Idag fortsätter förhandlingarna om kollektivavtal för journalisterna på Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Nu är det bara det som det handlar om några dagar framåt, inte alltför många får vi hoppas. Inte veckor, vi har redan vänta alltför länge.

Något borde såväl de effektiva MIA-förhandlingarna som de mindre effektiva TU-förhandlingarna hjälpt till att kratta manegen.
Ingen ska tro att vi är utmattade efter fajten om TU-avtalet. Tvärtom. Bättre träning inför nästa avtal kunde vi knappast haft.

Alla som ringt och mejlat och hört av sig på andra sätt när TU-avtalet var klart har haft ungefär samma budskap:

- Se nu till att du får vila dig ordentligt.

Rörd av omtanken vill jag försäkra att jag vilat så det är en fröjd åt det.

I söndags vilade jag speciellt mycket i familjens famn i halländsk lantlig idyll.

Dottern har engelska kolleger på besök. Barnen är så globala nuförtiden.

Kunde jag tänka mig att passa Klara medan de var ute och paddlade?

Inget jag hellre kunde tänka mig faktiskt. Efter torsdagens uppgörelse för dagspressen älskar jag fortfarande mänskligheten, så jag kunde dessutom tänka mig att bjuda paddlarna på middag när de återkom från friluftslivet.

Klara är sju månader. Hon håller på att få tänder. Detta gör henne lite stingslig.

Hon blir arg när morfar hostar. Hon blir arg när välling erbjuds. Hon blir arg när ett par puckon försöker distrahera henne med en mjukisgiraff. Hon blir arg när ett pucko sjunger obsoleta barnvisor. Det är försteåligt. Sång är inte min bästa gren. När hon blir arg skriker hon så katterna flyr genom ett fönster på andra våningen och krukväxterna vissnar.

Hon vill inte ha fast föda. Med en lamas pricksäkerhet spottar hon havregröt och äppelmos i mitt högra öga. Hon vill ha mamma och pappa och ett tandlöst liv, det är klart.

Lite svettigt var det ett tag. Hon somnade precis när familjen och deras vänner anlände. Maten blev klar i tid, även om köket såg ut som om någon slängt in en handgranat.

I Stockholm är det frid och ordning. Alla oidentifierbara objekt är utrensade ur kylskåpet. Sopor slängda. Bordet städat och torkat. SRAO-papper i en prydlig hög.

Veterligen har varken motparten eller delegationen tandsprickning.

Så det ska nog gå bra med ”gröna avtalet”.

Agneta Lindblom Hulthén

Produktionsbolag ska ha samma villkor för sina anställda som SR, SVT och UR annars dumpar de villkoren.

Utbildning ska föra journalisterna vidare i sin utveckling, inte bara lära dem ratta tekniken.

Barn ska också journalister kunna ha, därför behöver vi rättvisa löneregler och trygga jobb.

Löner ska gå att leva på, inte bara överleva på.

Individuella löner kräver seriösa lönesamtal och en jävla massa jobb om de ska funka som det är tänkt.

Cesars hustru får inte misstänkas, ej heller journalister inom public service för partiskhet och osaklighet.


Snålbältet förknippar vi med dagstidningsbranschen men radio och TV betalar inte heller så bra.

Etermedier ska inte uppfattas så att det de utsänder är sövande.

Resor i tjänsten ger inte tillräckligt pekuniärt utbyte, ännu.

Vikarieregeln ska innebära att vikarien har rätt till fortsatt vikariatsförordnande till dess arbetet är avslutat om arbetet fortsätter
utöver den överenskomna vikariatsperioden.

Industriproduktion är ingen modell för journalistiskt arbete, alldenstund journalistik inte är vilken vara som helst.

Clownen luktar bensin kan ett radioprogram också heta.

Ett avtal ska vi ha, förhandlingar idag, delegationen är på hugget, dags för förhandlingstugget.


Agneta Lindblom Hulthén

Som en lus i en tjärspann går förhandlingarna om SRAO-avtalet.

SRAO vidhåller sina krav på allmän visstid med det uttalade syftet att istället för avgränsade och reglerade visstidsanställningar ha ett obegränsat antal korta visstidsanställningar.

Det skulle ge en rejäl skjuts åt visstidskarusellen.

Medbestämmandeavtal för att samverka i nyanställningsfrågor har arbetsgivaren inget intresse av. Inte heller samverkansavtal på detta område kan de tänka sig.

Idag skriver många nyanställda bort sin övertidsrätt eftersom de befinner sig i ett ojämlikt förhandlings- och avtalsläge när de är i en anställningssituation. Den ordningen vill SRAO behålla.

Extra semesterdagar till folk över 40 år? Icke.

FOJO vill arbetsgivarna ha bort, men kan finna sig i att reglerna finns kvar i avtalet tills vidare om än försämrade.

Journalistförbundet vill ha skärpta regler för vad som gäller när public service kan anlita produktionsbolag. SRAO tycker inte att det är nödvändigt.

Kompetensutveckling för att öka den journalistiska kompetensen inom public service-verksamheten tycker Journalistförbundet är viktig och har uttryckt det som ett krav på fem dagar speciellt vikta för detta. Ej heller på denna punkt är parterna eniga. Det trista är att vi också är oense om verkligheten. SRAO anser att det förekommer jättemycket kompetensutveckling.

Medlemmarna anser att det knappast förekommer alls.

Eniga om löneavtalet är vi inte heller.

Vi anser att journalistiken är kärnverksamheten inom public service och att avtalet ska vara en grund för den goda journalistiken att bygga på. Arbetsgivaren argumenterar för sina förslag eller motiverar sina nej nästan enbart utifrån administrativa grunder. Förhandlingarna handlar i stor utsträckning om public service ska lägga vikt vid innehållet i verksamheten eller administrationen av den.

Några problem återstår således att lösa.

Nya regler för utrikesresa har vi tragglat och där finns kanske öppningar.

Jörgen Bjerndell, SRAOs förhandlingsledare, ansåg i morse att vi skulle ha ett avtal klart idag. När detta skrivs är det mindre än tre timmar kvar på dygnet. Jag hoppas han får rätt, men jag börjar tvivla. Vi ska inte ses igen förrän kl. 10.00 i morgon. Men vi håller dörren öppen om han skulle kommer resande med ett litet fint avtal före 12-slaget.

I annat fall blir avtal då, avtal nu. Vi siktar på ett torsdagsavtal. Torsdagsavtal ska vara speciellt bra har jag hört. Åtminstone var det så i förra veckan.



Agneta Lindblom Hulthén


P.S. Livet är fyllt av glädjeämnen också. Dotterdottern har fått två tänder. Med tanke på takten i de här förhandlingarna undrar jag om jag hinner hem och beundra dem innan det blir dags för henne att byta mjölktänderna mot permanenta gaddar. D.S

Ännu en dag utan avtal för radio- och TV-journalisterna inom public service.

Istället för att gå framåt har processen snarast gått bakåt eftersom vi kan konstatera oenighet om hur löneprinciperna i avtalet ska tolkas.

Visserligen har texten stått där länge och visserligen har den tillämpats i verkligheten, men nu villkorar SRAO-ledningen hela avtalet mot tolkningen, deras tolkning.

Trist, trist, trist.

Vi får se om den arbetsgrupp Journalistförbundet föreslagit i frågan kan få rull på förhandlingarna.

Jag hör inte till dem som tycker att det är speciellt tjusigt att sitta och förhandla om nätterna, om det inte är absolut nödvändigt. Dagtid och normalt liv befrämjar goda resultat. Undantag måste förstås kunna göras i situationer som den nyligen timade på dagstidningsområdet. I konfliktlägen och om ett mål är i sikte så håller man på tills man är klar eller faller omkull. Det är en naturlig mänsklig reaktion.

Dock stör jag mig på att SRAO-ledningen markerar sitt ointresse för tempo och att de absolut inte kan tänka sig att sitta en minut över klockan 17.00 eftersom de är ”moderna människor”.

Journalistförbundet förhandlar för moderna människor som varit utan ny lön i över 150 dagar, journalister som har arbetstid dygnet runt på grund av yrkets karaktär, och som i alltför stor utsträckning förmås skriva bort sin övertid i en anställningssituation då de är i förhandlingsmässigt underläge.

Nu återupptas förhandlingarna igen först den 24 september, men då förutsätter jag att det bli action.

I morgon tidigt far vi några stycken till Bornholm för att träffa representanter för de andra nordiska förbunden. Det är ordförandeöverlämning från Danmark till Norge i Nordiska Journalistförbundet (NJF).

Vi ska bland annat diskutera samarbetsformer i framtiden.

Jag vill göra NJF till ett strategiskt och opinionsmässigt instrument för förbunden och vill därför renodla verksamheten så att presidierna håller några korta men effektiva möten med det syftet ett fåtal gånger om året. Dessa möten kan sedan kompletteras med ett gemensamt seminarium eller en gemensam workshop i något aktuellt ämne med en större krets som har problem med eller insikter i just det aktuella ämnet.

Visst kan prat förändra världen, men om det inte omsätts i handling så tar det fan så lång tid.

Agneta Lindblom Hulthén

På Bornholm skiner solen så varmt som om högsommaren äntligen kommit eller i vart fall är tillbaka. Representanterna för de övriga nordiska förbunden blir inte speciellt ledsna när svenskarna ber att få skjuta på starten av årsmötet i Nordiska Journalistförbundet en timma eftersom vi har ett telefonmöte med cirka 70 förtroendevalda representanter från SR, SVT och UR.

Jag ska på 15 minuter redogöra för läget i förhandlingarna på SRAO-området, vad som hänt och vad som kan förväntas hända.

Det finns ingen högtalartelefon på stället vi bor, utan vi får en komplicerad situation i ett pensionatsrum med en telefon som går genom växeln och en mobiltelefon med anlag för rundgång och sladdar som inte räcker till, men efter viss panik och visst fniss funkar det.

Jag kan bara hoppas att mina femton minuter går fram eftersom jag varken kan höra eller se mottagarna. När jag har lagt på sätter de andra deltagarna i telefonmötet igång med att planera för det fortsatta arbetet för att så snart som möjligt få ett bra avtal för public service-journalisterna.

På det nordiska bordet ligger denna första dag arbetsmiljö. Problemen genereras ungefär på samma sätt över hela Norden: underbemannade organisationer, anorektiska redaktioner, visstidselände och multijobbande utan tillräckliga resurser som sammantaget leder till allt för många stressade journalister. En effekt av detta är att personkonflikterna ökar på arbetsplatserna.

Danskarna prövar ett system med en person från förbundet som agerar som medlare på redaktioner där konflikter uppstått. Deras erfarenheter är goda än så länge, men jag tror att det skulle vara svårt i Sverige. Svenska Journalistförbundets medlemmar kräver att förbundet väldigt tydligt ska ställa upp på deras sida.

Agneta Lindblom Hulthén

Bara lugn, det finns stress nog åt alla – så fyndigt har Danska Journalistförbundet tillsammans med andra fackförbund och arbetsgivarorganisationer rubriksatt ett gemensamt arbete mot hetsen i arbetslivet.

Oavsett om vi kommer från Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige känner vi igen arbetsmiljöproblemen. Som journalister lever vi under likartade förhållanden – skillnaden är närmast den mellan illa och värre – och vill vi slå vakt om journalistiken så måste vi samarbete. Men Sverige har ett arbetsmiljöproblem som de andra förbunden i Norden inte känner igen: hoten mot journalister.

Vårt svenska problem med extremistorganisationer, organiserad brottslighet, fotbollshuliganer och så kallat vanligt folk som anser sig ha rätt att hota journalister till livet, skära sönder deras bildäck eller vänta utanför redaktionerna för att slå dem på käften.

Syftet med hoten och handlingarna är att förhindra att åsikter kommer till uttryck, att förhindra att information sprids, att skrämma journalister till tystnad. Detta kan enligt svensk lag betraktas som högmålsbrott, men mig veterligt har det inte någon gång hanterats på det sättet i rättsväsendet. Där får vi driva på.

Journalistförbundet har gett ut handboken i att skydda sig som journalist, Överleva deadline, av den numera bortgångne, alltför tidigt bortgångne, Stieg Larsson. Vi har också ordnat seminarier om hot- och hatbrotten och sammanställt en handledning för redaktionerna, arbetsgivare och arbetstagare i samverkan, för att motverka hoten och hantera dem så klokt som möjligt om uppstår. Den som vill veta mer eller vill ta del av det material vi har är välkommen att mejla förbundet.

Jag funderar mycket över att det otäcka fenomenet hot mot journalister bara är ett problem i Sverige, inte i övriga Norden.

Jag hör till dem om tror att verkligheten går att förändra under förutsättning att man förstår varför den ser ut som den gör. Vad som skiljer svenska förhållanden från dem i övriga Norden i det här speciella fallet begriper jag inte, men det får vi försöka ta reda på.

Någon som har några bra idéer?

Agneta Lindblom Hulthén

Nu är vi på rull med MIA-eterförhandlingarna också. Delegationen har fastställt krav och i morgon träffar vi arbetsgivaren. Det är en pigg och entusiastisk delegation som förberett sig väl. Arbetet börjar bra med många skratt och bara vi kan hitta lite sammanhängande förhandlingstid så ska vi nog ro det här i land utan att behöva sjösätta barrikaden, som en av mina företrädare uttryckte det.^

Har man satt barrikaden i sjön så måste man ro den iland, det vet ju minsta barn.

Själv är jag också entusiastisk men behöver en del kaffe för att hålla piggheten på topp.

Vår nordiska resa i helgen då flyget lyckades slarva bort en massa väskor på ditvägen toppade formkurvan på hemvägen genom att glömma min väska i Köpenhamn.

I den fanns en massa förberedelsepapper för dagens delegationsmöte och jag släppte loss hela den okontrollerade impulskontrollen på Arlanda igår kväll när alla utom jag fick sina väskor.

Jag la mig inte på golvet och sparkade och skrek, men var tydligen övertygande ändå så väskan lokaliserades men jag fick sitta uppe halva natten och vänta ängsligt på att den skulle levereras. Vårt återseende kunde rört det hårdaste sinne till tårar.

Pauserna har delegationen använt till att ringa runt till de berörda arbetsplatserna. På en del ställen är det ordning och reda och avtalet följs. På andra är det rena Vilda Västern med timlöner, flytande arbetstider och lunchraster som är schemalagda och inte räknas in i arbetstiden fast ingen på redaktionen lyckats ta lunchrast de senaste fem åren.

Ibland känns det här jobbet som att banka grodor i spelhallen på Liseberg, vilket jag ibland ägnar mig åt när jag kan ha något lämpligt medhavt barn som alibi. Så fort man lyckats banka till en plastgroda med klubban så dyker minst tre nya upp.

Men i morgon ska vi inte banka grodor. Vi ska i god ordning börja arbetet med att sluta ett bra avtal för journalisterna på MIA-området.

Vilket påminner mig om när en förtroendevald på MIA-området för några år sedan hänvisade till det då gällande avtalet och påpekade för sin chef att den fråga de diskuterade inte behövde diskuteras eftersom den var förutsedd och löst i gällande kollektivavtal.

-Och om du inte tror på mig och på avtalet så ring MIA och fråga, klämde hon till avslutningsvis.

Chefen gjorde en liten lov och kom tillbaka och invände:

-Men jag vet ju inte vad MIA heter i efternamn.

Alldeles sant.


Agneta Lindblom Hulthén

Vart tog de mörkögda augustinätterna vägen? De svischade förbi medan vi värkte fram ett avtal för dagstidningsjournalisterna. I år missade jag till och med Bartolomeinatten. Den natten i slutet av augusti ska malörten skördas för att julbäsken ska få maximal styrka och smak. Nej, jag gnäller inte. Än har malörten inte frusit bort så det blir nog snaps till julskinkan i år också.

Gråögda septembermorgnar låter inte lika romantiskt som mörkögda augustinätter och är det inte heller. Jag brukar försöka komma ur sängen senast sex för att hinna ner och lyfta lite skrot och springa lite löpband i förbundets källare. Jag vet att jag mår så mycket bättre om jag pallrar mig iväg dit, men samtidigt har det sällan varit så ljuvligt, fantastiskt skönt att ligga och dra sig några minuter extra om morgnarna som nu.

När jag lyckas ta mig hem någon helg och verkligen har en chans att ligga och dra mig, vaknar jag konstigt nog pigg som en spigg klockan 06.00 prick och far upp som ett skållat troll för att stöka omkring i hushållet.

Så var kraven utbytta med MIA. Hemsidan har en ordentlig redogörelse för vad journalisterna på det här området vill ha.

Medie- och informationsarbetsgivarna är en Almegaorganisation, den del inom Svenskt Näringsliv som organiserar tjänsteföretag.

MIA vill ha allmän visstid i avtalet och det kan Journalistförbundet inte tänka sig eftersom det gör ännu fler redan otrygga ännu otryggare i korta anställningar och motverkar det behov vi ser av att företagen långsiktigt planerar och utvecklar sin verksamhet och kompetensen i denna.

MIA har också föreslagit en ny skrivning av arbetstidsparagrafen som vi håller på att analysera. Uppsägningstiden är ett annat område där arbetsgivaren vill förändra. Detta är krav som har till syfte att få journalistavtalet att bli mer likt ett industritjänstemannaavtal.

Ett krav som MIA tidigare framfört i tidskriftsförhandlingarna är att ”Om de lokala parterna enas härom kan lokalt löneavtal tillämpas istället för centralt löneavtal.” Kravet återkommer nu i förhandlingarna om etermedieavtalet.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. MIA-eterområdet har det högsta antalet visstidsanställda av alla Journalistförbundets avtalsområden. Behov av att öka farten i visstidskarusellen på detta område finns inte. Bromsmedel är vad som krävs. D.S.

En alldeles vanlig dag på kontoret var det inte länge sedan vi hade. Det inträffade faktiskt idag. Men när det inträffade innan dess kan jag knappast minnas.

I morgon blir det en riktigt ovanlig dag på kontoret, för då finns inte ett enda möte inritat. Jag kan förbereda förhandlingar och föreläsningar, justera protokoll och besvara mejl, tänka tankar och städa papper, svara på frågor och skriva tackbrev för allt stöd under och TU-konflikten, prata med medarbetare och …

Fast ett litet möte har vi inbokat klockan14.00 erinrar jag mig nu. Attans.

Idag har förbundsstyrelsen träffats och diskuterade de löpande och aktuella frågorna. Det kändes så tryggt och hemvant efter undantagstillståndet under konflikten som omedelbart följdes av nya kollektivavtalsförhandlingar.

Småmysigt att besluta om remissvar.

Hemtrevligt att diskutera aktuella yrkes- och massmediefrågor.

Till och med lite hemmakvällskänsla när vi går igenom budgetläget och följer kapitalutvecklingen.

Alla de traditionella rapportpunkterna på styrelsen återställer känslan av vardaglighet som vi så väl behöver.

Kanske inte riktigt så mysigt att avtalet med Tidningsutgivarna redan genererat tvister.

I en tidigare avtalssväng morrade jag åt en medlare som efterlämnat många lösa trådar. Han var helt oförstående inför min frustration:

– Så blir det när man medlar förstår Agneta, konstaterade han.

Jag var inte så förstående.

Nu har vi ju i alla fall kommit överens om bättre samarbete med utgivarna och att alla ska jobba för ett konstruktivt samarbetsklimat, så jag förutsätter att den goda viljan hos båda parter överlevet avtalstecknandet och att alla våra gemensamma ansträngningar nu ska koncentreras på att lösa tvisterna.

Idag har det första mötet också hållits i den lilla arbetsgrupp som försöka lösa upp löneknuten i SRAO-förhandlingarna. Knutlösandet hade inte varit helt framgångsrikt förstod jag, men skam den som ger sig. Än har vi flera dagar på oss att reda ut frågan.

– Tiden tas i mål, som min gamle sportchef brukade säga.


Agneta Lindblom Hulthén

Det går bra för dagstidningsbranschen ekonomiskt.

Bättre än någonsin tidigare i historien.

Det går bra för de kommersiella etermedieföretagen också, ännu bättre än för dagstidningsföretagen till och med.

Då skulle man gärna föreställa sig att dessa vinster återinvesteras i det som är mediernas kärnverksamhet, journalistik och programverksamhet.

Men aldrig tidigare har redaktionerna varit så nedbemannade, arbetsbördan så stor, de otrygga jobben så många. Sällan har viljan att satsa på kompetensutveckling av journalister varit så liten.

Eftersom så många ungdomar vill in i mediebranschen har arbetsgivarna ett rikt utbud av mänsklig arbetskraft att välja bland. Där vi har kollektivavtal kan vi stoppa gratisarbete och förhindra rovdrift på de här ungdomarna. I produktionsbolagen som i många fall bara uppstår för ett program eller ett projekt har vi svårt att jaga ifatt ägarna för att få kollektivavtal.

De etablerade företagen med kollektivavtal handlar av de produktionsbolag som inte har det och som utnyttjar medarbetarna. Flera undersökningar visar att det inte bara är löne- och anställningsvillkor som fallerar. Också sådana företeelser som sexuella trakasserier och sexuellt utnyttjande är vanliga inom det avtalslösa området.

Därför tycker jag att det är ett gemensamt intresse för Journalistförbundet och för arbetsgivarna att de seriösa företagen inte gynnar de oseriösa. I ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv kan det vara lockande att handla billigt. I ett längre perspektiv hjälper de seriösa företagen till att snedvrida konkurrensen till sin egen nackdel.

Att använda gratismaterial från produktplacerande företag, från försvaret och liknande verksamheter, från allmänheten eller från ideella organisationer till exempel, istället för att kosta på eget journalistiskt oberoende arbete sänker på sikt också tilltron till och trovärdigheten hos medierna i allmänhet och journalistiken i synnerhet.

Självklart så det inte borde behöva sägas, men det förekommer så många irrelevanta argument i den här debatten så det måste sägas ändå, finns det ibland all världens journalistiska och publicistiska argument för att publicera texter och bilder som inte har producerats på redaktionerna, men då ska redaktionerna dels ange var materialet kommer ifrån och dels betala för det.

Av ekonomiska och andra skäl försöker olika intressen tränga tillbaka journalistiken, det är makthavare som är rädda för att bli granskade, det är ägare som bara äger av ekonomiska skäl och struntar i det demokratiska uppdraget, det är grupper som tycker att öppenhet och yttrandefrihet bara är demokratiskt tjafs.

Ute i Europa kan vi se hur kollegerna får sin journalistiska verksamhet proletariserad och marginaliserad.
Den utvecklingen får journalisterna inte bli desillusionerade eller modstulna inför. Aldrig någonsin har bred kvalitativ journalistik varit så nödvändig som nu eftersom maktkoncentrationen på det här klotet aldrig tidigare varit så stor. Romerska riket är en pytteaffär i jämförelse med ett modernt globalt företag.

Så sträck på oss och arbeta med stolthet för förbättrade villkor för journalistiken. Det är vi som producerar demokratins livsmedel.




Agneta Lindblom Hulthén

som nu raskt innan solen går ner rusar ut i en närbelägen skog och plockar andra livsnödvändigheter, nämligen kantareller

En gång i världen för så där tio år sedan, trodde jag att jag skulle förtvina och dö om jag flyttade från Göteborg. Jag flyttade och fortsatte att leva och frodas. I flera år när jag då och då kom tillbaka till den stad där jag bott och arbetat större delen av mitt liv drabbades jag av hemma-sentimentalitet.

Tårögd stod jag och pustade:

– Å, Södra vägen, ååå, Jungmansgatan, åååå alla krogarna på Linnégatan… Hemma!

Idag är det fredagen den 14 september och jag är i Göteborg och jag älskar det och alla fantastiska kolleger som jag träffar i Folkets Hus vid Järntorget av alla platser på jorden.

Men jag vill inte falla ner och kyssa gatstenen och tårögt stöna:

– Å, Järntorget!

Navelsträngen tycks ha gått av till sist.

Annars är det underbart i Göteborg. Till och med hällregnet överträffar alla förväntningar.

För snart ett år sedan sprang jag och frilansfotografen Maria Steen på varandra på Bokmässan. Journalistförbundet var mitt uppe i sin upphovsrättskampanj och Maria tyckte att vi skulle göra en specialsatsning för frilansfotografer oavsett hur de var organiserade, oavsett om de var organiserade och oavsett typ av fotografering.

Målet var att på en dag, ett seminarium, trycka in 1) upphovsrättens historia, innehåll, dagsläget, förhållandet till mediepolitiken, 2) hur man skyddar sig i avtalsskrivandet och 3) hur man säljer sig själv på den fria marknaden.

– Visst! Ordna du, så betalar vi för våra medlemmar och ställer upp med föreläsare, sa jag utan att ens fråga mitt arbetsutskott, men jag fick absolution i efterhand.

Maria Steen är fantastiskt. Hon bara fixar. Vi hade ett första seminarium på Kungliga Biblioteket i Stockholm med närmare 200 frilansfotografer.

Nu har hon fixat en likadan övning i Göteborg. Asperösalen är nästan full.

Jag blir lite Göteborg-”stenarna-där-barn-jag-lekt”- nostalgisk igen för i Asperösalen har man hållit ett och annat möte, deltagit i en och annan debatt och startat och avslutat ett och annat offentligt gräl i sina dagar.

Närmare 200 än 100 frilansar även här. Många frågor, mycket skratt, många förfärliga och härliga berättelser ur frilanslivet. Alla, jag lovar även föreläsarna, sprallar ut i den göteborgska fuktigheten vid 17.00 alldeles rysligt kompetensutvecklade.

Sammanfattningsvis:

Upphovskvinnor och – män, förena er!

Upphovrättstjuvar och oskäliga avtalstecknare, skingra er!

Journalister, anställda och frilansar, håll ihop annars är vi rökta!

Agneta Lindblom Hulthén

Igår kväll var jag hemma i Sibbarp redan vid åttasnåret om aftonen, belåten efter en bra frilansdag i Göteborg. Inget som absolut måste fixas, bara lite nyplockad svamp hemburen av familjen att ta hand om till en sen supé framför TVn.

Plockar några fästingar på Vifslan, den enda av katterna som raggar upp sådan blodsugare. Hennes syster Tofslan får aldrig en fästing. Knepigt. Journalisten i mig vill utreda varför.

Eftersom katterna bara älskar sin husse och ser sin matte som en inkräktare och orm i det lantliga paradiset, så kan jag lika gärna utsätta dem för impopulära övergrepp som att tvinga i dem maskmedicin och plocka bort fästingar. Jag står ändå längst ner på popularitetslistan.

Jag får ett duktighetsryck och skriver en lista på speciellt duktiga saker jag ska uträtta om lördag och lägger den med en självbelåten liten klapp på nattygsbordet.

Lördag morgon inträder med halvstorm. Kottar och äpplen står som spön i backen. Vinden försöker slita humlen från sin stör. Jag stirrar ovilligt på min lista med goda föresatser.

-Stämma av almanackan
-Planera fram till vecka 44
-Boka möten
-Svara på e-post
-Skicka in kompletterade skattepapper
-Gå igenom räkningar
-Skriva krönika om visstidseländet
-Skriva tackkort

Nej, vet jag vad, jag vill inte. Tycker jag som jag, så gör jag det en annan dag. I morgon till exempel.

Idag kan jag på min höjd tänka mig att:

-Slå in mågabitens födelsedagspresenter
-Skicka födelsedagstelegram

Inte ens detta blir av, för dottern tycker vi ska hämta varsitt lamm som jag förträngt att jag beställt.

Hem kommer vi med lamm, taggsvamp, trattkantareller och lingon.

– Vad fan ska vi med fler lingon till? Och vad ska vi göra med alla blåbär du frös in förförra året? undrar maken och låter lite impertinent.

Haha, när den långa vårdagen kommer blir han tacksam över en burk lingonsylt.

Jag skjuter alla måsten till morgondagen.

Det är mycket roligare att koka lingon och läsa en artikel om slaget vid Axtorna än att sortera papper.
Axtorna ligger strax intill min hallandsby. Där slog tusentals danskar och svenskar ihjäl varandra under Nordiska sjuårskriget.

Nästa helg ska ett historiskt spektakel utspelas på platsen. Familjen är inblandad på något sätt, svärsonen ska föreställa pikenerare eller skjuta kanon eller vad det var. Det vill jag inte missa. Hoppas jag hinner hem igen till dess.

Agneta Lindblom Hulthén

För några år sedan var jag ute på ett av mina återkommande möten med journaliststudenter. I Göteborg den gången. En av studenterna undrade varför Journalistförbundet inte ändrade på Lagen om anställningsskydd. Jag brukar försöka vara vänlig och pedagogisk vid sådana tillfällen, men där brast det och det är jag inte stolt över.

– Hur i helsike har någon lyckats komma in på en akademisk journalistutbildning utan att veta att det är riksdagen och inte Journalistförbundet som stiftar lagar i Sverige?, undrade jag med visst eftertryck.

Fick samma känsla när jag läste Martin Ådahl i Fokus. Han anser att det är Journalistförbundets fel att en del arbetsgivare tillämpar utLAsning, det vill säga inte tillåter medarbetare att arbeta tillräckligt länge för att få förtur till uppkommen vakans. Vi har tyckfrihet i det här landet så han kan tycka vad han vill, men i sak har han fel.

Att vi skulle ha ett starkt anställningsskydd i vårt land är en myt som omhuldas av många debattörer som har tillgång till det offentliga rummet. De har fel. Sverige har inte något speciellt starkt anställningsskydd jämfört med andra länder. Sedan riksdagen införde allmän visstid i lagen har anställningsskyddet blivit ännu sämre. En arbetsgivare kan utan att ange skäl ha hur många korttidsanställda som helst samtidigt.

I en bransch som vår med många som vill in blir effekten förödande. Visstidskarusellen ökar i svindlande hastighet och vi får en ännu större grupp journalister som går ut och in i korta anställningar, aldrig får ett fast jobb och aldrig tillåts bli vuxna på arbetsmarknaden, med alla de negativa effekter det innebär för individerna, för journalistiken och för branschens utveckling.

Det är riktigt att det utbildas många fler journalister än det finns plats för på arbetsmarknaden. Det är lönsamt att utbilda journalister och utbildningsanordnarna behöver inte ta ansvar för att de utbildade aldrig får jobb. Journalistförbundet vill inte ha någon planekonomisk reglering av utbildningsmarknaden. En sådan går inte att förena med en vidsynt yttrandefrihet. Däremot vill vi att alla som satsar på en utbildning ska veta vad de ger sig in på. Sedan är valet fritt. Den som vill ta risken kan göra det.

Journalistförbundet har arbetat med skolor, utbildare, yrkesvägledare, Högskoleverket, Skolverket, AMS och en massa andar inblandade för att de tilltänkta studenterna ska få en realistisk bild av den framtid som väntar. Vi har lyckats så tillvida att Högskoleverket börjat granska kvaliteten på journalistutbildningar. Antalet sökande har också minskat.

Under 2000-talet har Journalistförbundet gjort två stora undersökningar om de visstidsanställdas situation. Den ena gjorde vi 2004 och den fick ett genomslag i våra kollektivavtalsförhandlingar där villkoren för visstidsanställda förbättrades i kollektivavtalen på SRAO- och MIA- områdena.

Den andra undersökningen har gjorts i år av ett fristående företag. Tyvärr har den inte fått samma uppmärksamhet i den offentliga debatten.

I årets kollektivavtalsförhandlingar är de visstidsanställdas situation åter en stor fråga på alla medieområden.

På TU-området har vi gjort ett första framsteg, men inte kommit så långt som vi skulle önska. Den som undrar varför kan ringa Medlingsinstitutet.

SRAO vill försämra villkoren för visstidare; vi håller emot och avtalet är ännu inte klart.

Journalistförbundet är det enda fackförbund på svensk arbetsmarknad som drivit en enveten kamp för att förbättra för de otryggt anställda. Vi är det enda fackförbund som gått i konflikt för de otryggt anställda. Vi är de enda – mig veterligt – som lyckats göra framsteg i avtalet för tryggare anställningar.

På de flesta arbetsplatser – jag säger inte alla - gör journalistklubbarna ett imponerande arbete för att förbättra för de visstidsanställda. På de flesta arbetsplatser – jag säger inte alla – visar de tillsvidareanställda stor solidaritet med de visstidsanställda.

När jag läser Martin Ådahls ledare får jag intrycket att han tycker att ett försämrat anställningsskydd, åtminstone för äldre, skulle vara till gagn för dem som harvar runt i visstidsträsket. Han tänker fel. Ingen blir tryggare för att andra blir otryggare. Rättvis är inte att alla ska ha det lika dåligt. Rättvisa är att alla ska ha det lika bra.

Och när det gäller Journalistförbundet och de otrygga anställningarna så skäller han vid fel träd. Spring och skäll vid riksdagsträdet, arbetsgivarträdet och utbildarträdet istället.



Agneta Lindblom Hulthén

Läser på morgonflyget från Halmstad till Stockholm i Affärsvärlden hur ekonomijournalister går på kapitalmarknadsdag hos fastighetsbolag och avslutar med kräftskiva på herrgård och eftersläckning på Café Opera.

Skribenten för ett resonemang kring etiken i detta och kollar med Institutet mot mutor var den lagliga gränsens kan anses gå.

Han skriver också att Journalistförbundet har en rekommendation som säger att ”den som granskar samhället själv ska tåla att bli granskad”. Så sant, så sant, som det fullständigt står i portalparagrafen: ”En stark journalistisk integritet är avgörande för trovärdigheten. Den som granskar samhället måste också själv kunna tåla att bli granskad”.

Lika intressant är vad som sedan följer i Spelregler för press radio TV, det självsanerande regelverk som i stort sett hela mediebranschen står bakom:

”Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.”

Chefredaktören Jon Åsberg i Affärsvärlden har sin uppfattning klar:

”Den informella samvaron med företagsledningen gör det lättare för medier och marknad att bedöma bolaget. Det är sämre att avstå, eftersom bolagen skulle bli mindre transparanta. - - - Vi får leva med att det slinker ner en eller annan kräfta i sammanhanget.

Det är ett smutsigt jobb. Men någon måste göra det.”

Att inte kröka i jobbet och att betala för sig, om man behövde resa eller inmundiga förtäring för att få tag i information, är annars en gammal god regel från dagspressen.

TCO har något som i företagsvärlden skulle kallas kick off för sitt arbete med Medlemskapets värde ute på Foresta. Det handlar om att TCO-förbunden tycker att det är dags att världen får veta allt bra som facket gör.

Sören Holmberg talade på förmiddagen om förtroendebarometern som nu genomförts under väldigt många år. Spännande och intressant. Skönt att höra att det inte är mediernas fel att facket inte är populärare än det är. Glädjande att höra att en massa ungdomar gillar fackets idé om solidaritet och rättvisa. Värderingar är viktigare än pynt och kosmetika. Nu gäller det bara att se till att de drar slutsatser av detta gillande och går med.

Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman är dagens höjdpunkt. Hon berättar – utomordentligt underhållande – om hur hennes organisation arbetat och arbetar med att förflytta uppfattningen om Hyresgästföreningen.

Budskapet är att inte framställa sig som offer, vara stolt över det man står för och förklara hur otroligt bra man är. Och att aldrig ge upp, illustrerad med en bild på en groda som på väg ner i storkens strupe gör sitt bästa för att strypa storkjäveln.

Ett par oneliners ur hennes framträdande:

”Jag har kommit hit för att prata och ni har kommit hit för att lyssna. Om ni blir klara före mig så säg till.”

”Framtiden kommer allt oftare.”

Om aftonen är det PK-debatt med Muhammed/rondellhund och ”Trond-affären”.

I anledning av det förra – det finns aldrig, aldrig, aldrig något skäl att vika en tum från försvaret av yttrandefriheten.

I anledning av det senare – vore det inte verklighet så skulle jag tro att intrigen är hämtad från någon av Stieg Larssons böcker.

– Sanningen om Trondaffären kommer att komma fram, sas det från panelen. Vi kan hoppas och vi kan hoppas att vi, alla journalister, lär oss något. Ett par lärdomar kan vi dra redan nu. Lösa anställningsförbindelser inom medievärlden blir lätt ett trovärdighetsproblem. Erfarna journalister tycker det är självklart att göra journalistiska urval ur ett informationsmaterial, men blir upprörda när kollegerna gör samma journalistiska urval.

Yrsa Stenius i PK-panelen var klok som en pudel, eller tax ska jag väl säga i hennes fall.

Jag tror inte ett ögonblick att den grävande journalistiken skulle gå under på grund av den här affären. Däremot är vissa medieägares allt övergripande intresse för kortsiktiga ekonomiska vinster, och det därav följande ointresset för journalistikens demokratiska roll och bred kvalitativ journalistik, ett mycket reellt hot.

God journalistik tar tid och kostar. Om inte medieägarna är villiga att betala vad det kostar, drabbar det medborgarna och deras behov av information och insyn. Händer det är risken stor att ”det går åt räva” (som kollegerna i Västergötland säger) inte bara med journalistiken utan också med demokratin.

Om publicisterna inte försvarar den kvalitativa journalistik som förklarar bakgrund och skeenden, kommer denna att bli tillgänglig enbart för dem som dels har viljan, dels har den ekonomiska möjligheten att köpa den.

Agneta Lindblom Hulthén

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter.

Varför mal den meningen i skallen?

Säkert för att dagen varit ett enda långt flås från det ena till det femtielfte.

Hamnar på väg till jobbet i ett samtal om svårigheten att översätta dikter från persiska till svenska.

– Det svenska språket är så fattigt! tycker min nyfunne persisktalande bekanting.

Ingen svensk kvinna skulle till exempel uppskatta att bli kallad tulipanansikte, vilket jag förstår är en komplimang på persiska.

Spännande start på dagen men flås, flås vad tider går. Kommer en kvart för sent till dagens första möte kl. 08.00, förlåt, förlåt, men hinner i tid till 09.00-mötet om lönepolicy och till 09.30-mötet om oklarheter med anledning av nya avtalet på TU-området (en följd av medlingen) medan vice ordförande Arne avviker till ett telefonmöte med vår europeiska federation.

Arbetsutskottet drar igång kl. 10.00 och vi har besök från en av klubbarna som varit ute i konflikt. Bra och konstruktiv diskussion innan vi kastar oss över dagordningens punkter Avtalsrörelsen och Förhandlingsrapporter, flås, flås.

Tidig lunch med klubbrepresentanterna, telefonmöte 12.30 med delar av SRAO-delegationen, flås, flås och så arbetsutskottet igen med tio beslutsärenden, tre remissyttranden och fem representationsärenden. Vi snabbfirar två 50-åringar på kansliet vid eftermiddagsfikat och blir lite rörda och varma om hjärtat, när vi tänker på hur mycket vi gillar varandra bara vi hinner tänka efter.

På´t igen. Vi fortsätter att arbetsutskotta med fyra avstämningar och sju rapporter. Flås.

17.01 går vi i mål och nu är bara resten kvar, med papper som ska skrivas, e-post som ska besvaras och morgonens begivenheter som förberedas. Tredje ledamoten i arbetsutskottet, Pnina, hinner precis med 17.10 tåget till Göteborg. Det blir hennes barn glada över. Flås, flås.

Onsdagen är fullspikat från 07.45 till 21.00, men på torsdag är inget inbokat förrän kl. 13.00. Hurra!

Agneta Lindblom Hulthén



P.S. När jag skriver kikar Anita över min axel. Den tösen kan sina psalmer.

– Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer, är det korrekta citatet. Johan Olof Wallin, psalm 439, säger hon.

Så var det med det. D.S.

- Din dag går kanske ihop om ingenting händer, sa viceordförande Arne i tidiga morgonväkten.
- Vad skulle kunna hända, svarade jag som är den borna optimisten.

Det börjar så bra med frukostintervju om avtalsförhandlingar. Journalisten är inte bara intresserad av formalia och avtalsutfall utan vill också veta om stress och känslor och vad som händer om man får maginfluensa mitt i.

Fast det får man aldrig. Däremot är det lätt att förkylningar och annat elände bryter ut så snart det är klart.

Dagen fortsätter så bra med ett seminarium om hot mot journalister på Dramatiska institutet. Journalistförbundet är medarrangör, en välplanerad, kunskapsspäckad och intressant dag som Christoph Andersson håller i.

Jag har sett fram mot att få sitta på rumpan och ta in information en hel dag.

Ett litet extrainsatt möte dyker upp på förmiddagen, men jag missar inte så mycket.

Lunchen är vikt för ett samtal i Journalistens regi med Martin Ådahl, Fokus chefredaktör. Ska handla om visstidarna. Trafiksituationen är kaotisk i stan och vi kommer igång sent. Martins budskap är att förbundet ska hjälpa till att avveckla äldre medlemmar för att yngre ska få jobb.

Eftersom vi är det fackförbund som arbetar mest med visstidsfrågorna och det enda mig veterligt som haft framgångar i den här frågan i kollektivavtalsförhandlingar, så tycker jag att han är fel ute eftersom han kritiserar den enda instans som försöker göra något åt problemet. Gå på riksdagen som infört allmän visstid istället, och arbetsgivarna som vill ha mer otrygghet!

Jag blir förbannad och är inte mitt mest pedagogiska jag.

Men hotseminariet rullar på och blir bara bättre och vid avslutningen verkar inte bara jag utan övriga deltagare också nöjda. Mobilen gallskriker när jag knäpper på den och jag vet inte i vilken ända jag ska börja besvara meddelanden. Det har hänt saker: nedläggning av Skövde Nyheter och husrannsakan hos Trond Sefastson. Inte sedan 70-talet har något sådet skett i Sverige. Förbundet föreslog för några år sedan en lagändring för att förhindra att det kunde hända igen, men fick inget gehör.

Skövde Nyheter fyllde 100 år förra året. Den har levt i många år på medarbetarnas goda arbete och läsarnas kärlek. Det är den av ägaren genomdrivna förändringen av tidningen och prestigen i samband med detta som lägger den i graven. Jag känner flera av dem som jobbar på redaktionen sedan länge och det skär i hjärtat för deras skull och för att mångfalden i medierna har fått ännu ett grundskott.

Jag vill gråta åt båda beskeden och smiter in på damtoan för att pudra näsan i lugn och ro, men det bankar på dörren eftersom kollegerna står på kö i telefon och vill ha synpunkter på husrannsakan.

Till telefonmötet med MIA-eterdelegationen kommer jag opudrad och en massa annat på o- och undrar hur jag ska hinna förbereda kvällens debattseminarium på ABF om FRA och tele- och datorövervakning och andra integritetshot. Vi samarrangerar med Journalister utan gränser och Helsingforskommittén.

Kommer lite för sent. Skämmigt. Är uppe i varv så jag pratar alldeles för fort när det blir min tur, men på det hela taget en bra afton.

Ringer våra jurister för att kolla lite detaljer i Regeringsformen och Tryckfrihetsförordningen. Inser att jäklar vad man glömmer mellan varven. Jag måste läsa på inför morgondagens radio- och TV-diskussioner.

Somnar sött med Rättegångsbalken under örat.


Agneta Lindblom Hulthén

I P1 Morgon diskuterar (grälar?) jag med åklagaren Lennart Guné om lagligheten och behovet av att göra husrannsakan hos Trond Sefastson och beslagta hans dator.

Jag är rädd att jag låter för arg, men kamraterna på kansliet säger efteråt att det lät OK. Jag är upprörd över brottet mot grundlagens källskydd. Lagstiftarna har genom tvångsmedelslagstiftningen punkterat källskyddet bakvägen och nu fattar en åklagare beslut om grundlagskränkning utan att ens bekväma sig med att gå till domstol.

Jag tycker att Lennart Guné bagatelliserar övergreppet och försöker påskina att det handlar om någons slags gräddfil för journalister. Källskyddet är till för att skydda medborgarna så att de kan och vågar rapportera missförhållanden till journalister och journalisterna är tvungna att skydda sina källor.

Lennart G och jag transporteras i taxi från radion till TV4 för att fortsätta diskussionen (grälet?) om husrannsakan. Nu är Jan Guillou också med och tiden är kort. Undrar hur mycket tittarna begriper.

På utvägen kommer Janne Scherman utfarande från sin modul och är arg så han hoppar – på Gunér och inte på mig tack och lov.

Jag vill att vi ska ordna en gemensam offentlig debatt, Journalistförbundet, åklagarna och TV. I vart fall Guné nappar. Scherman är mer tänd på förbundets idé att förnya propån om lagändring. Själv har jag ytterligare en tanke om att via en regel i kollektivavtalen försöka öka källskyddet. Det behövs eftersom många medieägare har anställningsparanoia och helst vill bedriva sin verksamhet via lösa förbindelser som produktionsbolag och liknande. Den som är högst i den publicistiska näringskedjan måste ta ansvar för källskyddet och inte pressa ner det till den som är längst ner i näringskedjan.

Jag vet inte hur det ska formuleras ännu (och hela idén kanske är kokt), men jag tänker jobba vidare med den tills och om styrelsen övertygar mig om att jag är fel ute.

Hade tänkt klippa mig på lunchen, men då är det telefonmöte med förhandlingsdelegationen på SRAO- området. Och sedan är det möt på radion om avtalet. Himla bra möte tycker jag, men det tycker jag alltid om alla medlemsmöten och kan bara hoppas att medlemmarna tycker det samma.

Hade tänkt smita iväg och klippa mig på eftermiddagen, men då ska det skrivas svar på inlägg och petas i uttalande om husrannsakan och besvaras mejl.

Tredje gången jag ringer och hör om klipptid så får jag komma ganska sent om aftonen. Himla tur eftersom jag ska prata om husrannsakan på redaktioner i Aktuellt.

Det har hänt att äldre släkting har hört av sig när jag synts i rutan och sagt:

– Det var inget fel på det du sa, men du såg ut som en råttäten borste i huvudet.

Ingen råttäten borste denna afton. Hur det gick med pratet får andra avgöra.




Agneta Lindblom Hulthén

Kollegerna ringer och undrar vad förbundet tycker om regeringens mediestrategi. Anledningen är att P1 Morgon nobbats av Anders Borg med hänvisning till just denna strategi.

Jag vill veta vad det står i den. Om finansdepartementet har en mediestrategi måste den väl vara en offentlig handling. Begär ut den!

De vanliga journalisthatarna dyker med viss frekvens upp i min e-post. Nu är de ovanligt många och hätska med anledning av våra protester mot husrannsakan hos Trond Sefastson. Fakta och argument fungerar inte på det här gänget. De vill inte begripa att källskyddet är till för att skydda medborgarna i första hand och inte journalisterna.

Någon tycker att det ska byggas koncentrationsläger för journalister.

Någon annan att vi är skyddare och anhängare av terrorister och barnpornografer.

Demokratibegreppet sitter löst hos somliga.

Glädjande är dock att det är fler jurister som håller med och stöttar oss, än det är stollar i e-posten.

Jag har för övrigt många underbara barnbilder i min dator. Medlemmar som jag träffat på i olika sammanhang skickar inte så sällan, när de blivit stolta föräldrar, bilder på sina vackra små kottar. Jag undrar hur många förbundsordföringar som har det så bra.

I morse träffade jag och Björn Svensson från Tidningsutgivarna chefen för Domstolsverket som vi hoppas att vi inte ska behöva anlita under kollektivavtalsperioden.

Om vi inte efter att ha försökt på alla sätt lyckas få till lokala upphovsrättsavtal ska han utse en skiljeman i vår gemensamma nämnd. Han är en trevlig person som precis som jag är intresserad av gamla byggnader, men jag förutsätter trots detta att vi inte ska behöva besvära honom de närmaste två och ett halvt åren.

Resten av dagen rullar förhandlingarna på om nytt kollektivavtal på MIA eterområdet. Bra förhandlingsklimat, men vi har mycket att bocka av ännu.

Lyckas med konststycket att missa två plan, men kommer med det sista till Halmstad och hinner pussa make och klappa katter innan ridån går ner.

Lördag ska jag beskåda svärsonen som spelar soldat i det historiska evenemanget som rekapitulerar slaget vid Axtorna. Dit har jag nästan krypavstånd.

På söndag har min Gullfaster meddelat att hon avser att ära staden Värnamo med sin närvaro, och dit har jag bilavstånd, så jag tänker ta med barnbarnen så faster får en chans att titta på de senast utskotten på släktträdet.

Hörs igen om måndag. Då är det SRAO-förhandlingar. Då ska vi göra avtal (hoppas jag).



Agneta Lindblom Hulthén

När jag i helgen vilar tryggt i familjens famn tänker jag på Dawit Isaaks fru och de tre barnen som inte sett sin man och pappa på sex år. De yngsta var så små när han fängslades, att de har svårt att minnas honom längre. Vi kan bara föreställa oss hur det känns i vardagen och hur det känns när informationen  om förhållandena i fängelset når dem.

För ett drygt år sedan uppvaktade vi Carl Bildt, då nybliven utrikesminister, tillsammans med andra i Dawitkampanjen. Det var stor uppställning i Arvfurstens palats, men vi börjar alla bli renons på idéer. Jag tänkte ett tag att idrottsrörelsen kunde vara en kanal, det var en väg vi inte försökt tidigare, men Eritrea har knappast något idrottsutbyte med omvärlden heller.

Inget har hänt på utrikesministerfronten, vad vi vet. Jag genomförde några miniseminarier om Dawit vid Europafackets, EFS, kongress i Sevilla i maj och fick pratat med ett par EU-parlamentariker som lovade ta upp frågan och ett par notiser blev det i tidningarna på kontinenten, men inget som verkar ha drivit ärendet framåt.

Låter det hopplöst? Men det är förstås i sådana lägen som det inte är tänkbart att ge upp. Vi måste fortsätta med våra tisdagsuppvaktningar på ambassaden och måste fortsätta att försöka hitta nya kanaler att driva frågan. Och det ska vi.

Arne König är en av de som jobbar med frågan hos oss. Han vill att kampanjen ska försöka förmå medierna att regelbundet uppmärksamma Dawit, som Journalisten, Expressen och Publicerat gör.
Han vill planera ett nytt seminarium kring situationen i Eritrea, i likhet med det förra som hölls i Riksdagen och nu kanske i samarbete med SIDA. Hans tankar är att det den här gången ska vara ett bredare perspektiv som sätter in Eritrea i ett politiskt sammanhang. Vi behöver träffa riksdagsgruppen för Dawit och göra ett medialt nummer av en sådan träff och vi måste kräva nytt möte, hela gruppen, med UD.

Jag som är en privilegierad människa får vara hemma och umgås med familjen var och varannan helg. Igår var jag speciellt privilegierad och fick mata Klara, barnbarn, sju- till åttamånadersåldern, men någon ekologisk gul sörja avsedd för hennes målgrupp. Därvid nös hon och bästa (enda) kavajen och brallorna och tröjan (mina) blev ljuvligt gulprickiga. Det var därför jag satt med våta kläder (för det blev lite tajt med tiden) på Stockholmsflyget om någon medpassagerare undrar.

I helgen har jag också lyckats inhandla en örngottsbandskrusare till det facila priset av 75 kronor. En gång i livet har jag gett mig katten på att plocka fram de ärvda linnelakanen och tillhörande örngott, med virkad spets där det står Sov gott, och vila huvudet på det hårdmanglade linnet och njuta av de krusade örngottsbanden.

Men inte idag och knappast på den här sidan Alla helgon. Idag har vi fortsatt med SRAO-avtalet. Delegation på förmiddagen och förhandlingar på eftermiddagen. Avtal i sikte, kanske? Nja, inget är klart ännu, men att inte ge upp är det som gäller även på detta område.



Agneta Lindblom Hulthén

Igår trodde vi att vi hade hitta en utgång ur SRAO-förhandlingarna som båda parter kunde acceptera.

Idag på morgonen trodde vi det inte längre. Idag på eftermiddagen trodde vi det kanske igen, men på ett annat sätt. Delegationen är både otålig och trött på situationen och definitivt inte glad åt ryckigheten i förhandlingarna.

På grund av omständigheter i verkligheten (gissa vilka) har vi fått många propåer om att stärka medlemmarnas möjlighet att garantera källskydd och många exempel på hur illa det fungerar i verkligheten.

Vi har tagit upp frågan i kollektivavtalsförhandlingarna, men som arbetsgivarorganisation anser SRAO inte att den hör hemma på organisationens bord. Vi håller därför just nu på att skicka den till en del andra bord.

Vi hade annars tänkt försöka lägga in den i paragrafen om produktionsbolag och god sed. Public service måste ha ett stort behov av att gardera sig mot oseriöst uppträdande eller oetiskt journalistiskt beteende, när bolagen handlar av produktionsbolag med blandad verksamhet till exempel.

SRAO-förhandlingarna fortsätter i nästa vecka. Då är det absolut nödvändigt att vi har ett avtal klart som tillgodoser individernas behov av trygghet i anställningen och möjligheter till kompetensutveckling som journalist.

Dessemellan kommer invigning av JMG och seminarium om svenska journalister och sedan är det Bokmässan i Göteborg. Då ska jag prata om källskydd. Mycket, ofta och länge. Vi har ett himla spännande program i vår monter. Hoppas vi ses där.



Agneta Lindblom Hulthén

Ni tror mig säkert inte, men jag vågar sätta en hundring på att jag har svenskt rekord på sträckan Vasagatan 50 – Arlanda Express med två resväskor.

Mot Göteborg och Bokmässan, där jag gjort så många jobb genom åren och där jag nu via förbundet gått och blivit utställare. Göteborg är Göteborg är Göteborg och där finns vänner och gamla arbetskamrater bakom varje hörn.

Nu ska jag inte bara prata journalistik och fortsätta att övertyga världen om att vi inte bara är Sveriges enda utan också Sveriges bästa Journalistförbund, jag har dessutom fått ett hedersuppdrag. Jag ska dela ut årets pris till Upphovsrättens hjälte.

Upphovsrättsorganisationen ALIS, där förbundet är en av medlemmarna, vill utöver det vardagliga upphovsrättsarbetet också dra uppmärksamhet till upphovsrätten som kreativ kraft och demokratisk funktion. Ett sätt att göra det är att utse Upphovsrättens hjälte och dela ut pris på Bokmässan i Göteborg. I år blir det - nej visst fan, det får jag inte berätta.

Och så ska jag äta lunch med Eva. Vi har försökt att få till en lunch i sex år utan att lyckas, men i år har vi gett oss katten. Eva är också i branschen, hon producerar TV, och en gång i tidiga tonåren gick vi i samma flickskola.

Ni tror mig säkert inte nu heller, men jag har faktiskt gått i flickskola, inte så länge och ganska turbulent men i alla fall. Mamma hade sociala ambitioner. Det hade inte jag och pappa fick gå på föräldramöte och få skäll av fröknarna för att jag hade svarta glasögon på lektionerna.

Eva och jag skrev dikter när vi var fjorton och hon har sparat våra häften. De ska bli häftigt att möta sig själv som tonåring. Vi skrev en kollektiv deckare också några stycken av oss. Jag undrar vad det blev av den.
Det var massor av våld och sex och hjälten harklade sig på något karakteristiskt sätt.

Det hör också till att käka libanesiskt på Silvis med arbetskamraterna från kansliet någon kväll under Bokmässan.

På onsdagseftermiddagen deltog jag i invigningen av nya lokaler på JMG. Utbildningen har flyttat från Sprängkullsgatan till Seminariegatan – båda belägna i mina gamla hemkvarter. Själv gick jag på JMG i de gamla nedslitna lokalerna på Andra Långgatan.

Med det som bakgrund gläder jag mig åt de fina lokaler som utbildarna och studenterna kan jobba i idag. Gläder mig också åt att bli hälsad med stora famnen av alla gamla vänner. Tiden när jag då och då föreläste på skolan var fantastiskt rolig och lärorik.

”Vår” bok Den svenska journalistkåren presenterades samtidigt och sedan blev det debatt om den framtida journalistrollen. Risken är stor att den rollen bleknar bort och smälter ner i den allmänna mediesmeten, om ingen gör motstånd. Vi gör motstånd. Journalistförbundet gör motstånd.

Aldrig någonsin har journalistiken varit så nödvändig som nu eftersom makten aldrig varit så mäktig som nu och samlade på så få och stora händer

I boken Den svenska journalistkåren kan vi bland annat lära oss att journalistisk etik är ett föränderligt begrepp och att god etik idag inte är samma sak som god etik igår. Mer om Den svenska journalistkåren hoppas jag kunna återkomma till snart.


Agneta Lindblom Hulthén

Att vakna i Göteborg är inte fel.

Bokmässan är inte fel.

Fullt ös i montern. Både medlemmar och allmänhet står på kö. Mats Ahlstedt berättar om sin kriminalroman Den röda damcykeln. Kollega intervjuar om ägarkoncentrationen. Mässbesökare vill prata källskydd:
- Om en bagare får information och skickar med informationen som nyhetstest på sina limpor, är det då skyddat av grundlagen?

Många vänner från yrkesåren i Göteborg tittar förbi, många kramar och mycket data att datera upp.
Någon ringer om påhopp på mig och förbundet i Svenskan. Inte första gången det inträffar. Jag undrar om jag ska bemöta, men får beskedet att nivån är sådan att det inte är värt besväret.

En mamma undrar om hon ska av- eller tillråda sonen att bli journalist.
En del nya och en före detta medlem ansöker om medlemskap. Jag blir videointervjuad om varför journalister ska vara med i facket. Lätt att svara på, men så undrar reportern vilken som är min favoritbok. Den var svårare. 

Rino Rotevatn och Justus Bennet pratar yrkesetik. En politiker bryter in och är upprörd över hur det sållas i debatt- och insändarmaterialet. Vi enas om att det är mer en utgivar- än etisk fråga.

Själv får jag tillfälle att prata mer källskydd från scenen. Det är inte alls svårt att få åhörarna att förstå att skyddet är till för medborgarna och inte för journalisterna.

Intervjuas för en tysk fackförbundstidning om vårt avtal på TU-området.

Fler gamla vänner. En inbokad TV-intervju om boken Den svenska journalistkåren. Vinkeln är inte oväntat vänstervridna journalister.

Kramar Meta. Vi stod på barrikaden när ropen skallade ”Daghem till alla!”

Nu har de där ungarna som inte fick dagisplats gjort oss till mor- och farmödrar.

Susanne Gäre, med franskt jordbruk som journalistisk specialitet, har skrivit en otroligt spännande bok om nyhetsflödet mellan Frankrike och Sverige i det sena 1700-talet. Presentationen i montern blir en liten succé.

Vi säljer en del böcker. Min gamla erfarenhet som torgförsäljare kommer väl till pass. Säljarkunskapen finns där, den behöver bara återuppväckas.

Dagen övergår i något slags allmänt mingel. Själv har jag skyttegravsfötter av allt stående och gående och tycker livet är ganska ljuvligt efter att ha fått tjôta journalistik en hel dag.


Agneta Lindblom Hulthén

Husrannsakan hos Trend Sefastson är inte en del i en trend som är uttryck för ökad repression från myndigheternas sida mot journalistiken. Så anser i alla fall Jan Guillou som pratade om pressetik i Journalistförbundets monter på Bokmässan.

Jan Guillou drar mest folk hittills till montern när han pratar etik med Justus Bennet. Och det är han värd, han är inte bara etiskt intressant, han är dessutom väldigt underhållande.

Trond-”saken” är en helt unik och exceptionella historia, menar Jan Guillou. Jag håller med honom om att händelsen är unik, men tror inte att en åklagare skulle vågat göra en husrannsakan utan domstolsbeslut om samhällsklimatet varit ett annat och medvetenheten, framförallt i parlamentet, varit större om yttrandefriheten och de demokratiska tankarna bakom källskydd och meddelarfrihet i grundlagen.

Jan Guillou anser att ”kampen mot terrorismen” är det största hotet mot pressetiken idag, men nämner också de nedbemannade redaktionerna där färre ska göra mer samtidigt, som ett etiskt problem. Den delen kunde jag inte uttryckt bättre själv. Tidningsutgivarnas ointresse för etikfrågorna får sig också en känga, men där kan jag i ärlighetens namn tala om att det har skett en förändring i positiv riktning det senaste året. Synd att Jan inte fick vara med om det när han var ordförande i Pressens Samarbetsnämnd.

När klockan slår 12.00 när det dags att dela ut priset till Upphovsrättens hjälte 2007. Det är upphovsrättsorganisationen ALIS som delar ut och utser. Jag har för andra gången fått det hedrande uppdraget att överlämna diplomet, blommorna och 25 000 kronor.

Magnus Lindström, ordförande i ALIS, håller på och tjatar att jag ska vara väl förberedd och få med allting i mitt tal. När har jag någonsin varit illa förberedd och inte fått med allting i mitt tal? Problemet är väl snarare att jag är så angelägen att få med allting i mina tal att jag aldrig tiger.

Priset går i år till den danska upphovsrättsorganisationen Samråd for ophavsrett som stått stark och enig i den hårda motvind som blåst över de danska upphovsrättsinnehavarna.

Trycket mot upphovsrätten är hårt över hela globen och har också nått Norden, där de nordiska tidningsägarna gemensamt uppvaktat de nordiska justitieministrarna för att få tillstånd en lagändring som innebär att arbetsgivarna tar över all upphovsrätt i anställningen.

De har hållit emot, de danske, och än har det inte släppt någon upphovsrättens dödgrävare över bron.

Anne Louise Schelin som är en känd dansk upphovsrättsjurist tar emot priset och vi säger så många vackra och kloka om upphovsrättens så inget öga är torrt.

Axess TV pratar journalisternas politiska uppfattning med mig och professor Kent Asp som redigerat boken Den svenska journalistkåren. Den boken innehåller massor av spännande och viktig information, men som vanligt är det de politiska sympatierna som diskuteras mest: det faktum att det är något fler journalister som uttrycker sympatier med vänstern än med högern om vi till vänster räknar miljöpartiet.

Jag är övertygad om att den svenska journalistkåren är så professionell att dess politiska sympatier saknar betydelse för nyhetsvärderingen. Det är helt andra mekanismer som styr.

De partier som är underrepresenterade i journalistkåren är centern och socialdemokraterna. Folkpartiet och vänsterpartiet har över tid varit något överrepresenterade.

Unga kvinnliga journalisterna är mer miljöintresserade än övriga befolkningen och unga manliga journalister är mer moderata. Fler journalister, än folk i allmänhet, tycker att buddismen är en sympatisk religion och färre att kristendomen är det. Läsarna, tittarna och lyssnarna är mer förtjusta i kungahuset och monarkin än journalisterna i allmänhet.

Om det ska dras några slutsatser av detta är det i vart fall inte att åsiktsregistrera journalister.

Agneta Lindblom Hulthén

Årets Bok & Bibliotek närmar sig sitt slut för den här gången. Folk börjar se lite avslagna ut i montrarna. Många utställare på Bokmässan verkar ha haft alldeles för roligt på lördagskvällen. Men den bokläsande allmänheten är fortfarande på hugget och vill diskutera språkets förfall, journalisternas förmenta brist på etik, rondellhundar à la Muhammed, Journalistförbundets nyligen avslutade konflikt och om våra pennor är gratis.

En hel del av dem som ser ut att ännu inte ha fyllt 20 år undrar om det är någon framtid i journalistbranschen. Den frågan tål att suga på ett tag.

Frampå söndagseftermiddagen blir det rea i de flesta montrar. Mässproffsen dyker upp med väskor på hjul. En del gör alla sina julklappsinköp på bokmässan.

Själv har jag felplanerat och glömt att de flesta försäljare inte tar kort och handkassan ryker redan vid första montern med historiska böcker. Lika bra det för jag har en del av en artikel att skriva. Ordförandena i de nordiska journalistförbunden har beslutat gå samma om en artikel till journalistikens försvar. Jag ska skriva om upphovsrätten och har utlovat leverans före kl.00.00 i natt, så jag har inte tid att ränna runt som en annan mässråtta, även om Eva, Pär och Pär är duktiga på att hålla ställningarna i montern.

Jag har bara ett framträdande under dagen. Ämnet är lika kärt som angeläget: källskydd. Jag kan inte påstå att publiken stormar scenen, men den lilla och tappra skaran applåderar flitigt.

Den ena av våra Pärar (Pär Jansson, Journalisten) har skrivit en bok om Indien ”Bollywood” och sitter och signerar. Där ordnade jag två julklappar. Sista inköpet blir Theres K Agdlers Projekt Anaris. Theres är frilansjournalist och har fått kämpa länge för att få sin fjällroman i tryck. Hon läser med milt eftertryck och det är svårt att inse att hon inte haft svenska utan tyska som modersmål.

Dags att packa ihop. Mot Stockholm och morgondagens möte med medlemmarna på Sveriges Television! Arbetsutskott hela eftermiddagen. Sedan ska vi göra avtal för public service. Jag ser på SRAOs hemsida att arbetsgivaren är optimistisk. Det är jag också, men efter långharvandet på det här området är det dags att arbetsgivaren hostar upp lite resurser, till kompetensutveckling till exempel.


Agneta Lindblom Hulthén