Freedom Houses undersökning visar att pressen endast kan kallas fri i 74 av 195 länder. I 65 länder finns ingen pressfrihet alls och i övriga råder olika former av restriktioner.

Sverige toppar inte ligan av länder med störst pressfrihet i världen. Det gör Finland och Island.

Utan pressfrihet, ingen demokrati. Ju mindre pressfrihet, desto mindre demokrati.

Vi har eller kanske har haft klenoder i lagstiftning: offentligheten, meddelarfriheten, källskyddet.

Jag har stått på Europafackets kongress i Tjeckien för några år sedan och talat om betydelsen av källskydd och att alla fackliga organisationer i Europa måste slåss för journalisters rätt att skydda sina källor. Jag har talat om Sveriges som ett föredöme när det gäller protection of whisleblowers.

Jag ska göra samma sak igen i maj på Europafackets kongress i Spanien. Men det blir allt svårare att framhålla Sverige som ett föredöme.

Jag anklagar inte bara lagstiftarna för oförmåga att inse konsekvenserna av den lagstiftning som redan genomförts. Jag anklagar också oss själva – vi journalister – för att i alltför stor utsträckning agera som om inte frågorna om pressfrihet vore frågor av största betydelse för alla – för demokratin.  Vi äger inte pressfriheten. Det är inget egenintresse för oss. Den är ett intresse för alla medborgare. Därför måste vi rapporterna mer, protestera mer när pressfriheten beskärs också här hemma. Vi måste slåss för utrymme för detta i våra egna medier. Det är vår förbaskade skyldighet mot läsare, tittare och lyssnare och mot journalistiken. Källskyddet vittrar. Den journalist och den källa som idag vill vara alldeles säkra på att inte avlyssnas får som aktörerna i gamla spionromaner träffas ute i det fria, någonstans i naturen dit inte ens övervakningskamerornas öga når dem.

Agneta Lindblom Hulthén