De frågar både med omtanke om mig och om avtalsförhandlingarna, tror jag.

Lugnt och förståndigt och i god ordning, har jag tänkt mig den här gången. Inga övertoner och verbala slagsmål. Vi har jobbat på att få undan hyfsbristen och känslosvallet och det energiläckage som uppstår på grund av detta. Tyvärr hörde det ihop med framförallt TU-förhandlingarna under 2000-talet, även om SRAO förra omgången seglade upp som pretendent på titeln årets ”Maktarrogant bad boy”.

Det tycks råda en uppfattning om att vi varit i gång i en halv evighet. Själv tycker jag att vi just börjat förhandla.
Det jag vill att det ska handla om är strukturomvandlingen, inte bara som en realitet och ett hot mot ekonomi och tradition eller ett sätta att klämma åt medarbetarna.

Det jag vill att det ska handla om är att rusta för framtiden, inte bara genom att fixera vid tekniken, som alla kan lära sig på längre eller kortare tid, utan på innehållet.

Vi har till exempel inte ens börjat prata om kompetensutvecklingen, hittills bara gått igenom det som står i respektive krav. Analogt med tidigare resonemang kan jag säga att vi bara talat teknik och inte innehåll.

När arbetsgivare börjar vinga om kvalifikationer och kompetens vid uppsägningar, så är det deras skyldighet att tala kvalifikationer och kompetens i verksamheten och inte bara prata utan också få utväxling.
Kontinuerligt.

Att erhålla de tekniska färdigheter som behövs för att få ut journalistiken på olika elektroniska plattformar i en tilltalande form, ser jag inte ens som kompetensutveckling, utan som färdighetskunskap som bör ligga i arbetsgivarens kontinuerliga verksamhetsplanering. Det är den slags kunskap som är så basal att den närmast faller under självbevarelsedrift och arbetsmiljölagstiftning.

Ja, ja, det blir nog bra. Journalisterna och journalistiken kan rida vilka elektroniska vehiklar som helst.

När jag gick till helg i förra veckan var jag osövd och trött så ögonen gick i kors. I lördags halkade jag och en kollega runt på halländska småvägar och köpte ostressad näruppfödd kyckling, rykande färska ägg och trevliga jordiga potatisar helt olika de talgklumpar som ibland säljs som potatis. Hasse såg en brun kärrhök och höll på att halka av vägen i ren fröjd.

Hemma på hemmet hjälpte mig Mågabiten och hans kompis Andreas att bära soffor, bord och pelletts och livet var ganska uthärdligt.
Mindre uthärdligt var det att kliva upp klockan 05.00 i Oslo måndag morgon – vi kom dit runt midnatt - för att hinna borsta tänderna innan ett nordiskt möte i svinottan om danskarnas planerade stridsåtgärder mot Aller. Allers har gått för långt i nedrustning av löner och villkor.
Bra möte när vi väl plogat oss fram till Norska Journalistförbundets lokaler. Utöver Allerkrisen hann vi med att besluta om stöduttalande för de Färöiska kollegerna som inte heller har det så lätt.

Arne och jag hann tillbaka till mötet i Pressens samarbetsnämnd efter lunch och jag hann vidare också till möte mellan SACO/TCO dessutom.

På tisdag och onsdag är det förhandlingar och vi har vår delegation inne.

Trodde jag i alla fall att vi hade. Förhandlingar.
Medieföretagen har ställt in.
Motiveringen sväljer jag inte, men det är för tidigt att bli irriterad eller i vart fall att visa irritationen.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag sover så gott på planet från Halland och vaknar osedvanligt pigg och rask i Stockholm till TCO:s ordföranderåd. 
Huvudnumret på dagordningen är det fortsatta arbetet med Facket Förändras.  Att det arbetet haft betydelse kan vi se såväl i ökande medlemstillströmning i TCO-förbunden, som i undersökningar som visar att kunskapen om de fackliga organisationernas demokratiska betydelse ökat liksom insikten om kollektivavtalens värde för individen.
Så självklart ska vi hålla i det arbetet och fortsätta det idogt och långsiktigt.

Representanter för arbetsgivarna brukade tidigare raljera med mig i offentliga sammanhang. När jag dök upp möttes jag ofta av kommentaren:
– Där kommer Agneta. Nu blir det mångfald och demokrati.
Jag blev ganska stolt över det och saknar det faktiskt, för nu raljeras det inte längre, i alla fall inte när jag hör det. Samhällen utan demokrati och balans mellan olika intressen kantrar. Samhällen utan mångfald blir lätt enfaldiga och statiska.

 Praktisk demokrati är det vi sysslar med i kollektivavtalsförhandlingarna. Medarbetarnas och uppdragstagarnas inflytande över sin arbetssituation och möjlighet att utvecklas i arbetet är en demokratisk nödvändighet och dessutom en förutsättning för att företagen ska utvecklas.

 På TCO fick vi för en gångs skull lite tid över i skarven mellan ordföranderådet och ett efterföljande seminarium om främlingsfientlighet och kunde prata om innehållet i våra respektive kollektivavtalsförhandlingar.

Total enighet råder om att inte tillåta sifferlösa avtal och att anlitande av bemanningsföretag inte får innebära kringgående av LAS. Arbetstidsfrågan blir allt mer glödhet. Vi måste ha mänskliga arbetstider för att kunna leva ett liv som innebär att vi också kan ägna oss åt våra familjer och vänner, åt fritidsintressen och engagemang i samhället. Vi måste ha arbetstider så att vi inte blir sjuka. Vi kan inte tillåta ett arbetsliv som sliter ut människor, spottar ut dem när det inte längre orkar och vältrar över kostnaderna för detta på samhället i övrigt (i någon mån) men till största delen på individen själv.

Seminariet handlade om hur vi kan motverka främlingsfientlighet och populism.  En med både demokrati och mångfald: så ska en vecka börja.

Just nu när jag sätter pekfingret på n-tangenten är det några timmar kvar tills vi fortsätter demokratiarbetet i våra kollektivavtalsförhandlingar. Kan knappt bärga mig.

Dra strå till avtalsstacken! Följ informationen på hemsidan. Se till att alla dina arbetskamrater också är organiserade. Vår organisationsgrad ska vara mer än 90 procent. Den ska vara 100!   

Agneta Lindblom Hulthén

Vi utövade en och en halv timmas stenhård kalenderdisciplin och har täckt in allt planerat till och med december.

Många förhandlingsdagar blir det. Nu är det inte det planerade som brukar ställa till problem, utan allt det oplanerade som duggar tätt.
Detta oplanerade duggande är samtidigt en av fördelarna med mitt uppdrag, hela tiden nya företeelser, oväntade uppdrag och märkliga frågeställningar.

Aldrig en lugn stund, tack och lov.

Jag kör kalendermässig trippelbokföring (minst): datum och tider i mobilen, datum och tider i min stora bruna papperskalender (vald för sin storlek, borde inte kunna slarvas bort) och en liten återförsäkring av alltihopa i min bärbara.

Därtill kommer Eva-Lenas kalendarium och kalendariet för hela kansliet. Jag borde inte tappa bort något men det sker, eller snarare, jag tappar till och dubbelbokar. Förmodligen är det min optimistiska läggning som får mig att inbilla mig att jag kan vara på två ställen samtidigt.

När jag slängde en sista vemodig farvälblick på förra årets uttjänta papperskalender, sönderfallen i sina beståndsdelar, tittade jag för säkerhets skull en extra gång på de inritade förhandlingsdagarna. Där står det, vid ett datum, ordet KLART! med glada och bestämda versaler.
Vad menade jag med det, när jag skrev det? Jomen visst, det är då jag ställt in min mentala klocka på att kollektivavtalsförhandlingarna ska vara klara.

Tro för all del inte att jag blivit mindre optimistisk sedan förra året.
Journalistförbundet har en klubbverksamhet ute på redaktionerna som jag vill påstå är unik på svensk arbetsmarknad. Vi har intresserade och initierare medlemmar. Vi har en ny och entusiastisk skara medlemmar och förtroendevalda på bemanningsföretagen.

Vilket datum jag antecknat som KLART!-dagen? Det avslöjar jag inte nu, men jag skriver det på en lapp, lägger det i ett förseglat kuvert och lämnar till Eva-Lena att förvara tills förhandlingarna gått i lås.

Till dess, glöm inte att se till att kollegorna är medlemmar i förbundet. Även om vi har över 90 procents organisationsgrad, ska vi inte nöja oss förrän vi har 100.

Agneta Lindblom Hulthén

  

Under 2000-talet har de rapporter som är nödvändiga – men som vi helst vill slippa - kommit tätare och de handlar oftare om att vår kollega inte bara fallit offer för en förlupen kula eller råkat vara på fel plats när bomben briserat.

Det är journalisten som är målet för kulan, bomben eller kniven.

Vi har statsledningar och myndigheter som direkt och indirekt står bakom gevären, har apterat bomberna eller hållit i knivarna. Våra kolleger mördas runt om på klotet av totalitära regimer, medieägare, organiserade brottslighet och extremistiska grupper.
Hrant Dink är en av dem.

Igår var det minnesstund för Hrant Dink i ABF-huset i Stockholm. Han var en turkisk journalist av armeniskt ursprung, prisbelönad och med internationell renommé, också dömd till fängelse i Turkiet för det jag tror kallas oturkisk verksamhet.

Han mördades av en 17-åring den 19 januari 2007. Utredning av mordet, vad och vilka som stod bakom 17-åringen, olika myndigheters eventuella inblandning och uppenbara ovilja att föra utredningen framåt har gjort att målet inte är avslutat trots erkännanden och till de anhörigast stora plåga och förtvivlan.

Jag är imponerad över uppslutningen till minnesstunden. Kanske jag skulle önskat att fler svenska journalister varit på plats.
Det finns en strukturell avsikt med denna repression som rent fysiskt riktas mot individer, enskilda journalister.

Avsikten är att skrämma och tysta, avsikten är att ta död på den journalistik som ingen diktatur tål och ingen demokrati kan leva utan.
För att möta detta strukturella våld mot människor och demokrati måste vi alltid minnas individerna, människorna.

Vi måste minnas och hedra Hrant Dink som människa och journalist, men också som en symbol för det fria ordet. Vi måste minnas och påminna om alla modiga journalister som offrat livet för yttrande-, tryck- och tankefriheten.

Vi måste visa dem som tystar journalister med våld att de inte kan göra det, ruska lite på sig och sedan gå vidare. Vi måste fortsätta att visa att vi kommer ihåg, att vi inte glömmer. Vi måste fortsätta att samla glödande kol på mördarnas huvuden.

Jag träffar kolleger från Turkiet då och då, oftast i samband med de möten som ordnas av IFJ, vår internationella federation, och EFJ, vår europeiska federation.

Jag vet vilken svår situation de befinner sig i såväl fackligt som i förhållande till yttrandefrihet och tryckfrihet. Staten bestämmer i vilket förbund de får organisera sig. Frilansande journalister får inte organisera sig alls. Jag vet vilket mod som krävs för att de ska fortsätta sitt arbete och sin kamp.

För att vi inte ska glömma och för att vi ska visa solidaritet med kollegernas svåra situation i Turkiet så har Europeiska Journalistfederationen, EFJ, förlagt sitt General Meeting till Istanbul den 16, 17 och 18 april.

Då står yttrandefrihets- och tryckfrihetsfrågorna högt på dagordningen.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag skulle förstås varit där lajv, men så fort jag vänder ryggen till en dag eller två är det någon som fyller mitt postfack, översvämmar min mejl och spränger lagringsmöjligheterna i mobilen, så jag var tvungen att sitta på kansliet och få undan en del.

Trots en del tekniska bräckligheter så gick det riktigt bra att följa seminariet och beta sig ner i ärendehögen samtidigt.

Föreläsarna var engagerade, kunniga och intressanta. Publiken, mest studenter, var intresserad och engagerad.

Kalla om ryggen var det säkert fler än jag som blev, när bilden blev klarare och klarare:
Närmast omöjligt att röra sig i samhället utan att lämna elektroniska spår. Svårt, svårare, svårast att skydda sina källor.
Klar att jag visste det här. Vi har jobbat med frågan på förbundet i åratal. Men samtidigt blir det väldigt påtagligt när alla trådar vävs ihop och hela bilden är på plats.

Ännu mer kall om ryggen blir man, det vill säga åtminstone jag, när vi ser hur stor omedvetenheten är på redaktionerna om problemet:
”Källskyddet står i grundlagen och så behöver vi inte prata mer om det.”
Det är mycket som står i grundlagen utan att för den delen få utväxling i verkligheten för att det inte är känt, inte används och inte vårdas och värnas.

Vad behövs för att medvetenheten ska uppstå och kunskapen användas?
En eftermiddag på en redaktion med temat elektroniskt källskydd räcker en bra bit för att införa, väcka eller uppväcka den kompetensen i en redaktion. Borde arrangeras av varje arbetsgivare på varje redaktionell arbetsplats omgående. Det kallas kompetensutveckling och gynnar alla, inte minst medborgarna.

Teknisk kompetens efterlyser arbetsgivarna ofta och definierar nästan lika ofta behovet som ett ganska elementärt kunnande vid användande av mobilen eller persondatorn. Inte svårt att lära ut och tillgodogöra sig. Min 6-årige dotterson kan hjälpligt lägga ut och redigera i sin hemelektronik. Den 14-årige yngling jag är faster till behärskar sök- och redigeringsmöjligheter i sin elektronisk utrustning till fulländning.
Om arbetsgivare vill att alla deras anställda journalister ska behärska dessa teknisk färdigheter, så begriper jag inte varför de inte lär ut dem. Tar inte så långt tid. Kostar inte så mycket. Kalla det gärna för kompetensutveckling.

För att inte bryta mot grundlagen eller andra lagar är det förstås viktigt att den journalist som tillägnat sig de tekniska färdigheterna också har insikt i problemen med elektroniskt källskydd och liknande.
Svårast är förstås att utifrån denna tekniska färdighet och juridiska kunskap fylla på med innehåll som vidareförmedlar något av betydelse eller intresse för medmänniskorna och som kan avyttras så det ger inkomst till företagen.

För detta senare krävs det definitivt kompetens.
Journalistförbundet driver som bekant frågan om kompetensutveckling i avtalsförhandlingarna.


Agneta Lindblom Hulthén

Mors Julbrev är kansliets benämning på min årliga jul- och nyårshälsning till medlemmarna och övriga omvärlden.

Jo, det är dags. Vi har redan avverkat kansliets julfest. När jag landar i Halland på kvällen möts jag av snart 3-åriga Klaras standardreplik:
– Är det jul nu? Du har väl inte glömt granen?
Barnet har gran på hjärnan. Hon har hållit på så där sedan mitten av november.

På julfesten på kansliet lottar konstklubben ut tavlor, vi äter julbord, får julklappar och så häcklas alla chefer i julkabarén. Ibland dansar vi.
Jag vinner alltid i konstlotteriet. Det tycker jag är pinsamt ur rättvisesynpunkt. Häcklet var ganska snällt i år. Arne häcklades för sin överdrivna säkerhetsnit. Vår jurist Olle spelade Arne och ett gäng andra var FRAare som inte kunde avlyssna Arne på grund av all störningsutrustning som han bär omkring på.

Själv häcklades jag för att jag är tvärtemot, strör mobiler och bärbara datorer omkring mig, har problem med att ta mig in på arbetsplatsen på grund av passerkort på driven och för att jag sänder ut återkommande nödrop:
– Någon som vet var jag ska vara klockan 14.00 på tisdag?

Ibland ska jag vara på två ställen samtidigt och då blir det snärjigt, ibland ska jag vara på tre ställen samtidigt och då blir det riktigt svårt. Ligger ena stället i Skåne och de två andra i Norrland blir det nästan omöjligt.

Att jag sminkar mig framför datorn för att spara tid hade de också fått med. Mycket kladd blir det på tangentbordet.

Jag, Johannes och Katarina kuckelurade i rökburen som vi ska bli av med av besparingsskäl och kom på en massa lysande idéer inför avtalsförhandlingarna. Johannes fick en skrattattack över vår fiffighet och lyckades nästa avskaffa rökburen i förtid.

I år blev det ingen dans. Vi var nog för trötta. Det har varit ett tufft år. Mycket har det varit och tungt har det också varit med alla uppsägningar och varsel. Destruktiva krafter sätter åt journalistiken från många håll. Lagstiftarna raserar offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd. Antidemokratiska krafter hotar oss som yrkesutövande individer. Organiserad brottslighet och idrottshuliganer ger sig på journalister. Kommersiella krafter försöker utarma journalistiken och röra ner den i en allmän mediesmet där journalistiken inte kan skiljas från information, marknadsföring, reklam och propaganda.

Men förfäras ej du lilla hop, trots fiendernas larm och rop. Journalistiken kommer att överleva, stärkt. Något annat alternativ finns inte. Utan fri journalisk överlever inte demokratin, men vi journalister behöver tala för varan och journalistiken är inte vilken vara eller tjänst som helst. Journalistikens nödvändighet ska vi också slåss för i kollektivavtalsförhandlingarna också med bra på fötterna och huvudet högt. Alla kan bidra till ett gott resultat genom att rekryter nya medlemmar. Vi har fortfarande en organisationsgrad på över 90 procent, men vi siktar på 100. Ju fler vi är desto starkare blir vi. Nu slåss vi för ett gemensamt avtal för alla journalister!

Men tills förhandlingarna bryter ut i januari önskar jag oss alla en välsignad, fridfull, fantastisk, stärkande, rofylld och rolig helg.

I min kära, men lätt irrationella, familj har vi traditionen att elda upp julsoffan varje år. I år tror jag att jag ska byta ut soffan mot ett mindre julskåp. Av miljö- och klimatskäl.



Agneta Lindblom Hulthén

Kort sammanfattning:
För en verksamhets gudibehagliga verksamheter ska betalas ut av verksamheten.  Ansvariga utgivare och journalister arbetar ihop pressens inkomster. Det etiska systemet är en för pressen gudibehaglig  verksamhet. Således ska detta betalas av verksamheten. Det vill säga att ägarna ska betala. Solklart och logiskt.

Pressens samarbetsnämnds förträffliga ordförande Ulrika Knutsson tyckte att vi skulle avhålla vårt sista sammanträde för 2009 under lite gemytliga och jultraditionella former. Julbord har vi varken tid eller råd med, så det fick bli knytkalas. Själv hade jag bakat struvor och stekt köttbullar. De flesta struvorna gick åt när förbundet träffade Medieföretagen tidigare samma dag, så jag slog en lov kring övernattningslägenheten och hittade ett kilo löjrom som jag köpt  till familjens julbord.
Julen är givandes högtid och hundrafalt lär man få igen så jag tog med romburken till samarbetsnämnden.

Där åt vi syst– och  broderligt direkt ur burken med kaffeskedar. Utanför satt en journalist som skulle intervjua Ulrika Knutsson.
Samma journalist ringde dagen därpå till mig för att höra hur vi ställde oss till att betala.
Den frågan ville jag inte svara på eftersom vi ska fortsätta diskussionerna i Pressens samarbetsnämnd 1 februari.
Journalisten stod på sig och jag förslog att han skulle skriva att den tjuriga kärringen på Journalistförbundet vägrar svara.
Han tyckte inte det var ett bra svar och till sist drog jag till med det sammanhangslösa och larviga svaret, att ”fina familjer pratar inte om pengar”.
 - Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.
Jag älskar den repliken. Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.

Här är min originalreplik:
En pressetisk fråga av stor sprängkraft, den ljunglundska brevskandalen, startade på 1910-talet en pressetisk debatt av tidigare inte skådad omfattning och högljuddhet. Denna debatt födde i praktiken Pressens samarbetsnämnd och det pressetiska systemet som sedan dess vuxit organiskt.
Om man läser de bevarade protokollen från alla dessa år och sammanträden slås man av organisationernas strävan efter konsensus och det prestige- och stadgelösa sättet att samarbeta. Motsättningar utanför det pressetiska området tillåts inte spilla över på nämndens arbete förrän på 2000-talet. Striden om upphovsrätten tilläts då påverka relationerna i nämnden och utgivarna lämnade ensidigt arbetet mot textreklamen.
Men systemet överlevde och nu är klimatet i nämnden korrekt, vänligt och konstruktivt. Det gläder oss alla. Ska vi hålla etiken på plats och lagstiftarna från livet behöver vi hålla ihop.

År 2005 föreslog Journalistförbundet att PO/PON-systemet skulle utvecklas till en medienämnd. Förslaget lustmördades av representanter för Tidningsutgivarna och public service, men nu är vi överens i Samarbetsnämnden om även detta. Förutsättningarna för framtiden är och borde vara goda.
Jag har i min research inte kunnat finna att finansieringen varit kontroversiell tidigare, förutom visst käbbel ett par gånger under 2000-talet.

Utgivarna har enligt grundlagen ensamansvar för det som publiceras. Journalisternas arbete är det ägarna tjänar pengar på.  Således är det logiskt att ägare/utgivare betalar och att journalisterna inte betalar två gånger. Men nu har ägarna dragit sig ur systemet och det komplicerar saken. Eftersom gamla TU lämnade tillbaka över 300 miljoner till ägarna, så är det ingen orimlig tanke att ägarna avsatt/avsätter en grundplåt till det pressetiska systemets fortlevnad och utveckling.
Det är inte sant som Anna Serner skriver att etiken är värd 10 000 för Journalistförbundet. Vi betalar mer till PO/PON och satsar utöver det mellan 600 000 och 700 000 kronor årligen på det press- och yrkesetiska arbetet.

Journalistförbundet har varit osäkert på TUs bevekelsegrunder eftersom buden varierat:
TU behöver pengar för att ha råd med etiken i framtiden.
TU är beredda att ratta systemet själva om vi andra inte pyntar.
Det senare skulle inte bli billigare, om avsikten inte är att skrota systemet.
Men i sista mötet i Samarbetsnämnden före jul var vi rörande ense om att gemensamt arbeta för systemets överlevnad och utveckling. Så då gör vi det.



Agneta Lindblom Hulthén

Svenska Akademien tar kvinno- och mangrant emot våra flygblad. Alla övriga festdeltagare är inte lika mottagliga för budskapet. Det är begripligt. Den som i månader och dagar varit inställd på att visa sig från sin bästa sida en speciell afton har svårt att fokusera på annat.

Denna dag när vi firar och belönar vetenskapens och litteraturens giganter har Dawit Isaak suttit fängslad utan rättegång för ett icke begånget brott i 3000 dagar. Först tänkte vi bara på de 3000 förfärliga dygnen och vad vi skulle kunna göra för att hålla uppe trycket och intresset för att få Dawit fri. Idéerna var många och fantasirika och de flesta av den karaktären att det av praktiska skäl var bra att de inte blev av.

Med tanke på att eländesjubiléet sammanfaller med Nobelfesten var sambandet självklart. Vetenskap och konstnärligt skapande förtvinar utan yttrande- och tryckfrihet. Naturligtvis är det nobelpristagarna och alla i nobelfestligheterna inblandade vi ska försöka nå med flygblad, banderoller och siffrorna 3000 skrivna med marschaller. Vi får demonstrationstillstånd mitt emot finingången till stadshuset.

Arne har med resväskor sprungit ifatt en buss. Han hann med bussen men kraschade ena knäet och går på kryckor, så vi tog en bulle till Stadshuset. Den trevliga konversationen med chaufförerna får ett abrupt slut när han får syn på banderollen med Free Dawit. Här är det en som håller på eritreanska regeringen. Ibland är det tur att det inte finns tid till meningsutbyten.

Jonas delar flygblad vid ingången till Stadshuset och lyckas sprida budskapet till Svenska Akademien och en rad andra prominenser. Själv står jag på andra sidan gatan. Där är det mest vanligt folk, men jag får träff på Sture Allén och en del lokalpolitiker.

Människor vet, människor är engagerade. Inte en enda ”han får skylla sig själv” den här gången och bara ett par ”skiter väl jag i”. En stressad kvinna på väg hem försöker ta sig fram mellan bilar, poliser, långklänningar, frackar och demonstranter:
– Ett helvete att bo på Kungsholmen, muttrar hon, läser på flygbladet och konstaterar:
– Det finns de som har det värre.

De mest engagerade är de mest frustrerade:
– Vad ska vi göra nu? Vad ska vi göra mer? Dagarna bara går.
Situationen i Eritrea blir värre. Situationen för journalister blir värre runt om i världen. I Filippinerna har det funnits inofficiella skottpengar på journalister i flera år. Makthavarna är så vana vid att utöva repression och de förmodligen blev förvånade att slakten på 30 journalister väckte internationell uppmärksamhet.

Internationell uppmärksamhet och därpå följande internationella påtryckningar måste vara huvudspåret i det fortsatta arbetet för att får Dawit fri. Vi får inte tappa hoppet och taget.
– Så mycket engagemang en för en enda människa, är en återkommande replik vid Dawitdemonstrationer.

Ja, just det, så mycket engagemang för en enda människa, eftersom yttrandefriheten bärs av oss som individer. Utan individens mod ingen generös lagstiftning och utan generös lagstiftning ingen möjlighet för individen att tänka, tycka och tala fritt och utan den möjligheten dör demokratin.

Journalister världen runt förföljs i högre grad och mer metodiskt för varje år. De fängslas, torteras och försvinner. Vi måste fortsätta att uppmärksamma och agera så långt vi och så länge vi förmår. Det är inte mer synd om journalister än om andra, men när makten tystar journalister är det den fria informationen och det fria meningsutbytet den vill mörda. Avsikten är att ta död på demokratin.

Jag känner en vänlig hand på armen:
– Sibbarpabor i stan?
Jo, minsann, det är fler än jag från vår lilla byhåla i Halland på plats utanför Stadshuset.

När vi packar ihop har vi tillsammans med andra journalister, arbetskamrater från förbundskansliet, kolleger från Expressen, Vårdförbundet och Reportrar utan gränser nått hundratals människor med vår Dawitinformation.

Hemma framför TVn hör jag Herta Müller tala om mod att skriva under förtryck.
– Inte mod, säger hon, bara omöjligt att inte skriva. Hon har fått en Dawittröja. Hon bär den av förklarliga skäl inte på Nobelfesten, men kanske en annan dag.

Torsdag blir fredag. Jag är en privilegierad människa som lever i ett land med yttrande- och tryckfrihet, även om den måste försvaras varje dag. Ikväll kan jag dessutom åka hem till min familj i Sibbarp i Halland.


Agneta Lindblom Hulthén

Mer av retoriska skäl än av faktisk undran ställde min samtalspartner frågan:
-Eftersom arbetsgivarna ändå inte följer lagen eller vill följa lagen och bara jobbar för att kringgå LAS, är det då inte lika bra att slopa LAS?

Trots att det i lag är förbjudet att slå sin nästa på käften, så slår folk ändå sin nästa på käften, speciellt nattetid och helger när de druckit sprit eller petat i sig andra droger.
Skulle vi för den skull låta bli att i lag förbjuda misshandel?
Den rimliga, logiska slutsatsen att dra är givetvis att skärpa lagen, det vill säga öka anställningstryggheten.

Bara för att Svenskt Näringsliv påstår och manglar ut att Lagen om anställningsskydd hindrar unga människor från att få jobb, så är det inte och blir det inte sant.
Det finns inga vetenskapliga belägg för detta. Det är en partsinlaga för att öka den egna makten.

Bara för att Svenskt Näringsliv påstår och manglar ut att Lagen om anställningsskydd hindrar företagens utveckling i Sverige och försvårar i deras konkurrens med utländska företag, så blir det inte sant. Det är en partsinlaga för att öka den egna makten.

Sveriges har vid en internationell jämförelse inget speciellt starkt anställningsskydd. Lagen är mycket flexibel till arbetsgivarens förmån. Självklart borde den ge individen, den enskilde medborgaren, ett större skydd.

Anställningsparanoian grasserar värre än svininfluensan. För att slippa anställa trycker medieförtagen ut verksamhet i produktionsbolag eller hyr in personal via bemanningsföretag.
Självklart ska ett företag kunna handla av ett produktionsbolag och visst finns det utrymme för bemanningsföretag om de följer lagar och avtal. Men det gör de inte alltid, alltför sällan, skulle jag vilja påstå.

Public service handlar av produktionsbolag utan kollektivavtal som anlitar medarbetare till låga eller inga, i vart fall avtalsstridiga löner. Därvid hjälper public service till att dumpa mediemarknaden på ett oacceptabelt sätt.

Public service och andra använder bemanningsföretag, enligt egen uppgift, för att kringgå LAS. Det är naturligtvis inte heller acceptabelt.

Vi ses vid förhandlingsbordet.


Agneta Lindblom Hulthén

Sorg och ilska:
Riksdagen fortsätter att kränka meddelarfrihet och källskydd, när den idag lägger lite bomull kring signalspaningslagen.  Jag har så länge tyckt att det varit obegripligt att inte riksdagsledamöterna inser vad de gör, när det kränker grundlagen via annan lagstiftning.

Svenska Dagbladets undersökning visar att inte ens ledamöterna i försvarsutskottet – som borde vara de mest insatta - är insatta. En skälig förmodan är att övriga riksdagsledamöter är ännu mindre insatta. Jag avskyr och vill inte sprida politikerförakt, men om kunskapen om själva lagförslaget är så grund blir det begripligt att både detta och tidigare beslut i FRA-frågan, och när det gäller tvångsmedlen, har kunnat fattas.

Om man inte har tillräckligt kunskap om lagförslaget i sig, så är det inte konstigt att man inte inser hur det påverkar grundlagen och därmed kränker författningen.

Detta faktum gör mig djupt bedrövad. Jag kräver inte att alla riksdagsledamöter ska ha insikt i alla lagar som stiftas eller alla ämnen som riksdagen diskuterar – det är en orimlig begäran. Men att de ska ha koll på andra lagars påverkan på grundlagarna – det kräver jag ta mig fan.

Förvåning inför världens dumhet:
Hur kan en organisation så totalt sakna fingertoppskänsla som Fotbollförbundet visar i fallet med Dawitdemonstrationen? Det finns inget tvång att bötfälla för en demonstration utan avgörandet är så vitt jag begriper en bedömningsfråga. Att bedöma som Fotbollförbundet gjort i detta fall är omdömeslöst. Jag har mejlat min uppskattning till Thomas Mattsson för texten där han motiverar varför Expressen betalar böterna för Öis.

Två riksdagsmän föreslår en ständig övervakning av public service av politiska skäl. Det var sådan övervakning av medierna och journalistiken som förekom i de gamla öststaterna och i USA under McCarthyeran.

Att ett sådant förslag läggas i en modern västerländsk demokrati under 2000-talet är häpnadsväckande. Att det görs kan förklaras av dumhet eller obetänksamhet eller att förslagsställarna företräder en totalitär samhällssyn där makten ska övervaka medierna och inte tvärt om.

Vilket är värst? Jag föredrar nog dumheten som förklaringsgrund.

Glädje och eufori:
Förra veckan hade vi klubbordförandekonferens i Stenungsund på Västkusten. Det var en av de mest stimulerande, inspirerande, roliga och hoppingivande tillställningar jag bevistat på länge.

Tack för alla journalister som ägnar sin tid och sin kraft åt att slåss för sina och sina kamraters löner och arbetsvillkor. Tack för alla som har slitit med det fackliga arbetet i många år. Och tack för de unga entusiaster som fortsätter att slåss för journalisternas arbetsvillkor och därmed för den kvalitativa journalistiken.

Att journalistiken har klivit upp på många olika elektroniska färdmedel förändrar inte journalistikens roll i det demokratiska samhället. De som säger att de unga inte engagerar sig har fel, fel, fel!
Insikten om journalistikens roll och vikt och insikten om kollektivavtalets värde och vikten av att slåss för det präglade hela klubbordförandekonferensen.

En sambamelodi med eggande visselpipor har vi som ett ledmotiv i de kommande avtalsförhandlingarna. Men efter klubbordförandekonferensen inser jag att våra styrkor inte behöver eggas, fast jag är himla glad över vår sambatruddelutt ändå. Kommer snart att höras på en hemsida nära dig.

Hot mot journalister är inget att glädjas åt, men jag gladde mig åt att ämnet behandlades under en heldag i Göteborg i veckan. Bra initiativ från Kunskapscentret i Göteborgs kommun. För övrigt anser jag att det ska betraktas som högmålsbrott att hota journalister precis som det betraktas som högmålsbrott att kastat tårta på kungen.

Privat tillfredsställelse:
Eva Nilzon i förbundsstyrelsen har varit i London och köpt långpeppar åt mig.

Jag har varit utan långpeppar i ett par decennier till men för rotmos och gurkor. Nu har jag flera väldoftande förpackningar på mitt skrivbord.

Om någon undrar vad jag sniffar så är det inget värre än långpeppar, men det verkar vara ganska vanebildande.


Agneta Lindblom Hulthén



 

 Det produktionsbolag som Sveriges Television köper programmet av ska dels ha brutit mot namibisk lag med syfte att skydda utsatta minoritetsgrupper, dels betalat de medverkande deltagarna från folkgruppen Himba i gammal ond kolonialtradition med småpengar och matvaror. Vad produktionsbolaget haft för sig utreds nu av SVT.

Så kan det gå. Eller snarare, det är inte konstigt att det går så. Public service, till vilket vi alla bidrar via vår TV-avgift och till vilket vi alla i förlängningen är ägare, blir mer och mer ett inköpsbolag och allt mindre ett producerande företag. Detta innebär att företaget också i större utsträckning tappar kontrollen över de arbetsmetoder och de arbetsvillkor under vilka program och journalistik produceras.
Namibiaproduktionen är ett tydligt exempel på nollkollen.

Journalistförbundet har länge i kollektivavtalsförhandlingarna krävt att Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion enbart handlar av produktionsbolag som har kollektivavtal. Finns sådana får medarbetarna där betalt enligt avtal, arbetsvillkoren och anställningarna är reglerade och de kan åberopa och luta sig mot de etiska spelreglerna. Om den ”fria televisionen” tog ansvar för av vem den handlar program, så skulle de slippa skämmas och vi tittare/lyssnare och betalare skulle slippa skämmas å företagets vägnar.

Att public service från att ha varit producent av journalistik och program mer och mer transformerats till en inköpsorganisation har, när högtidsdräkten är på, motiverats med mångfalds- och konkurrensskäl. När vardagskostymen bärs handlar det om ekonomi.
Att public service inte ställer krav på sina underleverantörer innebär att dessa pressar priserna i största möjliga utsträckning vilket går ut över löner och arbetsvillkor men också etik. Produktionsbolagen vägrar i praktiskt taget alla fall i sten att skriva kollektivavtal med Journalistförbundet och andra. I sin tur betyder detta att de som arbetar i och för produktionsbolagen - jag skriver ”arbetar” inte ”de som är anställda i” eftersom anställningar blir allt sällsyntare – ibland inte betalas alls, inte får försäkringar och pensioner betalda och har uruselt skydd när förtagen vill göra sig av med medarbetare. Så blir det utan kollektivavtal.

De människor som utnyttjas i Namibia får betalt i majsmjöl, de svenskar som jobbar för produktionsbolag förlorar hundratusentals kronor under ett arbetsliv och går mot en fattigpension när företag vägrar att skriva kollektivavtal. För några år sedan hade vi ett tidskriftsföretag som inte ville skriva kollektivavtal och som erbjöd betalning i expressomaskiner och fettsugning.

När public service beter sig på detta sätt, bidrar de till att dumpa mediemarknaden inte bara för journalister och andra som arbetar med program, utan för sig själva och andra medieföretag. De stimulerar en oseriös verksamhet som inte betalar för sig eller lever efter god sed på svensk arbetsmarknad och därigenom sätter konkurrensen ur spel. De lever i stor utsträckning på unga människors önskan att arbeta med medier och deras förhoppning att ”få in en fot”. Ofta slutar det med en fot i häcken när de utnyttjats tillräckligt.

Jag hoppas att public serviceföretagens inträde i Almega ska ha det goda med sig att marknadsdumpning inte uppmuntras.

När public service inte kräver kollektivavtal av produktionsbolagen, bidrar den till att bibehålla och försämra redan usla villkor inom branschen och på den svenska arbetsmarknaden.

När public service inte kräver kollektivavtal av produktionsbolagen, riskerar den att hamna i pinsamma och varumärkeseroderande situationer, som den i Namibia.
Det räcker inte att fråga om SVT-ledningen inte skäms.

Om vi vill ha en kvalitativ public service, och det vill Journalistförbundet för det är bra för hela mediemarknaden, så krävs resurser. Mer stålar således.

Om public service inte vill utmärka sig som oseriös medieaktör, så bör den se till att säga ja tack till Journalistförbundets krav på att förtagen bara ska handla av produktionsbolag som har kollektivavtal.

Om public service vill ha svenskarnas förtroende, så måste företagen se till att handla inte bara där det är billigast utan där etik, anständighet och svenska arbetsmarknadsregler gäller.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag kan inte säga mig att det gläder mig att någon någonsin blir felciterad, men andra politiker som yttrat sig i debatten meddelar att de blivit felciterade och det är förstås bättre än om de krävt att regeringen ska be om ursäkt för eller ta avstånd från publikationer.

Förhoppningsvis har regeringen nu hela riksdagen bakom sig i sitt agerande. Det är i så fall också glädjande. Jag sa till en av de många utländska journalister som hört av sig, att jag är stolt över att regeringen hållit huvudet kallt i den här stormen och inte fallit undan.

Jag förmenar inte Gunnar Hökmark eller någon annan deras yttrandefrihet. Självklart kan vem som helst ha synpunkter på vilka åsikter som helst. Men eftersom det svenska samhället har konsensus som uttrycks i lagstiftningen om rollerna i en demokrati, så blir det ett demokratiproblem om makthavare uttrycker sig på ett sätt som uppfattas som om de försöker styra eller tysta publicering.

I Sverige är det den ansvarige utgivaren som har ensamansvar för publiceringar. Därför är det absurt att regeringen skulle ta avstånd från, recensera eller be om ursäkt för ett publiceringsbeslut. Det vore ju att indirekt förutsätta att det är statsmakten som har ansvar för eller kontrollerar journalistiken.

Den som förgriper sig på yttrandefriheten genom att publicera något som strider mot lagen svarar i Sverige för det inför domstol. Att lagen är vidsynt och hellre fria än fäller ska vi vara tacksamma för och varsamma om. Att jag till exempel anser att det var oklokt av riksdagen att göra hot till ett tryckfrihetsbrott betyder inte att min respekt för eller omsorg om grundlagen minskar.

Den statsfilosofiska maktläran delar upp statsmakten i den styrande, lagstiftande och dömande makten. Journalistiken blir där den fjärde statsmakten och kallas också så i den engelsktalande världen. I Sverige brukar vi tala om tredje statsmakten. Det väsentliga i grundtanken är dock att vi skiljer på rollerna.

Det är horribelt att kräva att regeringen i ett land med fria medier ska be om ursäkt för publiceringar som ansvariga utgivare har ansvar för. Det är lika horribelt om kraven kommer från regimer som inte accepterar yttrande- och tryckfrihet, som fallet var när det gäller Muhammedkarikatyrerna, som när det kommer från ett demokratiskt lands regim, mer förvånande dock i det senare fallet.

Jag vidhåller att jag önskar att fler svenska politiker i debatten varit tydligare i försvaret av vår grundlag. Den är ett skydd också för åsikter som andra anser förkastliga och för åsikter som inte omfattas av majoriteten. Grundlagen grundar för uppfattningen att åsikter och fakta mår bäst av att ventileras i ett offentligt rum med högt i tak.

Att förbjuda eller fördöma eller fördöma publiceringar ledar inte till att åsikter försvinner eller dör ut. De flyttar in i stängda rum där konspirationsteorier frodas och det är inte bra för demokratin.

Inte heller är vår grundlag smakdomare. Till kvaliteten på det som publiceras tar den inte ställning.

Det må vara mig förlåtet att jag blir bekymrad när beslutsfattare är otydliga i sitt försvar av yttrande- och tryckfrihet. Sverige har under 2000-talet drabbats av en rad tvångsmedelslagar som kränker grundlagens meddelarfrihet och källskyddet. Vi har drabbats av FRA-lagen. Vi har sett hur sekretessen växer i lagen.

När Expressen frågade alla riksdagsledamöter om deras syn på yttrande- och tryckfrihet, så var alla för nuvarande ordning eller ville höja taket i lagen ytterligare.

När Tidningsutgivarna frågade riksdagsledamöterna samma sak och de fick svara anonymt var betydligt fler för inskränkningar i tryckfriheten.

Men vi får hoppas, åtminstone hoppas jag, att publiceringen som lett till en debatt i ett mycket högt tonläge fortsätter och övergår i ett samtal som utvecklar demokratin. Vi kanske rent av kan få till stånd den nödvändiga utredningen om hur 2000-talets lagstiftning om tvångsmedel och avlyssning interagerar med grundlagen så att vi ur detta kan skapa ett rättssäkert system.

Agneta Lindblom Hulthén

Unge Atle är så ung så att han fortfarande går på dagis eller som han högdraget säger till sin lilla syster:
– Det heter faktiskt förskola.

Unge Atle är så ung så det må vara honom ursäktat att han tar fel på knott och svärmande bin.  Å andra sidan har han en biodlarkostym i 5-årsstorlek så han borde veta bättre. Å andra sidan brukar han bara fara runt med rökpusten på alla andra ställen än i vid bikuporna när det ska rökpustas, så okunskapen är förstålig.

Han ser ut som en liten men seriös rymdvarelse i biodlaroutfiten.
Gossens far fångade bisamhället i en låda som tidigare innehållit en elektrisk kaffebryggare.  Nu har vi två bisamhällen. Det är bra med konkurrens har jag hört.

När alla andra i sina rymdkostymer mekar med bina brukar jag göra mig nyttig genom att trycka glass och saft i de yngsta som heller inte får vara med.

I helgen kläcktes drönare i det stora gamla bisamhället.  Jag såg det med egna ögon. De satt i en vaxkaka och viftade med antennerna och kravlade sig fram alldeles själva. Inget barnmorskebi hjälpte dem till världen och hojtade:
– Det blev en pojke till.

Där i trädgården fascinerad av drönarförlossningarna drabbades jag av déjà vu. Var hade jag sett detta förut? På den tiden när TVs barnprogram var fulla av nyttiga dokumentärer om hur världen fungerar, vill jag minnas.

Nu var det i alla fall på riktigt. Vi hurrade när ännu en drönare kröp fram ur vaxkakan.

Drönare har ingen funktion i bisamhället om det finns en befruktad drottning och eftersom det bara behövs en enda gång i livet för en bidrottning så är det en himla överproduktion av drönare. Därför slaktar de andra bina dem på sensommaren. Om inte husse och matte hinner före och tar livet av dem innan dess, vilket var vad som var på gång gick det upp för mig.
– De drar kvalster, sa biexperterna. Som om det var ett skäl.
- Vi kan ha dem i ett biakvarium, försökte jag.

Minsta barn stirrad överseende på mig såsom man glor på sentimentala idioter.

Mågabiten drämde till med det avgörande argumentet:
- De gör ju ändå ingen nytta.

Men! Alltså… Va? Så kan man väl inte resonera. Är kvällspressen och Djurens vänner informerade? Ska det vara tillåtet att ta livet av allt hankön som inte gör nytta?

Läste i skånska lokalpressen om grisen Pyret som ramlat av en slakteribil, hållit sig undan och därvid räddat livhanken. Den journalistiska uppmärksamheten medförde att Pyret räddades undan också nästkommande veckas slakteribil. Hon har till och med utrustats med pojkvän. Pyret kommer att leva och frodas så länge den journalistiska uppmärksamheten lever vågar jag förmoda.

Så är det med journalistiken. Den gör skillnad för både folk och fä. Åtminstone om man är hongris och nyttig. Men hanbina behöver en spinndoktor.



Agneta Lindblom Hulthén
 

Tid behövde vi för att diskutera mer långsiktig strateg i mindre grupp. Jag tror att ny miljö motverkar invanda tankar och underlättar om man vill tänka nytt och förutsättningslöst. Ostört skulle det också vara. Så jag, som när jag någon gång är hemma är ganska väl rotade i myllan, bokade in oss inte riktigt på bondgård på landet, men näst intill.

En av oss hade kollat stället på nätet innan vi for dit, men råkade kolla på fel gård och trodde att vi skulle medtaga egna lakan och möjligen tvingas frekventera utedass. Så blev det inte. Alla moderna bekvämligheter fanns och såväl sängarna som maten var goda.

Ostört skulle det vara och ostört blev det. Täckningen för mobil och nät var svag till oregelbunden. Det är fascinerande att se hur vuxna urbaniserade människor beter sig när mobilen varken ringer eller ringer upp. Ut på fält, upp på stenar, bakom hus, på tå i björkdungen, halvvägs ut genom fönstret, öster om hästbetet, söder om fårhagen, förtjusta hojt från stengärdesgård:
– Nu har jag hittat ett ställe med täckning!

Fascinerande hur den som mest nöter asfalten kring Odenplan blir alldeles vimsig av fröjd, när den på väg till frukost möter en fölunge som fnyser sällskapligt.

Nyttigt tror jag det var med arbetsro under arbetssessionerna och mycket motion - i jakt på täckning - i pauserna.

Jag tänker inte avslöja vem som nästan tuppade av när en annan hittade en fästing på foten. Jag tänker inte avslöja vem som med största allvar avkrävde ortsbefolkningen ett ärligt svar. Han lät så otroligt seriös, att vi andra trodde att han skulle fråga om de hade synpunkter på guds existens eller något annat livsavgörande, men han ville veta om trakten var myggrik. Det var den inte, men gott om knott om aftonen.

Fick vi uträttat något? Jodå, 12-timmars arbetsdagar ger alltid resultat.

Har vi koll på läget? Jomen.

Har vi en fungerande framförhållning? Jajamän.

Vet vi vad vi vill? Absolut.

Har vi pyntat strategin med stärkande symboler och sammanhållande effekter? Kan du hoppa upp och klappa dig på.

Är tidschema och praktiska arrangemang på plats? Visst.

I oktober har vi klubbordförande- och avtalskonferens.

Ser vi fram mot det? Kan knappt vänta!


Agneta Lindblom Hulthén

Vi kan vi hålla med om att det är vargatider, även om det är lite orättvist mot vargen.

Det norska journalistförbundet håller landsmöte – det vi kallar för kongress – i veckan.  Jag är glad att jag lyckades ta mig dit, även om det bara blev över dagen. Det nordiska samarbetet betyder mycket, våra problem och frågeställningar är så lika, vi har så mycket gemensamt, så mycket att lära av varandra. Det nordiska samarbetet gör faktiskt skillnad. Tillsammans betyder vi mycket för journalistikens kvalitet och överlevnad.

”Pass på! Journalistikk i fare” är temat för landsmötet. I allt som behandlas på det norska landsmötet känner jag igen oss. Vi behöver hålla ihop, vi som är the good guys.

Det är lätt att bli frustrerad över situationen för journalistiken i dag. Vart vi vänder oss ser vi journalistiken hotas av den kommersialism som ser journalistik som industri och vilken vara som helst.

I Sverige kläms journalistiken mellan råkommersiella krafter och en alltmer rigid lagstiftning. Aldrig har medieägarna tjänat så mycket pengar som under 2000-talet och sällan har så lite återinvesterats i journalistiken. I dag när krisen viner om öronen har lite sparats på kistbottnen.

Det är lätt att bli förtvivlad men det är inte samma sak som att förtvivla. Att bli förtvivlad, ledsen, arg, frustrerad över en utveckling som går åt fel håll, är inte samma sak som att förtvivla i meningen att ge upp. Ger upp gör vi aldrig eftersom vi gör skillnad.

Jag fick tillfälle att tala om FRA-lagstiftningen på landsmötet. Jag fick tillfälle att tala om Dawit Isaak. Det var också de frågor som vi hade som tema i tisdags, när vi högtidlighöll Pressfrihetens dag hemma i Sverige några dagar i förtid, eftersom den 3 maj som är den riktiga dagen inträffar på en söndag i år och vi ville ha mycket folk på våra evenemang.

I Sverige har vi som i Norge tvingats ta till strejkvapnet flera gånger under 2000-talet. Jag kan försäkra er att det varit tryggt att ha de nordiska förbundens stöd i ryggen. Det nordiska samarbetet gör skillnad.

I Finland ligger sedan något år lagförslag om att all upphovsrätt ska tillhöra medieägarna/arbetsgivarna. I början av året höll vi ett nordiskt möte i Helsingfors då vi också uppvaktade, påverkade och lobbade bland politiker och medier. Vi fick ett stort genomslag i medierna och lagförslaget är uppskjutet.

Vi gör skillnad.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Och så sjunger vi så bra tillsammans i Norden. Mogens, den danske ordföranden, har en fin sångröst. Arto, den finska ordföranden, låter heller inte så illa. Själv sjunger jag mer entusiastiskt än vackert. Men Elin, den norska ordföranden har en fantastisk sångröst och håller ihop det hela så tillsammans låter vi alldeles lysande. Hoppas ni alla hunnit sjunga upp er till Valborg och Första maj. D.S.

Förbundsstyrelsen och delar av kansliet har isolerat sig på brunnsort i Västergötland i dagarna fyra och analyserat, diskuterat och planerat process och innehåll i Avtal 2010. Att arbetstidsfrågan blir glödhet har vi sagt länge och inget har ändrat på det. Arbetsgivarna tror att de med hjälp av lågkonjunkturen kan skrämma anställda till utökad arbetstid utan kompensation. Vill bara meddela att vi också är på offensiv i den frågan.

Klubbarna har varit duktiga i löneförhandlingarna lokalt. Det ska vi förstås bygga vidare på. Visstidseländets alla aspekter har vi inte bara ventilerat utan vänt ut och in på. Av maktskäl håller Svenskt Näringsliv och framförallt medieägarna igång myten om problemen med anställningstryggheten. Denna fråga har inget med reella problem att göra, utan är enbart en maktfråga och det är enbart av maktskäl arbetsgivarna putsar och bygger på myten att de skulle stå maktlösa inför Lagen om anställningsskydd. Men myten är så viktig att företagen på grund av den ofta bedriver en anställningspolitik som är klart menlig för företagens utveckling och ekonomi.

Spräng myten, kära kolleger. Ni är journalister och duktiga på research och analys. Arbetsgivaren enda problem med LAS är att det plågar vissa av dem att inte kunna anställa och avskeda folk med totalt godtycke.

Vi har utnyttjat tiden väl och arbetsdagarna har varit 11 – 12 timmar. Jag är lite nervös för att skyddsombudet ska slå till, men vi har hunnit födelsedagssjunga för styrelseledamoten Pnina Yavari Molin också, även om vi inte kom igång med sång förrän efter midnatt.

Vi har gått igenom nuvarande avtal, analyserat framtiden och framtida arbetsgivarkonstellationer, avverkat lönefrågor, praktikantavtal, visstid, bemanningsavtal, arbetsgivarfrågor, omvärldsfrågor och praktiskt delegationsarbete. Upphovsrätten är varken glömd eller gömd.

Förbundsstyrelseledamoten Marthina Stäpel som ska bli mamma vilken sekund som helst har förtjänat tapperhetsmedalj för att hon stått hela racet ut. Styrelsen har två bebisar under året som av naturliga skäl behöver vara nära sina morsor. Medhavd pappa och mormor har fixat så att mödrarna kunnat arbeta.

Strategiarbetet forsätter under sommaren. I oktober är det avtalskonferenser.

Vi har laddat om, förlåt upp!


Agneta Lindblom Hulthén

På Bokmässans Internationella Torg hade vi byggt upp Dawits cell.

I Brunnsparken är det solsken och mycket folk och avståndet till livets jävligaste jävligheter känns ganska långt.

Jag retar mig på politiker som säger:
- Vänta bara tills vi vunnit valet, då kommer vi att få Dawit fri.

Underförstått:
Det är inkompetens eller ignorans att regeringen inte fått loss honom.

Jag retar mig på att man gör partipolitik av maktövergrepp och mänskliga tragedier.

Nu retar jag mig igen och lika mycket för nu är det åter partipolitik i Dawitsaken.

Ge fan i det! Ge fan i partipolitiken när det handlar om förödda människoliv.

Det finns inte tid och utrymme för att diskutera vems fel det är att han inte är fri. All tid och alla goda krafter borde ägnas åt att diskutera vad vi ska göra för att få honom fri.

Jag blir frustrerad intill skrikgränsen, över att tiden inte räcker till. Vi får vi inte slösa ens minuter på oväsentligheter.

Så kopiöst meningslöst att nu diskutera vems felet är.

Här är några alternativ som far runt i debatten:
Det är regeringspartiernas fel.
Det är oppositionens fel.
Det är UDs fel.
Det är Carl Bildts fel.
Det är deras fel, de som arbetar för Dawits frigivning.

Veterligen är fyra av dem som greps tillsammans med Dawit döda.
Inga internationella kampanjer har drivits för dem.

I det här fallet finns bara en felande – den eritreanska regeringen.

Alla vet att den eritreanska regimen är irrationell och omöjlig att ha att göra med. Den skiter i internationella spelregler och människoliv.

Trots det kan vi inte sätta oss ner och konstatera att uppdraget är omöjligt.

Vi måste pröva allt. Därför tycker jag att Carl Bildt borde resa till Eritrea även om det är ett mission impossible. Då har Sverige åtminstone försökt.

Lite konstigt tycker jag att det är, att trots Sveriges satsning på internationellt utbyte av information, trots signalspaning och annan underrättelseverksamhet att förtiga, att UD uppenbarligen varken vet vad Dawit Isaak finns eller hur hans hälsotillstånd är. Men det är en annan diskussion.

Den hos oss som lagt ner mest arbetet så väl i Sverige som i Bryssel, oförtröttligt och utan åthävor, är Journalistförbundets vice ordförande Arne König, tillika president i den europeiska journalistfederationen. Heder åt honom. Att han inte skrikit av frustration för länge sedan är för mig en gåta.

Sluta med felfinnandet och partipolitiken. Alla goda krafter behövs.

Agneta Lindblom Hulthén  

”Svenskt Näringslivs förhandlingsledare Jan-Peter Duker uttrycker både förvåning och besvikelse när han förklarar varför förhandlingarna sprack”.

Jag hoppas verkligen att han är besviken, men någon förvåning tror jag inte på.

Mer beklämd än förvånad är jag faktiskt över den aggressiva tonen i pressmeddelandet från Svenskt Näringsliv. Maktarrogans har blivit så vanlig att det knappast är någon som höjer på ögonbrynen längre. Däremot är det beklagligt att Svenskt Näringsliv så uppenbart fortsätter att blåsa till strid mot fackföreningsrörelsen.

Balans mellan olika intressegrupper är en förutsättning för att demokratier ska fungera och det borde vara i allas intresse att se till att den balansen både uppstår och bibehålls.

Men vi har i Sverige idag en maktelit inom näringslivet som uppenbarligen har noll koll på hur verkligheten ser ut för människor som arbetar för lön eller i vart fall anser sig stå över denna verklighet.

Jag trodde varken ögon eller öron när Volvocheferna mitt under brinnande överlevnadskris tilldelade sig ytterligare bonusar. Jag är förvånad över att reaktionerna inte blev häftigare än de blev. Att de bonusbenägna sedan ändrade sig spelar mindre roll. De ledare som visar en så uttalad omdömeslöshet i ett krisläge kan misstänkas lida brist på omdöme även i normalfallet. Och det är möjligt att pågående kris är ett symptom just på detta.

Vid ett lunchmöte i Skara i oktober förra året talade Svenskt Näringslivs regionchef i Västsverige Kenneth Krantz om huvudavtalsförhandlingarna och hur viktigt ett sådant avtal var för företagens möjligheter att växa. Han motiverade detta som följer:

- Jag har besökt företag i Asien där anställda som når ett visst mål får tillgång till ett rum med en storbildstv och en pizza. Det är sådana företag vi konkurrerar med.

Det är väl känt att en hungrig anställd är högmotiverad att jobba för att bli mätt, medan en anställd som redan är mätt blir oinspirerad – och lat.

I Sverige är personalen väldigt mätt.

Det går inte att konkurrera under sådana förhållanden, sa Kenneth Krantz.

Med en motpart med sådana åsikter är det inte helt obegripligt att det är svårt att få till avtal.

Jag undrar vad Kennet & Co nu kommer att lobba för.

Statsystemt åter? Livegenskap eller slaveri? Minskade matportioner åt alla utom The Bonus Boys? 


Agneta Lindblom Hulthén

Om Medelstina har 25 200 kronor i månadslön så har Medelpelle 30 000 kronor. Om Medelpelle jobbar i landstinget och har 30 000 kronor i månadslön så har Medelstina i landstinget 22 600 kronor.

Om Medelstina jobbar i kommunen och jämför sig med en Medelpelle som också där tjänar 30 000 kronor i månaden, så får hon 27 300 kronor för samma period.

När staten ger Medelpelle 30 000 kronor i månaden, så ger samma stat Medelstina 26 100 kronor. I den privata sektorn är skillnaden mellan Medelstinas och Medelpelles löner 4 200 kronor om vi fortsätter att förutsätta att Pelle får 30 000 kronor i månaden.

Att kvinnor och män avlönas olika till kvinnornas nackdel kan man försöka förklara med hjälp av faktorerna yrke, utbildning, ålder och arbetstid. Att räkna bort dessa faktorer kallas standardvägning och anses rensa statistiken från könsfaktorer.

Om detta är helt logiskt kan diskuteras. Hur ska vi värdera ett yrkes vikt mot ett annats:
Tekniker jämfört med barnmorskor är ett tydligt och ofta använt exempel.

För utbildningar finns utbildningsnomeklaturer som är standard för klassificering av enskilda utbildningar, men vem avgör vilken utbildning som är tjusigare än en annan?

Min poäng är att det givetvis finns värderingsinslag även i skenbart objektiva mätinstrument.

Skit på det.

Även om vi standarvägt och rensat så kvarstår löneskillnader. Det kallas oförklarade löneskillnader.

Om vi förutsätter att Medelpelle och Medelstina är ungefär lika gamla, har samma utbildning och arbetstid så tjänar Pelle lik förbannat ändå 5 procent mer än Stina.

Så har det varit de senaste 16 åren.

Detta är naturligtvis helt åt helvete. Det är inte bara en orättvisa vid det aktuella mättillfället, det är en orättvisa som sträcker sig ända tills döden skiljer oss från detta jordelivet – genom sämre pension för Stina till exempel.

Så kan vi inte ha det, därför behöver vi kartläggningar och analyser men framförallt krävs handling.

Ett sätt att komma åt de perdurerande löneskillnaderna är att i kollektivavtal skriva in att arbetsgivare som inte gjort kartläggningen, analysen och handlingsplanen får betala extra till det lokala löneutrymmet eftersom ojämställda löner faktiskt drabbar både män och kvinnor fast kvinnorna så mycket mer.

Detta krav har Journalistförbundet drivit i förhandlingar under hela 2000-talet, men inte lyckats få igenom. När vi hamnat i medling har vi oftast motarbetas av medlarna trots att ett av Medlingsinstitutets uppdrag just är att hålla koll på jämställdheten i lönekuvertet. I början av detta sekel hade vi till och med medlare som föreslog en försämring av jämställdhetsskrivningen i vårt kollektivavtal som inte ens arbetsgivaren haft mage att begära.

Vi kommer att fortsätta att driva kraven, det är jag övertygad om, även om jag inte vill föregå våra avtalskonferenser. Jag hörde att till och med andra förbund nappat på idén.

Korrigeringar av löneorättvisor mellan kvinnor och män ska inte tas ur ”det gemensamma löneutrymmet” utan för dessa korrigeringar ska arbetsgivaren pynta extra.

Facket ska inte behöva hålla på och ta av det redan knappt tilltagna löneutrymmet för att rätta till orättvisor som arbetsgivaren genererat.

Så kan man väl inte säga nu när det är kris och lågkonjunktur och såväl fan som hans mormor är lösa? Jodå, det kan kvinna visst!

Agneta Lindblom Hulthén

Om det vore så att medieägaren istället för att spara och investera för framtiden satt sprätt på alla pengarna genom att dela ut bonusar, skyffla allt till aktieägarna, låna och förköpa sig på andra företag inom eller utom riket eller förlora på lite allmänna vanvettsaffärer, så kanske det inte funnes några pengar kvar, när onda tider står för dörren.

Om det vore så att det inte funnes några pengar i kassakistan – men det kan väl inte vara möjligt i vår framsynta, demokratiska och ansvarsfulla medievärld – så kanske det funnes obetänksamma arbetsgivare som tyckte att de anställda skulle betala det kalas de inte varit inbjuda till.

Om någon mot förmodan skulle ställa denna fråga, så vore svaret:
-Nej.

Journalistik är inte vilken vara som helst. Journalistiken har ett uppdrag i det demokratiska samhället som bland annat innebär att granska maktutövning och hålla medborgarna informerade så att dessa kan fatta kloka och initierade beslut. Detta lägger ett särskilt ansvar på medieägarna att planera sin verksamhet så att journalistiken kan fylla sitt uppdrag i demokratin i såväl goda som dåliga tider. Behovet av originaljournalistik varje dag, varje timma, dygnet runt minskar inte i kristider, tvärtom. En tillverkningsindustri går att stänga av under en period. Nyhetsrapportering går inte att släcka ner i ett demokratiskt samhälle.

Journalistiken fyller nu, under krisen, en mycket viktig roll. Läsare och tittare behöver information och råd om hur krisen påverkar dem. Det är medieägarnas skyldighet att inte utarma redan anorektiska redaktioner. Samtidigt gäller det att ha is i magen. En del arbetsgivare utnyttjar den allmänna krisen för att göra neddragningar oavsett om det finns ett reellt behov eller ej.

Ansvar, var det någon arbetsgivare som tyckte att de anställda skulle ta. Att inte åskan slår ner på dem, som min salig morfar brukade uttrycka det, när han ansåg folk vara rent ohemula. Här har arbetsgivarorganisationerna jobbat som små illrar under de senaste decennierna för att ta ifrån de anställda inflytande över arbete och arbetsorganisation. Demokrati på arbetsplatsen har förlöjligats. Medbestämmande har betraktats som obsolet trams. Nu kräver de att andra ska ta ansvar för deras tillkortakommanden. Kom in i min stuga, sa spindeln till flugan.


Agneta Lindblom Hulthén

Åtta år är en lång tid i en människas liv.
Åtta år utan att få träffa sina barn är en situation som ingen förälder ens vill föreställa sig.
Åtta år i fängelse är något bara grova förbrytare behöver befara i vårt land.
Åtta år i eritreanskt fängelse är inget någon med minsta kunskap, inlevelseförmåga och humanitet i kroppen vill att en medmänniska ska utsättas för - oavsett vilket brott medmänniskan har begått.
Dawit Isaak har inte begått något brott alls. Han har tillämpat den yttrande- och tryckfrihet som varje rättsstat och varje demokrati anser vara god och positiv. Han har så vitt jag begriper inte ens brutit mot Eritreas lag, för om jag läser rätt så är yttrandefriheten garanterad i Eritreas författning.

Dawit Isaak är svensk. Han är journalist, född i Eritrea och har i vuxen ålder försökt utöva sitt yrke i Eritrea.
Han sitter utan dom eller rannsakan fängslad i Eritrea sedan åtta år tillbaka.
De rapporter vi har är osäkra och ibland motsägelsefulla och svåra att värdera.
Det vi vet via fångar som överlevt Eritreas fängelser och fångläger är att förhållandena där är omänskliga, att ingen respekt finns för individers liv, hälsa och värdighet, att fångar förvaras i containrar där de dör av törst, svält, kyla eller värme och misshandel.
Vi vet att Dawit är sjuk, att han har högt blodtryck och diabetes.
Vi vet att han förmodligt förts till sjukhus.
Vi vet att regimen försökt undvika att fångar som fått viss uppmärksamhet utanför murarna och taggtråden dör i fängelset.
Vi har rapporter om att en annan diabetessjuk fånge slängdes ut från fängelset och i princip lämnades att dö utanför murarna.
Vi vet och är djupt förtvivlade över att de ansträngningar vi och andra gjort under dessa åtta år ännu inte lett till Dawit Isaaks frigivning.

De rapporter vi nu i dessa yttersta tider har om Dawits hälsa har ökat vår ångest och oro och vi tror att tiden snart runnit ut.
Nu är det hög tid att pröva nya vägar. Nu är det dags att Sveriges utrikesminister själv far till Eritrea och vädjar för Dawits liv och frigivning. Vi vet att regimen är arrogant och oförskämd men skit i all prestige och vädja, böna och be om det behövs.
Vi är beredda att delta med de resurser vår internationella federation för journalister har. IFJs generalsekreterare Aidan White har väskan packad och kan ge sig iväg när som helst om det kan vara till hjälp.
Nu är det dags att ta till alla de yttersta åtgärder som kan leda till att Dawit Isaak blir fri. Jag tror att det blir svårt att leva med att Sverige inte försökt med även detta engagemang från högsta ort, innan det är för sent.

Agneta Lindblom Hulthén

In i ett förstrött öra droppar TV-soffeprat om Barbie (dockan, inte Klaus), ytterstahögerdårar inom katolska kyrkan och inkomstklyftornas ökning, bonusar och överlöner. Nu spetsar jag öronen.

Den som intervjuas är Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia. För några år sedan när marknadsdeterministerna blåste upp sig som värst, läste jag med stort intresse hans bok Den synliga handen.

Vore mig främmande att säga emot en akademisk storhet som Lars Magnusson, men det gör jag förstås ändå, i alla fall på en punkt. I intervjun säger han apropå de ökande löneklyftorna att i Sverige har vi ju ingen statlig inkomstpolitik eller, möjligen, ingen statlig lönepolitik.
Det har vi visst! Dock inte för dem som har fantasilöner, men för vanligt folk, vanliga anställda råder statlig lönepolitik.

Konjunkturinstitutet räknar på statens uppdrag ut ”löneutrymmet”. Detta sker enligt en formel som också inkluderar en accepterad eller rent av ”behövd” arbetslöshet. Här har vi öppet hyckleri. De arbetslösa jagas med blåslampa samtidigt som arbetslösheten är en förutsättning för uträkningen av ”löneutrymme”.

Konjunkturinstitutet har ingen styrelse med representation utifrån, från till exempel fackliga organisationer, som ger insyn och när TCO-kongressen föreslog detta uppstod häftiga konvulsioner inom institutet.
Konjunkturinstitutets uträkning blir en norm som arbetsmarknadens parter i stor utsträckning accepterar. Det visar sig i backspegeln att inte ens det tillmätta utrymmet utnyttjats fullt ut. Att arbetsgivarna tycker det är OK begriper minsta barn. Att de fackliga organisationerna accepterar det, är mer svårt att förstå.

När Industriavtalet är färdigförhandlat är normen satt. Det är hart när omöjligt för andra förbund att frångå den normen. De som försöker det hamnar i det statliga medlingsinstitutets garn.

Medlingsinstitutet har till uppgift att hålla efter lönerna för vanligt folk, att förebygga konflikter på arbetsmarknaden och att främja jämställdheten. Det senare har vi inte sett mycket av. De medlare Journalistförbundet haft har med all kraft motsatt sig förslag om jämställda löner och till och med lagt förslag om att försämra ett av våra kollektivavtal på den punkten.

Hela systemet fungerar som en bromskloss mot jämställda löner.
Traditionella kvinnoyrken med traditionella låga kvinnolöner har inte en suck.

Jag anser inte att vissa djur ska vara mer jämlika än andra.

Jag anser inte att vi ska ha en statlig lönepolitik som innebär planekonomi för vanligt folk men obegränsad marknad för de redan välbetalda.

Jag anser inte att samhällsansvaret enbart ska bäras av dem som är längst ner i den ekonomiska näringskedjan.


Agneta Lindblom Hulthén

Somliga skriver artiklar. Många av dem som var inblandade, om så bara som åskådare till fejden, pratar med varandra och diskuterar och minns, eller icke-minns eller minns olika.

Intressant att historien flammat upp igen efter mer än 30 år.

Med förtjusning läser jag Pia Naurin på Världens Gång i G-P måndagen den 26 januari. Hon var nära skeendet och levde mitt i de konvulsioner som fejden skapade på GT-redaktionen. Pia uttrycker sig på ett sätt som är en fröjd i sig och är dessutom verkligen en av hästens munnar i det här fallet.

Huvudpersonen, kulturchefen själv, Göran Zachrison är borta sedan något år. Så trist – utöver livets förgänglighet – att han inte får ge sin version av det som hände och varför.

Vi var ett gäng från GT-redaktionen, som brukade lösa de publicistiska frågorna och världens problem i hans trädgård i Mölndal. Så framgångsrika var vi inte i lösandet, men kul hade vi.

En oförglömlig sommardag, sådana sommardagar går det bara en på var tionde sommar, seglade vi med respektive familjer till Väderöarna i vår gamla träkoster. Enda smolket i den bägaren var att ungarna, trots att det blåste den lättaste sommarbris, spydde sotgrillad korv på skeppare Hulthéns nya silketampar. Han tog det väldigt personligt och det blev lite tråkig stämning i familjen ett tag.

Så länge sedan är det, att den ena ungen nu är konstnärlig ledare i teatervärlden och den andra jobbar med nya mediciner i läkemedelsbranschen.

Länge, länge sedan och inte konstigt att folk minns olika. Själv minns jag också olika men med min utgångspunkt naturligtvis rätt.

Tämligen oerfaren facklig förtroendekvinna på GT-redaktionen när stormen bröt ut, skulle jag och ett par till förhandla för Göran Zachrison.

Det var inte enkelt. Vi tre förhandlare var nya. Medbestämmandelagen var också flång ny och inga prejudicerande fall fanns att luta sig mot.

Journalistklubben var splittrad så till den grad att de olika falangerna annonserade mot varandra i lokalpressen.

Ingen lätt resa, mer åt ekluthållet, men lärorik.

Jag var med i såväl den lokala som centrala förhandlingen och vet vad som åberopades för kulturchefens omplacering. Eftersom jag är en riktig samlarråtta så har jag hela den skriftliga dokumentationen i en låda i mitt gamla ekskrivbord, köpt i andra hand för 50 kr också för länge sedan. En gång har det skrivbordet stått på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktion.

Även om jag kan luta mig mot historiska dokument, behöver det inte betyda att jag minns rätt i alla delar, men chansen ökar.

Hur var det då?

Det får vänta till memoarerna.

I lördags hade Journalistförbundets södra distrikt sitt årliga journalistseminarium i Malmö. Sisådär en 150 personer diskuterade villkoren för dagens journalistik. Södra distriktet ska ha all kredit i världen för detta. Medieägarna är inte speciellt intresserade av att diskutera mediernas villkor och ännu mindre journalistikens och ska det bli något kvalitetsdiskuterande så får vi ordna det själva.

Fläskigaste debatten på länge om Gömda med Marklund och Antonsson pågår för fullt och det är förmodligen tjänstefel att säga att jag har himla svårt att engagera mig. Men så är det. Listan på de personliga detaljer jag inte vill veta om mina medmänniskor blir bara längre. 

Motsättningar, personangrepp, elakheter och såpaingredienser ska till för att få fart på mediedebatten. Jag var jättebra på det en gång i tiden när jag jobbade i kvällspressen, men nu skulle jag nog inte överleva särskilt länge på en kvällstidningsredaktion.

I dag blir jag upphetsad av att diskutera mediernas villkor och strukturella problem.

Därför var det så utomordentligt livgivande med ett utrymme i tiden och det offentliga rummet en lördagseftermiddag i januari 2009 att få delta i en diskussion om journalistisk kvalitet, etikens gränser och produktionsbolagens dumpning av marknadsvillkoren och exploateringen av unga mediesugna människor utan personangrepp och utan att debattörerna misstänkliggjorde varandras motiv.

Eländet i Gaza som stängs för journalister, avskjutningen av journalister där, i Irak och på många andra platser, ägarkoncentrationen inom medierna är frågor som just nu känns angelägnare än Gömda, även om jag inser att det finns mycket mer pengar och mediedramaturgi att hämta ur det ämnet.

Jag var tvungen att lämna debatten i  Malmö innan sista programpunkten drog igång. Familjen kräver sitt den också.

Jag kunde lika gärna suttit kvar för tåget var försenat, och när det äntligen kom fick de inte ihop vagnarna med tåget. Jag klagar inte så mycket för jag hade att göra. Pratade med Svenskan till exempel om deras rapporter om försvarsmakten och sanningen. Om försvaret försöker dölja sanningen och dölja information för medborgarna så är det grundlagsbrott och det är lika med högmålsbrott.

Lite grinigare och rätt hungrig - ingen servering på tåget - nådde jag Varberg för sent för att kunna kommendera ut familjen att hämta mig och fick jaga upp en taxi.

Strax väster om Tvååker ritade den en fantastisk röd parabel över Träslövsläge mot en himmel som sprakade i grönt.

I rapporterna från Skåne var himlen blå, men i Halland var boliden glödröd och himlen grön.

Vi är helt överens om detta taxikillen och jag.

Jag har sett en bolid.

Nu ska jag ringa en gammal kamrat i Skåne och säga:
- Det där vi såg över havet vid Steninge en varm augustinatt 1991, när vi drack rom och lime på den lilla ön som man tar sig till via piren, var en bolid.

Vi har diskuterat fenomenet med och utan rom i 18 år.
Nu vet jag. En bolid.
Repetition är kunskapens moder.

En kvinna som jobbade på Sveriges Radio och jag, som jobbade på en kvällstidnings sportredaktion, ovanlig företeelse på den tiden, skulle prata om jämställdhet eller åtminstone kvinnliga journalisters villkor.

Jag hade en cerise blus, den var så ohyggligt cerise så folk blev ceriseblinda. Jag minns det, för en gubbe i publiken kallade mig för kvinnan i blusen hela tiden när han ställde impertinenta frågor.

Det bar sig inte bättre än att Günter Wallraff fick ont i pumpen den dagen, så han kunde inte komma. Publiken blev jättesur och några ville ha pengarna tillbaka trots att Günter var med en stund på telefon och lät klen.

Själv blev jag jättesur för att publiken inte nöjde sig med mig.

Hon från Sveriges Radio höll upp en skylt som det stod 30 % på. Så många eller så få var kvinnorna nämligen inom public service. Jag hade ingen skylt men hade jag haft en, så skulle det ha stått 23 % på den. Så få var vi i kvällspressen, men det vägdes upp av att vi var så militanta så alla karlar fick kvinnofrossa om vi kom mer än en i grupp.

Dessutom arbetade vi med jämställdheten året om och dygnet runt och i alla fora. Ni skulle bara veta, älskade söner och döttrar, vad vi gjort för er och för att ni ska ha föräldraledigt och kunna vabba och lämna avkomman på dagis.

Släpp för helsike inte taget, för då ramlar alla stenar tillbaka i sina gamla hål och när det gäller lönerna är det lång väg kvar.

I vart fall hade vi räknat ut, då för mer än 20 år sedan, att om kvinnoandelen i Journalistförbundet fortsatte att öka i samma takt som den gjorde under 80-talet, så skulle det vara jämnt skägg, det vill säga lika många av hon- och hankön bland förbundets medlemmar vid sekelskiftet 2000. Det var vi inte, men ganska nära. Det berodde inte på att jag räknade fel utan på att färre kvinnor än män fortsatte som journalister efter utbildningen. Eller vad det nu berodde på. Fel räknade jag i alla fall inte.

Men nu är vi där. Vi är lika många kvinnor som män i Journalistförbundet. Vi är till och med någon kvinna mer.

Hurra för Sveriges jämställdaste förbund. Hurra för Sveriges enda och bästa Journalistförbund.


Men även om vi lyckats bra i våra löneförhandlingar och även om vi har bästa kollektivavtalen när det gäller att mota otrygga anställningar, så är det mycket kvar att ta tag i.

Så vi släpper inte taget, för då ramlar alla stenar tillbaka i sina gamla hål och vi tänker inte bli något pink collar ghetto.


Agneta Lindblom Hulthén


P.S. För övrigt heter det inte wallraffa. Det heter göra en Ester Blenda. För den svenska journalisten Ester Blenda Nordström var först med metoden. Hon gjorde Ester Blendor långt innan Günter Wallraff ens var påtänkt. D.S.

Mer än hälften av de yrkesverksamma svenskarna vet inte vad kollektivavtalet är värt och vad det innehåller. Att kollektivavtalen är garanten för en pension som går att leva på – inte bara överleva på – vet inte 65 procent av svenskarna; detta trots att en majoritet av oss oroar oss för att pensionen inte ska räcka till när det blir dags.

Det är en rimlig oro. Finns inte kollektivavtal är du ganska rökt och får hoppas på att somebody will feed you when you are 65. Även om du har en arbetsgivare som betalar in en pensionsförsäkring utan att vara bunden av kollektivavtal så skiljer det cirka 400 000 kronor till din nackdel i pensionens värde om du jämför med en medmänniska som får avtalspension.

Trots den ekonomiska nedförsbacken oroar vi oss fortfarande mer för att pensionen inte ska räcka till, än för att förlora jobbet. Alldeles bortsett från detta är det ju dessutom så att den som jobbar på ett företag med kollektivavtal har bättre villkor vid en uppsägning.

En rimlig slutsats av detta vore att ropen skulle skalla:

– Kollektivavtal åt alla!

Men det finns fortfarande de som tror att kollektivavtal handlar om buss- och tunnelbanetrafik.

Hur vet jag detta? TCOs jobb med medlemskapets värde håller en himla bra koll på vad folk tycker och vet och tror att de vet.

Kollektivavtal handlar inte bara om löner, eller om minimilöner, som somliga tror, utan om spelregler på arbetsmarknaden, löner och villkor i arbetslivet och pension till exempel.

Kollektivavtal är ett av de vackraste och sexigaste orden i svenska språket enligt mitt förmenande: en företeelse oerhört väl värd att värna och vakta inte bara för individens skull utan för utveckling i arbetslivet och välfärd för alla. Att olika intressen i samhället balanserar varandra är en förutsättning för en fungerande och trovärdig demokrati. Det bidrar kollektivavtalen till.


Agneta Lindblom Hulthén

Förhandlingsskyldighet och frivillighet är den korta sammanfattningen.

Mågabiten dök upp för att plocka hem svärmor och vi frågade varandra om hur veckorna sedan sist hade varit.

På hans jobb har det varit varsel och förhandlingar i den ekonomiska apkalopsens spår.

Att se snart 60-åriga arbetskamrater gå ut i arbetslöshet väcker vrede. Vem vågar säga arbetslinjen till dem?

– Och du då? undrade svärsonen och jag visste inte var jag skulle börja.

Frilansmöten (två bra) i Göteborg förra måndagen, möte med dagstidningskolleger i Luleå förra tisdagen (herrejävlar vilka makalösa medlemmar vårt förbund har) och kanslijobb och tidskriftsdagen förra onsdagen.  

Och möte med tidskriftsmedlemmar och föreläsning om yttrandefrihet i Uppsala och möte om ägarkoncentrationen och jätteroligt möte med SVT-klubben som invigde nya lokaler och fick en förbunds-roll-up (rullmops kallad) i present. Jag deltog i tipspromenaden under pseudonymen Jimmy Hoffa Jr.

Och arbetsutskott och FRA-debatt och glömt att skriva debattartikel och glömt att gå till frissan, men klarat mina uppsatta minst 10 000 steg om dagen.

Och rättegången mot Trond Sefastson där en av våra anställda var inkallad som vittne. Jag var ganska upprörd efter förmiddagen i rättegångssalen. Att åklagaren blandar in branschens spelregler i sin sakframställan anser jag är minst sagt stötande. Åklagare har att förhålla sig till lagen i sitt arbete, inte till etik och moral. Förvånad blev jag över okunnigheten om arbetsrätt hos de församlade juristerna. En så elementär sak som att det inte går att säga upp eller avskeda en person som inte är anställd, tycktes gå över deras kunskapshorisont.

Och möte med Aftonbladetklubben och möte med Stockholms dagspress och rolig avslutning på lokal och glömt att skriva debattartikel och glömt att justera protokoll och 73 obesvarade mejl.

– Lite att stå i har det varit sista tiden, tänkte jag säga till mågabiten, men just då vaknade lilla syster Yster och försökte bryta sig ur barnsäkerheten i baksätet.

Hemma i trädgårdens höstkyla satt syster Ysters mor och morfar och talade om livet, universum och allt. Storebror pinkade engagerat på de vissna stockrosorna för att pigga upp dem, men de såg inte gladare ut för det.

Enligt traditionen sjunger nya styrelsen specialdesignade visor för var och en av de avgådde. Jag hade försökt välja melodier efter person, så hyllningstexterna skrevs på musiken till Bandiera Rossa (Jonas Nordling), Björneborgarnas marsch (Susanne Björkenheim), Elektricitetsvisan (Alf Johansson), Lilla vackra Anna (Anna Bubenko) och Brev från kolonien (Marianne Falk).

Att behöv ta till Brev från kolonien ser jag som ett misslyckade. Melodin är så lätt att textsätta, så det blir banalt, men jag misslyckade med att få till en text till Marianne Falk på marseljäsen.

En kväll blev det med en del tårar och väldigt många skratt. När man arbetat så hårt tillsammans som de flesta av oss gjort i flera år är det svårt att skiljas utan tårar. Medlemmarna i Journalistförbundet har mycket att tacka de här engagerade kämparna för.

Bara 8 013 steg på stegräknaren fick jag ihop igår, de sista genom att trava en stund i korridoren utanför min övernattningslägenhet i natt. Grannar förundras över min vanor.

Vi skulle haft dans på festen, så skulle vi bidragit till stegtävlingen på kansliet.

I tisdags, andra dagen på möte med Nordiska Journalistförbundet i Oslo, var det också svårt att få ihop mitt stegpensum. Bortsett från det var det ett bra möte, med meningsfullt informationsbyte och kloka strategidiskussioner, lett med fast men lätt hand av min norska kollega Elin Floberghagen.

Finnarna var mitt uppe i strejkförberedelser. Nina, som sitter i deras förbundsstyrelse hängde med örat i mobilen. Nyheter och bulletiner ramlade in regelbundet och när vi trodde det var kört fanns det plötsligt ett nytt avtal.

Vi pratade mycket FRA-lagstiftning och tvångsmedelslagar som kringskär journalistiken. En handlingsplan har vi lagt upp. Massor av punkter hade vi på programmet, som ägarkoncentration och vårt internationella arbete, men tillfälle att motionera min stegräknare fick jag inte förrän på eftermiddagen när vi demonstrerade utanför ryskan ambassaden i Oslo till minne av mordet på Anna Politkovskaja.

Kom sent men inte alltför sent hem till Sverige. Fick ihop de sista stegen (8 087) genom ny nattlig promenad i korridoren.

I måndags gick det bättre, i alla fall med stegräknaren. Upp klockan 04.00 för att ta mig till Oslo. Tidiga flyget var det enda som hade plats så jag kunde utnyttja mina bonuspoäng och inte behövde betala mer än flygskatten för resan.

Kämpade med tunga ögonlock i väntan på Arne König och danske ordföranden Mogens, för att få sällskap på snabbtåget intill Oslo. Vi konferensade i lokaler nära nya norska operan och förde bland annat en spännande debatt om våra förbunds gränser idag och i framtiden. Nyttigt med tanke på att vi har i uppdrag från vår kongress att leverera ett förslag på den punkten. Isländska Arna som är ovanligt ljushyllt i sig själv blev ännu blekare för vare rapport hemifrån om de isländska finanserna.

På kvällen fick vi tid över för en sväng till operan (för att glo, inte för att lyssna). Makalös kåk de har fått till, norrmännen. Jodå, jag vara upp och promenerade på operataket också. Noterade om aftonen nästa 10 000 steg utan att ens ha märkt att jag gått dem.


Agneta Lindblom Hulthén