Här jobbar vi på och smörjer maskineriet för att dagstidningsjournalisterna ska få ett avtal senast fredagen den 17 augusti kl. 15:14;59. Förbundsstyrelsen är på plats. Förhandlingsdelegationen är på plats. Hemvärnet är på plats. Somliga är förstås ute på redaktionerna och informerar om läget. Ett uthålligt gäng sitter i konfliktjouren och andra besvarar mejl.

Motparten jobbar också på, men på en del håll verkar grusskyffeln vara i flitigare bruk än smörjkannan.

En del redaktionsledningar vill ändra scheman så att konflikten inte ska få effekt. Det innebär förstås att förloppet tills avtalet är klart riskerar att förlängas. Andra försöker hindra förbundet från att informera medlemmarna, vilket naturligtvis gör det besvärligare även för arbetsgivaren eftersom sämre informerade medlemmar ökar riskerna för missförstånd och strul, vilket i sin tur ökar konfliktrisken.

Att enskilda arbetsgivare i nuläget dessutom skulle vilja dra på sig ytterligare stridsåtgärder är svårt att begripa. Medlingen startar ju faktiskt om onsdag. Inte är det heller särskilt förståndigt att skapa lokala motsättningar som kan ligga kvar och skava när konflikten avslutats.

Apropå smörjolja så ringde kollegerna på en närstående tidning och ville att jag skulle kommentera ett påstående från Tidningsutgivarna att journalisterna måste räkna med att gå miste om retroaktiva löneökningar om varslet träder i kraft.

Här kommer kommentaren:
Det bestämmer inte TU och det har inte varit praxis på vårt område. Det är helt enkelt en förhandlingsfråga liksom det mesta andra i såväl kollektivavtalssvängen som livet i övrigt.

Och alla ni medlemmar som inte arbetar på berörda företag och som uttryckt, ja kanske inte besvikelse, men i alla fall vilja att vara med och göra ert i konflikten! Jag hoppas att vi ska slippa blanda in så många flera men det är tryggt att veta att viljan finns bland landets journalister att hjälpa till med att få tillstånd ett bra avtal.

Även om ni inte är i konflikt och kanske heller inte blir det, så kan ni göra mycket ändå, genom att hålla er informerade, genom att berätta för allmänheten hur journalister har det med otrygga jobb och skamligt låga löner på vissa, men inte alla håll. Det finns många justa arbetsgivare som följer avtalets intentioner och betalar både anständigt och rättvist. Det kan ni också berätta. Förklara för läsarna vad din upphovsrätt betyder för kvaliteten och mångfalden och din kontroll över materialet och för förtroendet hos dem vi rapporterar till och om. Vi är i demokratibranschen och därför är våra villkor av intresse för fler än oss själva. Journalistik är inte vilken vara som helst.



Agneta Lindblom Hulthén, vid smörjkannan

P.S. Hemvärnet? Det är ett gäng ärrade fackliga företrädare med lång erfarenhet som rycker in i lägen som detta. D.S.

”Modernt” är ett ord som varit i flitigt bruk i den här avtalsrörelsen. ”Modernt” har mutats in av arbetsgivarna. Förmodligen har någon kommunikationsguru lanserat det som ett bra sätt att banka in en bild av den fackliga rörelsen som omodern. För allt som arbetsgivarna gillar är modernt och allt som de ogillar är omodernt:

Enligt detta synsätt är otrygga anställningar modernt.

Demokrati på arbetsplatsen är omodernt.

Vidareutbildning är också omodernt.

Jämställdhet är modernt om den inte kostar något och inte påverkar arbetsgivarens möjlighet att ensidigt bestämma. Jämställda löner är bara moderna om arbetsgivaren får definiera jämställdhet och den fackliga organisationen rättar till de orättvisor arbetsgivaren ställer till med inom det som kallas löneutrymme.

Fackligt arbete är omodernt tycker arbetsgivarna. Modern betyder samtida, nutida, nymodig. Tidningsutgivarna har nu blivit så samtida, nutida, nymodiga att de löpt hela utvecklingen runt och är tillbaka vid tiden före förrförra sekelskiften:

”Ut med facket på gatan. Inga fackliga möten under företagets tak.”

Och detta innan en konflikt ens brutit ut.

De bilder som strömmar in från våra informationsmöten visar fackliga företrädare och medlemmar som håller möte på trottoarer och i trappor, parker och caféer. Bilderna har ytligt sett inga större likheter med de bilder som våra tidiga kolleger tog i skogsbackar och vägskäl i fackföreningens barndom i slutet av 1800-talet och som visar allvarliga karlar och en och annan kvinna i huvudduk. Likheten ligger i att de anställda då och 2007-års journalister inte har tillgång till sina egna arbetslokaler ens för att ta emot facklig information. På journalistområdet är det ett tydligt paradigmskifte.

På somliga ställen har arbetsgivarna även agerat aktivt för att förhindra att medlemmarna alls får träffa förtroendevalda utanför den egna arbetsplatsen. Det finns exempel på ren föreningsrättskränkning, men den beror förmodligen mer på okunnighet än medveten taktik. Eftersom ingen vill trappa upp konflikten i onödan är jag säker på att Tidningsutgivaren tar itu med sådant utan vårt ingripande.

Oavsett motsättningar och oavsett knöligheter i förhandlingar har de redaktionella ledarna traditionellt sett försvarat mötesfriheten och yttrandefriheten och oavsett regler i utvecklingsavtal och förtroendemannalagen har de insett att vi arbetar i en bransch som står för speciella värden och har en särskild plats i demokratin. Därmed har mötesfriheten och det fackliga arbetet respekterats på de flesta håll. Vi har några herostratiska fackhatare bland ägarna inom tidningsbranschen, men generellt sett har det funnits ömsesidig respekt och en tradition att lösa eventuella problem lokalt. Journalistförbundet har utbildat många av dem som sedan blivit redaktionella ledare.

Jag ser den här trista utvecklingen som ett symtom på utvecklingen inom mediebranschen där det skett en maktförskjutning från tidigare starka ansvariga utgivare och publicister till ekonomer och tekniker som ser på journalistik som vilken industriproduktion som helst.

Varför är det kontraproduktivt att köra ut facket och dess medlemmar från arbetsplatserna?

Därför att det innebär att medlemmarna inte får information som kan förhindrar komplikationer i den fortsatta processen. Om alla vet vad som gäller är risken för misstag mindre och därmed minskar också risken för att konflikten verkligen behöver utlösas.

Det är inte särskilt klokt att markera att enbart ägaren förfogar över tillgången till arbetsplatsen. Det är inget framgångskoncept för ett företag att stöta bort sina egna medarbetare.

Agerandet riskerar att skapa onödiga konflikter och kvardröjande ilska och bitterhet även efter det att avtal har slutits och det mår organisationerna heller inte bra av. De allra flesta journalister jag känner, och jag känner en del, reagerar starkt mot maktarrogans. Det ligger i yrkesrollen.

Det ger ingen smickrande bild av en bransch vars verksamhet bygger på grundlagens regler om yttrande- och tryckfrihet och som bekänner sig till mötes- och föreningsfrihet och den demokratiska inställningen att varje medborgare ska har rätt att yttra sig.

Jag kan inte se att det gynnar branschen ens ur ett riktigt kortsiktigt arbetsgivarperspektiv. Bortsett från detta så har vi hittills lyckats genomföra våra möten och jag är helt förvissad om att vi ska lyckas med detta även framgent och så länge vi behöver.




Agneta Lindblom Hulthén

Nu har Tidningsutgivarna putsat av det standarargument de tar till varje gång Journalistförbundet försöker förbättra journalisternas villkor. ”Journalistförbundet hotar yttrandefriheten”. Det är förstås ett bra populistiskt uttryck, men det är lika tunt som alltid.

Massor av tidningar kommer ut i Sverige och tack och lov för det. För vissa av dessa försvåras – om vi inte har ett avtal före fredag kl. 15.15 - arbetet partiellt eftersom tidningsutgivarna hör till de tjurigaste arbetsgivarna på svensk arbetsmarknad. Vissa tidningar kommer inte att under en kortare period publicera annat material än det de själva producerar.

Det övervägande antalet dagstidningar kan fortsätta att publicera som tidigare. Så brösttonerna om hot mot yttrandefriheten är förstås trams. Vi lever dessutom i en värld som aldrig någonsin tidigare givit så många människor så många nya tekniska möjligheter att uttrycka sina åsikter.

Jag skulle kunna påstå att tidningar med sexdagarsutgivningen hotar yttrandefriheten eftersom de inte kommer ut på söndagarna. Argumenten om hot mot yttrandefriheten har i det här fallet ungefär samma densitet som den Tidningsutgivarna använder mot Journalistförbundets konfliktvarsel.

Hot mot yttrandefriheten är det däremot att Tidningsutgivarna säger nej till förbättringar av journalisternas villkor, att de envisas med att ha de otryggaste anställningsförhållanden på arbetsmarknaden och dessutom vill utnyttja upphovsrätten till att likrikta innehållet i dagstidningarna genom att byta material med varandra, recycla journalistiska texter och bilder och överlåta utan kontroll.

Journalistförbundet slåss för yttrandefriheten varenda dag och kämpar för varje bokstav och paragraf mot lagstiftarnas klåfingrighet och restriktionsiver. Här har vi och utgivarna gemensamma åsikter och gemensamma intressen och borde i större utsträckning stå på samma barrikad.

Ett hot mot yttrandefriheten är om vi inte klarar av självsanering och gemensamt slår vakt om pressetiken. Det är ingen hemlighet att vi haft stora problem i samarbetet kring de frågorna, men det har inte berott på någon större oenighet i de etiska frågorna utan på att utgivarna varit griniga (för att uttrycka det milt) över att de inte lyckats ta ifrån journalisterna upphovsrätten.

Under den senaste tiden har det samarbetet markant förbättrats och det har skett mycket glädjande framsteg i arbetet i Pressens Samarbetsnämnd. Jag tror att utgivarna är lika glada över det som Journalistförbundet är och för min del tänker jag inte ett ögonblick låta andra konflikter störa det arbetet.

Är vettiga villkor för journalister viktiga för yttrandefriheten? Ja, därför att det ger en mer kvalitativ journalistik.

Är god vidareutbildning för journalister viktiga för yttrandefriheten? Ja, därför att det ger kunniga journalister som kan förvalta sitt ansvar ännu bättre.

Är den individuella upphovsrätten av yttersta vikt för yttrandefriheten? Ja, därför att den borgar för bättre pressetik, större mångfald och ett mycket bredare mediespektrum för yttrandefriheten att blomstra i.

Är den galopperande ägarkoncentrationen ett hot mot yttrandefriheten? Ja. Det största.



Agneta Lindblom Hulthén

Journalisten publicerade för några år sedan en teckning där en reporter frågar Nuffe hur han ser på arbetstidsförkortning. Nuffe svarar att det skulle vara skönt att komma ner i heltid. Ungefär så om jag minns rätt.

Himla kul tyckte jag då och vi tryckte upp T-tröjor med den Nuffe-teckningen, givetvis efter överenskommelse med upphovsmannen. Kom osökt att tänka på Nuffe när jag läste följande uttalande i Medievärlden:
- Varslet är betydligt allvarligare än det ger sken av. Det handlar de facto om en partiell strejk, säger han (Björn Svensson på Tidningsutgivarna) med hänvisning till arbetstidsbegränsningen inte mer än 40 timmar i veckan och åtta timmar per dag.

Här har vi en arbetsgivare som anser att svensk normalarbetstid innebär partiell strejk. Vore jag politiskt korrekt skulle jag ta till brösttonerna och orera om arbetsgivarnas ohemula krav på slavarbetstider. Nu är inte pk en av mina bästa grenar, så jag fnissar nästan lika mycket som åt Nuffe en gång i tiden.

Inte ett dugg fnissig blev jag när jag såg ett SVT-inslag om en börsmäklare i Storbritannien som berättade om sin arbetssituation. Med två små barn behövde hon gå ner i arbetstid och var glad och tacksam att hennes arbetsgivare tillåtit detta så att hon fick jobba deltid och dessutom arbete hemifrån en dag i veckan.

Deltiden var på 40 timmar i veckan mot hennes ordinarie arbetstid på 60 timmar. En och annan mindre genomtänkt arbetsgivare i vårt land dreglar säkert förtjust åt tanken, men så ska vi INTE ha det.

Tacksamma behöver vi banne oss inte heller vara, för svenska journalister gör för det mesta ett fantastiskt jobb i ibland mycket underbemannade redaktioner. Däremot skulle lite tacksamhet för detta från dem som lyfter vinsterna av vårt arbete sitta fint.

Glada kan vi däremot vara över den bredd och kvalitet som den svenska journalistiken uppvisar trots att arbetsförhållandena bara blir tuffare.

Föräldrar ska kunna förena arbeta och föräldraskap. Det står i lagen men ska gälla i verkligheten också, på alla arbetsplatser även de journalistiska. Jag lanserade en tanke i en jämställdhetsdebatt i riksdagshuset att alla som jävlas med småbarnsföräldrar i arbetslivet idag inte ska ha rätt att bli vända när de en gång hamnar på långvården.

– Svårt lagtekniskt, konstaterade en medlem av lagrådet alldeles korrekt.

En arg en ringde och sa att han tyckte det var för jäkligt att vi bestraffade de arbetsgivare som försökte omförhandla scheman. Han har all rätt i världen att vara arg och framföra sin åsikt, Han har fel i sak, men det fråntar oss inte rätten att vidta de stridsåtgärder vi finner lämpliga. Den rättigheten har vi tack och lov fortfarande i demokratin Sverige.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Det är korrekt som Resumé rapporterat att jag under fredagsmorgonen lyckades lockouta mig själv från bostaden genom oskickligt hanterande av nyckel och lås. Problemet löstes med hjälp av låsexpertis några timmar senare och jag slipper övernatta i förbundets källare. D.S.

Oväntat drabbad av beslutsvånda velar jag länge: åka hem över helgen eller ej. Jag får springa ifatt Arlanda Express och kraschlandar i en oaptitlig svetthög på tåget och upptäcker att jag glömt mobilen på kansliet.

På Halmstadflyget träffar jag en kusin till min mamma som jag inte sett på decennier. Mina morföräldrar och mina gammelmorföräldrar var småbarnsföräldrar samtidigt och min mor var äldsta barn till näst äldsta systern och kusinen är yngsta barnet till näst yngsta systern så hon och jag är mer jämnåriga än hon och mamma var. Hänger ni med?

Framme i Halmstad har vi belåtet utbytt alla fakta om släktens öden och äventyr de senaste 30 åren. Bara sex mil kvar och jag längtar efter att vila mina trötta fötter, svullna av för mycket flyg och för lite sömn.

Jag borde ha haft bättre vett än att oroa mig för mobilen. Problemet är redan löst när jag är hemma. Där väntar dessutom en perfekt GT blandad av svärsonen. Han är världsbäst på det och han har bakat chokladtårta också.

Dottern har lagat lagom het hönscurry och jag får ynnesten att bada Klara i diskhon. Hon har just börjat variera sin ensidiga modersmjölksdiet med fastare föda och behöver rengöras mer frekvent än tidigare. Hennes storebror visar hur man håller handen för att hon inte ska få vatten i ögonen.
– Nu kommer vatten, ska vi säga när vi duschar henne för att hon inte ska bli rädd, undervisar han. Fast räddhågsen verkar hon inte. Hon hiar förtjust och tar avspark som för en trippel salchow i diskbaljan med sina starka små rullsylteben.

Maken har till chokladtårtan letat upp en lagom avkopplande/upphetsande gammal film som kan avnjutas med fötterna på bordet.
Vi hann plocka kantareller, koka in rödbetor, lägga in gurka (mormor Adas spanska gurkor är ett måste på varje välrenommerat julbord) och kasta potatis på rådjuren som äter upp störbönorna.

Inte så illa som uppladdning inför veckan som förhoppningsvis ger oss ett kollektivavtal. Ger och ger förresten, på det här området är det ingen som släppt ifrån sig något frivilligt i historisk tid.

Min avsikt med detta var inte att illustrera begreppet ”den stora och den lilla världen” – tvärtom. Få uttryck irriterar mig så mycket. Det finns bara en enda värld. Att beskriva den del som handlar om möjligheter att umgås, älska och utvecklas som människa utanför jobbet som liten är ett försök att göra oss till yrkesmaskiner. Oavsett om vi lever ensamma, i en traditionell kärnfamilj som jag, eller i en okonventionell familjebildning så är livet en helhet, vi ska kunna fungera som samhällsmedborgare, yrkesmänniskor, vänner, älskande och familjemedlemmar.

Det är därför vi behöver ett fungerande arbetsliv som inte äter upp oss och bränner ut oss, det är därför vi behöver trygga jobb som tillåter människor att bli vuxna i arbetslivet och som gör att de vågar ifrågasätta oetiska jobb. Det är därför alla människor, även journalister och inte bara en del av dem, behöver anständiga löner och mänskliga arbetsvillkor.

Journalistiken behöver alla sorters människor med alla sorters erfarenheter och alla sorters läggningar, av olika åldrar och kön, i olika skeden i livet. Hur ska vi annars kunna skildra verkligheten för alla andra medborgare med alla sorters erfarenheter och livssituationer?

Samhället och demokratin behöver mer mångfald i medierna såväl i innehållet som i ägandet. Det är det här vi arbetat för i kollektivavtalsförhandlingarna i många år, som vi slåss för i år igen och som nu ställs på sin spets.




Agneta Lindblom Hulthén

”Ändå hör jag nästan aldrig någon journalist – och knappast heller Journalistförbundet – prata om nödvändigheten av en annan presspolitik, där mångfalden kan garanteras…” skriver Göran Greider.

Han har rätt när han konstaterar att presspolitik inte diskuteras, även om jag hellre säger mediepolitik. Mediepolitik diskuteras inte i våra vanligaste debattfora och de politiska partierna saknar i stor utsträckning mediepolitik, i vart fall en genomtänkt.

Några exempel: Att vi har en galopperande ägarkoncentration inom medievärlden uppmärksammas knappast inte. Att riksdagen fattar beslut om tvångsmedel som delvis punkterar grundlagens källskydd och meddelarfrihet har rönt förvånansvärt lite intresse. Journalistförbundets visstidsundersökning som publicerades tidigare i år möttes av medietystnad, trots att den innehåller skrämmande uppgifter om förhållandena inom medievärlden, som att närmare hälften av de visstidsanställda diskrimineras olagligt och att 21 procent inte vågar skaffa barn på grund av sin otrygghet.

Tänk er en undersökning som visar att hälften av de vikarierande sjuksköterskorna utsätts för diskriminerade lagbrott. Nog skulle vi journalister ställa till ett visst rabalder och en och annan sjukhuschef och ett och annat landstingsråd skulle ställas till svars. Om en femtedel av lärarvikarierna berättade att de avstår från att skaffa barn på grund av sina anställningsförhållanden så är jag övertygad om det skulle debatteras i en och annan TV-soffa.

Vår undersökning från i våras innehåller uppseendeväckande uppgifter om förhållandena i mediebranschen men uppmärksammades inte på nyhetsplats. DN Debatt var intresserad av en debattartikel med den slogs ut av en akut politisk händelse. Sydsvenskan tog debattartikeln under förutsättning att de fick ensamrätt. Sedan dess har de underlåtit att publicera den. Att det skulle ske i nuvarande förhandlingsläge finner jag inte troligt.

När det gäller förbundets agerande för mångfald i medierna bedrev Journalistförbundet till exempel förra året en upphovsrättskampanj som handlade just om mediepolitik och mångfald. Jag deltog vid över 100 möten med medlemmar och andra yrkesgrupper med upphovsrätt och jag var ändå inte närvarande vid alla våra evenemang. Kampanjen fick genomslag bland de våra, men rönte mindre intresse i medierapporteringen.

Varför denna tystnad kring journalisternas och journalistikens villkor?

Jag ser tre huvudorsaker: Medieägarna är inte intresserade av att mediernas villkor diskuteras. Journalister lever sedan länge i föreställningen att de inte ska tala i egen sak – precis som om mediepolitik och journalistikens villkor vore en fråga enbart för journalisterna. Politikerna är i stor utsträckning rädda för medierna och journalisterna och håller sig därför på avstånd från debatten och agerar via lagstiftning. Om något diskuteras är det inte struktur utan symtom.
Journalisternas förhållningssätt diskuteras ständigt internt inom förbundet.

De svenska medborgarna har få möjligheter att ta del av någon mediepolitisk debatt och ändå får ägarkoncentrationen högst påtaglig påverkan på alla medborgare och deras ställningstaganden.

Vi uppvaktar regelbundet alla politiska partier och tar upp problem som ägarkoncentration, repressiv lagstiftning, att upphovsrätten är en fråga med direkt påverkan på demokratin och hur de otrygga anställningarna skapar otrygga journalister som inte vågar utnyttja sin rätt att vägra utföra förödmjukande uppdrag.

I takt med att ägarkoncentrationen ökar minskar mediedebatten. Förbundet skickade ett testbrev till Konkurrensverket för att be verket hålla ett öga på utvecklingen. Vi fick precis det svar vi väntade oss: inget intresse. Utgivarna reagerade också som väntat, med belåtenhet.

Kan kloka chefredaktörer se till att vi får en vettig mediedebatt så blir ingen gladare än jag. Vi försöker ständigt initiera debatten, men det är publicisterna inom Tidningsutgivarna som i praktiken förfogar över frågan.

Ägarkoncentrationen innebär att de svenska medierna förpackas i allt större och färre konstellationer med aldrig tidigare upplevd ekonomisk och opinionsmässig makt samlad hos ett fåtal. Ändå är de svenska medieföretagen bara munsbitar för de riktigt stora globala medieägarna och eftersom branschen går som tåget är det bara en tidsfråga innan vi har aggressiva riskkapitalister som ägare på den svenska marknaden.

I ett sådant läge är det viktigare än någonsin att journalisterna har kvar sin upphovsrätt för med sådana ägare finns det inte längre något utrymme för publicistiskt tänkande eller mångfald. Att vi har en statlig myndighet som Medlingsinstitutet som via medlare lägger förslag som direkt kan påverka konkurrensförhållandena till de små medieägarnas inom Tidningsutgivarna och de små företagarnas nackdel är anmärkningsvärt.

I några ledarstick har det stått att det är Journalistförbundets uppgift att lägga konkurrensneutrala varsel. Det är inte förbundets uppgift. Att förhålla sig konkurrensneutralt i en konflikt är en uppgift för Tidningsutgivarna och deras medlemmar.


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Omnämnandet av Mormor Adas spanska gurkor på hemsidan igår har väckt visst intresse. Så här gör vi: Tvätta 5 l små spänstiga västeråsgurkor. Lägg dem över natten i saltlösning bestående av 1 dl grovt salt per liter vatten. En tyngd på håller gurkorna under ytan. Koka en lag på 3 liter vatten, 1 flaska ättika av den fyrkantiga sorten och ½ kg socker. Egentligen ska det till långpeppar också, men sådan peppar går inte att uppbringa numera. Varva rikligt med sköljda dillkronor med gurkorna och en handfull likaledes sköljda chilifrukter i en burk eller kruka. Häll över den kallnade lagen och tärna en bit pepparrot på toppen. Se till att alla gurkor är täckta av lagen Förslut och ställ kallt och smaka av efter några veckor. Då har du gurkor med krut. D.S.

Nu närmar sig sanningens minut. Ska medlarna klara av att hitta lösningar som gör att vi slipper en konflikt på dagstidningsområdet? De avtalstekniska lösningarna är inte komplicerade. Motsättningarna sitter djupare, i olika syn på arbetsplatsdemokrati och olika bedömningar av journalistikens respektive mediernas roll och framtid.
Upplägget med att lägga medlingen i nära anslutning till ett konfliktutbrott är ett klassiskt medlarknep för att öka trycket på parterna.

Vår dag börjar med att lilla förhandlingsdelegationen samlas för sig. Vi hade en lång och grundlig genomgång med stora delegationen igår och vet var vi står. Vi har ett demokratiskt system där vi hela tiden har stora förhandlingsdelegationen inkallad och i arbete. På arbetsgivarsidan är det lite olika.

Vid ett tillfälle – dock inte på detta område – när motparten påstod att de hade sin delegation på plats visade det sig att de var på plats i den meningen att det gick att nå dem på mobil på skidorter och tjänsteresor.

Centrala konfliktledningen, CKL kallad, sammanträder för sig. Hemvärnet sköter telefonjouren, en del är engagerade av vår informationsavdelning och ett gäng är ute på arbetsplatserna. Det är full fart på alla delar av kansliet. Medlemsregistret har mycket att göra. Det är viktigt, riktigt viktigt, att klubbar och arbetskamrater förklarar att de som vill ha konfliktersättning ansöker om medlemskap innan konflikten bryter ut, för sedan är den möjligheten stängd. Om de går med eller ej är deras val, men utan medlemskap ingen ersättning. Så tala med alla visstidsanställda, även vikarier som kanske bara hoppar in över dagen och förklara läget.

Vi ska träffas hos Tidningsutgivarna på Kungsholmen. Vi har under en tid krävt neutral plan. Medlingsinstitutet kan konstigt nog inte tillhandahålla sådan. Att vi tidigare inte har accepterat TU-lokalerna kan tyckas småkitsligt, men har att göra med dåliga erfarenheter framförallt från PAR-perioden och i viss mån också tidigare medling. Våra förhandlare har inte haft tillgång till lokaler med vettiga arbetsmöjligheter. Papper har i vissa fall tagit orimligt långt tid på sig att nå sin adressat via arbetsgivarna. Annat småförargligt som inte underlättar förhandlingarna har inträffat.

När arbetsgivarna tillhandahåller service och faciliteter blir medlarna också beroende av dem. Ett mer tydligt exempel är när den självutnämnde PAR-ordföranden tillfrågade Tidningsutgivarna om advokatråd. Utgivarna rekommenderade en advokat som var inblandad i en process mot Journalistförbundet. Förbundet påpekade vänligt och brevledes vilken jävsituation han därmed försatts i, men vi fick ingen reaktion som visade att vederbörande överhuvudtaget förstått situationens allvar. Det var då vi började använda begreppet ”embedded” om placeringen i TU-lokalerna.

Nu har vi medlat i lokaler på stan och hos oss och det har fungerat utmärkt, även om utgivarna inte vill dela på kostnaderna för neutrala lokaler.
Att vara hos oss gillade inte utgivarna även om vi ansträngde oss för att vara goda värdar. Nu vill därför också medlarna vara hos arbetsgivaren ”för så gör alla andra”.

Det gör inte oss någonting för vi har fått fram vårt budskap och våra egna lokaler är fulla av delegationen och hemvärnet. Sista vi var hos utgivarna fanns dessutom flera lokaliteter att välja på och till och med vatten och frukt.

- Det är mycket med det jordiska, skulle mormor sagt och förmodligen kompletterat med ett andra favorituttryck:

- Vi får äta det vi har och sjunga det vi kan.

Vi har viktigare saker att tampas med än att bråka om lokaler.

Mycket att stå i idag med remiss på reklamskatteförslag, infobrev till ordförandena inom TCO, protokollsjusteringar (Eva-Lena håller efter mig, konfliktläge eller ej), remiss TYBen till TCO, samordningsmöte på kansliet och en del kolleger i luren som ringer å yrkets vägnar.

Vi har CKL-möte, möten med lilla delegationen och stora och jag ser fram mot att träffa representanter från övriga fackförbund inom LO och TCO, verksamma på TU-området, vid en arbetslunch. 15.00 ska vi träffa medlarna.

Under dagen pågår flera möten ute i landet på eller utanför redaktionerna beroende på hur militanta de lokala arbetsgivarna är.

Jag rapporterar vidare när jag får tillfälle i pauserna.

Tack för blommor och alla vänliga tillrop på mejlen. De har fått mig både att skratta och gråta men av samma positiva orsak.


Agneta Lindblom Hulthén

Vi möts av ljuv musik när vi kliver in på Kungsholms Torg 5. Det är inte för att få oss milda till sinnes begriper jag raskt utan bjuds oss av byggjobbarna som byggt om huset att bra tag nu: De snickrar och målar till något vänligt new ageigt. Ser ut att bli riktigt fint när de blir klara.

Kolleger ringer hela tiden och undrar hur det går och den första halvtimman kan jag bara svar att vi inte sett till några medlare ännu, endast en TU-direktör som anvisat lokal. De undrar om varslen också, men där svarar vi inte på frågor. Just idag är ett bra svara annars att vi tycker om att överraska vår omgivning, speciellt om överraskningarna är positiva.

Men 15.33 drar vi igång med Larson, Ohlsson Örtendahl och Rogestam och vaskar undan sommarens ringrost med att definiera kvarstående problem. De är väl kända för alla och argumenten har vädrats. Nu är det dags för problemlösning.

Utgivarna har förstås fortsatt hävda att branschen inte överlever utan att de får som de vill i upphovsrättsfrågan.

Verkligheten är en annan. Just de företag som i god ordning, konstruktiv anda och med respekt för sina anställda slutit lokala upphovsrättsavtal har utvecklats bäst på nya områden och visar goda resultat.

Åter på Vasagatan redan strax efter 17.00.

Dagens övningar och morgondagens förväntade övningar går vi igenom med stora delegationen, ett stabilt och konstruktivt gäng som det är ett nöje att jobba tillsammans med. Inget gnissel någonstans.

Lilla delegationen står till förfogande från klockan 09.00 i morgon. Kl. 10.00 ska jag tillsammans med Marie Blomgren från NWT förklara varför vi behöver en ”stupstock” i vårt avtal. De senaste åren har de lokala löneförhandlingarna vid hennes företag varit ett pågående, aldrig upphörande bekymmer med en arbetsgivare som hoppar från åsiktstuva till åsiktstuva i sin avtalstolkning allteftersom det i det givna ögonblicket gynnar arbetsgivaren bäst.

Fredag förmiddag kan vi förvänta oss ett förslag från medlarna.

Vad som händer 15.15 om vi inte har avtal känner vi till.

Vi bytte förstås några artiga ord med TU-medarbetarna när vi ändå var i huset. De läser min blogg förstod jag, eftersom en av dem vill ha receptet på svärsonens chokladtårta som jag skrev om häromdagen.

Återkommer i morgon om detta och framförallt om väsentligare saker.


Agneta Lindblom Hulthén

Marie Blomgren från NWT och förhandlingsdelegationen och jag träffar medlarna på förmiddagen. Marie berättar lugnt och sakligt om verkligheten på några journalistarbetsplatser i Sverige. Hon är beundransvärd i sitt engagemang som hon aldrig låter bli emotionellt eller polemiskt.

Medlarna ska få ta del av den lokala arbetsgivarens syn på saken i eftermiddag.

Vi lämnar ett efterfrågat papper men medlarna vill inte fortsätta diskussionen på den punkten.

Nu avvaktar vi.

Igår blev jag glad när jag insåg att även Tidningsutgivarnas medarbetare läser mina dagliga betraktelser på hemsidan. Jag fick förfrågan om receptet på svärsonens tidigare i veckan omskrivna chokladtårta.

Frågan är om jag i det skarpa läge vi befinner oss i ska visa denna generositet?

Men självklart: Kan mågabitens chokladtårta fungera som smörjmedel är jag inte den som är den. Han är själv noga med att påpeka att han hittat inspiration i Linda Doesers Choklad.

- Bara ett av 100 görbra recept, som han uttrycker det.

Så här gör han:

Sätter ugnen på 180 grader.

Tar fram formen med lös kant (den på 20 cm i diameter), smörar och lägger bakplåtspapper i botten. Fyra ägg vispas med 100 gram socker. Mycket vitt och pösigt ska det bli. Kan ta 10 minuter. 100 gram vetemjöl siktas i bunken och vänds ner med slickepotten. I med smeten i formen och grädda en halvtimma eller lite till. För att kolla att kakan är klar trycker han lätt på den. Den ska då resa sig raskt.

Låter kakan svalna lite, stjälper upp på galler. Den får kallna.

Så gör Fredrik fyllningen:

3 dl grädde hälls i kastrull. Kokas upp under omröring.

Tillsätter 150 gr mörk choklad delad i mindre bitar och rör tills den smält. Häller fyllningen i skål och låter kallna.

Han rör häftigt med träsked i fyllningen tills den tjocknat.

Dags att dela den kalla kakan i två bottnar. Fyllningen smetas emellan och bottnarna läggs ihop.

Till glasyren smälts 75 g vit choklad tillsammans med 1 msk smör. Rörs samman ordentligt. 1 msk mjölk och 4 msk florsocker vispas i. Han fortsätter vispa en stund till glasyren kallnat, häller den över kakan och ser till så den ligger jämt och fint. Får stelna innan tårtan serveras.

Kan dekoreras tjusigt med chokladspån.

En enda tugga gör den tjurigaste gubbe/gumma glad och mild.

Vi hörs.



Agneta Lindblom Hulthén

När jag lämnade kansliet igår var klockan snudd på midnatt. Hem hinner jag precis till programmet om Lars Forsell i SVT1.

Innan jag ens börjat skolan snöade jag in på hans version av Le déserteur.

På svenska har den en textrad som låter så här:

- Jag vet att jag är dum, vad bryr jag mig om ri-i-ken, de Gaulle och politi-i-ken, som jag plågade omgivningen med att sjunga ständigt.

Min storebrorsa drämde till varenda gång:

- Jag vet att du är dum. Du behöver inte sjunga det.

Som tonåring såg jag Lars Forsell kuplettsjunga i svartvita TVn hemma på Tormenåsgatan i Huskvarna och ville ha mer. Bada i böcker ville jag också precis som han rekommenderade och vill fortfarande. Antalet bokhyllor som kan rymmas i ett hem utan att ställa till praktiska problem är ett återkommande diskussionsämne i familjen. Jag kan inte ens avstå från gamla sönderlästa kioskdeckare för att göra hemmet mer framkomligt.

Jag har ett underbart minne av Lars Forsell. Som journalistrookie hade jag fått uppdraget att ringa diverse kända människor och ställa en utomordentligt löjlig fråga, en fråga av det slag som gör att en journalist stålsätter sig innan hon lyfter luren.

Avsnäst av diverse kändisar ska jag tillsist också ringa Lars Forsell. Hemskt.

Och han tar frågan på allvar. Svarar seriöst och utförligt. Älskar honom fortfarande för det.

Åter till dagens verklighet.

Torsdagens väg mot avtal är ryckig. Det har tagit stopp och det har rullat på. Delegationen gör en beundransvärd konstruktiv insats under kvällen. Jag har bråttom att få iväg resultatet till adressaten och just då har förstås datorhelvetet fått spader. Den har daterat om sig till 2017, sänder obegripliga meddelanden och vägrar mejla. Bara en raskt ingripande från Johannes och Ragnar stoppar ett allvarligt fall av datormisshandel.

Vi har varit igång i många timmar när jag hänger på mig ryggsäcken, men jag har ändå dåligt samvete för Anita, Arne, Britt-Marie, Johannes och Rino sitter kvar och jobbar och kommer så att göra någon timma till.

Så jag fjäskar runt lite och försöker göra mig nyttig tills jag får en unison och barsk uppmaning:

- Gå hem och sov människa!

Vi har gjort vad vi kan för att få ett avtal och mer kan ingen göra.

Måste vi ut i konflikt så måste vi. Får vi inte avtalet i hamn är jag trygg med att gå i konflikt med den här delegationen. Pressade situationer och stort ansvar skapar lätt gnissel i mänskliga relationer, men med det här gänget är jag inte orolig. Av och till har vi himla kul dessutom och då är det som det är när det är som bäst på en redaktion.

Klockan 10.00 fredag träffar vi medlarna.

Jag vet inte riktigt hur dagen ska gå ihop med allt som ska göras och inbokade intervjuer, men det brukar lösa sig.

- När du dubbelbokar dig blir jag inte orolig, men när du trippelbokar dig på olika ställen i landet blir jag lite nervös, brukar hon säga, Eva-Lena, som bland allt annat sköter vårt kalendarium.

Jag har glömt hämta kläderna på kemtvätten, igen. Nu har jag gått i samma outfit hela veckan. Men skit samma, kollektivavtalsförhandlingar är varken modevisning eller skönhetstävling.

Återkommer så snart som möjligt. Håll tummarna.



Agneta Lindblom Hulthén

Jag har ingen avsikt eller önskan att vara polemisk just nu. Höga tonlägen tror jag inte situationen på dagstidningsområdet gynnas av. Efter att ha läst Kjell Carnbro i Sundsvalls Tidning måste jag i alla fall göra några påpekanden.

Kjell, jag skriver Kjell eftersom vi känner varandra sedan länge och aldrig haft svårt att kommunicera, skriver att utgivarna och Journalistförbundet förhandlat med varandra ända sedan i början av året.

Sorgligt nog är det inte så. Vi har inte förhandlat med varandra i någon rimlig omfattning, vi har talats vid via medlare, en ordning som jag önskat komma bort från, men som utgivarna vill ha kvar.

Om vi möttes över förhandlingsbordet och tog varandra på allvar och tröskade igenom frågorna från grunden, tror jag att vi lättare skulle lösa våra mellanhavanden.

Avtal som skrivs mellan två parter finns det naturligtvis en större vilja att ta ansvar för än om det tillkommit med hjälp av tredje part. Det är en av de goda sakerna med kollektivavtal och den fria förhandlingsrätten. I vårt fall har medlingen kommit in när våra förhandlingar just startat. Vi har inte varslat efter strandade förhandlingar med arbetsgivaren eftersom det inte fanns några strandade förhandlingar. I praktiken tvingades förbundet varsla mot medlingsbudet för att få igång förhandlingar. Det är inget hot mot yttrandefriheten att följa reglerna på arbetsmarknaden.

Något som otvetydigt är det stora hotet mot yttrandefriheten idag, är de stora mediekoncernas aggressivt uttalade vilja att tvinga av journalisterna deras upphovsrätt, så att samma material kan användas, återanvändas, recyclas och säljas vidare av medieägarna utan begränsning. Vad det åstadkommer och kan komma att åstadkomma är det största hotet mot yttrandefriheten just nu, inte bara i Sverige utan globalt. Hur de utgivare som säger sig värna om yttrandefriheten kan argumentera för minskad mångfald, minskad konkurrens och försämrade villkor för småföretagare har jag svårt att förstå.

Mediemonopol är farligare än andra monopol eftersom de kombinerar stor ekonomisk makt med makten över vad medborgarna ska få veta och därmed tycka.

När vi ser vad ägarkoncentrationen åstadkommer globalt har vi all anledning att oroa oss. Vi som tycker att demokrati är en god idé, vi som anser att journalistiken är av avgörande betydelse för demokratin och att mediemakt innebär stort ansvar borde gemensamt arbeta för mångfalden och för att värna de nationella medierna som verkar nära medborgarna. Vi borde ägna oss åt det gemensamt istället för att syssla med den konflikt vi nu administrerar på var sitt håll.

Jag önskar att vi hade förhandlat med varandra sedan början av året. Jag önskar att vi hade förhandlat med varandra under sommaren. Tidningsutgivarna förklarade då att bollen var förbundets. Att detta påstående knappast var korrekt saknade betydelse för vår delegation. Vi skrev till utgivarna och meddelade Medlingsinstitutet att vi var förhandlingsberedda. Jag har inte tagit semester. Vi har funnits och finns tillgängliga.

Jag är beredd att när som helst sätta mig ner med vem som helst från utgivarna för att försöka hitta konstruktiva lösningar. En enda gång har jag haft tillfälle att tala upphovsrätt med utgivarnas ordförande Pär Fagerström. Jag tyckte vi uttryckte oss ganska likartat om både upphovsrätten och det goda i att alla följer avtal.

Våra organisationers ledare har löst upp knutar förr. Jag talar gärna med Pär, med Kjell eller med vem eller vilka som kan anses lämplig om det kan föra frågan framåt.

Kom igen!

Sommarsöndagens eftermiddag är ljuvlig och Sibbarp är "vackert så man knappt ser för tårar", men mer än 24 timmar går det inte an att vara på rymmen från kansliet i dessa orostider.

Jag vinkar adjö åt de yngre generationerna, fyra förtjusande pirater som ska på maskeradkalas hos Tiger. En positiv sak med livet är att ha blivit för gammal för barnkalas.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag tror att någon fört Linus och SR/Kalmar bakom ljuset.

Enligt ett radioinslag häromdagen som handlar om journalistvikarien Linus har han blivit utan jobb på grund av konflikten på dagspressområdet. Linus beskrivs som timanställd och inhoppare ”de dagar då tidningen har mycket att göra”. Detta är faktiskt inte möjligt.

Vikarier får förstås inte tas in för att göra det blockerade jobbet. Men det jobb som uppstår på grund av blockaden skulle inte ha uppstått om vi inte varit i konflikt, så det kan Linus inte ha gått miste om.

Om det behövs vikarier av andra skäl som sjukdom till exempel, så är det helt OK att ta in vikarier. Om sådana ”normala” hål uppstår så kan arbetsgivaren förstås erbjuda dessa vikariat åt Linus eller någon annan.

Om Linus av någon anledning som jag inte kan klura ut just nu skulle gå förlustig lön som han annars skulle ha haft, så får han ersättning av oss om han är medlem. Ekonomiskt borde alltså inga problem uppstå för honom.

I inslaget sägs att Linus har timanställning och hoppar in när det behövs. Varken timanställning eller anställning vid arbetstopp finns som anställningsformer i Journalistavtalet. Otillåtna anställningsformer ska övergå i tillsvidareanställningar enligt Lagen om anställningsskydd. Med de fakta jag har tillgång till just nu låter det som om Linus har ett fast jobb. En av anledningarna till att Journalistförbundet går ut i konflikt är att inga journalister ska behöva arbeta under så otrygga förhållanden som Linus.

Vi kan glädja oss åt ett stort stöd från kolleger såväl utanför TU-området som utanför landets gränser. Vår internationella federation (IFJ) och vår europeiska federation (EFJ) har utlyst global solidaritet med oss. De flesta av våra kolleger har det mycket värre än vi på grund av att arbetsgivarna vägrar skriva avtal (global trend), medverkar till proletarisering av yrket (låga löner och otrygga anställningar) och ställer krav på att ensidigt disponera över upphovsrätten i de länder där de inte redan har den.

Tidningsutgivarnas agerande ligger helt i linje med den internationella utvecklingen.

Vi hörs!



Agneta Lindblom Hulthén

Idag på morgonen har vi svarat på Tidningsutgivarnas varsel, med ett nytt varsel från vår sida. De har suttit och väntat på det sedan de lämnade sitt. Ritualerna i det här spelet är förutsägbara.
Vi kan hoppas att det ska leda till att förhandlingarna återupptas.
Situationen är märklig. Här har vi två parter som på var sitt håll talar om hur förhandlingsvilliga de är, men vid förhandlingsbordet är det tomt.
Med förhandlingar tycks Tidningsutgivarnas ordförande Pär Fagerström numera mena att Journalistförbundet ska prata med Medlingsinstitutet.

Dagen tänker vi ägna åt allt det andra som måste skötas, konflikt eller ej. Arbetsutskottet ska förbereda förbundsstyrelsen första sammanträde för hösten. Tjugosju ärenden ska vi ta itu med – allt från den viktiga remissen på Tryck- och yttrandefrihetsberedningen till motioner från klubbar, budgetärenden och rapporter från möten med andra förbund och aktuella yrkes- och massmediefrågor.

Jag såg Staffan Ander, chefredaktör på Nya Wermlands-Tidningen i TV igår.
Han är en av ägarna till en av de mest vinstrika tidningskoncernerna i landet och en av dem som betalar sina medarbetar sämst och som gör sitt bästa för att obstruera gällande löneavtal. Anderkoncernen är en arbetsgivare som inte bara Journalistförbundet utan också andra fackförbund har problem med.
Av TV-intervjun framfick att Staffan Ander anser att lönen är ett belöningssystem för arbetsgivaren. Han sa också att företaget betalar löner efter kompetens och duktighet, orden föll inte direkt så men det var innebörden.

Det är alldeles uppenbart att NWT-koncernen inte ställer upp på det avtal deras organisation undertecknat utan anser sig på gammalt brukspatronvis kunna betala efter eget godtycke. Hans formulering om kopplingen duglighet och lön var en direkt förolämpning mot alla de duktiga medarbetare som arbetar inom koncernen.

I en radiointervju anser Staffan Ander istället att det är geografin och inte dugligheten som sätter lönerna och motiverar låglönerna i Värmland, Västergötland och Skåne:
”…med det är faktiskt billigare att bo i Filipstad och Storfors än i Stockholmstrakten…”

Nu invänder säkert någon att varför ska andra goda arbetsgivare som betalar rimliga och rättvisa löner och skriver lokala upphovsrättsavtal i bästa sämja lida för att andra beter sig illa. Därför att de alla är medlemmar i Tidningsutgivarna och utgivarna har under den senaste långa förhandlingsprocessen stöttat Ander-koncernen i deras obstruktion. Modernt har varit ett av utgivarnas favoritord i år. Brukspatroner tycks ha kommit på modet igen.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Journalistkollegerna undrar varför vi undantagit Tidningen Bamse från konflikten. Ja, säg det. Vi kommenterar inte varsel som bekant. D.S.

P.P.S. Men Bamse är god. D.S.S.

Skulle något svenskt fackförbund på svensk arbetsmarknad idag tacka ja till ett lönebud på 6 procent på tre år? Nej.

Skulle något svenskt fackförbund på svensk arbetsmarknad idag tacka ja till ett lönebud på 9 procent på tre år? Nej.

Skulle något svenskt fackförbund på svensk arbetsmarknad idag tacka ja till ett lönebud på 9,1 procent på tre år? Nej.

Så såg lönerna ut i de tre första förslagen (19/4, 2/5 0ch 14/5) från medlarna.

Journalister ansågs uppenbarligen mindre värda än andra på svensk arbetsmarknad. Jag hoppas att våra medlemmar ute på redaktionerna frågar sina lokala arbetsgivare om de delar den uppfattningen.

Den 6/6 kom ett bud där lönenivån låg i samma nivå som på övriga arbetsmarknaden 10, 2 procent, men det innehöll inga lösningar på de frågor som Journalistförbundet behövde få lösta. Istället innehöll det försämrad anställningstrygghet, ingen låglönesatsning och ingen journalistisk kontroll över upphovsrätten kombinerat med i praktiken ouppsägbara avtal. Inga mekanismer för att stoppa arbetsgivarobstruktion av avtalet fanns heller.

Någon som undrar över att arbetsgivarna tackade ja och Journalistförbundet nej?

Senare visade det sig att även om vi tackat ja hade avtalet knappast kunnat genomföras eftersom den funktion som skulle utse opartisk ordförande sannolikt kunde anses vara jävig. Bedömningen att det skulle förhålla sig så kommer inte från Journalistförbundet, så det är ingen partsinlaga. Det senaste medlarbudet innehöll inga materiella förändringar jämfört med de förra. Lägg dem bredvid varandra, läs och jämför. Ring om något är oklart.

En journalist som har en lön runt 20 000 kronor måste vända på varenda en av dessa kronor speciellt om hon har barn att försörja, bostad att amortera och bil att betala av på. Bilen kan vara ett villkor för att hon alls får ett jobb.
Där blir det inget över till kaffepengar.

Detta kan vi sätta i relation till att tidningskoncernen Stampen till exempel höjde bruttoutdelningen till aktieägarna med 50 procent från 16 till 24 miljoner.

Det är skillnad på olika.


Agneta Lindblom Hulthén


P.S. Jag läser i VLT att huvudredaktören Elisabeth Bäck har uppfattningen att varslet känns planerat från Journalistförbundets sida. Vi kommenterar inte varsel, men jag kan bekräfta att vi planerar dem. D.S.

Om nu någon fått för sig att Journalistförbundet kräver ensam vårdnad om upphovsrätten i anställningen så har de fel för sig.

Gemensam vårdnad var vi överens om förra gången. Gemensam vårdnad kan vi bli överens om denna gången också. Men då ska den vara gemensam.

Precis som det är förträffligt om vi har gemensam vårdnad om tryckfriheten, yttrandefriheten, offentligheten och pressetiken.

Många negativa krafter är ute för att inskränka via grundlag, vanlig lag och den tvångsmedelslagstiftning som punkterar meddelarfrihet och källskydd.

Här behöver alla goda krafter samlas för att värna den journalistiska friheten för journalistikens men framförallt alla andra medborgares skull. 

När det gäller löner, anställningsvillkor och andra arbetsrättsliga frågor är och ska partsförhållandena vara klara.

Vi satt några stycken och käkade ganska sent i går kväll och gav oss katten på att prata om allt annat än det vi sysslat med hela dagen. Böcker till exempel. Men samtalet vände som av egen kraft tillbaka till upphovsrätten och kontrollen.

Vi hade en fotograf i vår krets, en duktig och välkänd pressfotograf.

Han drog ett exempel ur verkliga livet på varför inte upphovsrätten kan släppas vind för våg, varför den enskilde måste ha möjlighet till kontroll.

För länge sedan, så länge sedan som när Olof Palme var statsminister i Sverige fotograferade han en 1:a majdemonstration där Olof Palme talade.

Han tog massor av bilder och på en av dessa bilder gestikulerar Olof Palme med sin högra arm. Ur hans kameravinkel ser det ut som om Olof Palme gör en hälsning som vi förknippar med en rörelse av helt annan ideologi och kulör är den socialdemokratiska.

Vår vän fotografen insåg hur denna bild kunde används i propagandasyfte om den kom i händer som ville utnyttja den. På den tiden räckte det att han gjorde ett kryss på filmrutan för att markera att bilden inte skulle säljas vidare.

Precis samma sak kunde och kan hända med bilder på Reinfeldt, Sahlin, Olofsson, Ohly eller någon annan politiker. I orätta händer och utan kontroll kan bilder utnyttjas för syften och i sammanhang där fotografen inte vill förekomma eller förknippas med. Ingen fotograf som tagit bilder vid en förlossning i ett förtroendefullt samarbete med föräldrarna kan stå ut med tanken att få se sina bilder publicerade i en pornografisk publikation.

Därför behöver vi avtal som är lokala och ligger nära individen och redaktionen, för upphovsmannens trygghet och redaktionens behov.

Därför behöver vi avtal som bygger på mer än ekonomiska kalkyler. Därför behöver vi avtal som vilar på förtroende och avtal som kan säga upp om förtroende bryts.

När jag läser på utgivarnas hemsida om deras uppfattning om vår uppfattning om upphovsrättsfrågan, så undrar jag uppriktigt om Tidningsutgivarnas medlemmar informerats om de förslag Journalistförbundet lagt.

Under dagen har vi träffat systerorganisationer inom upphovsrättsområdet som vill veta hur de kan hjälpa och stötta oss på alla sätt.

Jag berättar om förtroendevalda som inte släpps in på sina egna arbetsplatser och inte får använda e-post för att nå sina medlemmar utan är tvungna att stå utanför tidningshuset och dela ut information till medlemmarna. Och som dessutom får order att flytta på sig från marken av direktören.

- Rena 1800-talet, tyckte en av gästerna.

Ja, modernt är det inte, tycker i alla fall


Agneta Lindblom Hulthén

Här skulle legat en krönika om god vilja, om de föredömen vi har i verkligheten och fictionen när vi strävar efter mångfald och demokrati i samhället och på arbetsplatserna: en lättsam och bamsig krönika med en släng Pippi Långstrump. De bokstäverna får vila ett tag.

På somliga redaktioner i landet pågår, påskyndat av arbetsgivarna lokalt och med stöd av deras organisation, konfliktbryteri i organiserade former. Med undantag för enstaka incidenter som snarast varit personrelaterade har detta inte förekommit sedan 1930-talet i Sverige.

Med ett undantag så vitt jag vet. Grafiska fackförbundet har varit utsatt för samma sak och av samma arbetsgivarorganisation: Tidningsutgivarna.

Att en bransch vars verksamhet vilar på de demokratisk förutsättningar grundlagen ger oss, så öppet demonstrerar sitt förakt för god sed på arbetsmarknaden är speciellt anmärkningsvärt.

Jag vägrar tro att alla utgivarnas företag står bakom ett agerande som så flagrant och med sådan arrogans visar sitt förakt inte bara för Journalistförbundets rätt att slåss för sina medlemmar utan också anser sig kunna provocerar hela den svenska fackliga rörelsen.

Några medieägare har tydligen ett behov av att demonstrera att mediemakt inte behöver visa hänsyn och respekt.

Vi är många som oroar oss för vad ägarkoncentrationen inom medievärlden leder till såväl globalt som nationellt, men vi är uppenbarligen inte tillräckligt många. Möjligen kan Tidningsutgivarnas extrema beteende få upp ögonen på fler.

Det som återstår att lösa mellan oss är inte problematiskt. Den klassiska frasen att ”parterna står långt ifrån varandra” stämmer inte.

När jag läser ledarkommentarer blir jag förvånad. Undanhåller utgivarna information från sina medlemmar? Den beskrivning som ges av vår inställning i upphovsrättsfrågan skiljer sig vida från våra krav. Ring mig den som undrar hur det ligger till.

I debatten förekommer nedlåtande påståenden att det låga löneläget på vissa redaktioner beror på att Tidningsutgivarna i sin välvilja anställt grafiker på redaktionerna när de grafiska jobben rationaliserades bort och att dessa grafiker inte kan utföra att fullvärdigt journalistiskt jobb och därför inte behöver ha så bra betalt. Det är det dummaste jag hört på länge.

Skulle just grafiker vara någon speciellt sort som inte kan ta till sig vidareutbildning? Eller har utgivarna samma syn på dem som på folk över 50 år, nämligen att sådana inte längre är så intresserade av sitt arbete och därför inte förtjänar anständig lön?

Jodå, det sista är alldeles sant. Vi har till och med fått papper på det från Tidningsutgivarna.


Agneta Lindblom Hulthén

Sent på dagen går jag igenom listen på mottagna telefonsamtal, missade telefonsamtal, lappar med uppmaningar att ringa och oroar mig för att jag trots allt kan ha missat något. Jag vet från alla mina journalistår hur frustrerande det är när folk inte ringer tillbaka. Fredagen var så telefontät att jag inte är riktigt säker på vilka jag talat med. Jag läser in ett par ursäktande meddelanden för säkerhets skull.

När norska journalistförbundet befann sig i konflikt hade min dåvarande norska ordförandekollega Ann-Magrit en väskbärare och telefonsvarare vid sin sida. Jag har tyckt att det skulle kännas konstigt med en sådan buffert mellan mig själv och verkligheten, men jag inser fördelarna.

Det är inte bara kolleger som ringer i yrket, även om de är legio. Det är medlemmar som vill fråga, stötta, heja på och berätta hur de har det. De fackliga kollegerna ringer, mest TCO-folk, och uppmuntrar och uttrycker sitt stöd.

Medlemmar med vanliga vardagsfrågor hör också av sig tack och lov:

Kan jag säga nej till att bevaka kommersiellt jippo på en färja? Hur tycker du jag ska göra med min pension? Vad säger LAS om arbetstopp? Får vi kopiera Journalistikens spelplan? Vad säger jämställdhetslagen om sämre arbetstider för småbarnsföräldrar? Du har lovat hålla kurs för oss – kommer du på torsdag?

Vardagen lunkar på som vanligt på sina håll.
Jag omges av engagerade och entusiastiska människor som brinner för sin uppgift och för journalistiken och verkar villiga att lägga allt åt sidan för att vi ska få ett gott resultat, men vi får akta oss för att drabbas av vi-mot-världen-syndromet. Alla samtal jag får från kända och okända på redaktionerna och den fackliga omvärlden förhindrar effektivt att vi drabbas av bunkerkänsla.

Vardagen lunkar på som vanligt och någons gamla mamma är ledsen, någons bästa kompis har ont i själen, någons barn har blivit arbetslöst och någon har fått barn och någon dött.

-Kan jag åka hem över dagen? undrar en hemvärnare i konfliktjouren som verkligen behövs på hemmaplan. Klart han kan. En annan fyller år och hyllas med surströmming. Här har vi högt i taket.

När jag var konsumentreporter och testade surströmming på redaktionen fick jag ett litet helvete med skyddsombudet.

Senaste kvällssamtalet kommer från en kollega i Finland.

-Är det sant att Kalle Anka är uttagen i strejk?

Vi reder ut begreppen.

Visavi familjen har jag blivit som Peter och Vargen fast tvärtom. Jag meddelar att nu dröjer det innan jag kan komma hem. Sedan hittar jag ett litet hål i tiden i alla fall.

Det fanns en stol på ett plan till Göteborg och dotter Agnes lovar att hämta mig i all hemlighet så jag kan överraska resten av hemmagänget och få livet helt några timmar.

Rätt som det är står jag där bland vinbärsbuskar, riddarsporrar, rödbetsblast och nedfallna äpplen. Katten Tofslan gnager på en sork under trädgårdsbordet. Vifslan spelar kattschack med grannkatterna Smith och James. Den numera döda kattmatriarken i den familjen hette Jessie. Jag gissar att deras nästa katt får namnet Wesson.

Allt är precis som vanligt.

Jag förväntar mig glada tjut och välkomnande kramar av mjuka, solbrända, starka små armar, men snart 4-åringen har utvecklats till dataspelsjunkie sedan sist. Han är helt uppslukad av Myror i brallan-spelet.
-Har inte tid mormor, måste mata köttätande växten med nyckelpigor.
Klick-klick-klick.

Rapporter om konfliktbryteri utifrån fältet fortsätter att komma. Vill utgivarna trappa upp till full strejk över hela dagspressen? Kollegerna ringer och undrar om det är sant att medlarna träffar TU.

Inte vet jag, men glädjande om det är sant. Glädjande om det rör på sig.

De har ibland två, ibland tre och fyra års akademiska studier bakom sig. De ringer och säger att de med all sin känsla och allt sitt förnuft stödjer förbundets kamp för att rensa upp i låglöneträsket på journalistområdet. Och så undrar de hur snabbt de kan få sin konfliktersättning, för deras marginaler är så små, så uteblir några hundralappar eller försenas en vecka, så kan de inte betala sina studielån till exmpel.

Klart att vi ordnar sådant, men jag blir så förbannad på dem som talar om journalister som allmänt välavlönade och att de som har låga löner har lön efter prestation.

Det är skandal att människor som satsat på studier och lånat för att genomföra dem knappt kan försörja sig samtidigt som tidningsbranschen som helhet aldrig gått så bra som på 2000-talet.

Det är skandal att journalister som kommit över från andra yrken, som det grafiska till exempel, eller som gått den långa vägen och samlat erfarenhet under många år och som gjort ovärderliga insatser för demokratin i det här landet, ses över axeln av arbetsgivare som anser att de har den lön de förtjänar även om den bara är 18 000 eller 22 000 kronor i månaden.

Och jag blir så förbannad på dem som påstår att journalister över 50 är allmänt lågpresterande. Och att kvinnor är mindre lämpade så där i allmänhet, för det är den enda slutsats vi kan dra av många tidningsföretags lönepolitik.

Det finns fler sätt att diskriminera människor på, men den här provkartan från vårt område räcker en bit. Om inte den fackliga rörelsen byter metod utan använder löneutrymmet till att justera de orättvisor som arbetsgivaren ställer till, så kommer vi aldrig att få vare sig jämställda eller rättvisa löner.

Journalisterna på webben hör också av sig. Jag inser att det varslet fått en god bieffekt, äntligen får de lite andrum.
Det är skandal att arbetsgivaren skapar sådana arbetsvillkor att människor inte en sekund kan slappna av. Arbetstrycket är så högt att vi behöver en rejäl kisspausdebatt också på vårt område.

Vi tar Bamses polare Skalman som förebild. När hans mat- och sovklocka ringer så tar han paus, oavsett vad som står på. Det borde journalister också kunna göra. Alltför många tangentbord är fulla av sushiklet och hamburgerslabb, därför att det inte längre anses möjligt att rasta eller pausa. De är bara en tidsfråga innan någon ny livsform kommer att dyka upp i något journalistiskt tangentbord.

Utgivarna fortsätter att tjata om våra nej till medlarbuden. Jag fortsätter att tjata tillbaka, Det första så kallade budet var på 6 procent på tre år, segade sig upp till 9 procent på tre år och slutligen till 9,1 procent på tre år.

Utgivarna anser alldeles tydligt att journalister är värda en sämre löneutveckling än andra på svensk arbetsmarknad.
Tidningsutgivarna anser uppenbarligen att det är helt OK att vissa väldigt lönsamma tidningsföretag fortsätter att snedvrida konkurrensen genom att betala sämsta möjliga.

Bud nummer fyra har senare visat sig innehålla en konstruktion med opartisk ordförande som förmodligen varit ogenomförbart på grund av jäv. Det var väl en himla tur att vi tackade nej till det, så vi inte hamnade i en ny absurditet som den som kallades PAR i förra kollektivavtalet. Vi behöver inte bygga in fler problem i relationerna mellan parterna. Vi behöver bygga bort dem så vi slutar framstå som svensk arbetsmarknads Nord- och Sydkorea som Peter Swedenmark uttryckte det.

Mina försök att få igång en dialog med Pär Fagerström i radions Publicerat lyckades inget vidare. Men det är dialog vi behöver i det här läget.

Jag lovar, Pär och alla andra, jag är inte farlig. Ingen behöver vara rädd att sitta vid ett förhandlingsbord med mig. Jag är snäll och ganska tänd på helt pk företeelser som demokrati och rättvisa. Jag är hyfsad på att lösa problem också.

Inte går jag på dunderhonung heller, i vart fall inte sedan grannen Göstas bikupor blåste bort i stora stormen.

När min dotter var liten försökte hon locka med sig en lika liten lekkamrat hem. Gossen var tveksam eftersom han tyckte att hennes pappa såg farlig ut i sitt skägg.

-Han är jättesnäll, men jag kan lägga en filt över honom, sa det praktiska lilla barnet.

Ska vi inte ses och lösa de återstående problemen, Pär? Det är inte mycket kvar. Vi kan sitta under varsin filt om det underlättar.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag har bjudit upp och bjudit upp och nu ser det ut som fler än Journalistförbundet vill röra på sig.

Jag är väldigt glad att Tidningsutgivarna kontaktat medlarna. Precis som Tidningsutgivarnas Björn Svensson kan jag säga att vi inte lägger någon prestige i processen.

Jag konstaterar att mitt budskap att Journalistförbundet är berett att förhandla när som helst och i vilken konstellation som helst har gått fram.

Nu spottar vi i nävarna och löser problem.


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Återkommer om Bamse i Iran när jag har lite bättre om tid. D.S.

Att respektera konfliktåtgärder har varit god sed på svensk arbetsmarknad sedan 1930-talet. Tidningsutgivarna rekommendera sina medlemmar att använda oorganiserad arbetskraft och vissa lokala arbetsgivare gör det. Hot mot enskilda individer såväl organiserade som oorganiserade har förkommit på redaktionerna.

Att en arbetsgivarorganisation så tydligt och så arrogant visar att den ställer sig utanför de regler parterna på svensk arbetsmarknad varit överens om i decennier har väckt ilska och uppmärksamhet i den fackliga världen.

Vi får stöd från alltfler fackliga organisationer och har TCO bakom oss och LO-förbunden på TU-området.

På torsdag kommer generalsekreteraren för vår internationella journalistfederation, Aidan White, hit för att manifestera att världens journalister står bakom oss i vår kamp för lönerna, anställningstryggheten och upphovsrätten.

Kan vi tolka utgivarnas agerande på annat sätt än att de anser att mediekoncentrationen ger dem så stor makt att de inte behöver ta hänsyn till god sed i övriga samhället.

Tredje statsmakten kallas journalistiken (fjärde i vissa länder beroende på statsskicket). Detta för att journalistiken har som en av sina uppgifter att granska makten för medborgarnas räkning. Det är därför förutsättningarna för oss att utöva vårt yrke är reglerade i Sveriges grundlag.

Jag ser det som ett stort bekymmer om vissa medieägare inte inser journalistikens och mediernas roll i demokratin utan vill använda sin ägarmakt till att rasera samspelet mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden.

Så agerar redan många medieägare ute i Europa och övriga världen.

Så vill tydligen också vissa medieägare i Sverige ha det. Jag skriver vissa för vi har många medieledningar och redaktionsledningar i landet som vi har det bästa samarbete med och som företräder arbetsplatser där anställda och arbetsgivare gör upp sina mellanhavanden med respekt och ansvar.

Vi är väl förberedda inför morgondagen. Journalistförbundet tänker göra sitt för att konflikten ska få sin lösning i ett bra kollektivavtal.

Journalistförbundet är för arbetsplatsdemokrati, mångfald i medierna, en god journalistik, en ansvarsfull pressetik och rimliga villkor för journalisterna eftersom det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna sköta vårt demokratiska uppdrag.

Koncentrera alla goda tankar i morgon kl. 13.00. Då återupptar vi arbetet för att få ett bra avtal för journalisterna som individer och som en grund för den goda journalistiken.


Agneta Lindblom Hulthén

Onsdag. Nu ska vi göra avtal.

Om vi får igång samtalet, om vi kommer i förhandlingsläge är det möjligt.

Förhandlingar är att lösa problem, inte skyttegravskrig. Förhandlingar är inte att lura motparten eller använda råstryka. Förhandlingar är inte att hugga av knutar utan att pilla upp dem.

Alldeles sant är det som jag skrivit att vi inte står långt från varandra, men ett par knutar sitter hårt, framförallt på grund av den olycksaliga ordningen med Pressens avtalsråd i förra avtalet. Sällan har något avsett att lösa konflikter orsakat så många.

Går det förhandla bort misstro? Den går i alla fall förebygga genom så distinkta avtal som möjligt.

Och idag ska vi göra avtal.

Alla de där filmerna där bomben ska desarmeras i slutet i kamp mot klockan, morgonens känsla påminner lite om dem.

Naturligtvis ligger planerna färdiga om vi skulle misslyckas, men idag är målet att göra avtal.

Ser i bladen att det gamla arbetsgivarargumentet i upphovsrättsfrågan ”dom vill ha betalt två gånger” är avdammat igen. Visserligen är vi i konflikt, men lite intellektuell spänst och hederlighet tycker jag ändå man kan begära.

Upphovsrättsfrågan handlar i första hand om mångfalden i medierna och journalisternas starka behov av att deras material inte utnyttjas i sammanhang som förstör deras goda namn och rykte som journalister.

Det handlar i hög grand om den pressetik som den allmänna debatten så ofta efterlyser och om förtroendet mellan journalister och läsare, lyssnare och tittare. Individens upphovsrätt är fastlagd i Regeringsformen för att skydda den skapande människans arbete och verk och slå vakt om den kreativa drivkraft som för utvecklingen framåt.

Vår agenda är inte dold. Inte Tidningsutgivarnas heller i denna fråga. I deras handlingsprogram står det klart och tydligt att deras mål är att ta över upphovsrätten.

Onsdagens första telefonsamtal kommer först klockan 07.17. Har kollegerna sovmorgon idag?

Igår hade jag ofrivillig sovmorgon, somnade i badkaret och kom för sent till morgonpasset i förbundets lilla källargym. Hinner prata med Sture Nordh innan delegationsmötet. Jag vill gärna se honom på en pressträff med Aidan White, IFJs (Internationella Journalistfederationen) generalsekreterare på torsdag om medierna och mångfalden, men jag har rört till tiderna. Mitt fel. Får se om vi syr ihop det.

Vi har haft en direkt informationslina till de andra förbunden på TU-området och jag har skrivit nyhetsbrev till övriga TCO-förbund och i helgen utökade jag nyhetsbrevet också till LO- och TCO-förbunden.

Positiv respons från mottagarna. Blommor från TCO-vännerna.

Bamseballonger med lyckönskningar från Bamsevänner.

Personliga hälsningar från representanter för journalistfacken ute i världen.

Jag vet hur jävligt en del av dem har det som försöker bedriva arbete för god och oberoende journalistik i diktaturer och i länder i kris och krig. Att de orkar och hinner bry sig om oss är rörande och imponerande. Jag inser att mycket av denna solidaritet är pay back för vår vice ordförandes, Arne König, engagerade och outtröttliga internationella arbete.

Igår gick tiden i hisnande fart, delegationsmöte, arbetsutskottsmöte med alla andra frågor som måste hanteras, möte med grafikerna, många samtal med kolleger som ringer i yrket och svårt att prata ordentligt med alla eftersom jag är på rörlig fot hela tiden.

Möten på DN och Aftonbladet med många medlemmar, sansad ton och klok inställning. Aftonbladet kompletterar med medlemsmingel. Marie Blomgren från NWT ordnar tävlingen Gissa min lön. Den som gissade lägst vann. Kollegerna tappar hakorna, hur kan någon med den utbildning, den erfarenheten och den kompetensen ha under 20 000 kronor i lön.

Det kan man inom Anderkoncernen. Hittills.

Arne och jag jobbar under kvällen och är hemma strax före midnatt.

Orka tvätta eller möta onsdagen solkig?

Tvättar. Tänker kärleksfullt på mormors vana att alltid byta underkläder innan hon gick ut ”om hon skulle bli överkörd av en bil”. Jag följer mormors råd även om jag inte har för avsikt att bli överkörd.

Nu ska vi göra avtal.


Agneta Lindblom Hulthén

151 ½ dag utan avtal.

½ dag med avtal. Känns gott. Tänker på kollegerna i Schweiz som har slagits för att få avtal i flera år och på kollegerna i Italien som också är ute i storkonflikt. Arbetsgivarna vill att de ska jobba hemifrån och betala el och telefon och andra faciliteter själva.

Det brukar rinna till så lätt, från hjärnan eller förlängda märgen eller var nu bokstäverna kommer ifrån, ut i fingertopparna och ner på tangentbordet. Idag när skallen är sprickfylld av upplevelser och känslor vill det sig inte alls.

Jag tar det enkelt:

Jag är glad att konflikten är över.

Jag är tacksam att vi har ett bra avtal.

Någon lätt avtalsresa har det inte varit.

Utan
ett gott gäng i förhandlingsdelegationen (inte en enda kontrovers trots pressade förhållanden),

en styrelse som farit land och rike runt och informerat,

ett hemvärn med outtröttliga entusiaster,

en Jeanette och en Martin som inspirerat till avtalslösningar och dämpat mig när humöret runnit på,

Arne, Rino, Anita och Britt-Marie i centrala konfliktledningen (dom har jobbat!),

Johannes som varslat och varslat så jag tror vi får avprogrammera honom,

ett kansli med medarbetare som ställt upp och gjort underverk när underverk behövts, (tack IT-avdelningen för god healing när Lille datorn fick stollarycket)

Lotta, Petra, Pär och Justus som informerat tills ögona blött,

May som inkallat hemvärnet,

Ingela som släppt in mig trots att passerkortet alltid är på drift och

alla andra fenomenala typer - ingen nämnd och ingen glömd - skulle detta inte gått så bra.

Det skulle heller inte gått så bra utan stödet från kamraterna i TCO och LO.

Utan stöd och uppställning från alla fantastiska förtroendevalda i förbundet och alla kloka och roliga och folkilskna medlemmar hade det aldrig gått.

Otroligt roligt med alla uppskattande SMS, mobilsamtal och mejl. Tack, tack, tack.

Idag älskar jag de flesta. I förhållandet till Tidningsutgivarna är jag en vänligt flaggviftade scout som vill väl. Hoppas det håller i sig.

Nu är det strax dags att sova ifatt ett par dygns utebliven sömn. Jag ska lägga mig med någon hjärndödande litteratur och somna mitt på första sidan och snarka så putsen lossnar från väggarna och orka upp i morgon bitti till morgongympa i kansliets dunkla källarvalv.
Kanske.

På måndag är det SRAO-förhandlingar.

Jag återkommer då eller tidigare.


Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Ni har hört att vi gjort ett avtal, va? En himla fin bebis blev det som vi är stolta över. D.S.

Runt bordet i Svaneke på Bornholm sitter 22 personer, elva kvinnor och elva män. Det Nordiska Journalistförbundet (NJF) är ett föredöme i jämställdhet på det sättet. Inom de nationella förbunden stiger kvinnoandelen. I nuläget är det ganska jämnt skägg mellan flickor och pojkar på redaktionerna. Finland förvånar. Här har mansdominansen länge varit störst, men plötsligt har de kvinnliga finska journalisterna gjort ett ryck. Finska förbundet har 54 % kvinnor.

Journalistiken behöver alla slags människor, i alla åldrar, med alla slags erfarenheter, av båda kön och alla slags bakgrunder för att skildra verkligheten för alla slags människor, i alla åldrar, med alla slags erfarenheter, av båda kön och alla slags bakgrunder. Om journalister inte lever som ”folk i allmänhet” hur i herrans namn ska de då kunna skilda verkligheten för ”folk i allmänhet”?

Så att det äntligen börjar bli könsbalans i den nordiska journalistiken skänker hopp för god utveckling i framtiden. Paradoxalt nog kommer det också att ställa ännu större krav på vårt arbete med kollektivavtal och genderfrågor. Den trista verklighetens erfarenhet visar dessvärre att på de områden i arbetslivet där kvinnoandelen ökar sjunker samtidigt lönerna och statusen. Vi vill inte ha det som i USA kallas pink collar ghetto, så nu gäller det i ännu högre grad än tidigare att spotta i nävarna och hålla i inflytandet över lönebildningen. Om möjligt (att spotta mer alltså).

Mötet i NJF har varit lyckat framförallt för att vi har kunnat diskutera nya arbetsformer som åtminstone jag hoppas ska innebära att det gemensamma nordiska förbundet ska bli vassare som opinionsbildare och listigare och effektivare som strateg.

Två stackars deltagare i mötet råkade tillsammans med ett blivande brudpar riktigt illa ut när danska luftfartsverket skickade deras bagage till Madrid istället för till Bornholm. Norske Kjetil fick tillbaka sin väska i totalhavererat tillstånd efter den spanska utflykten. Svenska Anita har inte fått tillbaka sin väska alls. Det stackars brudparet som hade bröllopskläderna i resväskan som for till Spanien fick gifta sig i reströtta friluftskläder. Här har av den anledningen svurits, gråtits och förbannats på Bornholm denna helg.

I morgon är det äntligen måndag och vi är tillbaka i den svenska selen. Då träffas förhandlingsdelegationen för MIA-eterområdet och förhandlingarna om nytt kollektivavtal för journalisterna inom de kommersiella etermedierna.
Vi är laddade och det kommer att gå galant, det är jag övertygad om!



Agneta Lindblom Hulthén