var journalisterna i allmänhet extremt dåligt betalda och då som nu var kvinnorna sämst avlönade. Stipendier av olika slag var en extra inkomstkälla för många journalister, men det vara bara män som fick söka. Ett gäng kvinnliga journalister startade då en kampanj för kvinnors möjlighet att få stipendier. Som ett led i den kampen spelade de 1911 in en film som hette Hon fick jobbet, om jag minns rätt. Den handlade om en kvinnlig journalist som lyckade få den enda intervjun med en shejk, fortfarande om jag minns rätt, som var på besök i Stockholm. Filmen visades i samband med en tedans för journalister av båda könen.

De manliga kollegerna tänkte verkligen inte låta sig imponeras av att de kvinnliga kollegerna lyckats spela in vad som måste vara den första journalistfilmen i Sverige, så recensionerna var tämligen griniga. Men de kvinnliga journalisterna fick sina stipendiemöjligheter och på den vägen är det. Det gäller att hålla i.

Jag har letat efter den där filmen i alla arkiv jag kunnat komma på, men har inte hittat den. Ännu. Stillbilder finns bevarade.

Kongress ska vi ha i maj. Glöm inte att skriva motioner till den om det är något du vill föreslå. Och glöm inte att rösta i kongressvalet i februari.


Agneta Lindblom Hulthén

För något år sedan ringde en alldeles ovanligt trevlig medlem och intervjuade mig om varför man ska vara med i facket, samtidigt som jag försökte springa ifatt Arlanda Express med en resväska som vägde si så där 27 kilo och en ryggsäck som halkade av hela tiden.

Det var en av de roligare intervjuer jag läst. Han fick med vartenda stånk och pust, stön och flås.

På onsdagskvällen är det rekryteringsmöte i ABF-huset för frilansar och då blir kärnfrågan förstås varför frilansar ska vara med i facket. Men vi tar det från början.

Varför ska man vara med i facket?
Därför att samhällen där inte makten balanseras är samhällen som lätt kantrar, därför att de ger utrymme för ytterlighetsgrupper. Idag är arbetsgivarorganisationerna mer starka och välorganiserade än någonsin tidigare och av demokratiska skäl är behovet av balanserande fackliga organisationer större än någonsin.

Därför att verklighet, faktiska omständigheter och lagstiftning har givit arbetsgivare och ägare merparten av makten och den enskilde individen för sin frihet och självständighet är beroende av att finnas i ett kollektivt sammanhang.

Därför att individen som försörjer sig på sitt arbete och för detta behöver lön eller arvode, är i underläge gentemot de företag och organisationer som köper arbetet. Det enda sätt som historiskt sett visat sig kunna rubba denna obalans i någon mån till individens fördel är när individerna slutit sig samman i fackliga organisationer.

Varför ska man vara med i facket i Sverige?
Därför att de rättigheter - och skyldigheter - i arbetslivet som individen har i vår lagstiftning i mindre utsträckning är knutna till lagstiftningen (vilket är bra därför att det lagstiftade regelverket i omvärlden i de flesta fall är mycket sämre) är knutna till kollektivavtalen. Inga fackförbund = inga kollektivavtal. Svaga fackförbund = svaga kollektivavtal. Inga medlemmar = inga fackförbund. Hög organisationsgrad = fackförbund med hög legitimitet.

Det blir varken löner, arbetstider, ledighet, arbetsmiljö, pensioner att leva på, löneutfyllnad, vidareutbildning eller annat utan kollektivavtal det vill säga utan facket. De som inte är med, snyltar på dem som är med och betalar och via sina avgifter möjliggör att avtalstecknande och opinionsbildning och allt annat nödvändigt arbetet kan bedrivas.

Varför ska man vara med i Journalistförbundet?
Därför att Journalistförbudet är den enda organisation som kan teckna yrkesanpassade kollektivavtal för journalister, därför att förbundet tecknar de bästa avtalen på svenska arbetsmarknaden (åtminstone i år), är det fackförbund som driver upphovsrättsfrågor på alla fronter för sina medlemmar och är det fackförbund som slåss hårdast för de visstidsanställda. Dessutom är vi ett förbund med utpräglad direktdemokrati som gör det lätt för medlemmarna att påverka. Vi är lätta att nå och servicegraden är hög.

Journalistförbundet är yrkes- och fackförbund som har som filosofi att genom att arbeta för goda villkor för journalisterna främjar vi också den goda journalistiken.

Vi är dessutom det förbund och den organisation som kan de journalistiska yrkesfrågorna bäst: Yttrandefrihet, tryckfrihet, offentlighet, yrkesetik, upphovsrätt och mediepolitik och driver dem framgångsrikt opinionsmässigt. Om Journalistförbundet inte jobbat för högtryck under en längre tid med frågan hade vi fått en lagstiftning där de ”rättsvårdande myndigheterna” fått möjlighet att bugga medieredaktioner. Till exempel.

Varför ska frilansar vara med i Journalistförbundet?
Därför att i och med att förbundet skriver bra löneavtal för de anställda så hålls marknadsvärdet på journalistiskt arbete uppe och det påverkar frilansars arvoden i positiv riktning.

Därför att de får information, rådgivning, förhandlingshjälp och rättshjälp i domstol. Vår upphovsrättsjurist ägnar cirka 65 procent av sin tid åt frilansfrågor. Att köpa den tjänsten på stan kostar hos en jurist mellan 1 500 och 3 500 kronor i timman.

Frilansrekommendationen finns som ett hjälpmedel för att skapa normer.

Frilanskatalogen ligger på nätet.

Frilansar får hjälp med att få betalt av tjuriga köpare.

Via medlemskapet får alla journalister tillgång till massor av stipendier.

Ersättning ges vid konflikt.

Särskilda kurser anordnas såväl via förbundet som Servicebolaget.

Just nu pågår solidaritetsmöten mellan frilansar och anställda.

Bland annat.

Journalister av alla sorter – håll ihop och stötta varandra!



Agneta Lindblom Hulthén

Tre timmar på en folktom flygplats i Jönköping en gråblaskig novemberafton är ingen bal på slottet. Inte ens kiosken var öppen och automaten spottade ut min tia.

I ett sådan läge är det tur att man har kamrater som håller en sysselsatt.

För si så där ett år sedan var jag och Håkan Bergström i förbundsstyrelsen på turné i Småland för att presentera lönepolitiska arbetsgruppens rapport och förslag framförallt för de medlemmar som jobbar i det riktiga snålbältet.

De småländska rondeller där vi inte cirkulerat är lätt räknade.

Nu var det dags igen att göra om en mindre del av turnén för att förklara finesserna med det nya TU-avtalet och framförallt hur det ska användas lokalt. De som jobbar hos Sveriges snålaste arbetsgivare måste ha på fötterna i de lokala löneförhandlingarna.

Bra möte blev det.

Jag träffade dessutom en kollega och medlem som jag inte sett sedan 80-talet. Då jobbade han på annan ort i Småland och var aktiv i klubben och jag satt i förbundets förhandlingsdelegation och var tillsammans med två andra ivägskickade till Småland för att berätta att tidningen var uttagen i strejk.

Vi knackade upp honom hemma i morgonväkten och han var inte så glad, för redaktionen hade haft en bra fest kvällen innan och sovmorgon var planerad. Men juste som han var och är ställde han upp och köpte till och med fikabröd.

Vi hade knappt hunnit avsluta torsdagsmötet på Smålands-Tidningen förrän nästa möte med förhandlingsdelegationen på MIA-eter tog vid. Av förklarliga skäl kunde jag bara delta per telefon. Det är en bit mellan torget i Eksjö och Vasagatan i Stockholm.

Det var en fascinerade upplevelse att diskutera avtalsvillkor medan vi susade fram i mörkret på Småländska höglandet. Vi var långt ifrån klara när Håkan lämpade av mig på Axamo flygplats utanför Jönköping.

Men nu är vi klara och delegationen vet var den står och fredagen den 30 (Karl XIIs dödsdag om ni glömt det) ska vi skriva avtal med MIA, för det är hög tid. Dock är tiden inte så hög så att vi tänker ge efter några som helst väsentligheter. Det får ta den tid det tar, om så krävs.

För övrigt har jag ett ljust minne från flygplatsen i Jönköping. När jag fick min första lön från mitt första riktiga sommarjobb (att testa tvättmaskiner) for jag till Axamo och köpte en flygbiljett tur och retur Jönköping – Halmstad. Det var den billigaste biljett som gick att få. Jag var 15 eller kanske 16 år och hade bara flugit tillsammans med äldre familjemedlemmar tidigare. Nu jäklar ville jag känna friheten att flyga ensam och gjorde så, samtidigt som jag läste en jättelunta om psykologi som jag trodde skulle imponera på medpassagerarna.

Det var fantastiskt sommarväder den dagen. Det var det inte igår, men å andra sidan slapp jag läsa psykologi.

Agneta Lindblom Hulthén