Varsla eller kom till skott står det i mejlet från Sveriges framsida som damp ner i går kväll.

Varsla eller kom till skott är det budskap vi hör från medlemmarna på public service.

Jodå, både stora och lilla delegationen är väl medvetna om vilket tryck det finns på redaktionerna.

Det vi arbetat med i alla dessa dagar är i mycket en försvarsstrid: försvar för kompetensutveckling och försvar för anställningstryggheten.

Jag skulle önska att de publicistiska ledningarna intresserade sig mer för förhandlingarna. De om några borde veta hur viktigt det är med kreativa miljöer och goda anställningsförhållanden för att åstadkomma god journalistik och nyskapande program.

Journalistik är varken processindustri eller administration.

Yrket är både ett kunskapsyrke och ett talangyrke, men i den föränderliga tid vi lever, där verkligheten springer förbi fortare än någonsin och där makt koncentreras som aldrig tidigare i historien, så kan ingen leva på en aldrig så god grundutbildning eller på ”att läsa tidningar”. I en kunskapsbransch måste kompetens tillföras kontinuerligt, speciellt om denna bransch är public service med det speciella ansvar det medför. Och kompetens innebär inte bara att arbetsgivaren ska bibringa medarbetarna så mycket färdigheter att de kan trycka på rätt knappar för att få ut programmen i etern.

Kompetensutveckling innebär att kunskaper i den journalistiska tekniken, såsom intervjuteknik, research och liknande tillförs, precis som aktuell kunskap om det som händer i omvärlden och varför det händer, oavsett om det handlar om politik, naturkatastrofer, eller kulturellt betingade skeenden.

God journalistik åstadkoms inte med försämrat inflytande för journalisterna, gratispraktikanter eller utbildning som enbart tillgodoser fysiskt tekniska behov.


Agneta Lindblom Hulthén

Sjutton timmars förhandlande om nytt SRAO-avtal slutade strax efter midnatt. Då var praktiskt taget alla frågor i hamn utom en. SRAO ska med alla medel ha in allmän visstid i avtalet.

Journalistförbundet har intensivare än något annat förbund på svensk arbetsmarknad kämpat för att öka anställningstryggheten för sina medlemmar. Om vi accepterar allmän visstid ger vi arbetsgivaren möjlighet att korttidsanställa ett obegränsat antal journalister utan att ange skäl för detta.

I juni var SRAO berett att skriva avtal utan allmän visstid för en treårsperiod. I alla år tidigare har företagen klarat sig med de anställningsformer som finns i avtalet. Idag säger arbetsgivaren att de inte kan driva verksamheten utan allmän visstid men i samma andetag att anställningsformen knappast kommer att användas.

Journalistförbundet har erbjudit en arbetsgrupp för att under nio månader undersöka om det finns ett behov av anställningsformen. Om SRAO inte är nöjt med det resultat arbetsgruppen kommer fram till kan man säga upp hela avtalet med omedelbar verkan.

Detta är inte av intresse för arbetsgivaren.

Journalistförbundet har i denna förhandling sträckt sig mycket långt för att tillmötesgå arbetsgivarens krav. Jag begriper inte varför arbetsgivaren äventyrar arbetsfreden på public serviceområdet för denna fråga. Som en övertygad public serviceanhängare är jag bekymrad och upprörd. Som förhandlare är jag förvånad och besviken. Som journalist känner jag mig kränkt å medlemmarnas vägnar.

Nu har vi brutit för i natt. SRAO ville avsluta och återkomma efter en snabbutredning om fjorton dagar. Vi har kallat förbundsstyrelsen till klockan 09.00 i morgon. Klockan 10.00 träffar vi SRAO för ett sista försök.

Må alla kloka huvuden sova gott den stund som är kvar av natten. Jag hoppas att förnuftet ska växa och frodas tills i morgon.

Då tar vi nya tag för Avtal strax!


Agneta Lindblom Hulthén

Trots alla försök de senaste dagarna att manövrera runt grynnor och desarmera minor står vi nu rejält på i farvattnen kring SRAO. Grundet heter allmän visstid och är ett av många i visstidsträsket.

Strandat var ordet, men vår motpart har för sig det är ajournerat säger tidningen Journalisten.

Inga tider finns utsatta. Arbetsgivaren har meddelat att det ”inte blir något avtal” utan allmän visstid. Det är tredje gången ultimatum utfärdas vid förhandlingsbordet. Det två tidigare har vi lyckats runda, men nu sitter vi fast.

Vårt försök att med en arbetsgrupp under nio månader gemensamt arbeta för att hitta lösningar som tryggar såväl journalisternas anställningar som företagens behov har avvisats. Detta trots att vi erbjudit arbetsgivaren möjligheten att säga upp avtalet med omedelbar verkan, om de inte blir nöjda med gruppens resultat.

Vårt försök att få ut våra medlemmars innestående löner (188 dagar har de väntat) genom att som en sista åtgärd föreslå ett kort avtal, avvisades också.

Tanken med det förslaget var att låta det gamla avtalet ligga kvar i alla delar, men att få lönerna utbetalda på det sätt vi redan kommit överens om.

Icke sa, inte Nicke, men SRAO.

Arbetsgivaren anser att de erbjudit stängsel kring den allmänna visstiden som vi ska acceptera, men eftersom vi är brända av många dåliga erfarenheter så räcker det inte. Mediebranschen är inte unik när det gäller otrygga anställningar, men unik när det gäller omfattning och utnyttjande av framförallt unga människor.

Just på SRAO-området har vi lyckats förbättra situationen sedan 2004: felaktigt anställda har blivit fastanställda, bättre rekryteringsrutiner har införts och vikarieregeln fungerar (om än inte vid varje tillfälle).

Att rasera detta arbete genom att införa allmän visstid är inte rimligt, inte rimligt för individerna/journalisterna, inte rimligt för kompetensförsörjningen vid SRAO, inte rimligt för public service anseende.

De motiv som SRAO anger för behovet är att det finns i SIF/SACO-avtalet, att det underlättar administrationen vid företagen och för att pröva oprövade krafter. Det första är inte ett argument för Journalistförbundet, det andra är inte heller ett argument för Journalistförbundet och det tredje har vi provanställningar till.

SRAO säger också att anställningsformen knappast kommer att användas på vårt område. Varför organisationen i så fall är beredd att ta ut public service i konflikt på frågan är oklart. Under förhandlingarna i juni var SRAO berett att avstå från allmän visstid.

Ett underliggande skäl som dykt upp är att SRAO befarar att SIF/Unionen kommer att säga upp sitt avtal om det inte finns allmän visstid i vårt. Det är inte heller ett argument för oss. Vi har sett nyanställningslistor från delar av verksamheten inom SR/SVT/UR, där allmän visstid används. Mellan 70 och 100 procent består av allmän visstid utdrygat med gratispraktikanter.

Så vill vi inte ha det och inte kvalitetsmedvetna personer inom bolagen heller.

Senaste hotet från arbetsgivaren är, att om ni inte gör som vi säger så tar vi in bemanningsföretag. Public service, public service, vart är du på väg?

Ingen hemresa denna helg. Familjen och hösten i Halland får klara sig utan mig och jag utan dem, men det brukar fixa sig.

Och mycket jobb kommer jag att få gjort vid min lilla dator. Vi börjar bli sammanvuxna. Medförhandlarna Martin och Johannes tycker att det är så oestetiskt att jag av tids- och praktiska skäl alltid har sladden om halsen när jag förflyttar mig. Det blev en viss uppståndelse när jag klev in på banken igår med sladd runt nacken. Jag tror att de trodde att jag var någon slags självmordsbombare.

I brådskan har jag dessutom lyckats dänga till förbundsstyrelseledamoten Jonas med sladdkontakten i skallen. Nu hukar han lite när jag passerar hans stol och så har han klippt sig jättekort. Kamraterna tror att det är för att bulorna ska synas, så jag ska få dåligt samvete. Men det var inte meningen. Jag försäkrar.


Agneta Lindblom Hulthén

Vi har diskuterat provanställningar idag och en hel del andra frågor dessutom. Journalistförbundet förhandlar just nu kollektivavtal med Medie- och informationsarbetsgivarna (MIA) för våra medlemmar på TV4-bolagen och för övriga kommersiella etermedieföretag.

– En provanställning är som den första kyssen, föll en replik vid förhandlingsbordet.

Ska vi se på anställningsförhållanden som relationer, och det gör jag gärna, så vill jag deklarera att jag på denna punkt är präktigt värdekonservativ. Jag tycker inte om lösa förbindelser eftersom de är ansvarslösa.

En fast relation i form av tillsvidareanställning är den som bäst värnar individen, samhället och kvaliteten i förbindelsen. Eftersom alla har rätt att bli sjuka, vara föräldralediga, studera och ha semester så behövs det självklart tidsavgränsade förbindelser också, som vikariat.

Provanställningen kan vi likna vid en trolovning eftersom den är avsedd att övergå i en fast förbindelse.
På SVT, SR och UR är möjligheten till lösa förbindelser ganska många redan nu. Arbetsgivaren där kan få utfört vad arbetsgivaren vill ha utfört med nuvarande avtal. Men arbetsgivaren vill dessutom ha ett ospecificerat antal lösa förbindelser, i form av allmän visstid, utan att behöva motivera dem. Det vill inte journalisterna eftersom det städarbete som inleddes efter förra kollektivavtalsförhandlingen, har förbättrat situationen för de visstidsanställda och för företaget.

Vi vill inte rulla tillbaka till en gammal och sämre ordning. Därför tackar vi nej till allmän visstid och eftersom vi hittills inte fått något avtal på grund av det, så var vi tvungna att varsla.

Jag hoppas att vi ska slippa släppa loss strejken. Jag hoppas vi ska lösa våra mellanhavanden i all fredlighet. Vi vill värna public service och vi vill att public service ska värna sina medarbetare.

Vi vill inte ha allmän visstid på MIA-området heller. Där är idag cirka 33 procent av journalisterna visstidsanställda. Inom TV4 Sverige är vikariegenomsnittet på redaktionerna 34 procent i dagsläget, andra visstidsanställningar oräknade. De flesta av dessa vikariat är vikariat på vakans. Det finns redaktioner där vikarieprocenten är 67, 60 och 50.

Tänk er allmän visstid på det. Inte en reglerad anställning skulle finnas kvar på vissa håll.

Ser att SRAOs förhandlingschef anser att Journalistförbundet är oansvarigt. Det får han anse. Åsiktsfrihet har vi tack och lov ännu i riket. Jag vill bara stillsamt påpeka att vårt tålamod har sträckt sig i över 190 dagar, att vi tydligt aviserat var gränsen för detta tålamod gick (även om vi på denna punkt uppenbarligen talat för döva öron) och att vi under processen kompromissat och på sluttampen försökte med ytterligare kompromisser.

När vi skildes åt i fredags fick SRAO beskedet att vår styrelse skulle ses som i söndags kväll och om arbetsgivaren ville nå oss fanns vi tillgängliga på telefon. Vi väntade förhandlingsberedda hela helgen. Ingen ringde och ingen kom.

Apropå ansvar så vill jag en gång till påpeka, att den anställningsform som SRAO idag går i konflikt för kunde de leva utan så sent som vid förhandlingarna i juni.

I morgon fortsätter vi med MIA. Vi har en hel del kvar, men det ska vi noga klara upp. Stora delegationen är jätteduktig. Behöver vi en siffra, ett underlag eller en analys så fixar stora delegationen det tills lilla delegationen kommer tillbaka från förhandlingarna med MIA.

Jag minns utomordentligt väl min första riktiga kyss, med vem, var vi befann oss och tidpunkten: 23.30 cirka. Jag hade blå kjol i tunn manchester, svart polotröja, svarta strumpor, två ton kajal och maskara kring ögonen och var yngre än jag försökte se ut.

Den kyssen smakade mycket bättre än en provanställning.



Agneta Lindblom Hulthén

Tillvaron svänger. På morgonkvisten får jag en medlemsbjörnkram utanför Vasagatan 50. På kvällskvisten blir jag hotad med stryk. Däremellan och därefter har det varit fullt ös.

Vaknar utsövd för första gången på ett tag och kan ligga och dra mig i en kvart innan väckarklockan ger hals vid sextiden. Jag skriver vid sextiden eftersom jag ibland försöker lura mig själv genom att tidigareställa klocka för att vinna lite tid. Dumt, men effektivt om man är tillräckligt trött.

Jag, Johannes och Katarina fortsätter att förhandla MIA-eteravtal från kl. 09.00. Mycket tragglade om arbetstider, en hjärtefråga för arbetsgivaren. En hjärtefråga för oss också men av andra orsaker. Här är det MIA som vill mest, vi är mer i hålla emot-positionen. I övriga frågor går det inte speciellt snabbt framåt.

Igår försökte vi med ”lovebombing” efter att ha hört ett radioprogram om detta på väg till förhandlingarna. Går ut på att säga vänliga saker, rara komplimanger, till dem man träffar för att skapa en allmänt vänlig och fredlig atmosfär.

Vi lovebombade lite på MIA och det fungerade temporärt men gav inget bestående avtryck i förhandlingarna.

Vi hade förklarat att vi behövde lite positivt med oss hem till delegationen och fick några förslag, men när vi synade korten var det inget godis i påsen (det är sådant här som kallas blandade metaforer).

Fort går det inte men vi håller i. Delegation på eftermiddagen och inte ens minsta avtalsskrymsle undgår de hökögda kamraterna.

Ska diskutera källskydd med Maria Abrahamsson hos KGB. Vi gör vårt bästa för att avbryta varandra tämligen hänsynslöst.

Talar om för KGB att jag tycker att han är fin i sin kavaj, fast det är förstås inte hans utan TVs. Det var inte lovebombing. Han var fin i kavajen.

Travar förbi journalistklubbarnas lokal på Karlavägen på väg hem till kansliet och måste in och säga hej. De har akvariefiskar som är uppkallade efter mig och förbundets vice ordförande Arne König. Det är vi väldigt stolta över.

Medlemmar har reagerat på vad SRAOs representant sagt i Svenskan på morgonen och jag skriver ett litet bemötande som går ut till medlemmarna.

Jag blir så urless på alla som nedvärderar journalistyrket. Jag blir så utless på alla som av någon slags jantebehov måste tala om att vi inte ska tro att vi är något. Nej, som individer är vi inte märkvärdigare än andra, men yrket är det och ska vara det och det måste vi slå vakt om. Jag ser med förtvivlan hur kollegernas villkor ute i Europa proletariseras och vill inte att det ska hända här.
Lika lite som jag vill ha den europeiska ordningen att poliser kommer invällande på redaktionerna och beslagtar journalistiskt material efter eget gottfinnande.

Journalistik är inte vilken vara som helst!

Jag blir alldeles tokig över den likriktning som predikas på arbetsmarknaden med krav på likalydande avtal för alla (”annars blir det för besvärligt för arbetsgivaren”).

Jag är inte med på att det ska vara fri marknad för arbetsgivarna och planekonomi för de anställda. Jag är inte med på att det ska vara flexibilitet för arbetsgivarna och konformitet för dem som utför arbetet.

Läser på Almegas hemsida att Jonas Milton, Almegas VD anser att det pågår omodern avtalssamordning. Han skriver:

”Eftersom varje tjänsteföretag är unikt måste villkor sättas utifrån respektive företag och bransch. Därför finns det ingen anledning att snegla på andra branscher, om det inte finns förhandlingstaktiska skäl för detta.”

Jaha du Jonas, det kan vi vara ense om. Mediebranschen går som tåget (var är våra stålar?) och journalistiken är ett unikt yrke. Varför i herrans namn vill då Almega ha synkade avtal på området? frågar sig inte vän av ordning, men väl

Agneta Lindblom Hulthén

Perspektivet på världen blir lite udda, när man under en längre period enbart betraktar den från ena sidan av ett förhandlingsbord. Behovet av att komma loss och träffa andra och nya människor blir akut efter ett tag. Detta oavsett hur mycket man tycker om sina medförhandlare och oavsett hur angeläget förhandlingsinnehållet är.

Jag tycker om mina medförhandlare. Jag tycker att kollektivatalsförhandlingarna på MIA-eterområdet och medlingsförhandlingarna på SRAO är hur angelägna som helst.

Därför var det en lust och lisa att åka till Nyköping igår kväll och diskutera papperstidningens eventuella överlevnad i webbtidningskonkurrensen. Om jag vore kvar i dagstidningsvärlden skulle jag vid det här laget förmodligen vara en cellulosamulle, en antikverad person som bara jobbade papper.

Journalistikens överlevnad är det jag bryr mig om. Om journalistiken byter värddjur eller skaffar sig kompletterande sådan är av underordnad betydelse. Problem blir det först om medieägarna av ekonomiska skäl avskaffar papperstidningen innan läsarna är mogna för det.

Problem blir det också om man bara tänker teknik och distributionsform istället för journalistik. Alldeles för många låter som de tror att det är tekniken som styr, att de är teknikens ödesbestämda lekbollar. En av vitsarna med att vara människa är ju faktiskt att kunna påverka skeenden och utnyttja verktyg och faciliteter så det gynnar ens syfte bäst.

Ett av de bättre syften människan kan ha är att åstadkomma god journalistik. Vi ska utnyttja tekniken i journalistikens tjänst. Tekniken är ingen ursäkt för att slarva med källkontroll och källskydd eller glömma tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen, upphovsrätten och etiken.

Fast det bästa med att vara i Nyköping var att träffa andra journalister och prata skit och allvar och få höra att de är nöjda med TU-avtalet. Dessutom kul med en arbetsgivarrepresentant som tycker att vi har ett gemensamt ansvar för såväl TF, YGL som etiken.

Nu ska kamraterna på SR, SVT och UR bara bli nöjda med det avtalet också och så ska MIA-eterfolk bli nöjda med sitt ljusblå avtal.

Medlingen har börjat. Lite märkligt var det att sitta bakom gardinerna i ett av rummen som vetter mot ”hangaren” i SR-huset. Den där sammanträdesförstöraren, som verkar fara omkring med en pneumatisk borr så fort det ska förhandlas, var också i farten i någon närbelägen vägg.

När vi hade medlare i vårt hus höll vi med datorer, uppkopplingar, skrivare, telefoner och räkmackor och allt som gjorde arbetet bekvämt för dem. Men jag klagar inte och inte medlarna heller vad det verkade. Bra och konstruktivt, lyssnande och ordentligt argumentutbyte hittills.

Vi träffas fredag eftermiddag igen och har bokat in lördag, måndag och tisdag också. På fredag förmiddag har vi förtroendevalda från public service från landet i Stockholm för att informera om förhandlingarna. SR har bråkat och försökt förhindra folk att delta. Märkligt förhållningssätt i ett skede där vi försöker lösa upp knutar för att strejken inte ska braka sta på onsdag.

Jag fick åka med snälla kamrater från Nyköping till Stockholm efter debatten. Blommor fick jag också. I bilen somnade jag sött i baksätet och drömde om en fin brun häst. Min dotter har meddelat på mobilen att nu var det så längesedan jag var hemma, så nu tar hon med resten av familjen och kommer och hälsar på från torsdag till söndag.

Hjälp! Medling och medlemsmöte, tre vuxna människor, en treåring och niomånaderskrabat i en liten etta som inte städats sedan i juni.

Det är inte så att jag inte älskar barn och barnbarn, men detta blir lite väl som de säger i TV-reklamen. Nu har jag bokat ett hotellrum.




Agneta Lindblom Hulthén


P.S. Ibland är det ganska ljuvligt att vara ordförande i Journalistförbundet. Mycket arg medlem ringer och påpekar att här har man betalat sin medlemsavgift punktligt i alla år och vad menar vi med att inte ta ut vederbörande i strejk. D.S.

Ibland är det en lycka att vara ordföring. Så var det i fredags när förtroendevalda från SRAO-området träffades i Stockholm för att informera sig om förhandlingsläget, medlingsläget och konfliktläget.

Klokt, sansat, övertygat och målmedvetet – ett väl samlat heat skulle travjournalisterna sagt. Man inser att det vi för, i mycket är en försvarskamp: inga försämringar av anställningstryggheten, inga försämrade möjligheter för att bedriva god journalistik.

Vulgärpropaganda har beskrivit det som att Journalistförbundet bara skulle acceptera fasta anställningar. Dumheter! Vikariat kommer alltid att behövas och möjlighet till andra, reglerade visstidsanställningar har vi också köpt. Men en öppen dammlucka för hur många, korta eller långa, ospecificerade anställningar som helst, nej! Hellre livstid än allmän visstid.

Det är ett avtal och ett anständigt avtal vi vill ha, men jag ser varje dag i e-posten att det också finns ett stort uppdämt behov av att visa missnöje gentemot arbetsgivaren. Medlemmar skriver om dåligt ledarskap, godtycke och gunstlingar och om brist på förståelse för utvecklingsbehov. Alltför många känner sig inte sedda och än mindre uppskattade.

Jag har varken behov av eller anledning att skriva detta för att mucka med ledningarna för SR, SVT, UR eller SRAO, med jag skulle önska att medarbetarnas åsikter och känslor togs på allvar, eftersom all beprövad erfarenhet visar att om en organisation hanterar intern kritik lyhört, så blomstrar så småningom både företag och anställda.

Även om många medlemmar är väldigt arga på sina arbetsgivare så vill jag för tydlighetens skull understryka: Journalistförbundet vill ha avtal, inte konflikt, men är beredda att ta konflikt om vi inte får avtal.

Det är inte ordförandelycka att vakna i vargtimman med ansvarsångest och inte kunna somna om. Det är inte kul att vara ordföring när medlemmar ringer och är missnöjda över ett eller annat. Om missnöjet rör hanteringsfrågor, är det i allmänhet ganska lätt att reda upp.

Om det handlar om att medlemmen inte delar förbundets åsikt är det svårare.

Exempel: Jag förklarar under ett längre telefonsamtal att vi gör på ett visst sätt, eftersom vår kongress bestämt att vi ska göra på just det sättet. Ett kongressbeslut kan varken jag eller någon annan sätta oss över. Medlemmen tycker ändå att vi ska göra som han vill. Efter 55 minuter säger jag:

- Nu måste jag gå till ett möte som börjar om tre minuter.
- Jaså, du vill inte prata med medlemmarna, säger han.

Himla tur att jag har ett ovanligt normalt blodtryck.

Men de allra flesta tyngderna ligger i den positiva vågskålen. När TU-avtalet var klart kom ett gäng ur flygplatspersonalen (jag är veckopendlare så de känner igen mig) och frågade om de inte kunde få vara medlemmar hos oss. Då blev jag lite mallig.

Nu har jag påhejande tillrop i mejlen från medlemmar i andra förbund, både TCO- och LO-förbund) som uppskattar att vi slåss för anställningstryggheten och inte bara gapar och sväljer den allmänna visstiden. De hoppas att vår fajt ska bli ett gott exempel. Sådant är rysligt ångetsdämpande.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. På mötet om SRAO-konflikten kom en medlem fram och hälsade från sin pappa (det enda unga män tycks vilja mig nu för tiden är att hälsa från pappa). Det var en hälsning jag blev mycket glad över. När förbundet strejkade för upphovsrätten 1981 hade jag, då klubbordförande i Västsverige, formulerat ett flygblad att dela ut bland allmänheten. Vi hittade inget tryckeri som ville trycka det, men just denna medlems far som var grafiker såg till att det blev tryckt. Hur det gick till avslöjar jag inte även om det är preskriberat vid det här laget. D.S.

Ur e-postskörden:

”…jag har verkligen sett alla knep en arbetsgivare kan ta till för att slippa fastanställa och jag tycker att det är en stor solkig fläck på arbetsgivarnas banér att de håller på så här.

- - Om lagen inte är tillräcklig så krävs avtal. Eller de kanske tycker att vi inte behöver avtala löner eller försäkringar heller? Grejen är ju att "allmän visstid" säkert kan fungera i branscher med seriösa arbetsgivare men SRAO och TU har ju på ett exempellöst sätt manifesterat att de inte kan räknas till den kategorin.

- - - Först får de visa att de kan hantera medarbetarnas behov av trygga arbetsvillkor, sedan kan man diskutera att ge dem vissa friheter. Om tio år eller så.”

”Jag är nöjd med att vi (ni) äntligen tar ett nappatag med företaget om anställningsformerna. Man ser en ung människa i korridoren på arbetsplatsen. Aha, tänker man, en vikarie - undrar hur länge den stackaren får stanna. Hela tiden, samma visa.
Dom kuskar runt i landet, dessa som har den där obesvarade kärleken till radion. Det är sorgligt! Dom vågar knappt skaffa sig en partner, ännu mindre barn eller hus, fast en del av dom har försörjt sig på samma sätt i årtionden, som vikarie.”

Jag kommer faktiskt hem en sväng över helgen. Kommunikationerna är inte så frekventa under veckosluten och tiden fram till avgång kan jag spendera på ett ljuvligt helgtomt kansli. Det är många papper i inkorgen på skrivbordet och många mejl i den elektroniska inkorgen och inte en fysisk människa som vill mig det minsta.

I fredags kom den yngre delen av familjen sättande till huvudkommunen eftersom de anser att jag varit utan dem för länge. I lunchpausen på mötet med medlemmarna från public service är det någon som skriker "mormor" och kramar mig om benen. Då blir jag glad så hjärtat hoppar, även om jag inte har tid.

Jag får tid en stund på kvällen. Jag, Agnes, Atle, Fredrik, Peter och Klara går på lokal med fina vita dukar. Atle är snart fyra år. Finmotorik och koncentration är inte hans starkaste grenar. Det har varit en del porslinskross både vid frukost och lunch förstår jag och hans mor tjatar om att man faktiskt inte får banka på folk med brödpåsar på Åhléns. En världslig sak tycker jag och Atle, precis som Karlsson på Taket brukar tycka. Vi har pratat en del Karlsson, eftersom vi upptäckte att om vi åkte högst upp i hissen på hotellet på Wallingatan så kunde vi se ut över taken där Karlsson har sitt hus någonstans. Vi lyckades inte få syn på honom.

Vi är i all fall på fin restaurang om aftonen och Atles bevakas med lätt stressade vuxenögon så inte fler glas ska gå i kras. Han beställer potatis och sås (eller souws som han säger eftersom han sett dagens ljus i Halland).

Han får inte bubbla i sin gula dricka med sugröret heller. Lite fisigt tycker jag. Jag bubblar alltid när jag får sugrör i min gin och tonic. Klara sitter i sin barnstol, allvarlig som en liten porslinsbuddha och så värdigt klarögd som bara en åttamånadersmänniska kan vara.

Eftersom alla nervöst bevakar Atle, ser ingen hur hon vickar fram sin lilla stol närmare bordet och får ett stadigt tag i den vita duken. Hon rycker till som en misslyckad magiker så vatten- och vinglas välter och väller och i vågorna flyter lingon och souws som hennes storebror med suverän nonchalans redan sprätt runt på duken.

Vi har lite svårt att få personalens uppmärksamhet. Vi tror att de står i köket och säger till hovmästaren att ”vi vill inte ta hand om det där grisbordet i hörnet, några krav har man rätt att ställa på sin arbetsmiljö”.

	Nallebjörnen Ola! Foto: Eva Nilzon

Inte en dag utan ny kunskap. Idag har jag lärt mig begreppet De kompetenta organen. Det dök upp när Pressens Samarbetsnämnd diskuterade ny utformning av vissa delar av Spelregler för press, radio och TV. När vi inte kan bli ense vid bordet skickar vi formuleringsuppgiften till de kompetenta organen sekreterarna Hultengård och Vahlberg.

Nu fick jag av Stig Fredriksson, Publicistklubbens ordförande, veta att de kompetenta organen i forna Sovjet betydde KGB och liknade myndigheter.

Arbetet i Pressens samarbetsnämnd går framåt. Den länge önskade hemsidan är på gång, förändringar av regelverket likaså. Yrsa Stenius hälsade på och berättade om första tiden i nya ämbetet. Hon trivs.

Innan dess träffade vi SRAO-medlarna för en del åsiktsutbyte. Klockan 14.00 ville de att vi skulle vara tillbaka och hämta budet. Hinner en vända med delegationen innan det är dags.

Som tre musketörer, en för alla och alla för en far Jeanette, Martin och jag för att hämta ”hemställan”. Jörgen Bjerndell kommer ensam. Det gäller att hålla masken och se cool ut så länge vi befinner oss inne i lokalen. Väl utanför dörren sliter vi upp papperen och kollar.

Medlarna vill ha svar senast i morgon kl. 17.00. Men det är ett tag sedan vi träffade SRAO och vi vill försäkra oss om att allt vi var överens om, bortsett från allmän visstid, fortfarande ligger kvar på bordet. ”Försäkringsmötet" inleds ikväll klockan 18.30. Jag ska vara på Publicistklubben och diskutera källskydd klockan 20.00, men vi löser det genom att Arne König och jag får lappa över varandra såväl i försäkringsförhandlingarna som i debatten.

Förhandlingsdelegationen på SRAO är planerad att återsamlas en gång till senare ikväll och en gång i morgon bitti.

Det blir nog bra. Bara man har snälla kamrater som köper kontaktlinsvätska åt en och ser till att alla kompetenta organ är på rätt plats i rätt tid så brukar det gå vägen.

Återkommer förr eller senare på denna plats, till exempel när delegationen tagit ställning till budet.


Agneta Lindblom Hulthén

Gårdagens debatt på PK om källskyddet blev animerad. På ena kanten, inte fysiskt men debattmässigt, stod Maria Abrahamsson, Svenska Dagbladet, och Björn Blomqvist, vice överåklagare, på andra kanten jag själv och Jan Scherman, TV4, och i mitten klokt balanserande, Hans Gunnar Axberger, professor i medierätt.

Min inställning är att grundlagens källskydd och meddelarfrihet måste respekteras i ett demokratiskt samhälle.

Ingen husrannsaken på redaktioner what so ever.

Björn Blomqvist sa bland annat att avsikten med den nu aktuella husrannsakan inte varit att efterforska källor. Nej, tacka fan för det, någon måtta får det väl vara även för en åklagare.

Maria Abrahamsson tog till barnporrtricket. Skulle inte ens barnpornografinnehavare få husrannsakas? Att nämna barnporr och terrorism är effektivt om man vill förvilla människors logiska tänkande och rikta in den i känslobanor.

Anders R Olsson som inte deltog i denna debatt skrev en klok debattartikel i förra Journalisten. Han menar att om vi ska få till en lagändring som stärker källskyddet måste grundlagsanhängarna vara pragmatiska och villiga att kompromissa.

Hans kompromiss handlar om brottets art definierat i strafftiden, alltid domstolsbeslut före husrannsakan och en källskyddsombudsman, ett filter mellan det källskyddade materialet och polisen/åklagarna.

De två senare delarna kan jag ställa upp på, dessutom anser jag att de publicistiska ledarna på medieföretagen måste se till att få till stånd praktiska och administrativa ordningar som gör att den enskilde journalisten, oavsett om denne arbetar på redaktionen eller utanför, kan skydda källorna.

Journalistförbundet har inbjudit till sådana diskussioner i samband med kollektivavtalsförhandlingarna med såväl SRAO som MIA. SRAO anser inte att det är deras bord, så vi har gått vidare till bolagsstyrelserna. De har ännu inte svarat.

Jan Scherman var argast och dammade på åklagaren ganska friskt, men han nappade på min invit att diskutera hur vi gemensamt ska skydda källorna.

Och det måste upprepas om och om igen eftersom polis och åklagare och vissa debattörer hela tiden kallar källskyddet för en gräddfil för journalister:

Källskyddet är till för medborgarna.

Källskyddet är till för medborgarna.

Källskyddet är till för medborgarna.

Källskyddet är till för medborgarna.

Källskyddet är till för medborgarna.

Nu ska jag åka iväg och fortsätta försöka få ett resultat i förhandlingarna.


Agneta Lindblom Hulthén

Vid 17.00-tiden är alla telefonlurar och mobiler fulla av frågor.

Själv har jag försökt undvika att svara rakt på frågor under hela eftermiddagen, vilket inte är det lättaste. Som journalist vet jag hur besvärligt det är när folk inte vill svara och jag känner mig okollegial.

Anledningen till undvikandet var det samtal vi hade med medlarna vid lunchtid. Det slutade med att medlarna ansåg att det var meningsfullt att fortsätta sitt arbete. Det innebar också att de frågade om det var möjligt att skjuta på konflikten för att få mer tid.

Förhandlingar är, i alla fall ibland, känsliga processer och ett felvalt ord kan välta månaders arbete. Efter allt slit med den här förhandlingen vill jag inte vara tuvan som välter det lasset.

Hela paketet – inklusive det nya varslet - har manglats i förhandlingsdelegationen i flera omgångar och det är klart att om medlarna är igång med att försöka hitta lösningar och vädjar att vi ska skjuta upp, så gör vi det. Vi är alltid villiga att försöka hitta lösningar, men vårt nya varsel visar att vi menar allvar om det skulle misslyckas. I så fall blir det strejk på torsdag och övriga varsel ligger där de ligger.

Vi väntar oss att medlarna hör av sig vid niotiden i morgon.

Vi har en intern regel på kansliet: inget godis på sammanträdesbordet om det inte är skarpt förhandlingsläge.

När vi hade sista samtalet med en av medlarna gick en av kamraterna i förhandlingsdelegationen ut och köpte godis.

Det är skarpt läge nu.


Agneta Lindblom Hulthén

Konstigare och konstigare blir SRAOs agerande och argumentation. Antingen har den arbetsgivarorganisation som företräder public service inte en aning om hur verksamheten fungerar, eller också försöker organisationen blåsa sina uppdragsgivare företagen eller också försöker den blåsa allmänheten eller allihop i kombination.

Jörgen Bjerndell säger i Svenska Dagbladet idag att allmän visstid ska användas till att berika programverksamheten.

Det var nytt. Tidigare skulle de använda allmän visstid till arbetstopp (som vi erbjudit dem i kollektivavtal) eller provanställning (som vi erbjudit dem i kollektivavtal).

Nu ska de använda allmän visstid till att berika verksamheten. För berikning finns produktionsbolag, frilansar och programanställning.

Idag, säger Jörgen Bjerndell, är totalt 7 personer i hela koncernen anställda på det viset.

Enligt vår uppfattning är det ett hundratal.

I juni ville SRAO inte ha allmän visstid. Vid några senare tillfällen har det blivit en livsnödvändighet.

Vad de ska med den allmänna visstiden till vet de uppenbarligen inte själva.

Vi har sett listor från ”intag” på SIF-sidan. Mellan 70 och 100 procent av dessa visstidsanställningar var allmän visstid utdrygade med gratispraktikanter. Tillsvidareanställningar och vikariat fanns knappast inte längre.

- Totalt kommer det att handla om 10 – 15 personer (på allmän visstid får vi förmoda) på ett år. Är det verkligen värt en konflikt? säger Jörgen Bjerndell.

Ja, varför i herrans namn är SRAO berett att dra in public service i en konflikt om det rör sig om 10 – 15 personer i hela koncernen som skulle kunnas anställas inom ramen för de existerande anställningsformerna i avtalet?

Om behovet är maximalt 15 personer i koncernen och taket för detta behov är 15 personer kan vi säkert hitta en speciallösning. För Journalistförbundet handlar det om att slå vakt om det vi uppnått i anställningstrygghet de senast åren. Vi skulle önskat att vi nått mycket längre, men nu slåss vi för att bevara det vi har och mot försämringar och med förhoppningen att kunna flytta fram positionerna för våra mest utsatta medlemmar.

För SRAO handlar det om att organisationen har skrivit fast sig i avtal med andra organisationer som de lovat lika villkor med journalisterna.

På direkt fråga vid förhandlingsbordet säger motparten

1) Ja, SIF har sagt att de säger upp avtalet om Journalistförbundet inte accepterar allmän visstid och

2) Nej, den del av SIF som har möjlighet att säga upp avtalet har inte sagt så.

Martin Jönsson kommenterar också den snabbt annalkande konflikten i Svenskan. Han menar att det finns ett strejkbehov hos medlemmarna inom public service.

För Journalistförbundet är anställningstryggheten en av de absolut viktigaste frågorna. Att gå år ut och år in utan fast jobb är förödande för individen och ett hot mot kvaliteten i medierna.

Det är för dessa medlemmar/individer vi slåss och för kvaliteten i medierna.

Det är därför förbundet tar sitt uppdrag på största allvar och inte ger sig förrän vi fått acceptabla lösningar. Vi är engagerade både i yrket och dem som utövar det. Vi är inga oansvariga stridisar, men anser att det är den fackliga organisationens uppdrag att slåss för medlemmarnas väl så långt och länge det går och det samma gäller för yrkets status och kvalitet.

Martin Jönsson har rätt i att det finns många medlemmar som anser sig så illa behandlade av sina arbetsivare att de av det skälet vill strejka. Detta är signaler som arbetsgivaren borde ta på allvar. Om en arbetsgivare försatts eller försatt sig i en situation där allt fler anställda saknar förtroende för sin ledning, så finns det ingen annan väg ut än att försöka återupprätta förtroendet.

Jag känner så många kloka och kompetenta journalister i ledningarna för de tre företagen, så jag förstår inte hur det har kunnat bli så här.

Jag ställer gärna upp och förklarar Journalistförbundets bevekelsegrunder för vem som helst, i vilken konstellation som helst och när som helst. Det är aldrig för sent att hitta konstruktiva lösningar.

Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Intern diskussion har uppstått om namnpublicering. Varför, undrar kamraterna, namngav jag Jonas när jag slog honom i huvudet med en sladd men inte Eva, när hon tog hand om björnen Ola, köpte kontaktlinsvätska åt mig och handlade skarpt läge-godis till delegationen?

Nu är hon namngiven. D.S.

P.P.S. Vi som var kvar och skrotade på kansliet igår kväll bestämde oss för att gå ut och kvällsäta tillsammans. Jag kom på efterkälken eftersom jag skulle prata med Radio Stockholm och TV4. Vägbeskrivning fick jag av en av dem som gick i förväg. Den var lång och krånglig, men efter att ha travat runt halva Stockholms innerstad hittade jag fram så småningom. När jag skulle tillbaka till jobbet upptäckte jag att vi befann oss alldeles i närheten av kansliet. Slutsats: fråga inte göteborgare (jag namnger henne inte) om vägen i Stockholm. D.D.S.

En av de stora frågorna, vid sidan av anställningsformerna, i förhandlingarna med SRAO har varit kompetensutvecklingen. Där vill arbetsgivaren plocka bort möjligheten till FOJO-utbildning för journalisterna inom SR, SVT och UR och försämra praktikantavtalet. Vi är numera överens om att de gamla reglerna ska vara kvar. Ett krav som vi inte fick gehör för var fem öronmärkta kompetensutvecklingsdagar för journalisterna.

Omöjligt, stelt, rigidt ansåg arbetsgivaren om att sätta ett sådant mål.

Nu ser jag i en lokal handlingsplan för en del av public serviceverksamheten  2008 att just när det gäller kompetensutveckling föreslår ledningen ”…satsar vi på att ge alla anställda minst fem dagars kompetensutveckling under 2008.”

Detta noterar vi förstås med glädje, men undrar sedan stillsamt om den ena handen inom verksamheten inte har en susning om vad den andra gör.

Eller är det så att det är en ryggmärgsreflex att säga nej om ett förslag kommer från de anställda?


Agneta Lindblom Hulthén

-Är du nöjd? undrar alla kolleger som ringer i tjänsten när avtalet är klart.

Nöjd!?

Jag vet inte om det är en för- eller nackdel att aldrig vara riktigt nöjd. Får jag mera kaka vill jag gärna ha hela bageriet.
Men visst är jag glad och nöjd och tacksam att vi på övertid fick de två sista pusselbitarna på plats i avtalet, de som handlade om att förebygga utLASning även på annan tidsbegränsad anställning än vikariat (där vi har vikarieregeln kvar ograverad) och att arbetsgivaren ska ange skäl för att använda anställningsformen i de primärförhandlingar arbetsgivaren är tvungen att genomföra.

Efter den långdragna försvarsstrid som SRAO-förhandlingarna inneburit, är jag naturligtvis tillfreds med att vi har flyttat fram positionerna inte bara när det gäller visstid utan också när det gäller kompetensutveckling, produktionsbolag, praktikanter (inga gratis), ersättning vid utlandsjobb och en del till.

Den primärförhandlingsskyldighet som nu finns i avtalet vid ”tidsbegränsad anställning” är faktiskt unik på svensk arbetsmarknad. I en tid där de fria förbindelserna hyllas, har vi satt stopp för svängdörren in och ut på redaktionerna och dessutom lyckats placera en liten skyddsängel vid porten.

Där har vi satt ett märke, liksom när vi tidigare i år satte ett märke genom att driva och genomföra vår låglönesatsning. Vi är gammaldags i vår fackliga inställning och i de frågor vi driver, tycker våra motparter och en del av vår fackliga omvärld.
Men vi fortsätter att driva våra yrkesfrågor, därför att de är viktiga för journalisterna, journalistiken och samhället. Vi fortsätter att driva anställningstryggheten, därför att den är viktig för journalisterna, journalistiken och samhället. Vi fortsätter att driva låglönefrågan eftersom solidarisk lönepolitik inte behöver stå i motsats till ett individuellt lönesystem och det är viktigt att inga journalister kommer på efterkälken.

Vi har plogat i dessa frågor på arbetsmarknaden.

Tråkigt har vi tyckt att det varit att de stora förbunden inte varit med på vagnen och drivit anställningstryggheten. Nu tycks det i alla fall vara på gång. Anställningstryggheten är plötsligt en stor fråga inom såväl LO, TCO som PTK. Flest hejarop har vi faktiskt fått från LO-området under slitet med SRAO-avtalet.

Jag vet att en del är missnöjda, inte över avtalet men att de inte fick möjligheten att strejka. För den som länge harvat i otrygga anställningar måste det förstås kännas som en upprättelse att äntligen få en chans att ge igen. Jag känner igen känslan från min tid som ganska ny klubbordförande på 80-talet, när förbundet första gången tog fajten för upphovsrätten.

Trots att avtalet blev bra ville jag inte sluta slåss utan grät av ilska när det var över. När fotograferande kolleger från pressen kom för att plåta på förbundets segerfest, fick jag fösas undan för att inte förstöra intrycket.

Där jag är verkligt nöjd och inte har en tanke på att önska vare sig mer kaka eller mer bageri är engagemanget bland alla medlemmar, såväl bland de förtroendevalda som bland dem som inte har förtroendeuppdrag.

Jag känner stor tacksamhet mot oss alla för detta. Jag tackar ur djupet av mitt hjärta för alla stödjande och peppande telefonsamtal och mejl och allt fantastiskt arbete som uträttats ute i organisationen och för alla roliga och positiva påhitt och för all glädje som spritts.

Inget av detta arbete är förgäves utan nu tar vi med det in i det fackliga vardagsarbetet och ser till att vi omsätter ett bra avtal i ännu bättre villkor för de journalister som arbetar inom public service.

Tusen tack! Det är en stor ära att få vara ordförande för så yrkesstolta och engagerade kolleger och medlemmar.


Agneta Lindblom Hulthén

Torsdagen den 25 oktober har jag bara ett enda inbokat möte, med Hollands motsvarighet till Yrsa Stenius. Denna dag förgylls av ett intressant och roligt informationsutbyte och jag har dessutom större delen av en arbetsdag att disponera för löpande arbetet, sådant som inte är akut och brandkårsutryckningar och kollektivavtalsförhandlingar. Sedan mitten av augusti har arbetet gått i ett veckan och dygnet runt och jag har bara haft en tidigare dag med som inte varit fullbokat från morgonstunden.

Torsdagen den 25 oktober känns lyxig.

Igår fortsatte vi kollektivavtalsförhandlingarna på MIA-eterområdet. Där har det böljat fram och tillbaka vilket inneburit att vi inte kommit speciellt långt. Men nu börjar jag känna lite kollektivavtalsvittring, trist bara att det är så svårt att hitta sammanhängande förhandlingstider.

Strödagar är inget bra i förhandlingar. Får man rull på processen så gäller det att hålla i och det är svårt utan sammanhängande förhandlingstid.

Stannar processen upp är det lätt hänt att uppbaxade stenarna rullar tillbaka i sina gamla hålor.

Charlott Richardson basar för Medie- och informationsarbetsgivarna. Vi hade varandra till bordet på Tidskriftsdagen i tisdags. Omgivningen tyckte att vi kunde göra upp där och då, men jag hade kommit för sent som vanligt och hade lite svårt att hinna i fatt feststämningen, så det blev inget.

Mycket tjata var det också om vårt varslande och konfliktande. När den femte glade seminariedeltagaren kom och bankade mig i ryggen och frågade när vi skulle varsla på MIA-området snäste jag småsurt att:

– Vi tänkte inte ha någon strejk den här veckan.

Förhandlingarna igår slutade i konstruktiv och positiv anda, så jag tror inte vi ska ha så långt kvar till avtal. Konstruktiv och positiv anda betyder faktiskt konstruktiv och positiv anda. Ibland innehåller sådana här formuleringar ett diplomatiskt kodspråk där uppriktiga diskussioner till exempel betyder att deltagarna gett sig på varandra med knytnävarna. Men här betyder orden precis det som står.

Vi fortsätter med en del kansliarbete om arbetstiderna i MIA-avtalet i veckan som kommer, men själv tänkte jag vara så pliktförgäten att jag tar en veckas semester. Det blev liksom ingen ordning på ledigheten i somras på grund av Tidningsutgivarnas och medlarnas tjurighet.

I vecka 44 ska jag i alla fall slå mig lös riktigt ordentligt och ta hand om de jordärtskockor vi odlat med framgång, städa garderober och garage och röja i källaren, köra allt skräp till tippen utom en soffa som vi ska elda upp på julafton, klappa på katterna och maken, snyta barnbarn, dricka champagne och tänka på livet, universum och allt och i slutet av veckan ägna mig åt det som maken kallar förfädersdyrkan, det vill säga hälsa på hos föräldrar och andra i tidigare generationer på kyrkogården till Alla Helgon.

På lördag ska jag delta i Dawit Isaakmanifestationen i Göteborg. Han fyller 43 år då och sitter fortfarande i fängelset i Azmara utan rättegång och dom för något som inte är ett brott ens i Eritrea. Det är en skam att svenska myndigheter ännu inte lyckats få honom fri.

Om det inte pockar på alltför mycket tänkte jag hålla veckan 44 som bloggfri zon, återkommer således på denna arena i vecka 45 om inget oförutsett inträffar.

P.S. Eldar ni inte soffor på julafton? Det trodde jag var en utbredd sed. D.S.

Agneta Lindblom Hulthén