För den som, som jag, veckopendlar och i bästa fall får vara hemma på hemmet lördag-söndag, är det lycka nog att få skrota omkring i vardagen och skita i dammråttorna och fundera över om gräset ska klippas denna vecka eller nästa. 

I min lilla by händer inte så mycket och det är vi glada för.

Veckans dramatiska höjdpunkt var simskoleavslutningen. Sonsonen och andra av hans årgång firade att de tagit Baddaren och Grodan. Hans lillasyster är för ung för simskolan men skuttade i vattnet med kläderna på, för att visa att hon inte heller var rädd för vatten. Då fick hon och jag vänta i bilen och lekte att vi körde rally och Lilla liten råkade bryta av spaken som reglerar vindrutetorkarna. När hennes mor och min dotter kom tillbaka med den promoverade sinkungen från Sibbarp gick vindruteorkaren inte att stänga av. Spaken  hängde som en vissen sparris. Nu är såväl jag som Lilla liten i onåd hos mellangenerationen för det blev verkstad och dyra reservdelar och lånebil. Jag bjöd på lunch på Stadt för att muntra upp stämningen, men där kom vi inte in.

Annars händer inte mycket.

Mest ringer kollegerna om Littorinaffären och vill veta vad förbundet tycker om Aftonbladets publicering. Då hänvisar jag till PO/PON eftersom det är en publiceringsfråga. Om det stämmer som Littorin sa vid presskonferensen, att hans barn belägrats av journalister, så vill jag gärna att han anmäler saken till vår Yrkesetiska nämnd. Nämnden får en del oförtjänt skäll för att det är så få som anmäler brott mot yrkesreglerna. Anmälningarna är få, men nämnden är så vitt mig bekant den enda organisation inom branschen som bedriver ett regelbundet utbildnings- och upplysningsarbete.

När jag lyssnar (något förstrött för tillfället vill jag i ärlighetens namn erkänna) på den pågående diskussionen om publicistisk etik, så slås jag av hur stor begreppsförvirringen och okunnigheten är om såväl lagstiftning som det självsanerande regelverket. Jag har en del idéer om hur vi ska förbättra den situationen såväl med hjälp av Pressens samarbetsnämnd, som inom vårt eget förbund, men det hänger som vanligt på resurserna som aldrig vill räcka.

Återkommer i ärendet när jag pratat med styrelsen.

Apropå resurser, så undrar omvärlden då och då varför jag inte bloggar utan skriver krönikor. Det har med resurser att göra. Jag vill inte att vi ska ha en omodererad blogg och vi har inte resurser på kansliet att ha en person som enbart håller koll på bloggkonversationen. Anledningen till att vi inte vill ha den omodererad är att en organisation som vår inte har råd att ens i misshugg publicera något som kan strida mot tryckfrihetsförordningen.

Skulle den risken inte vara stor? Jodå, det finns många som tycker illa om journalister och när de talar om detta i min e-post så använder de med förkärlek uttryck som kan uppfattas som hets mot folkgrupp. Däremot är min ambition att svara på all e-post och jag lyckas nästan.

Nu är min akuta ambition att titta ut mördarsniglarna så de drar från trädgården.

Funderar ett tag på att erbjuda barnbarnen 1 krona per infångad mördarsnigel, fast jag vill inte hamna i nyhetsrapporteringen som hänsynslös utnyttjare av barnarbete. Och ska i förekommande fall inkomstuppgift skickas till skattemyndigheten om de fångar tillräckligt många sniglar? Hur räknar jag de eventuellt ihopsamlade sniglarna? Kan de skiljas åt med pincett? Och hur tar jag livet av dem? Måste jag ta livet av dem? Kan de hanteras av veterinär eller Djurens vänner?

Fruktlösa funderingar. 

Må alla, journalister i synnerhet och mänskligheten i allmänhet ha en ljuvlig, lättjefull (och kättjefull) och stärkande sommar.

Åt dem som arbetar och sliter värmen önskar jag fasta jobb, feta löner och luftkonditionering. Det är ni värda.


Agneta Lindblom Hulthén

Jag hade väntat mig en större anstormning i min mobil och mejl när avgången skylldes på journalisterna. När journalister med rätt eller orätt kritiseras för oetiskt beteende eller känslolös närgångenhet i  yrkesutövningen eller annat förgripligt, så morrar medborgarna i min mobil och skällmejlen står som spön i datorn. ”Bossen för packet” är ett av de mildare epiteten jag fått i det sammanhanget.

Förvånansvärt få har hört av sig den här gången. Kollegerna som ringde i första vändan hänvisade till såväl politiker som andra kolleger som uttryckt åsikten att nu är det hög tid att Journalistförbundet tar sina medlemmar i örat. Jag sa att jag välkomnade en anmälan till Yrkesetiska nämnden, så att vi kunde kolla vad som verkligen hänt.

Spelreglerna för press, radio och TV gör inget undantag för statsråd. Har vi journalister betett oss jävligt och i strid mot yrkes- och publicitetsregler  så är det klart att vi ska klandras.

Men utan att fakta och källor är kollade skickar vi inte ut något klander. Etikfrågor är för viktiga för att hanteras med skott från höften. Det var väl ett så trist och osexigt budskap från min sida, att ingen tyckte det var värt att citera.

Tiden skrider och lider som tid har för vana och för varje timma blir bilden bakom avgången mer komplicerad. Vi journalister är som grupp inga oskyldiga lamm. Vi trampar fel och beter oss ibland och ska självklart granskas och kritiseras vi också. Men oavsett vem som granskar vem, så är det viktigt att ha bra på fötterna, fakta på bordet och källor kollade innan kritik och öronnyp delas ut och avgångar krävs.

Jag emotser och välkomnar en anmälan till Yrkesetiska nämnden, så vi kan utreda om, vem och vilka som eventuellt har betett sig yrkesoetiskt.

Agneta Lindblom Hulthén

– Nu kan det inte bli större, sa vi förra året och årets dessförinnan och det säger vi nu, men det kan det och det finns uppenbarligen folk till allt.

Alla seminarier och debatter jag varit på hittills har varit välbesökta. När jag pratar med andra organisationer som precis om vi måste hushålla med resurserna, är det flera som talar om hur dyrt det blivit att bo och hur lokalhyrorna har tre- och fyrdubblats sedan förra året.

De som har långvariga arrangemang inhyrda hos visbybor har fått konkurrens av reklambyråer som bjuder över och är beredda att betala orimligt mycket mer i hyra. Om Politikerveckan bara blir en tillställning för åsiktskrängande tappar den sin demokratiska funktion.

Programrubrikerna är fulla av frågor. Seminariearrangörerna är väldigt bra på att formulera frågor; svaren är det värre med. Beror förmodlig delvis på att det är valår. Politikerna vill hålla sig väl med alla och stöta sig med få och ägnar sig därför åt jävlas med varandra och förtala det andra lägret istället för att svara på frågor.

Ett exempel: Kultur för alla ordnar debatt med rubriken: Kultur på nätet, alla vill ha det men vem ska betala? Fullsatt, välmodererat, en intresserad och initierad publik, partiernas experter på upphovsrätt, men trots att Eric Blix är en skicklig och skarp samtalsledare med han har han lite svårt att klämma ur politikerna konkreta besked. Kan bero på att det är valår.

Tidigare i samma lokal har samma arrangör en övning som heter Kreatörer om sina erfarenheter av upphovsrätt med frågeställningarna:

1)   ”Utan upphovsrätt krymper kulturen”
2)   ”Hur förändrar Internet förhållandet mellan enskilda upphovsmän och producenter/förlag/distributörer?” och
3)   ”Rakryggad upphovsrätt eller ynkryggad anonymitet”.

Den debatten är rolig och konstruktiv med stort deltagande av publiken där alla åsiktsriktningar finns företrädda och där samtalet leder till konstruktiva förslag om hur vi ska hantera upphovsrätten i det nya medielandskapet.

Ännu mer upphovsrätt på eftermiddagen i Open space i arrangemang av Kulturskaparna som handlar om hur kulturskapare ska får betalt för sitt arbete. I spontant bildade grupper ska detta diskuteras. Jag lyckas faktiskt ena min grupp som består av journalister, pirater, antipirater och infrastrukturbyggare: Klart att kreativa människor ska ha betalt för sin upphovsrätt! Operaimprovisatörer piggar upp oss.

Fackliga kamraterna inom SKTF har mingel med Fairtradeförtäring och balalajkamusik. Vi går därifrån med en överenskommelse om ett viktigt samarbete, två goda idéer till problemlösningar och en information om otillbörlig maktutövning mot kollega som vi ska ta itu med. Några fler har vi övertygat om att ägarkoncentrationen inom medierna är ett demokratiskt problem.

Agneta Lindblom Hulthén

Själva debatten, uppdelad på ett pass för branschföreträdare och ett för politiker, är inte mycket att säga om. Men på sluttampen när politikerna ska sammanfatta säger centerrepresentanten att Alliansen ska underlätta för medieföretagen att anställa ungdomar billigt och det passar så bra just på det här området eftersom jobb inom UD och journalistiken är så populära att folk är villiga att jobba gratis.

Här hålls seminarium efter seminarium i Almedalen om den demokratiska betydelsen av kvalificerad och seriös journalistik, om etik och yttrandefrihet och mediernas ansvar och så står en politiker och säger att han ska underlätta för gratisarbetande amatörer inom journalistiken.

Bortsett från demokratiaspekten så undrar jag hur i helvete han tänkt sig att få tillväxt i ekonomin på det sättet. Slaveriet var säkert lönsamt för slavägarna, med i en demokrati förutsätter vi att folk ska kunna försörja sig på sitt arbete. Eller är det möjligen statsystemet han vill återinföra?

Går ej att få svar på frågan eftersom debatten är avslutad. Jag ryker på i tur och ordning hans Allianskamrater från KD, FP och moderaterna och undrar något agiterad om han verkligen talar för hela Alliansen. Det gör han inte, försäkrar de. Moderaten understryker att de varken vill se gratisarbete inom UD eller medierna.

Undra om han talar för centerpartiet?

Dagen i övrigt: Bemanningsföretag, Byggnads sammanslagna avtal och journalistisk etik i samband med rapporteringen om självmord. Bland annat.

I morgon kör vi vårt eget seminarium om ägarkoncentrationen kl. 15.00 på Hästgatan 1.

Hoppas att inte publiken är för utmattad då.

Agneta Lindblom Hulthén

Olika bud i olika publikationer och inbjudningar om när evenemanget ska börja gör att jag för en gångs skull är ute i god tid och lyckas sno åt mig sittplats i ett dragigt hörn i Almegas tält. Sådan strategisk planering av kroppens placering vid seminarier förlänger överlevnadschansen i Almedalen.

Debatten mellan moderat minister och centerpartistisk riksdagsledamot å en sidan och miljöpartistiskt språkrör och socialdemokratisk företrädare i arbetsmarknadsfrågor å andra svarar inte på frågan i rubriken för debatten: Vilka är de nya jobben?

Däremot får vi veta att moderater, socialdemokrater och miljöpartister är ganska nöjda med arbetsrätten som den är. Enbart centerpartiet vill ändra eller snarare avreglera. Budskapet ät inte helt tydligt, men centerpartiet vill tillbaka till tiden för 70-talet och helst tillbaka till 30-talet: Saltsjöbandsanda och lösningar i avtal mellan parterna.

Det resonemanget inkluderar inte den totala ojämlikheten parterna emellan. Arbetsgivaren har i stort sett all makt och det är inte jämbördiga parter som förhandlar om lagstöd inte finns. Antigen vet inte centerpartiet eller centerpartiets representant hur arbetsmarknaden fungerar eller också tycker de att arbetsgivaren ska ha alla makt.

Jag tycker också som centern att lagen om anställningsskydd behöver ändras, men inte försvagas utan förstärkas åtminstone så vi ligger på övre halvan i trygghet i Europa.
Sven-Otto Littorin hävdar med enfas att det inte är något problem med Lagen om anställningsskydd.  Det har han rätt i från ett arbetsgivarperspektiv. Det är väldigt enkelt att göra sig av med medarbetare i dagens Sverige.

Borde varit på tre ställen samtidigt vid lunchtid så jag kommer in på sluttampen av utfrågningen av vänsterpartiets taleskvinna om kulturpolitiken. Kerstin Brunnberg är moderator. Hon är en suverän intervjuare. Hon ställer rätt frågor, rätt följdfrågor, är snabb, konkret och har hur mycket som helst att lära sina yngre kolleger.
Vänsterpartiet är lite svajigt i upphovsrättsfrågan.

Svettas iväg till M/S Sigyn i hamnen där TU ordnar debatt om Mediemakt, ansvariga utgivare och pressetik. Bortsett från 50 grader varmt i lokalen en ganska rolig och givande tillställning. Juristen i sammanhanget (Hans-Gunnar Axberger f d PO) tycker förstås att juridiken ska spela större roll och är det enda som ger stadga åt det etiska regelverket. Det tycker ingen annan.

Robert Rosén (f d utgivare) vill skrota hela systemet. Det vill ingen annan. Utgivare för Aftonbladet, Expressen, Folket och Eskilstuna-Kuriren står eniga bakom det självsanerande systemet även om de tycker att det behöver reformeras. Det arbetet är redan påbörjat.

Jag blir lite grinig över att oinitierade debattdeltagare påstår att TU och Journalistförbundet inte kan hålla sams i Pressens Samarbetsnämnd. Det är vatten under broarna. Numera fungerar samarbetet utmärkt.

I Almedalen träffar man alla som man förväntas träffa och en och annan som man inte sett på en halv evighet. Plötsligt springer jag på en kvinna som jag inte sett sedan vi slutade Journalisthögskolan för väldigt länge sedan, vi gör en snabbresumé av tre decennier när Resumé dyker upp och ska ha synpunkter på att Telia sponsrar presscentret.

Kulturskaparna på kvällen. Upphovsrättsseminarium med samma gäng på morgonen. Mycket folk och en debatt som har vuxit rejält ur intellektuell synvinkel bara på ett år: mer försonlighet än populism. Inget blodvite. Ganska nöjd med min insats.

Lunch med förre kollegan Jan Bertoft om konsumentjournalistik och textreklam.

Uppför backen, i hettan, mot mer upphovsrätt.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag fick i min hand en bok med tidningsteckningar Press Cartoons Solidarity Award 2010. Ett belgiskt fackförbund har tillsammans med de belgiska tidningstecknarna utlyst ett pris för tecknare på temat solidaritet och motstånd. Boken är ett resultat av tävlingen. Ämnen som utnyttjade anställda, arbetslöshet, diskriminering, asylsökare, flyktingar, kolonialism, rasism och förföljelse av fackliga organisationer är knappast sådant som lockar till leende men resultatet är roligt och hjärtskärande.

Fascinerande och stimulerande att delta i världsfackets kongress i Vancouver i förra veckan. Den ekonomiska makten är idag så stark, mycket starkare än den hos regeringar och parlament i många nationalstater, att den behöver bevakas och balanseras.

Bevakning är en journalistisk uppgift, men den prioriteras inte av medieägarna. Det är därför det är så viktigt att mediemångfalden ökar såväl i ägande som innehåll. Jag har en idé om hur detta ska kunna börja åstadkommas som jag försöker lansera framförallt inom fackföreningsrörelsen. Jag återkommer till denna fråga vid tillfälle.

Obalansen är stor mellan bolags- och finansmakt och mellan dem som arbetar för sin försörjning; där är IFS den enda samlande motkraften. Även om maktbalansen tippar över totalt till företagens fördel är det ändå förhoppningsfullt att en balanserande motkraft finns i form av världsfacket.

Behållningen från Vancouver är framförallt vetskapen om att det fackliga arbetet pågår runt om i världen trots en ibland ohygglig repression. Men facket gnetar på så skilda platser som Guatemala, Mauretanien, Rumänien, USA och Island, ja i praktiskt taget vartenda land på hela klotet.

På många ställen i världen är den fackliga organisationen och det fackliga arbetet det enda hopp människor har om att någon gång närma sig demokrati och rättvisa. Jag önskar att de okunniga, obildade, historielösa individer som lanserat Fuck facket! hade fått förmånen att sitta med en dag på IFS-kongressen i Vancouver.

Den som efter en sådan lektion i samtidshistoria inte inser betydelsen av en stark facklig rörelse, är inte anhängare av vare sig demokrati, föreningsfrihet eller yttrandefrihet.

Med anledning av tabelldramatiken i förra veckan när Sydafrika inte gick vidare, mejlade jag en fråga till en före detta arbetskamrat, om hur man räknar målskillnad i fotboll. Jag har glömt eller förträngt det sedan min tid som sportjournalist, men alla tycks tro att jag ska veta just detta.

Jag fick svar och en returfråga: Befann jag mig möjligen på Journalist-OS i Vancouver? Nej och nej. Journalist-OS var i Cadiz i maj. Det var Fack-OS som pågick i Vancouver.

Nu slår det mig att nästa vecka är det Politiker-SM på Gotland. Vi hörs då.


Agneta Lindblom Hulthén

Det som började i måndags: IFS- kongress i Vancouver. Vancouver påminner lite om min byhåla i Halland. Folk är vänliga och hälsar även på främlingar. Fast husen i Sibbarp är mindre. Eftersom vi är i Vancouver är det mycket ursprungsbefolkning i invigningen. Systrarna som sjunger inuitisk strupsång är helt otroliga. Killen som är världsmästare i hop-dans också. Det senare är förmodligen mer Hollywood än ursprung, men så himla skickligt att vi bara njuter.

Talen handlar mest om hur vi balansera på den ekonomiska knivsäggen mot total kollaps och elände och möjligheten för människor som lever av lönearbete att få ett drägligare liv. Det kännas hedrande att få delta i en kongress med fackförbund från hela klotet, som representerar den balans som gör att en marknad som löpt amok och den globala girigheten inte välter all demokrati över ända.

Läser i The Globe and Mail att Fox News är på väg in i Kanada. Vissa skribenter ojar sig. Andra konstaterar lite torrt att kanadensarna är för kloka för att gå på propagandajournalistik. Jag tjatar för alla som vill höra på, om faran för demokratin om ägarkoncentrationen inom medierna ökar.

Tolksystem bryter ihop när vi startar dag två av kongressen. Sharon Burrow är en hårding vid ordförandeklubban och det behövs, men för den som deltagit i en internationella journalistkongress framstår IFS kongress som ett under av disciplin.

Vi drar igång en timma efter tidtabell.

– Brothers and sisters, börjar första talaren, generalsekreteraren Guy Ryder, första talet som förstås handlar om den världsekonomiska krisen och behovet av globala rättvisa. De tre inledningsorden begriper i alla fall alla även utan tolkning.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag minns hur jag härsknade till när Svenskt Näringsliv gick ut i början av avtalsrörelsen med krav på frysta eller sänkta löner, skrotande av lagen om anställningsskydd och en del annat stort och ont. Jag har förträngt hur de formulerade sig, men jag minns hur vi svarade på hemsidan:

1. Höjda reallöner sätter fart på ekonomin – det ska löna sig att arbeta
2. Inga kryphål i lokala avtal - vi värnar kollektivavtalen och svenska modellen
3. Stoppa utanförskapet - stärk anställningstryggheten
4. Arbetsgivaren skapar orättvisan, arbetsgivaren ska betala - jämställda löner nu!
5. Utan journalistik dör demokratin – investera i journalistiken och journalisterna

Så sant som det är skrivet.

För första gången på de tio år jag förhandlat kollektivavtal, känns det som vi åstadkommit ett framtidsbygge: Bland annat har vi tagit första steget mot ett gemensamt avtal för alla journalister. Vi har storstädat i bemanningsavtalets tillämpning. Vi har äntligen fått ordning på utlandsvillkoren i public service avtalet. I varje avtal finns något eller några guldkorn som medlemmarna får glädje av.

Vi har varit eniga vid förhandlingsbordet om att rensa ut den gamla trix och fix-kulturen (= runda avtal, följ dem inte), som funnits på en del av våra avtalsområden, och ersätta den med avtalsvård. Vi har slutit avtal av egen kraft och undvikit den medling som ställt till så mycket elände och genererat så många tvister på vårt område.

Vi har haft medlare som gjort ett bra jobb, det ska jag gärna erkänna, men de okunniga och självtillräckliga äldre herrar som blandade sig i upphovsrättstvisten mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna hällde genom sin inkompetens mycket bensin på konfliktbrasorna.

Skit på det. Det är vatten under broarna.

Jag upprepar gärna det beröm jag delat ut tidigare. Vår lilla delegation har det varit en förmån att arbeta tillsammans med. Vår stora delegation har haft en konstruktiv överblick som knuffat på förhandlingarna. Bemanningsdelegationen har i lagom proportioner varit entusiastisk, förbannad och stimulerande.

Därtill kommer insatserna från dem som sällan får beröm i de här sammanhangen – alla de medarbetare på kansliet som ser till att allt fungerar på alla plan hela tiden och gör så att vi som får förhandlingsmässigt tunnelseende när vi håller på, kan vara det utan att behöva bekymra oss om det dagliga arbetet. Vi vet att det fungerar. Alla de medlemmar ute i landet som följt förhandlingarna, mejlat, ringt och hejat på, deras insatser har också spelat roll när det känts motigt.

När jag nu är så människovänlig och positiv, så måste jag också skriva att motparten den här gången har förhandlat konstruktivt och att båda parter har baxat på bra för att vi skulle komma i mål. När vi kom tillbaka till kansliet på fredagskvällen med påskrivna papper, konstaterade jag att jag inte varit så himla utmattad sedan i juni 2004 – inte av själva förhandlandet men av allt annat i livet som måste hinnas med parallellt.

När väckarklockan väsnades strax före fyra på lördagsmorgonen, för att jag inte skulle missa flyget till Vancouver och IFS-kongressen, kändes det som jag toppade utmattningsrekordet för livet så långt.

Nog stönat. Att få delta i en kongress för hela den internationella fackföreningsrörelsen går utanpå det mesta. Sova blir det tid till någon annan gång.

Inga svenska nyheter har jag orkat leta upp sedan i fredags. Undrar hur det gick med det där bröllopet det varit sådant väsen om?

Agneta Lindblom Hulthén

Några försöker in i det sista värva röster och när jag fyller i vårt förslag får jag en uppfordrande klapp på kinden av en av de få kvinnliga delegaterna från Asien.

Kongressen har med liv och lust sysslat med ordningsfrågor. Presidiet har med änglalikt tålamod hanterat så väl missuppfattningar, vredesutbrott, oförskämdheter som långrandighet. De är värda beundran.

Vi blev rejält säkerhetskontrollerade i morse och är därför förberedda på att lyssna på den spanske kronprinsen som tycker att det är viktig med journalister och det fria ordet. Det hedrar honom. Men ingen hade talat om att vi skulle få höra precis samma sak från ytterligare sex personer framförda med många ord av några lokala och regionala potentater.

Tiden för förhandlingar krymper. Då utbryter sherry, tapas och pianospel eftersom något gått galet i planeringen och prinsen och prinsessan och deras vituniformerade uppvaktning fått för sig att de är del av kongressens avslutning och att journalisterna ska utfordras med lekamlig och andlig spis.

Jag hör hur jag låter och inser hur jag förmodligen ser ut: som en riktigt ursvensk surpottig ”Duktiga Annika”.

Äntligen åter i kongressalen. Stadgefrågan på bordet. Anita Vahlberg har suttit ordförande i det utskottet. Förslaget går igenom utan diskussion. Det har ingen annan hittills lyckats med att få till under den här kongressen.

Vi börjar beta av motionerna. Det går också förvånansvärt smärtfritt. De flesta handlar om förstärkt skydd för förföljda journalister och vem kan säga emot det.

Valet är klart. Resultatet bygger huvudsakligen på geografisk representativitet, vilket är lite trist. Var du kommer ifrån går före hur duglig, erfaren och engagerad du är. Jag hade delvis fel i min förmodan att valet avgjordes redan i tisdag vid ett möte för särskilt inbjudna.

Vi har kvar en nordbo i IFJ:s styrelse, nämligen Eva Stabell från Norge. Det gläder mig att hon är kvar men jag är besviken övar att hon inte lyckades slå sig in i arbetsutskottet. Trist att totalt oerfarna och oprövade män slår ut en beprövad och erfaren kvinna. Synd också att Mogens från Danmark inte fick plats i styrelsen trots ett gott jobb som kassör.

Vi fortsätter med motionerna och suppleantvalet återstår. Flera förbund och till och med en del av de nyvalda i styrelsen lämnar kongressen efter valet.

Trist att Arne König hamnar som andre suppleant utanför styrelsen. Nu har han visserligen närvaro- och yttranderätt i Europafrågor, eftersom han är Europapresident, men IFJ:s styrelse hade permanent behövt hans engagemang, erfarenhet, genomtänkta principiella inställning och allmänna klokskap.

De sista motionerna behandlas under sådant kaos att jag överväger att vägra att rösta, men min plikttrogna sida ger mig inte tillstånd. Bristen på mötesdisciplin gör mig ganska nedslagen.

När jag för första gången för nästan tio år sedan deltog i en EFJ-kongress blev jag tvärgrinig just på bristen på mötesdisciplin. Jag skrev ett mycket ampert brev till EFJ:s styrelse och det bättrade sig där. Nu känner jag för att skriva ett motsvarande brev till IFJ:s styrelse med anledning av den bristande ordningen vid IFJ-kongressen.

På lördagen tar det mig 15 timmar att från Cadiz komma hem till min byhåla i Halland. Där blommar äppelträden och tjoar barnbarnen. Pellettspannan ska sotas och gräset klippas. Inga tapas och ingen sherry så långt ögat når. Ljuvligt.

Tisdag är vi igång med förhandlingarna för bemanningsföretagens kollektivavtal. Klok, engagerad och kreativ delegation. Ljuvligt.

Agneta Lindblom Hulthén

Nu inser jag att förmaningen var motiverad. Vissa av gubbarna på den här kongressen beter sig som fotbollshuliganer.

Ganska gubbig tillställning på det hela taget. Igår hade vi en rapport från Gender Council, som givetvis enbart består av kvinnor, med efterföljande debatt. Kön var lång till talarstolen. Också en och annan man försäkrade sin hängivenhet för jämställdhet mellan könen även om de försa sig och kallade det för kvinnofrågor.

Kvinnorna är i minoritet på kongressen. Vissa länders delegationer är helt enkönade och det kön som dominerar är det som riskerar att angripas av penisfisken om de kissar i Amazonas.

Många delegationer har en enda kvinna i sin delegation. En av dessa kvinnor förklarade i debatten detta med att kvinnorna i hennes hemland inte är så välutbildade och erfarna ännu.

Vår något buttre kanadensiske kollega begärde ordet och konstaterade att IFJ aldrig någonsin ställt krav på männen i styrelser och kommittéer ska vara välutbildade och erfarna. Jag håller fullständigt med honom. Det handlar inte om att kvinnor ska vara lika kompetenta som män. Det handlar om kvinnors rätt att vara lika lata, arroganta och intriganta som män.

När det är dags för val till IFJ:s arbetsutskott ställer en del kandiderande kongressdeltagare krav på att få delta vid rösträkningen. Jag inser att en del av dem kommer från länder med stor korruption och deras misstänksamhet mot demoratiska processer bottnar i detta, men jag accepterar det inte. Vi väljer rösträknare och sedan ställer somliga till ett jävla liv och för att få övervaka rösträknarna. Hela processen är förödmjukande för oss alla. Det är hedervärt av våra nordiska kandidater att vägra delta i spektaklet.

Tyskar och engelsmän trampar ner varandra i ivern att väcka ordningsfrågor. Medan detta apspel pågår krymper tiden för sakfrågorna och den pågående jaktsäsongen på journalister skördar dagliga offer runt om i världen.

I valet till IFJ:s arbetsutskott förlorar den enda kvinnliga kandidaten, Eva Stabell från Norge.

Är jag missnöjd och besviken? Ja!

Igår kväll, sent och försenat, fick vi tapas och sherry, vi är i Jerezområdet, i en klosterträdgård i Cadiz gamla stad. I denna underbara miljö lyssnar jag till en kollega som kommit till Cadiz för att berätta om det 40-tal journalister som på senaste tiden mördats i hans hemland och om den fara han som journalist och fackligt aktiv känner för sitt, sin familjs och sina kollegers liv.

Han om någon har rätt att känna sig besviken över kongressens tjafsande i procedurfrågor.

Kongressens sista dag har ett oändligt program och ligger långt efter i tidsplaneringen: val, ekonomi, stadgar, tal av kronprinsen och 62 motioner.

Rykten cirkulerar om en förankrad lista på styrelseledamöter som skulle göra valet till en ren formalitet. På den listan finns inga nordbor.

Personligen tror jag styrelsevalet avgjordes vid ett möte för speciellt inbjudna i tisdagskväll. Vi får väl se om jag har rätt. Det hoppas jag verkligen inte.

Agneta Lindblom Hulthén

Tendenserna är tydliga och blir ännu mer tydliga i ett sammanhang, som det när den Internationella Journalistfederationen håller kongress.

Just nu i Sverige diskuterar vi det självsanerande etiska systemet och hur vi kan utveckla det. Både inom journalistkåren och utom denna finns de som tycker att etiska regler är onödiga. Andra tycker att branschen inte ska hålla efter sig själv. Det ska andra göra.

Jag anser att det är av största vikt att vi utvecklar de etiska reglerna inom branschen eftersom det är bästa sättet att hålla lagstiftarna från livet och att utöva en anständig journalistik när vi är något så när ense inom kåren om definitionen om vad som är anständig journalistik.

Inom EU vill starka krafter göra etiken överstatlig och statlig. Bevare oss för det. Då är det nära till en situation då journalister i vårt närområde och vi själva ställs inför rätta, inte för att de brutit mot lagen, utan för ett de utfört sitt arbete ”oetiskt” och det är makten och inte journalistiken som definierat vad som är (o)etiskt.

Makten är lika öppet brutal som den är fiffig och uppfinningsrik. Den kan vara tydlig som i Colombia där hemliga polisen inte bara ger sig på den granskande journalisten utan också hennes barn. Den kan vara övertydlig som i Kamerun där hemliga polisen torterar ihjäl en misshaglig journalist androm till varnagel.

Den kan som på andra håll i Afrika kringskära journalistikens möjligheter genom att bestämma vilka som får bli journalister genom att definiera begreppet journalist, eller bestämma hur gammal man måste vara för att få utöva yrket, eller i lagen bestämma hur gammal en journalist måste vara för att få bli redaktionschef eller chefredaktör eller genom att i lagen ange vad journalister ska ha i lön.

Andra frågor med grad- men inte artskillnad: Stora vinster har under 2000-talet pressats ur den journalistiska medieverksamheten, inget eller lite har återinvesterats i journalistiken. När den ekonomiska krisen slår till drabbas redaktionerna av massuppsägningar.

De rika killarna som tjänat grova pengar på journalistiken är på flykt med det som återstår av vinsterna. Medieägarna runt hela klotet försöker pressa upphovsrätten av journalisterna för att kunna använda samma material på alla sina plattformar utan att betala, till men för mångfald och demokrati, och till gagn enbart för medieägarnas bankkonton.

Inte ett enda exempel på att något lands lag vidgats till förmån för yttrande- och tryckfrihet har vi hört. Redovisningarna för inskränkande lagar och repression mot journalister och yttrande- och tryckfrihet har varit otaliga. Homofobi understöds i lag och hädelse är ett yttrandefrihetsbrott i många länder. Röster talar för att vi ska ha det så också i Europa.

På våra näthinnor finns bilderna av döda kolleger, skjutna, massakrerade, ihjältorterade och söndersprängda. Lätt att förtvivla, men det är det sista vi får göra.

Däremot surnar jag till rejält eftersom vi ägnar en otrolig massa tid åt en procedurfråga som handlar om vilka, vem, som egentligen är delegater på kongressen, något som borde vara förutsett i stadgarna (och kanske är det). Jag brukar sällan avstå från att ta ställning men på den här frågan ruttnar jag fullständigt och avstår från att rösta.

Det är hög tid att göra något åt IFJ:s stadgar och jag vet vem som skulle kunna göra det jobbet. Vår egen Anita Vahlberg är – om uttrycket tillåts – en jävel i olja på att skriva stadgar som håller också när det blåser.

På det hela taget och sorgligt att konstatera: yttrande- och tryckfriheten trycks tillbaka över hela klotet. För oss som tror på journalistiken är bara att jobba på och upprepa vårt mantra: Utan journalistik ingen demokrati och ingen demokrati utan facket.

Vi som kommer från länder där yttrandefrihet fortfarande gäller, där pressfriheten är större än på de flesta andra håll, kan inte luta oss tillbaka. Vi har faktiskt större ansvar än andra att oförtrutet rapportera vad som händer med journalistiken och våra journalistkolleger runt om i världen. 

Hur var det han sa gamle John Donne:
”…and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.”

Så är det, när yttrande- och pressfrihet hotas klämtar klockan för oss alla.

Agneta Lindblom Hulthén

Val av presidium att leda kongressen tar inte många minuter. Arbetsordning och fastställande av utskott går osedvanligt snabbt. Vi vill ha Anita Vahlberg i finans- och stadgeutskottet.

Som en introduktion till generalsekreterarens rapport, verksamhetsberättelse skulle vi säga i Sverige, ser vi en video som skulle kunna heta När man skjuter journalister…
Tuff är ett relativt begrepp.

Kön är lång, lång, lång av delegater som rapporterar om eländet i världen och hur utsatt journalistiken och utsatta journalisterna är: rapporterna om mord, misshandel, fängslanden, våldtäkter, isolering, försvinnande, kidnappningar tar aldrig slut. Oftast är det ländernas egna regeringar som går bärsärk mot sina medborgare i besinningslöst våld och framförallt mot journalisterna.

Arne König berättar om situationen i Eritrea och påminner oss om Dawit Isaak och hans kolleger - de som fortfarande lever - inspärrade i dödsläger och föreslår ett uttalande.
En afrikansk kollega berättar och hänvisar till en rapport om förhållanden i hans land.

– Du skulle gråta om du visste, säger han.

Vår iranske kollegas rapport är så stark att han får stående applåder från kongressen. Ingen kan säga att vi inte vet. Jo, det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Men tårar hjälper inte. Här är det fackligt arbete, journalistik och solidaritet som gäller.

Afrikanerna vill av självklara skäl inte definieras som enbart afrikaner. Många länder och kulturer är representerade från den kontinenten.
Inte fasen vill jag definieras som skandinav. 

Under ytan ligger också och darrar ambitioner från de flesta organisationer att blir representerade i IFJ:s styrelse. Politiska motsättningar kommer upp till ytan då och då: Israel och Palestina, greker och turkar, kurderna.

Påminnelser behövs att vi är journalister, inte politiker.

Ännu en rapport med döda journalister på framsidan sticks i min hand. När en kollega från Sudan berättar om situationen i hemlandet brister han själv i gråt.

Tuff är ett relativt begrepp.

Agneta Lindblom Hulthén

IFJ, vår internationella journalistfederation, träffas för kongress vart tredje år, just nu i Cadiz i Spanien. Gnällmoster får sin världsbild bekräftad när alla flyg är försenade, ingen transport finns från flygplatsen i Jeres, nyckelkortet på hotellet inte fungerar och duschen går i baklås och inte kan stängas av.

Vid frukosten har valkampanjen redan börjat. Kolleger som annars inte skulle mer än muttra ett” morning” pussar på kinden, undrar hur man mår, strör vänligheter och komplimanger. Trevare skickas om hur svenskarna ställer sig till motion ditt och motion datt.

– Motion datt är det dummast jag läste på flera veckor, säger jag inte, eftersom även jag fiskar röster, inte för mig utan för Arne König. Det internationella arbete behöver en engagerad arbetsmyra som han. Pladderhattar som nöter talarstolen finns det alldeles för gott om.

Vi öppnar kongressen i en gammal teater där en spansk lag om pressfrihet undertecknades för 200 år sedan. Vägen från hotell till konferens är ingen tebjudning. Byggjobbare vägrar flytta på sina vehiklar när vi kommer bussande och får övertalas av polis. Vägen till möteslokalen spärras av en demonstration mot kommunstyrelsen härstädes som ska ha förskingrat 7,8 miljoner euro.

Fotoblixtarna yr och slagorden skallar. Arrangörerna biter på naglarna eftersom vice premiärministern som skulle invigt på eftermiddagen aviserat att hon kommer på morgonen istället. Vi är försenade. Men det är vice premiärministern också.

Mycket tid för kohandel och uppgörelser. Hur det ska gå till i stadgekommittén verkar redan bestämt. Vi lovar att nominera kollega T mot att han nominerar kollega A. Jag påminns av en kollega från Polen att jag lovat skriva en artikel om mediesituationen i Sverige när vi sågs i Berlin.  Herregud, det var två år sedan och jag som skyter med att jag aldrig missat en deadline. 

Jag räknar till sex TV-kameror och elva pressfotografer när madam vice premiärministern äntligen skrider upp på teaterscenen följd av en gigantisk uppvaktning. Äntligen står Aidan i talarstolen och hälsar alla ärade gäster välkomna och slutar med ett särskilt välkommen till bröderna och systrarna. Aidan White är IFJ:s legendariske generalsekreterare. Jodå, jag känner mig som en välkommen syster. Äntligen är vi igång, bara ett par timmar försenade.

Efter högtidstalen kommer debatten om framtidens journalistik. John Nichols är journalist och medieaktivist från USA och han skakar om och engagerar även oss som inte fått mer än fyra timmas sömn. Det handlar om hur få pengar till journalistik så medborgarna kan få information för att kunna ta ställning, om medieägare som enbart ser på journalistik ur en profitvinkel och om dem som vill pressa mer blod ur stenar genom att ogenerat blanda journalistik med reklam och propaganda.

Risken i att storebror ser dig är minde än i att medborgarna via journalistiken inte klarar av att hålla ett öga på storebror. Där journalistiken kliver ur kliver makten in.

Jag har grävt ner häxan Surtant i botten på ryggsäcken. Här ska fajtas för journalistiken.

Agneta Lindblom Hulthén

Fjärde avtalet – det som gäller för public service - undertecknade vi i fredags kväll, dagen före Pingstafton. Fjärde avtalet i god ordning utan det skramlande, varslande, larmande, medlande, konfliktande som har varit mer regel än undantag på vårt område de senast decennierna.

Bra.

Medlingarna under 2000-talet har genererat otaliga konflikter. Nu har vi tecknat avtal av egen kraft och nu ska det jävlar i det mesta idkas avtalsvård och den gamla trix- och fixkulturen, för att slippa följa avtal, skulle bara våga sticka upp nosen igen.

Stora delegationen var nöjd med oss när vi i ”lilla” kom tillbaka med sista förslaget i fredags. ”Lilla” är jag själv, förhandlingschefen Jeanette Janson, förbundsjuristen Katarina Dahlskog och ombudsmannen Johannes Isaksson. Bättre förhandlargäng och arbetskamrater kan ingen begära.

Bättre delegation än vår stora kan ingen heller begära. Vi har haft delegationerna från alla områden (dagstidningar, tidskrifter, kommersiella etermedier och public service) med hela tiden i allt avtalstecknandet som en förberedelse för marschen mot ett gemensamt avtal för alla journalister. Korparna har kraxat:

– För mycket folk, ingen kommer att orka lyfta blicken från sitt avtalsområde, omöjligt att samordna…
– Ha! säger jag som en gammaldags teaterbov.
– Ha! Vad var det jag sa? Det har gått jättebra! Mycket målinriktat, realistiskt och väldigt lite av hembygdens dag.

Bäst med public serviceavtalet? Att vi äntligen lyckats få en anständig lösning på utlandsarbetet och att vi har en med Medieföretagen gemensam syn på visstidsarbetet. Vi vet att det på just detta område kan vara svårt att få regelverket att tränga ut på alla redaktioner men vi är förhoppningsfulla tills verkligheten (förhoppningsvis inte) korrigerar oss.

Dock, än är vi inte vid vägs ände. ”Än får vi gå med strumpor och skor, än är det vinter kvar säger mor”.

Ett avtal har vi kvar, det för bemanningsföretagen. Så vi spottar i nävarna och tar nya tag. Det ska nog gå bra det också. Vadet med mig själv har jag redan förlorat. Som säkert ingen minns berättade jag om att jag i början av året skrev en lapp, där jag noterade när jag trodde att de olika avtalen skulle vara klara. Nu har jag valt att glömma på vilket säkert ställe jag placerade den lappen, för jag minns att jag var pinsamt fel ute.

För övrigt anser jag att det var ett historiskt misstag att avskaffa Annandag Pingst. Det avskaffandet är en av vår tids största skandaler.  Hänryckningsfaktorn har minskat radikalt. Utbrändheten ökar. Fruktträden barrar. Bina går i strejk. Ropen skalla: Annandag åt alla!

Är det någon som vill göra mig sällskap på barrikaden Annandag Pingst Åter! Jag har redan en anhängare i detta ärende på Medieföretagen, så vi fixar det nog i nästa avtalsrörelse.

Agneta Lindblom Hulthén

Måndag rivstartar med fortsatta kollektivavtalsförhandlingar för public servicemedlemmarna. Båda parter har gallrat i sina krav, men ett 13-tal motstridiga krav ligger fortfarande på bordet. Villkor vid utlandstjänstgöring, hantering av bemanningsföretag, krav på försämringar i arbetstiderna hör dit. En bra bit stenig väg har vi kvar att gå.

Den 3:e maj är Pressfrihetens dag. Lunchtid ordnade riksdagens tvärpolitiska grupp tillsammans med pressorganisationerna för frigivning av Dawit Isaak en manifestation på Sergels Torg. När jag håller mitt tal ser jag med stolthet mina arbetskamrater från kansliet med stort engagemang dela flygblad och prata med förbipasserande, jag ser medlemmar och kolleger som ägnar sin lunchrast åt att visa sin solidaritet och jag ser många arbetande kolleger som bevakar manifestationen.

Annars är det inte mycket att vara stolt över i det officiella Sveriges och EU:s agerande i Dawitsaken. Bra är i alla fall att det numera finns en enighet inom såväl mediegruppen som politikergruppen om att det krävs sanktioner mot och strypt bistånd till Eritrea. Förhållandena i Eritreas fånghålor och – läger är så vidriga att det är plågsamt att bara tänka på. Obegriplig för mig är den maktarrogans som medvetet och uppfinningsrikt kan utsätta medmänniskor för infernaliska plågor. Lika obegripligt är hur sådana människor står ut med att leva med sig själva.

På väg tillbaka till Medieföretagen och förhandlingarna tänker jag på det gamla argumentet mot helvetets existens. De goda människor som lever saliga i paradiset kan aldrig vara saliga så länge de vet att det finns ett helvete där andra plågas. Men visst finns helvetet i verkligheten, i Eritrea bland annat, och det drabbar framförallt dem som vågar använda sig av den mänskliga rättighet som heter yttrandefrihet och som är grunden för all demokrati. Förtvivlade kan vi bli. Förtvivla får vi inte. Släppa taget om yttrandefriheten är otänkbart.

Måndag fortsätter med förhandlingar och möte med fackliga kamrater från annat förbund på kvällen. Tisdag fortsätter med förhandlingar och intern opinionsbildningsplanering på kvällen.  Onsdag: möten, möten, möten och på kvällen ett speciellt roligt möte med Förlagsdistriktet som årsmöttes. Jag går därifrån tacksam och glad med fina blommor och ett par riktigt bra idéer.

Torsdag: tidig frukost med norska medieforskare och så förbundsstyrelse. Förbundets ekonomiska rådgivare är inbokade och pratar om penningplaceringar. Att vi klarat oss så bra genom krisen har de bidragit till. Förbundsstyrelsen gläder sig åt medlemssiffrorna som ökar för tredje månaden i rad. Intrikata diskussioner om intrikata problem med upphovsrätten. Fredag: Ser ut som jag kan komma hem till byhålan i anständig tid.

Har jag en himla tur blommar mitt plommonträd och det går en liten figur och skrotar i trädgården och nyper huvudet av blommor och sjunger om pepparkaksgubbarna. Den steniga vägen mot nästa avtal hoppas jag fromt ska bli bredare och asfalterad, så jag kan gå den med högklackade skor. Men det är nog att begära för mycket.

Agneta Lindblom Hulthén

Logiskt är det också enligt den svenska synen på yttrandefrihet. I vårt land får en människa eller en grupp av människor uttrycka åsikter som majoriteten av deras medmänniskor tycker är idiotiska eller vämjeliga. Om yttrandefriheten bara vore till för de politiskt korrekta åsikterna skulle behovet av den var ganska litet.
Vad vi inte får säga till våra medmänniskor eller i det offentliga rummet är definierat i grundlagen.

Åsikter vi inte delar kan vi bekämpa i det offentliga rummet, i den offentliga debatten. Lite förvånande är alla de yrvakna kraven på slopat eller förändrat presstöd. Det har funnits många tillfällen att ha synpunkter tidigare. Och visst, en del har haft det men debatten har varit ganska grund och ointellektuell och mest handlat om konkurrens och att vara eller inte vara, mindre om demokrati.

När EU uppmärksammas på det svenska presstödets eventuella kollison med det överstatliga regelverket sker det enbart av konkurrensskäl. Min åsikt är att presstödet har sitt ursprung i svensk demokratisyn och det ska inte EU lägga sig i.

Presstödet har utretts flera gånger under åren, men det har skett med syftet att lappa och laga, inte reformera. Av helt förståeliga skäl har de inblandade varit rädda att röra för mycket med risken att förlora allt. Vi kan tacka det svenska presstödet för att vi i alla fall har rester av mångfald kvar på den svenska mediemarknaden.

Partipressen har i stor utsträckning utrangerats, men det betyder inte att medierna är mindre ideologiserade idag än i förrgår. Ägarkoncentrationen inom medievärlden ökar för varje dag. Färre äger mer. Medierna i Sverige korsäger varandra. Mediemakthavare sitter i varandras styrelser. Makt över medierna ger möjligheter till makt över samhället eftersom den förfogar över informationen till medborgarna: vad vi får veta och i vilken form och utifrån vilket perspektiv.

Monopol är skadliga i sig. Mediemonopol är, med tanke på maktanhopningen, skadligare än andra monopol. Tänk Italien. Presstödet behöver reformeras, inte på grund av att en högerextrem tidning fått stöd helt enligt regelverket utan på grund av de skäl som Journalistförbundet länge framfört.

Ett stort problem idag är att de flesta säger sig vilja ha journalistik, men allt färre vill betala. Men utan en granskande journalistik kantrar demokratin. Så det är dags att i högre grad definiera journalistiken som något allmänt gott, som en allmän nytta. En mångfaldig information är grunden för att medborgarna ska kunna fatta självständiga och förnuftiga beslut.

Därför behöver vi fler ägare och nya ägarformer på i vart fall den del av mediemarknaden som innehåller journalistik. Vårt samhälle behöver av demokratiskäl många ägare, olika ägarformer, fler journalistiska perspektiv inte minst lokalt och regionalt.

Mångfald är inte samma innehåll på många olika plattformar. Mångfald är olika innehåll på många olika plattformar även när samma företeelse skildras. Journalistisk ambition kan vara ett incitament för presstöd. Kvalitet kan vi kalla det. Kvalitet går inte att definiera, det ligger i betraktarens öga, säger somliga.

Naturligtvis går det ställa upp kriterier för kvalitet. Hur mycket återinvesteras i journalistiken? Vad avsätts för utbildning av medarbetarna? Vilken är den allmänna nyttan av journalistiken för medborgarna på en ort?

Enkelt är det inte, men visst går det om vi tar oss tid och är noggranna när vi definierar ett kvalitets- och mångfaldsbegrepp för journalistiken som en grund för att reformerat – nej inte presstöd – men publicistik- eller journalistikstöd. Vi har ju klarat av att definiera public service.

Journalistförbundet har ett ganska öppet mandat från sin senaste kongress att motverka ägarkoncentrationen genom att föreslå lagstiftning. Förbundsstyrelsen har inte gjort det, ännu. Vi har hittills tyckt att det är positivare att föreslå åtgärder som stimulerar mångfalden. Etableringsfriheten håller vi i ära men den får inte bara vara en frihet för de redan etablerade.

Ett reformerat presstöd kan vi kalla publicistik- eller journalistikstöd. Framtiden kan inte begränsa sig till enbart det tryckta ordet eller ett allmänt mediestöd. Dessutom ska inga barn kastas ut med badvattnet. En utfasning av det gamla systemet får inte innebära att vi tar död på den lilla mångfald som finns.

Stödet i framtiden behöver stimulera mångfalden för medborgarnas skull, inte för mediernas, och journalistiken som en allmän nytta och en demokratisk nödvändighet. Den utredningen borde vi ha startat för senast tio år sedan, men för all del, det går bra i morgon också.

Agneta Lindblom Hulthén

Däremot hann han inte hem. I skrivande stund är han per bil eller buss på väg genom Europa för att leta upp ett tyskt tåg. Senast han avhördes var han någonstans i Serbien. Själv lyckades jag inte ta mig hem till Halland heller i helgen, när jag nu slapp resa till Istanbul. Inga flyg gick. Alla tåg och bussar var fullsatta.

Jag har sett det som ett gudasänt tillfälle att sortera papper och städa. Jag har nog sorterat ett ton minst och städat mig fram genom tidningstravarna i övernattningslyan.
Ett år nästan på dagen sedan jag fick till ett rejält städ senast. Jag vet det för då skulle jag ha gäster och hann inte ut med tidningarna utan travade dem i ett hörn vid dörren till köket. Traven gick nästan till taket och där har den stått tills en morgon för någon vecka sedan mitt i värsta förhandlingsbrådskan.

Då överföll den mig. Rasade över mig med kilovis papper och trycksvärta. Tänk om jag slagit huvudet i köksbordet och kolat vippen och hittats senare begravd under ett representativt berg av Sveriges dagstidningar. Jag har grunnat över om det skulle varit en pinsam död eller en heroisk. Jag har bestämt mig för heroisk.
Jag minns ett gammalt säg (om det nu var Washington Post eller New York Times): att publikationen var så omfångsrik om söndagarna att man kunde slå ihjäl folk med den och sedan begrava liket i bilagorna.

Nu är i alla fall mitt tidningsberg bortforslat till dagstidningarnas himmel, återvinningen. Hann jag med tack vara den outtalbara vulkanen på Island.

Onsdagen den 21 april förhandlar vi igen. Tidskriftsavtal handlar det om. Lönesystem och upphovsrätt handlar det huvudsakligen om.
Motparten vill ha nya regler, som så vitt jag begriper branschen inte efterfrågat, om upphovsrätt. Vi vill ha bort en skrivning om löneöversyn eftersom motparten omtolkat detta begrepp sedan vi förhandlade senast.

Apropå det senare kommer jag osökt att tänka på Evert Taubes ballad om Fritiof Andersson som släppts ur fängelset, ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott...” År 2010 är första versen lite svårciterad av politiskt korrekt skäl, men resten kan passera.

Om Fritiof Andersson förhandlat kollektivavtal, för sjöfolk i så fall får vi förmoda, så hade han nog brustit ut i följande om motparten försökt pracka på honom löneöversyn:
"Fritiof Andersson lurar man nog ett par gånger med vin och med sång, men det sker ej två gånger uppå samma krog, och uti varje hamn blott en gång."

Agneta Lindblom Hulthén

Det gick troll i våra relationer med dåvarande Tidningsutgivarna under de första åren av 2000-talet. Den här gången ansträngde sig båda parter för att jaga de trollen på flykten. Jag tror på klara partsförhållanden och definitivt inte på korporativism. Facket ska inte vara näringslivet light. Men om parterna visar ömsesidig respekt och lyssnar på argument går det skriva avtal som de sedan kan stå för och vårda, inte slåss om och göra allt för att misstolka innan bläcket ens torka på papperet.
Jag tror vi lyckats med det den här gången, men knackar lite i bordet för säkerhets skull.

En fördel med att vara det förbund vi är, ett litet yrkes- och fackförbund med väl avgränsade uppgifter och mål, är att diskussionen och kommunikationen pågår hela tiden. Så snart vi talat om att avtalet är klart är det fullt ös i mobilen och på mejlen. Inte bara klubbordföringar och fackligt aktiva hör av sig, studerandemedlemmar, enskilda medlemmar från lokalredaktörer till tidningstecknare till arbetsledare, före detta förbundsstyrelseledamöter och en och annan publicist och redaktionschef hänger på med frågor, synpunkter, ifrågasättanden och uppmuntrande tillrop.

Till och med ickemedlemmar vill veta hur det blev med FOJO och kompetensutvecklingen i avtalet.
En hel del tid har jag under påsken tillbringat i mobilen och mejlkonversation om avtalet. Jag tar risken att anklagas för att smöra, men det är ta mig fan ett privilegium. Medlemmarna bryr sig.
Vårt kansli bryr sig också. Hos alla finns ett engagemang som ger en grundtrygghet hur besvärligt det än är i förhandlingar eller när det dyker upp problem.

Vi har den här gången haft en förhandlingsdelegation med representation från alla våra avtalsområden, en större avtalsdelegation än någonsin tidigare, eftersom vi vill ha ett gemensamt avtal för alla journalister och det här är avstampet. Olyckskorparna har kraxat att det aldrig kommer att fungera. Det har fungerat bättre än jag – som är en optimistisk människa – någonsin vågat hoppas på.

Jeanette, Johannes, Katarina och jag har haft uppgiften att försöka förverkliga medlemmarnas önskemål och förhoppningar på avtalet. Det är ett kunnigt och klurigt gäng att jobba med. Vi fungerar lite som kommunicerande kärl. När någon går ner i surhet och ilska lyfter någon annan i kreativitet och nytänk. Dagar då ansvarsångesten slagit till i vargtimman, kan sluta i okontrollerat  fnitter på Almegas bakgård. 

Vi var ganska utmattade när det äntligen var dags för påskhelgen. Bor man som jag i en byhåla är man också privilegierad. Då kan man mejla Roger i lanthandeln och förklara att man inte hunnit handla och inte hinner hem innan affärerna stänger och då står det ett gäng kassar med påsknödvändigheter på trappan när man kommer hem.

Så vi kunde genomföra den traditionella påskäggsjakten i god ordning. Del ett är ett mer publikt arrangemang för barnfamiljer på byns allmännig. Jag slapp spela påskhönan. En yngre förmåga besatte rollen. Jag är tacksam för det. Rollen som ruvare kräver mjuka leder. Del två utspelas i vår trädgård. Den är ännu roligare för jag har hittat på ledtrådarna och sköter vätskekontrollen och kan dricka äggtoddy när alla andra vimsar runt och försöker klura ut var de ska leta härnäst.

Enda missödet inträffade när en äggtoddyförvirrad vuxen fastnade i den älgfälla som minsta barnen byggt, men han klarade sig med smärre blessyrer. Hans kvinna sammanfattade helgens förlustelser:
- Vilken underbar påskafton. Ingen behövde åka till sjukhus.

Agneta Lindblom Hulthén

Men den gamla träskutan är såld, jag kan inte längre tvinga på familjen sjömanskostymer och katterna hatar sjön. Vi får hålla oss på land, den uppenbara slören till trots.

Medvind har också förbundet just nu. Nya medlemmar varenda dag.

Det har också blåst lite kring det nya nätverket Kulturskaparna som bildades i onsdags. Kulturskaparna vill att de som skapar texter, musik, bilder och annat kreativt material ska få betalt när andra vill använda eller ta del av det. En majoritet av svenskarna vill betala, enligt en undersökning som SIFO gjort åt Kulturskaparna.

Journalistförbundet är med i nätverket eftersom våra medlemmars material används på nätet utan att hänsyn tas till deras rättigheter. Någon menade att Journalistförbundet, genom att säga att bredbandsleverantörerna borde ta sitt ansvar för den illegala fildelningen, riskerade källskyddet. Så är det inte.

Kulturskaparna förespråkar inte omfattande, integritetskränkande kontrollsystem. Källskyddet är inte och har aldrig varit hotat av att intressenter sätter sig ner och seriöst diskuterar hur de kan bidra till att det skapas enkla, smidiga och användarvänliga metoder för att betala för användning av upphovsrättsligt skyddat material genom deras nät.

När svenskarna vill betala måste det också finnas system som tillåter betalning. Annars blir det till slut bara jätteföretag som Bonnier eller Schibsted som har råd att producera kultur och deras intresse för att säkra integriteten för konsumenten har i alla fall jag skäl att ifrågasätta. Ägarkoncentrationen i medierna är ett demokratiskt problem.

Medieägarna har länge försökt pressa av upphovskvinnorna och –männen deras upphovsrätt. Där har Journalistförbundet gjort ett starkt motstånd.
Kulturskaparna representerar upphovsmänniskor av kött och blod, inte de medieägare som har förvärvat eller vill förvärva eller erövra upphovsmännen.
Upphovsmänniskorna och medborgarna har mer gemensamt än medborgarna och medieägarna.

Det finns ingen motsättning mellan professionella journalister och amatörskribenter på nätet. Det ena kompletterar det andra. Men den som tror att ett samhälle överlever utan professionell journalistik med redaktionella resurser i ryggen är naiv. Världen har aldrig tidigare skådat så starka maktkoncentrationer som idag i form av de stora internationella bolag som omsätter mer än nationalstaterna. Det behövs resurser för att bevaka dem och förhoppningsvis förbättra och förändra världen. Det är lika sant som att en blogg ifrån Gaza eller Bagdad också kan förändra världen.

Tillgång till journalistik är ingen marginell fråga. Det gäller all journalistik, inte bara den som skapas inom stora mediekoncerner. Och då måste individen kunna försörja sig. Idag pressas alla journalister på sin upphovsrätt av de stora medieföretagen samtidigt som deras produktion exploateras av andra utan ersättning, till exempel på nätet. Särskilt utsatta är de journalister som är frilansande småföretagare.

Jag förstår av min e-post att det finns en och annan som fortfarande inte har kläm på de olika traditionerna i upphovsrättslagstiftningen.
Journalistförbundet är anhängare av den kontinentala, inte den angloamerikanska principen. Den som inte har kläm på skillnaden rekommenderar jag Kerstin Ahlbergs eminenta bok Din upphovsrätt och andras.

Agneta Lindblom Hulthén

Polisförbundet fick en blomma för att det flyttat in i nya lokaler. Vi har ett gott samarbete yrkesförbund emellan. När TCO-styrelsen ska remissa på lagförslag i känsliga ämnen som öppenheten i samhället och avlyssning av folk i allmänhet, så brukar jag och Jan Karlsen, Polisförbundets ordförande, lämnas ensamma för att brotta oss fram till en gemensam hållning. Övriga styrelsen hittar på skojiga saker medan Janne och jag sitter där och slits om orden.

Polisförbundet har en hög facklig anslutningsgrad precis som vi. De vet att de har 97 procent av alla som kan vara med, för det är enklare att räkna poliser än journalister.
Journalistförbundet ligger en bra bit över 90 procent, men vår skara är mer svårräknad.

I motsats till de stora industriförbunden som vill ha alla på en arbetsplats organiserade hos sig, vill vi bara ha dem som är huvudsakligen journalistiskt sysselsatta.
En del fåkunniga kallar detta skråtänkande. Det är både tramsigt och okunnigt. Vårt yrke vilar på särskild grundlagsgrund och har en viktig roll i demokratin. Om något förbund måste vara yrkesförbund är det vi.

Det är mycket nu och i onsdags var det speciellt mycket, så jag klarade min polisförbundsuppvaktning på 2,37 blankt inklusive kram, kort tal och ett glas vin, innan jag la benen på ryggen och halkade iväg mellan Stockholms snövallar mot Arlanda Express. Men bättre sysselsättning finns än att gnälla över nederbörden. Låt oss glädjas!

Februari månad fick Journalistförbundet 88 nya medlemmar. Varmt välkomna i den fackliga famnen! Vi gläder oss. Mejlen svämmar över av glada tillrop i kollektivavtalsförhandlingarna. Medieföretagens krav på sifferlösa avtal, nollbud, gratispraktikanter, slopade minimilöner och inget FOJO har utlöst ett fackligt intresse som jag inte skådat på år och dag. Vi gläder oss. Förbundets stipendier får beröm. Vi gläder oss. Förbundets medarbetare får beröm för personligt engagemang och varmt bemötande. Vi gläder oss.

Måndag ses Nordiska Journalistförbunden i Helsingfors. Mycket svårt och spännande att ta tag i. Det ser jag fram mot.
Tisdag är det förhandlingar igen. Mycket public service blir det då. Det ser jag fram mot.

Agneta Lindblom Hulthén

Just nu förhandlar vi med Medieföretagen om avtalen för alla journalister. Gamla TU, gamla MIA och gamla SRAO eller förhoppningsvis nya Medieföretagen. Förhandlingar innebär kompromisser, att ge och ta. Det begriper de flesta även om en del enbart definierar förhandlingar som att ta. Sådana finns på båda sidor av förhandlingsborden. Att avslöja allt som sägs vid ett förhandlingsbord, överilningar och förflugna ord gagnar knappast en positiv förhandlingsprocess. Att däremot kommentera det som sägs i offentligheten kan inte anses förhandlingsoetiskt. Därför tänker jag kommentera en del av det som sagts i offentligheten.

Inför samgåendet mellan Tidningsutgivarna, Arbetsgivarorganisation SRAO och Medie- och informationsarbetsgivarna i somras deklarerade de personer som var initiativtagare till den nya arbetsgivarorganisationen Medieföretagen inom Almega och Svenskt Näringsliv: Målet är Ett avtal för journalister på området. Personerna är Lennart Wiklund, Bonniers, styrelseordförande i Medieföretagarna, Tomas Brunegård, Stampen, styrelseordförande i Tidningsutgivarna, och senare också Peter Danowsky, den jurist som hjälpte organisationerna att sy ihop samgåendet. Det behövde inte ske den här avtalsomgången sa de, men i vart fall nästa. Journalistförbundet tog fasta på den uttryckta önskan. Varför inte göra slag i saken med det samma.

Processen tog tid eftersom förbundsstyrelsen är noga med att följa den fastställda demokratiska ordningen vid kollektivavtalsförhandlingar. Men till sist hade vi allt på plats och kunde erbjuda ett avtal.
Detta mottogs inte med förtjusning utan misstänksamhet. Beroende eller oberoende av detta har det inneburit att det varit väldigt svårt att få sakfrågorna på bordet. Journalistförbundet har försökt. Tro mig. Jonas Milton, Almega, säger att deras strategi är att få till ettårsavtal på hela sin del av arbetsmarknaden utan förändringar i allmänna villkor. Således får deras underorganisationer inte prata allmänna villkor.

Almega och Svenskt Näringsliv vill ha sifferlösa avtal, det vill säga lokala löneförhandlingar utan någon central procent att luta sig mot. Där detta har prövats har det visat sig missgynna de anställda, frågan är iskall på större delen av den fackliga sidan. Genom att bara banka sifferlösa avtal på ett år hoppas, enligt Jonas Milton, arbetsgivaren att få igenom ett ettårsavtal med mycket låg löneprocent detta år. Denna övergripande strategi kan vara orsaken till ointresset för konkreta avtalsförslag på de olika avtalsområdena. 

Nu pratas det på alla håll om medling. Journalistförbundet pratar inte om medling. Journalistförbundet tänker fortsätta att förutsätta att samgåendet i Medieförtagen innebär att arbetsgivarna inte längre abdikerar från kollektivavtalsförhandlingarna i avvaktan på att medlare ska lösa problemen och eventuell kritik från uppdragsgivarna kan skyfflas över på dem.

Vi fortsätter att förhandla under torsdagen.



Agneta Lindblom Hulthén

De frågar både med omtanke om mig och om avtalsförhandlingarna, tror jag.

Lugnt och förståndigt och i god ordning, har jag tänkt mig den här gången. Inga övertoner och verbala slagsmål. Vi har jobbat på att få undan hyfsbristen och känslosvallet och det energiläckage som uppstår på grund av detta. Tyvärr hörde det ihop med framförallt TU-förhandlingarna under 2000-talet, även om SRAO förra omgången seglade upp som pretendent på titeln årets ”Maktarrogant bad boy”.

Det tycks råda en uppfattning om att vi varit i gång i en halv evighet. Själv tycker jag att vi just börjat förhandla.
Det jag vill att det ska handla om är strukturomvandlingen, inte bara som en realitet och ett hot mot ekonomi och tradition eller ett sätta att klämma åt medarbetarna.

Det jag vill att det ska handla om är att rusta för framtiden, inte bara genom att fixera vid tekniken, som alla kan lära sig på längre eller kortare tid, utan på innehållet.

Vi har till exempel inte ens börjat prata om kompetensutvecklingen, hittills bara gått igenom det som står i respektive krav. Analogt med tidigare resonemang kan jag säga att vi bara talat teknik och inte innehåll.

När arbetsgivare börjar vinga om kvalifikationer och kompetens vid uppsägningar, så är det deras skyldighet att tala kvalifikationer och kompetens i verksamheten och inte bara prata utan också få utväxling.
Kontinuerligt.

Att erhålla de tekniska färdigheter som behövs för att få ut journalistiken på olika elektroniska plattformar i en tilltalande form, ser jag inte ens som kompetensutveckling, utan som färdighetskunskap som bör ligga i arbetsgivarens kontinuerliga verksamhetsplanering. Det är den slags kunskap som är så basal att den närmast faller under självbevarelsedrift och arbetsmiljölagstiftning.

Ja, ja, det blir nog bra. Journalisterna och journalistiken kan rida vilka elektroniska vehiklar som helst.

När jag gick till helg i förra veckan var jag osövd och trött så ögonen gick i kors. I lördags halkade jag och en kollega runt på halländska småvägar och köpte ostressad näruppfödd kyckling, rykande färska ägg och trevliga jordiga potatisar helt olika de talgklumpar som ibland säljs som potatis. Hasse såg en brun kärrhök och höll på att halka av vägen i ren fröjd.

Hemma på hemmet hjälpte mig Mågabiten och hans kompis Andreas att bära soffor, bord och pelletts och livet var ganska uthärdligt.
Mindre uthärdligt var det att kliva upp klockan 05.00 i Oslo måndag morgon – vi kom dit runt midnatt - för att hinna borsta tänderna innan ett nordiskt möte i svinottan om danskarnas planerade stridsåtgärder mot Aller. Allers har gått för långt i nedrustning av löner och villkor.
Bra möte när vi väl plogat oss fram till Norska Journalistförbundets lokaler. Utöver Allerkrisen hann vi med att besluta om stöduttalande för de Färöiska kollegerna som inte heller har det så lätt.

Arne och jag hann tillbaka till mötet i Pressens samarbetsnämnd efter lunch och jag hann vidare också till möte mellan SACO/TCO dessutom.

På tisdag och onsdag är det förhandlingar och vi har vår delegation inne.

Trodde jag i alla fall att vi hade. Förhandlingar.
Medieföretagen har ställt in.
Motiveringen sväljer jag inte, men det är för tidigt att bli irriterad eller i vart fall att visa irritationen.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag sover så gott på planet från Halland och vaknar osedvanligt pigg och rask i Stockholm till TCO:s ordföranderåd. 
Huvudnumret på dagordningen är det fortsatta arbetet med Facket Förändras.  Att det arbetet haft betydelse kan vi se såväl i ökande medlemstillströmning i TCO-förbunden, som i undersökningar som visar att kunskapen om de fackliga organisationernas demokratiska betydelse ökat liksom insikten om kollektivavtalens värde för individen.
Så självklart ska vi hålla i det arbetet och fortsätta det idogt och långsiktigt.

Representanter för arbetsgivarna brukade tidigare raljera med mig i offentliga sammanhang. När jag dök upp möttes jag ofta av kommentaren:
– Där kommer Agneta. Nu blir det mångfald och demokrati.
Jag blev ganska stolt över det och saknar det faktiskt, för nu raljeras det inte längre, i alla fall inte när jag hör det. Samhällen utan demokrati och balans mellan olika intressen kantrar. Samhällen utan mångfald blir lätt enfaldiga och statiska.

 Praktisk demokrati är det vi sysslar med i kollektivavtalsförhandlingarna. Medarbetarnas och uppdragstagarnas inflytande över sin arbetssituation och möjlighet att utvecklas i arbetet är en demokratisk nödvändighet och dessutom en förutsättning för att företagen ska utvecklas.

 På TCO fick vi för en gångs skull lite tid över i skarven mellan ordföranderådet och ett efterföljande seminarium om främlingsfientlighet och kunde prata om innehållet i våra respektive kollektivavtalsförhandlingar.

Total enighet råder om att inte tillåta sifferlösa avtal och att anlitande av bemanningsföretag inte får innebära kringgående av LAS. Arbetstidsfrågan blir allt mer glödhet. Vi måste ha mänskliga arbetstider för att kunna leva ett liv som innebär att vi också kan ägna oss åt våra familjer och vänner, åt fritidsintressen och engagemang i samhället. Vi måste ha arbetstider så att vi inte blir sjuka. Vi kan inte tillåta ett arbetsliv som sliter ut människor, spottar ut dem när det inte längre orkar och vältrar över kostnaderna för detta på samhället i övrigt (i någon mån) men till största delen på individen själv.

Seminariet handlade om hur vi kan motverka främlingsfientlighet och populism.  En med både demokrati och mångfald: så ska en vecka börja.

Just nu när jag sätter pekfingret på n-tangenten är det några timmar kvar tills vi fortsätter demokratiarbetet i våra kollektivavtalsförhandlingar. Kan knappt bärga mig.

Dra strå till avtalsstacken! Följ informationen på hemsidan. Se till att alla dina arbetskamrater också är organiserade. Vår organisationsgrad ska vara mer än 90 procent. Den ska vara 100!   

Agneta Lindblom Hulthén

Vi utövade en och en halv timmas stenhård kalenderdisciplin och har täckt in allt planerat till och med december.

Många förhandlingsdagar blir det. Nu är det inte det planerade som brukar ställa till problem, utan allt det oplanerade som duggar tätt.
Detta oplanerade duggande är samtidigt en av fördelarna med mitt uppdrag, hela tiden nya företeelser, oväntade uppdrag och märkliga frågeställningar.

Aldrig en lugn stund, tack och lov.

Jag kör kalendermässig trippelbokföring (minst): datum och tider i mobilen, datum och tider i min stora bruna papperskalender (vald för sin storlek, borde inte kunna slarvas bort) och en liten återförsäkring av alltihopa i min bärbara.

Därtill kommer Eva-Lenas kalendarium och kalendariet för hela kansliet. Jag borde inte tappa bort något men det sker, eller snarare, jag tappar till och dubbelbokar. Förmodligen är det min optimistiska läggning som får mig att inbilla mig att jag kan vara på två ställen samtidigt.

När jag slängde en sista vemodig farvälblick på förra årets uttjänta papperskalender, sönderfallen i sina beståndsdelar, tittade jag för säkerhets skull en extra gång på de inritade förhandlingsdagarna. Där står det, vid ett datum, ordet KLART! med glada och bestämda versaler.
Vad menade jag med det, när jag skrev det? Jomen visst, det är då jag ställt in min mentala klocka på att kollektivavtalsförhandlingarna ska vara klara.

Tro för all del inte att jag blivit mindre optimistisk sedan förra året.
Journalistförbundet har en klubbverksamhet ute på redaktionerna som jag vill påstå är unik på svensk arbetsmarknad. Vi har intresserade och initierare medlemmar. Vi har en ny och entusiastisk skara medlemmar och förtroendevalda på bemanningsföretagen.

Vilket datum jag antecknat som KLART!-dagen? Det avslöjar jag inte nu, men jag skriver det på en lapp, lägger det i ett förseglat kuvert och lämnar till Eva-Lena att förvara tills förhandlingarna gått i lås.

Till dess, glöm inte att se till att kollegorna är medlemmar i förbundet. Även om vi har över 90 procents organisationsgrad, ska vi inte nöja oss förrän vi har 100.

Agneta Lindblom Hulthén

  

Under 2000-talet har de rapporter som är nödvändiga – men som vi helst vill slippa - kommit tätare och de handlar oftare om att vår kollega inte bara fallit offer för en förlupen kula eller råkat vara på fel plats när bomben briserat.

Det är journalisten som är målet för kulan, bomben eller kniven.

Vi har statsledningar och myndigheter som direkt och indirekt står bakom gevären, har apterat bomberna eller hållit i knivarna. Våra kolleger mördas runt om på klotet av totalitära regimer, medieägare, organiserade brottslighet och extremistiska grupper.
Hrant Dink är en av dem.

Igår var det minnesstund för Hrant Dink i ABF-huset i Stockholm. Han var en turkisk journalist av armeniskt ursprung, prisbelönad och med internationell renommé, också dömd till fängelse i Turkiet för det jag tror kallas oturkisk verksamhet.

Han mördades av en 17-åring den 19 januari 2007. Utredning av mordet, vad och vilka som stod bakom 17-åringen, olika myndigheters eventuella inblandning och uppenbara ovilja att föra utredningen framåt har gjort att målet inte är avslutat trots erkännanden och till de anhörigast stora plåga och förtvivlan.

Jag är imponerad över uppslutningen till minnesstunden. Kanske jag skulle önskat att fler svenska journalister varit på plats.
Det finns en strukturell avsikt med denna repression som rent fysiskt riktas mot individer, enskilda journalister.

Avsikten är att skrämma och tysta, avsikten är att ta död på den journalistik som ingen diktatur tål och ingen demokrati kan leva utan.
För att möta detta strukturella våld mot människor och demokrati måste vi alltid minnas individerna, människorna.

Vi måste minnas och hedra Hrant Dink som människa och journalist, men också som en symbol för det fria ordet. Vi måste minnas och påminna om alla modiga journalister som offrat livet för yttrande-, tryck- och tankefriheten.

Vi måste visa dem som tystar journalister med våld att de inte kan göra det, ruska lite på sig och sedan gå vidare. Vi måste fortsätta att visa att vi kommer ihåg, att vi inte glömmer. Vi måste fortsätta att samla glödande kol på mördarnas huvuden.

Jag träffar kolleger från Turkiet då och då, oftast i samband med de möten som ordnas av IFJ, vår internationella federation, och EFJ, vår europeiska federation.

Jag vet vilken svår situation de befinner sig i såväl fackligt som i förhållande till yttrandefrihet och tryckfrihet. Staten bestämmer i vilket förbund de får organisera sig. Frilansande journalister får inte organisera sig alls. Jag vet vilket mod som krävs för att de ska fortsätta sitt arbete och sin kamp.

För att vi inte ska glömma och för att vi ska visa solidaritet med kollegernas svåra situation i Turkiet så har Europeiska Journalistfederationen, EFJ, förlagt sitt General Meeting till Istanbul den 16, 17 och 18 april.

Då står yttrandefrihets- och tryckfrihetsfrågorna högt på dagordningen.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag skulle förstås varit där lajv, men så fort jag vänder ryggen till en dag eller två är det någon som fyller mitt postfack, översvämmar min mejl och spränger lagringsmöjligheterna i mobilen, så jag var tvungen att sitta på kansliet och få undan en del.

Trots en del tekniska bräckligheter så gick det riktigt bra att följa seminariet och beta sig ner i ärendehögen samtidigt.

Föreläsarna var engagerade, kunniga och intressanta. Publiken, mest studenter, var intresserad och engagerad.

Kalla om ryggen var det säkert fler än jag som blev, när bilden blev klarare och klarare:
Närmast omöjligt att röra sig i samhället utan att lämna elektroniska spår. Svårt, svårare, svårast att skydda sina källor.
Klar att jag visste det här. Vi har jobbat med frågan på förbundet i åratal. Men samtidigt blir det väldigt påtagligt när alla trådar vävs ihop och hela bilden är på plats.

Ännu mer kall om ryggen blir man, det vill säga åtminstone jag, när vi ser hur stor omedvetenheten är på redaktionerna om problemet:
”Källskyddet står i grundlagen och så behöver vi inte prata mer om det.”
Det är mycket som står i grundlagen utan att för den delen få utväxling i verkligheten för att det inte är känt, inte används och inte vårdas och värnas.

Vad behövs för att medvetenheten ska uppstå och kunskapen användas?
En eftermiddag på en redaktion med temat elektroniskt källskydd räcker en bra bit för att införa, väcka eller uppväcka den kompetensen i en redaktion. Borde arrangeras av varje arbetsgivare på varje redaktionell arbetsplats omgående. Det kallas kompetensutveckling och gynnar alla, inte minst medborgarna.

Teknisk kompetens efterlyser arbetsgivarna ofta och definierar nästan lika ofta behovet som ett ganska elementärt kunnande vid användande av mobilen eller persondatorn. Inte svårt att lära ut och tillgodogöra sig. Min 6-årige dotterson kan hjälpligt lägga ut och redigera i sin hemelektronik. Den 14-årige yngling jag är faster till behärskar sök- och redigeringsmöjligheter i sin elektronisk utrustning till fulländning.
Om arbetsgivare vill att alla deras anställda journalister ska behärska dessa teknisk färdigheter, så begriper jag inte varför de inte lär ut dem. Tar inte så långt tid. Kostar inte så mycket. Kalla det gärna för kompetensutveckling.

För att inte bryta mot grundlagen eller andra lagar är det förstås viktigt att den journalist som tillägnat sig de tekniska färdigheterna också har insikt i problemen med elektroniskt källskydd och liknande.
Svårast är förstås att utifrån denna tekniska färdighet och juridiska kunskap fylla på med innehåll som vidareförmedlar något av betydelse eller intresse för medmänniskorna och som kan avyttras så det ger inkomst till företagen.

För detta senare krävs det definitivt kompetens.
Journalistförbundet driver som bekant frågan om kompetensutveckling i avtalsförhandlingarna.


Agneta Lindblom Hulthén

Mors Julbrev är kansliets benämning på min årliga jul- och nyårshälsning till medlemmarna och övriga omvärlden.

Jo, det är dags. Vi har redan avverkat kansliets julfest. När jag landar i Halland på kvällen möts jag av snart 3-åriga Klaras standardreplik:
– Är det jul nu? Du har väl inte glömt granen?
Barnet har gran på hjärnan. Hon har hållit på så där sedan mitten av november.

På julfesten på kansliet lottar konstklubben ut tavlor, vi äter julbord, får julklappar och så häcklas alla chefer i julkabarén. Ibland dansar vi.
Jag vinner alltid i konstlotteriet. Det tycker jag är pinsamt ur rättvisesynpunkt. Häcklet var ganska snällt i år. Arne häcklades för sin överdrivna säkerhetsnit. Vår jurist Olle spelade Arne och ett gäng andra var FRAare som inte kunde avlyssna Arne på grund av all störningsutrustning som han bär omkring på.

Själv häcklades jag för att jag är tvärtemot, strör mobiler och bärbara datorer omkring mig, har problem med att ta mig in på arbetsplatsen på grund av passerkort på driven och för att jag sänder ut återkommande nödrop:
– Någon som vet var jag ska vara klockan 14.00 på tisdag?

Ibland ska jag vara på två ställen samtidigt och då blir det snärjigt, ibland ska jag vara på tre ställen samtidigt och då blir det riktigt svårt. Ligger ena stället i Skåne och de två andra i Norrland blir det nästan omöjligt.

Att jag sminkar mig framför datorn för att spara tid hade de också fått med. Mycket kladd blir det på tangentbordet.

Jag, Johannes och Katarina kuckelurade i rökburen som vi ska bli av med av besparingsskäl och kom på en massa lysande idéer inför avtalsförhandlingarna. Johannes fick en skrattattack över vår fiffighet och lyckades nästa avskaffa rökburen i förtid.

I år blev det ingen dans. Vi var nog för trötta. Det har varit ett tufft år. Mycket har det varit och tungt har det också varit med alla uppsägningar och varsel. Destruktiva krafter sätter åt journalistiken från många håll. Lagstiftarna raserar offentlighetsprincipen, meddelarfrihet och källskydd. Antidemokratiska krafter hotar oss som yrkesutövande individer. Organiserad brottslighet och idrottshuliganer ger sig på journalister. Kommersiella krafter försöker utarma journalistiken och röra ner den i en allmän mediesmet där journalistiken inte kan skiljas från information, marknadsföring, reklam och propaganda.

Men förfäras ej du lilla hop, trots fiendernas larm och rop. Journalistiken kommer att överleva, stärkt. Något annat alternativ finns inte. Utan fri journalisk överlever inte demokratin, men vi journalister behöver tala för varan och journalistiken är inte vilken vara eller tjänst som helst. Journalistikens nödvändighet ska vi också slåss för i kollektivavtalsförhandlingarna också med bra på fötterna och huvudet högt. Alla kan bidra till ett gott resultat genom att rekryter nya medlemmar. Vi har fortfarande en organisationsgrad på över 90 procent, men vi siktar på 100. Ju fler vi är desto starkare blir vi. Nu slåss vi för ett gemensamt avtal för alla journalister!

Men tills förhandlingarna bryter ut i januari önskar jag oss alla en välsignad, fridfull, fantastisk, stärkande, rofylld och rolig helg.

I min kära, men lätt irrationella, familj har vi traditionen att elda upp julsoffan varje år. I år tror jag att jag ska byta ut soffan mot ett mindre julskåp. Av miljö- och klimatskäl.



Agneta Lindblom Hulthén

Kort sammanfattning:
För en verksamhets gudibehagliga verksamheter ska betalas ut av verksamheten.  Ansvariga utgivare och journalister arbetar ihop pressens inkomster. Det etiska systemet är en för pressen gudibehaglig  verksamhet. Således ska detta betalas av verksamheten. Det vill säga att ägarna ska betala. Solklart och logiskt.

Pressens samarbetsnämnds förträffliga ordförande Ulrika Knutsson tyckte att vi skulle avhålla vårt sista sammanträde för 2009 under lite gemytliga och jultraditionella former. Julbord har vi varken tid eller råd med, så det fick bli knytkalas. Själv hade jag bakat struvor och stekt köttbullar. De flesta struvorna gick åt när förbundet träffade Medieföretagen tidigare samma dag, så jag slog en lov kring övernattningslägenheten och hittade ett kilo löjrom som jag köpt  till familjens julbord.
Julen är givandes högtid och hundrafalt lär man få igen så jag tog med romburken till samarbetsnämnden.

Där åt vi syst– och  broderligt direkt ur burken med kaffeskedar. Utanför satt en journalist som skulle intervjua Ulrika Knutsson.
Samma journalist ringde dagen därpå till mig för att höra hur vi ställde oss till att betala.
Den frågan ville jag inte svara på eftersom vi ska fortsätta diskussionerna i Pressens samarbetsnämnd 1 februari.
Journalisten stod på sig och jag förslog att han skulle skriva att den tjuriga kärringen på Journalistförbundet vägrar svara.
Han tyckte inte det var ett bra svar och till sist drog jag till med det sammanhangslösa och larviga svaret, att ”fina familjer pratar inte om pengar”.
 - Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.
Jag älskar den repliken. Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.

Här är min originalreplik:
En pressetisk fråga av stor sprängkraft, den ljunglundska brevskandalen, startade på 1910-talet en pressetisk debatt av tidigare inte skådad omfattning och högljuddhet. Denna debatt födde i praktiken Pressens samarbetsnämnd och det pressetiska systemet som sedan dess vuxit organiskt.
Om man läser de bevarade protokollen från alla dessa år och sammanträden slås man av organisationernas strävan efter konsensus och det prestige- och stadgelösa sättet att samarbeta. Motsättningar utanför det pressetiska området tillåts inte spilla över på nämndens arbete förrän på 2000-talet. Striden om upphovsrätten tilläts då påverka relationerna i nämnden och utgivarna lämnade ensidigt arbetet mot textreklamen.
Men systemet överlevde och nu är klimatet i nämnden korrekt, vänligt och konstruktivt. Det gläder oss alla. Ska vi hålla etiken på plats och lagstiftarna från livet behöver vi hålla ihop.

År 2005 föreslog Journalistförbundet att PO/PON-systemet skulle utvecklas till en medienämnd. Förslaget lustmördades av representanter för Tidningsutgivarna och public service, men nu är vi överens i Samarbetsnämnden om även detta. Förutsättningarna för framtiden är och borde vara goda.
Jag har i min research inte kunnat finna att finansieringen varit kontroversiell tidigare, förutom visst käbbel ett par gånger under 2000-talet.

Utgivarna har enligt grundlagen ensamansvar för det som publiceras. Journalisternas arbete är det ägarna tjänar pengar på.  Således är det logiskt att ägare/utgivare betalar och att journalisterna inte betalar två gånger. Men nu har ägarna dragit sig ur systemet och det komplicerar saken. Eftersom gamla TU lämnade tillbaka över 300 miljoner till ägarna, så är det ingen orimlig tanke att ägarna avsatt/avsätter en grundplåt till det pressetiska systemets fortlevnad och utveckling.
Det är inte sant som Anna Serner skriver att etiken är värd 10 000 för Journalistförbundet. Vi betalar mer till PO/PON och satsar utöver det mellan 600 000 och 700 000 kronor årligen på det press- och yrkesetiska arbetet.

Journalistförbundet har varit osäkert på TUs bevekelsegrunder eftersom buden varierat:
TU behöver pengar för att ha råd med etiken i framtiden.
TU är beredda att ratta systemet själva om vi andra inte pyntar.
Det senare skulle inte bli billigare, om avsikten inte är att skrota systemet.
Men i sista mötet i Samarbetsnämnden före jul var vi rörande ense om att gemensamt arbeta för systemets överlevnad och utveckling. Så då gör vi det.



Agneta Lindblom Hulthén

Svenska Akademien tar kvinno- och mangrant emot våra flygblad. Alla övriga festdeltagare är inte lika mottagliga för budskapet. Det är begripligt. Den som i månader och dagar varit inställd på att visa sig från sin bästa sida en speciell afton har svårt att fokusera på annat.

Denna dag när vi firar och belönar vetenskapens och litteraturens giganter har Dawit Isaak suttit fängslad utan rättegång för ett icke begånget brott i 3000 dagar. Först tänkte vi bara på de 3000 förfärliga dygnen och vad vi skulle kunna göra för att hålla uppe trycket och intresset för att få Dawit fri. Idéerna var många och fantasirika och de flesta av den karaktären att det av praktiska skäl var bra att de inte blev av.

Med tanke på att eländesjubiléet sammanfaller med Nobelfesten var sambandet självklart. Vetenskap och konstnärligt skapande förtvinar utan yttrande- och tryckfrihet. Naturligtvis är det nobelpristagarna och alla i nobelfestligheterna inblandade vi ska försöka nå med flygblad, banderoller och siffrorna 3000 skrivna med marschaller. Vi får demonstrationstillstånd mitt emot finingången till stadshuset.

Arne har med resväskor sprungit ifatt en buss. Han hann med bussen men kraschade ena knäet och går på kryckor, så vi tog en bulle till Stadshuset. Den trevliga konversationen med chaufförerna får ett abrupt slut när han får syn på banderollen med Free Dawit. Här är det en som håller på eritreanska regeringen. Ibland är det tur att det inte finns tid till meningsutbyten.

Jonas delar flygblad vid ingången till Stadshuset och lyckas sprida budskapet till Svenska Akademien och en rad andra prominenser. Själv står jag på andra sidan gatan. Där är det mest vanligt folk, men jag får träff på Sture Allén och en del lokalpolitiker.

Människor vet, människor är engagerade. Inte en enda ”han får skylla sig själv” den här gången och bara ett par ”skiter väl jag i”. En stressad kvinna på väg hem försöker ta sig fram mellan bilar, poliser, långklänningar, frackar och demonstranter:
– Ett helvete att bo på Kungsholmen, muttrar hon, läser på flygbladet och konstaterar:
– Det finns de som har det värre.

De mest engagerade är de mest frustrerade:
– Vad ska vi göra nu? Vad ska vi göra mer? Dagarna bara går.
Situationen i Eritrea blir värre. Situationen för journalister blir värre runt om i världen. I Filippinerna har det funnits inofficiella skottpengar på journalister i flera år. Makthavarna är så vana vid att utöva repression och de förmodligen blev förvånade att slakten på 30 journalister väckte internationell uppmärksamhet.

Internationell uppmärksamhet och därpå följande internationella påtryckningar måste vara huvudspåret i det fortsatta arbetet för att får Dawit fri. Vi får inte tappa hoppet och taget.
– Så mycket engagemang en för en enda människa, är en återkommande replik vid Dawitdemonstrationer.

Ja, just det, så mycket engagemang för en enda människa, eftersom yttrandefriheten bärs av oss som individer. Utan individens mod ingen generös lagstiftning och utan generös lagstiftning ingen möjlighet för individen att tänka, tycka och tala fritt och utan den möjligheten dör demokratin.

Journalister världen runt förföljs i högre grad och mer metodiskt för varje år. De fängslas, torteras och försvinner. Vi måste fortsätta att uppmärksamma och agera så långt vi och så länge vi förmår. Det är inte mer synd om journalister än om andra, men när makten tystar journalister är det den fria informationen och det fria meningsutbytet den vill mörda. Avsikten är att ta död på demokratin.

Jag känner en vänlig hand på armen:
– Sibbarpabor i stan?
Jo, minsann, det är fler än jag från vår lilla byhåla i Halland på plats utanför Stadshuset.

När vi packar ihop har vi tillsammans med andra journalister, arbetskamrater från förbundskansliet, kolleger från Expressen, Vårdförbundet och Reportrar utan gränser nått hundratals människor med vår Dawitinformation.

Hemma framför TVn hör jag Herta Müller tala om mod att skriva under förtryck.
– Inte mod, säger hon, bara omöjligt att inte skriva. Hon har fått en Dawittröja. Hon bär den av förklarliga skäl inte på Nobelfesten, men kanske en annan dag.

Torsdag blir fredag. Jag är en privilegierad människa som lever i ett land med yttrande- och tryckfrihet, även om den måste försvaras varje dag. Ikväll kan jag dessutom åka hem till min familj i Sibbarp i Halland.


Agneta Lindblom Hulthén

Mer av retoriska skäl än av faktisk undran ställde min samtalspartner frågan:
-Eftersom arbetsgivarna ändå inte följer lagen eller vill följa lagen och bara jobbar för att kringgå LAS, är det då inte lika bra att slopa LAS?

Trots att det i lag är förbjudet att slå sin nästa på käften, så slår folk ändå sin nästa på käften, speciellt nattetid och helger när de druckit sprit eller petat i sig andra droger.
Skulle vi för den skull låta bli att i lag förbjuda misshandel?
Den rimliga, logiska slutsatsen att dra är givetvis att skärpa lagen, det vill säga öka anställningstryggheten.

Bara för att Svenskt Näringsliv påstår och manglar ut att Lagen om anställningsskydd hindrar unga människor från att få jobb, så är det inte och blir det inte sant.
Det finns inga vetenskapliga belägg för detta. Det är en partsinlaga för att öka den egna makten.

Bara för att Svenskt Näringsliv påstår och manglar ut att Lagen om anställningsskydd hindrar företagens utveckling i Sverige och försvårar i deras konkurrens med utländska företag, så blir det inte sant. Det är en partsinlaga för att öka den egna makten.

Sveriges har vid en internationell jämförelse inget speciellt starkt anställningsskydd. Lagen är mycket flexibel till arbetsgivarens förmån. Självklart borde den ge individen, den enskilde medborgaren, ett större skydd.

Anställningsparanoian grasserar värre än svininfluensan. För att slippa anställa trycker medieförtagen ut verksamhet i produktionsbolag eller hyr in personal via bemanningsföretag.
Självklart ska ett företag kunna handla av ett produktionsbolag och visst finns det utrymme för bemanningsföretag om de följer lagar och avtal. Men det gör de inte alltid, alltför sällan, skulle jag vilja påstå.

Public service handlar av produktionsbolag utan kollektivavtal som anlitar medarbetare till låga eller inga, i vart fall avtalsstridiga löner. Därvid hjälper public service till att dumpa mediemarknaden på ett oacceptabelt sätt.

Public service och andra använder bemanningsföretag, enligt egen uppgift, för att kringgå LAS. Det är naturligtvis inte heller acceptabelt.

Vi ses vid förhandlingsbordet.


Agneta Lindblom Hulthén

Sorg och ilska:
Riksdagen fortsätter att kränka meddelarfrihet och källskydd, när den idag lägger lite bomull kring signalspaningslagen.  Jag har så länge tyckt att det varit obegripligt att inte riksdagsledamöterna inser vad de gör, när det kränker grundlagen via annan lagstiftning.

Svenska Dagbladets undersökning visar att inte ens ledamöterna i försvarsutskottet – som borde vara de mest insatta - är insatta. En skälig förmodan är att övriga riksdagsledamöter är ännu mindre insatta. Jag avskyr och vill inte sprida politikerförakt, men om kunskapen om själva lagförslaget är så grund blir det begripligt att både detta och tidigare beslut i FRA-frågan, och när det gäller tvångsmedlen, har kunnat fattas.

Om man inte har tillräckligt kunskap om lagförslaget i sig, så är det inte konstigt att man inte inser hur det påverkar grundlagen och därmed kränker författningen.

Detta faktum gör mig djupt bedrövad. Jag kräver inte att alla riksdagsledamöter ska ha insikt i alla lagar som stiftas eller alla ämnen som riksdagen diskuterar – det är en orimlig begäran. Men att de ska ha koll på andra lagars påverkan på grundlagarna – det kräver jag ta mig fan.

Förvåning inför världens dumhet:
Hur kan en organisation så totalt sakna fingertoppskänsla som Fotbollförbundet visar i fallet med Dawitdemonstrationen? Det finns inget tvång att bötfälla för en demonstration utan avgörandet är så vitt jag begriper en bedömningsfråga. Att bedöma som Fotbollförbundet gjort i detta fall är omdömeslöst. Jag har mejlat min uppskattning till Thomas Mattsson för texten där han motiverar varför Expressen betalar böterna för Öis.

Två riksdagsmän föreslår en ständig övervakning av public service av politiska skäl. Det var sådan övervakning av medierna och journalistiken som förekom i de gamla öststaterna och i USA under McCarthyeran.

Att ett sådant förslag läggas i en modern västerländsk demokrati under 2000-talet är häpnadsväckande. Att det görs kan förklaras av dumhet eller obetänksamhet eller att förslagsställarna företräder en totalitär samhällssyn där makten ska övervaka medierna och inte tvärt om.

Vilket är värst? Jag föredrar nog dumheten som förklaringsgrund.

Glädje och eufori:
Förra veckan hade vi klubbordförandekonferens i Stenungsund på Västkusten. Det var en av de mest stimulerande, inspirerande, roliga och hoppingivande tillställningar jag bevistat på länge.

Tack för alla journalister som ägnar sin tid och sin kraft åt att slåss för sina och sina kamraters löner och arbetsvillkor. Tack för alla som har slitit med det fackliga arbetet i många år. Och tack för de unga entusiaster som fortsätter att slåss för journalisternas arbetsvillkor och därmed för den kvalitativa journalistiken.

Att journalistiken har klivit upp på många olika elektroniska färdmedel förändrar inte journalistikens roll i det demokratiska samhället. De som säger att de unga inte engagerar sig har fel, fel, fel!
Insikten om journalistikens roll och vikt och insikten om kollektivavtalets värde och vikten av att slåss för det präglade hela klubbordförandekonferensen.

En sambamelodi med eggande visselpipor har vi som ett ledmotiv i de kommande avtalsförhandlingarna. Men efter klubbordförandekonferensen inser jag att våra styrkor inte behöver eggas, fast jag är himla glad över vår sambatruddelutt ändå. Kommer snart att höras på en hemsida nära dig.

Hot mot journalister är inget att glädjas åt, men jag gladde mig åt att ämnet behandlades under en heldag i Göteborg i veckan. Bra initiativ från Kunskapscentret i Göteborgs kommun. För övrigt anser jag att det ska betraktas som högmålsbrott att hota journalister precis som det betraktas som högmålsbrott att kastat tårta på kungen.

Privat tillfredsställelse:
Eva Nilzon i förbundsstyrelsen har varit i London och köpt långpeppar åt mig.

Jag har varit utan långpeppar i ett par decennier till men för rotmos och gurkor. Nu har jag flera väldoftande förpackningar på mitt skrivbord.

Om någon undrar vad jag sniffar så är det inget värre än långpeppar, men det verkar vara ganska vanebildande.


Agneta Lindblom Hulthén



 

 Det produktionsbolag som Sveriges Television köper programmet av ska dels ha brutit mot namibisk lag med syfte att skydda utsatta minoritetsgrupper, dels betalat de medverkande deltagarna från folkgruppen Himba i gammal ond kolonialtradition med småpengar och matvaror. Vad produktionsbolaget haft för sig utreds nu av SVT.

Så kan det gå. Eller snarare, det är inte konstigt att det går så. Public service, till vilket vi alla bidrar via vår TV-avgift och till vilket vi alla i förlängningen är ägare, blir mer och mer ett inköpsbolag och allt mindre ett producerande företag. Detta innebär att företaget också i större utsträckning tappar kontrollen över de arbetsmetoder och de arbetsvillkor under vilka program och journalistik produceras.
Namibiaproduktionen är ett tydligt exempel på nollkollen.

Journalistförbundet har länge i kollektivavtalsförhandlingarna krävt att Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion enbart handlar av produktionsbolag som har kollektivavtal. Finns sådana får medarbetarna där betalt enligt avtal, arbetsvillkoren och anställningarna är reglerade och de kan åberopa och luta sig mot de etiska spelreglerna. Om den ”fria televisionen” tog ansvar för av vem den handlar program, så skulle de slippa skämmas och vi tittare/lyssnare och betalare skulle slippa skämmas å företagets vägnar.

Att public service från att ha varit producent av journalistik och program mer och mer transformerats till en inköpsorganisation har, när högtidsdräkten är på, motiverats med mångfalds- och konkurrensskäl. När vardagskostymen bärs handlar det om ekonomi.
Att public service inte ställer krav på sina underleverantörer innebär att dessa pressar priserna i största möjliga utsträckning vilket går ut över löner och arbetsvillkor men också etik. Produktionsbolagen vägrar i praktiskt taget alla fall i sten att skriva kollektivavtal med Journalistförbundet och andra. I sin tur betyder detta att de som arbetar i och för produktionsbolagen - jag skriver ”arbetar” inte ”de som är anställda i” eftersom anställningar blir allt sällsyntare – ibland inte betalas alls, inte får försäkringar och pensioner betalda och har uruselt skydd när förtagen vill göra sig av med medarbetare. Så blir det utan kollektivavtal.

De människor som utnyttjas i Namibia får betalt i majsmjöl, de svenskar som jobbar för produktionsbolag förlorar hundratusentals kronor under ett arbetsliv och går mot en fattigpension när företag vägrar att skriva kollektivavtal. För några år sedan hade vi ett tidskriftsföretag som inte ville skriva kollektivavtal och som erbjöd betalning i expressomaskiner och fettsugning.

När public service beter sig på detta sätt, bidrar de till att dumpa mediemarknaden inte bara för journalister och andra som arbetar med program, utan för sig själva och andra medieföretag. De stimulerar en oseriös verksamhet som inte betalar för sig eller lever efter god sed på svensk arbetsmarknad och därigenom sätter konkurrensen ur spel. De lever i stor utsträckning på unga människors önskan att arbeta med medier och deras förhoppning att ”få in en fot”. Ofta slutar det med en fot i häcken när de utnyttjats tillräckligt.

Jag hoppas att public serviceföretagens inträde i Almega ska ha det goda med sig att marknadsdumpning inte uppmuntras.

När public service inte kräver kollektivavtal av produktionsbolagen, bidrar den till att bibehålla och försämra redan usla villkor inom branschen och på den svenska arbetsmarknaden.

När public service inte kräver kollektivavtal av produktionsbolagen, riskerar den att hamna i pinsamma och varumärkeseroderande situationer, som den i Namibia.
Det räcker inte att fråga om SVT-ledningen inte skäms.

Om vi vill ha en kvalitativ public service, och det vill Journalistförbundet för det är bra för hela mediemarknaden, så krävs resurser. Mer stålar således.

Om public service inte vill utmärka sig som oseriös medieaktör, så bör den se till att säga ja tack till Journalistförbundets krav på att förtagen bara ska handla av produktionsbolag som har kollektivavtal.

Om public service vill ha svenskarnas förtroende, så måste företagen se till att handla inte bara där det är billigast utan där etik, anständighet och svenska arbetsmarknadsregler gäller.

Agneta Lindblom Hulthén

Jag kan inte säga mig att det gläder mig att någon någonsin blir felciterad, men andra politiker som yttrat sig i debatten meddelar att de blivit felciterade och det är förstås bättre än om de krävt att regeringen ska be om ursäkt för eller ta avstånd från publikationer.

Förhoppningsvis har regeringen nu hela riksdagen bakom sig i sitt agerande. Det är i så fall också glädjande. Jag sa till en av de många utländska journalister som hört av sig, att jag är stolt över att regeringen hållit huvudet kallt i den här stormen och inte fallit undan.

Jag förmenar inte Gunnar Hökmark eller någon annan deras yttrandefrihet. Självklart kan vem som helst ha synpunkter på vilka åsikter som helst. Men eftersom det svenska samhället har konsensus som uttrycks i lagstiftningen om rollerna i en demokrati, så blir det ett demokratiproblem om makthavare uttrycker sig på ett sätt som uppfattas som om de försöker styra eller tysta publicering.

I Sverige är det den ansvarige utgivaren som har ensamansvar för publiceringar. Därför är det absurt att regeringen skulle ta avstånd från, recensera eller be om ursäkt för ett publiceringsbeslut. Det vore ju att indirekt förutsätta att det är statsmakten som har ansvar för eller kontrollerar journalistiken.

Den som förgriper sig på yttrandefriheten genom att publicera något som strider mot lagen svarar i Sverige för det inför domstol. Att lagen är vidsynt och hellre fria än fäller ska vi vara tacksamma för och varsamma om. Att jag till exempel anser att det var oklokt av riksdagen att göra hot till ett tryckfrihetsbrott betyder inte att min respekt för eller omsorg om grundlagen minskar.

Den statsfilosofiska maktläran delar upp statsmakten i den styrande, lagstiftande och dömande makten. Journalistiken blir där den fjärde statsmakten och kallas också så i den engelsktalande världen. I Sverige brukar vi tala om tredje statsmakten. Det väsentliga i grundtanken är dock att vi skiljer på rollerna.

Det är horribelt att kräva att regeringen i ett land med fria medier ska be om ursäkt för publiceringar som ansvariga utgivare har ansvar för. Det är lika horribelt om kraven kommer från regimer som inte accepterar yttrande- och tryckfrihet, som fallet var när det gäller Muhammedkarikatyrerna, som när det kommer från ett demokratiskt lands regim, mer förvånande dock i det senare fallet.

Jag vidhåller att jag önskar att fler svenska politiker i debatten varit tydligare i försvaret av vår grundlag. Den är ett skydd också för åsikter som andra anser förkastliga och för åsikter som inte omfattas av majoriteten. Grundlagen grundar för uppfattningen att åsikter och fakta mår bäst av att ventileras i ett offentligt rum med högt i tak.

Att förbjuda eller fördöma eller fördöma publiceringar ledar inte till att åsikter försvinner eller dör ut. De flyttar in i stängda rum där konspirationsteorier frodas och det är inte bra för demokratin.

Inte heller är vår grundlag smakdomare. Till kvaliteten på det som publiceras tar den inte ställning.

Det må vara mig förlåtet att jag blir bekymrad när beslutsfattare är otydliga i sitt försvar av yttrande- och tryckfrihet. Sverige har under 2000-talet drabbats av en rad tvångsmedelslagar som kränker grundlagens meddelarfrihet och källskyddet. Vi har drabbats av FRA-lagen. Vi har sett hur sekretessen växer i lagen.

När Expressen frågade alla riksdagsledamöter om deras syn på yttrande- och tryckfrihet, så var alla för nuvarande ordning eller ville höja taket i lagen ytterligare.

När Tidningsutgivarna frågade riksdagsledamöterna samma sak och de fick svara anonymt var betydligt fler för inskränkningar i tryckfriheten.

Men vi får hoppas, åtminstone hoppas jag, att publiceringen som lett till en debatt i ett mycket högt tonläge fortsätter och övergår i ett samtal som utvecklar demokratin. Vi kanske rent av kan få till stånd den nödvändiga utredningen om hur 2000-talets lagstiftning om tvångsmedel och avlyssning interagerar med grundlagen så att vi ur detta kan skapa ett rättssäkert system.

Agneta Lindblom Hulthén

Unge Atle är så ung så att han fortfarande går på dagis eller som han högdraget säger till sin lilla syster:
– Det heter faktiskt förskola.

Unge Atle är så ung så det må vara honom ursäktat att han tar fel på knott och svärmande bin.  Å andra sidan har han en biodlarkostym i 5-årsstorlek så han borde veta bättre. Å andra sidan brukar han bara fara runt med rökpusten på alla andra ställen än i vid bikuporna när det ska rökpustas, så okunskapen är förstålig.

Han ser ut som en liten men seriös rymdvarelse i biodlaroutfiten.
Gossens far fångade bisamhället i en låda som tidigare innehållit en elektrisk kaffebryggare.  Nu har vi två bisamhällen. Det är bra med konkurrens har jag hört.

När alla andra i sina rymdkostymer mekar med bina brukar jag göra mig nyttig genom att trycka glass och saft i de yngsta som heller inte får vara med.

I helgen kläcktes drönare i det stora gamla bisamhället.  Jag såg det med egna ögon. De satt i en vaxkaka och viftade med antennerna och kravlade sig fram alldeles själva. Inget barnmorskebi hjälpte dem till världen och hojtade:
– Det blev en pojke till.

Där i trädgården fascinerad av drönarförlossningarna drabbades jag av déjà vu. Var hade jag sett detta förut? På den tiden när TVs barnprogram var fulla av nyttiga dokumentärer om hur världen fungerar, vill jag minnas.

Nu var det i alla fall på riktigt. Vi hurrade när ännu en drönare kröp fram ur vaxkakan.

Drönare har ingen funktion i bisamhället om det finns en befruktad drottning och eftersom det bara behövs en enda gång i livet för en bidrottning så är det en himla överproduktion av drönare. Därför slaktar de andra bina dem på sensommaren. Om inte husse och matte hinner före och tar livet av dem innan dess, vilket var vad som var på gång gick det upp för mig.
– De drar kvalster, sa biexperterna. Som om det var ett skäl.
- Vi kan ha dem i ett biakvarium, försökte jag.

Minsta barn stirrad överseende på mig såsom man glor på sentimentala idioter.

Mågabiten drämde till med det avgörande argumentet:
- De gör ju ändå ingen nytta.

Men! Alltså… Va? Så kan man väl inte resonera. Är kvällspressen och Djurens vänner informerade? Ska det vara tillåtet att ta livet av allt hankön som inte gör nytta?

Läste i skånska lokalpressen om grisen Pyret som ramlat av en slakteribil, hållit sig undan och därvid räddat livhanken. Den journalistiska uppmärksamheten medförde att Pyret räddades undan också nästkommande veckas slakteribil. Hon har till och med utrustats med pojkvän. Pyret kommer att leva och frodas så länge den journalistiska uppmärksamheten lever vågar jag förmoda.

Så är det med journalistiken. Den gör skillnad för både folk och fä. Åtminstone om man är hongris och nyttig. Men hanbina behöver en spinndoktor.



Agneta Lindblom Hulthén
 

Tid behövde vi för att diskutera mer långsiktig strateg i mindre grupp. Jag tror att ny miljö motverkar invanda tankar och underlättar om man vill tänka nytt och förutsättningslöst. Ostört skulle det också vara. Så jag, som när jag någon gång är hemma är ganska väl rotade i myllan, bokade in oss inte riktigt på bondgård på landet, men näst intill.

En av oss hade kollat stället på nätet innan vi for dit, men råkade kolla på fel gård och trodde att vi skulle medtaga egna lakan och möjligen tvingas frekventera utedass. Så blev det inte. Alla moderna bekvämligheter fanns och såväl sängarna som maten var goda.

Ostört skulle det vara och ostört blev det. Täckningen för mobil och nät var svag till oregelbunden. Det är fascinerande att se hur vuxna urbaniserade människor beter sig när mobilen varken ringer eller ringer upp. Ut på fält, upp på stenar, bakom hus, på tå i björkdungen, halvvägs ut genom fönstret, öster om hästbetet, söder om fårhagen, förtjusta hojt från stengärdesgård:
– Nu har jag hittat ett ställe med täckning!

Fascinerande hur den som mest nöter asfalten kring Odenplan blir alldeles vimsig av fröjd, när den på väg till frukost möter en fölunge som fnyser sällskapligt.

Nyttigt tror jag det var med arbetsro under arbetssessionerna och mycket motion - i jakt på täckning - i pauserna.

Jag tänker inte avslöja vem som nästan tuppade av när en annan hittade en fästing på foten. Jag tänker inte avslöja vem som med största allvar avkrävde ortsbefolkningen ett ärligt svar. Han lät så otroligt seriös, att vi andra trodde att han skulle fråga om de hade synpunkter på guds existens eller något annat livsavgörande, men han ville veta om trakten var myggrik. Det var den inte, men gott om knott om aftonen.

Fick vi uträttat något? Jodå, 12-timmars arbetsdagar ger alltid resultat.

Har vi koll på läget? Jomen.

Har vi en fungerande framförhållning? Jajamän.

Vet vi vad vi vill? Absolut.

Har vi pyntat strategin med stärkande symboler och sammanhållande effekter? Kan du hoppa upp och klappa dig på.

Är tidschema och praktiska arrangemang på plats? Visst.

I oktober har vi klubbordförande- och avtalskonferens.

Ser vi fram mot det? Kan knappt vänta!


Agneta Lindblom Hulthén

Vi kan vi hålla med om att det är vargatider, även om det är lite orättvist mot vargen.

Det norska journalistförbundet håller landsmöte – det vi kallar för kongress – i veckan.  Jag är glad att jag lyckades ta mig dit, även om det bara blev över dagen. Det nordiska samarbetet betyder mycket, våra problem och frågeställningar är så lika, vi har så mycket gemensamt, så mycket att lära av varandra. Det nordiska samarbetet gör faktiskt skillnad. Tillsammans betyder vi mycket för journalistikens kvalitet och överlevnad.

”Pass på! Journalistikk i fare” är temat för landsmötet. I allt som behandlas på det norska landsmötet känner jag igen oss. Vi behöver hålla ihop, vi som är the good guys.

Det är lätt att bli frustrerad över situationen för journalistiken i dag. Vart vi vänder oss ser vi journalistiken hotas av den kommersialism som ser journalistik som industri och vilken vara som helst.

I Sverige kläms journalistiken mellan råkommersiella krafter och en alltmer rigid lagstiftning. Aldrig har medieägarna tjänat så mycket pengar som under 2000-talet och sällan har så lite återinvesterats i journalistiken. I dag när krisen viner om öronen har lite sparats på kistbottnen.

Det är lätt att bli förtvivlad men det är inte samma sak som att förtvivla. Att bli förtvivlad, ledsen, arg, frustrerad över en utveckling som går åt fel håll, är inte samma sak som att förtvivla i meningen att ge upp. Ger upp gör vi aldrig eftersom vi gör skillnad.

Jag fick tillfälle att tala om FRA-lagstiftningen på landsmötet. Jag fick tillfälle att tala om Dawit Isaak. Det var också de frågor som vi hade som tema i tisdags, när vi högtidlighöll Pressfrihetens dag hemma i Sverige några dagar i förtid, eftersom den 3 maj som är den riktiga dagen inträffar på en söndag i år och vi ville ha mycket folk på våra evenemang.

I Sverige har vi som i Norge tvingats ta till strejkvapnet flera gånger under 2000-talet. Jag kan försäkra er att det varit tryggt att ha de nordiska förbundens stöd i ryggen. Det nordiska samarbetet gör skillnad.

I Finland ligger sedan något år lagförslag om att all upphovsrätt ska tillhöra medieägarna/arbetsgivarna. I början av året höll vi ett nordiskt möte i Helsingfors då vi också uppvaktade, påverkade och lobbade bland politiker och medier. Vi fick ett stort genomslag i medierna och lagförslaget är uppskjutet.

Vi gör skillnad.



Agneta Lindblom Hulthén

P.S. Och så sjunger vi så bra tillsammans i Norden. Mogens, den danske ordföranden, har en fin sångröst. Arto, den finska ordföranden, låter heller inte så illa. Själv sjunger jag mer entusiastiskt än vackert. Men Elin, den norska ordföranden har en fantastisk sångröst och håller ihop det hela så tillsammans låter vi alldeles lysande. Hoppas ni alla hunnit sjunga upp er till Valborg och Första maj. D.S.

Förbundsstyrelsen och delar av kansliet har isolerat sig på brunnsort i Västergötland i dagarna fyra och analyserat, diskuterat och planerat process och innehåll i Avtal 2010. Att arbetstidsfrågan blir glödhet har vi sagt länge och inget har ändrat på det. Arbetsgivarna tror att de med hjälp av lågkonjunkturen kan skrämma anställda till utökad arbetstid utan kompensation. Vill bara meddela att vi också är på offensiv i den frågan.

Klubbarna har varit duktiga i löneförhandlingarna lokalt. Det ska vi förstås bygga vidare på. Visstidseländets alla aspekter har vi inte bara ventilerat utan vänt ut och in på. Av maktskäl håller Svenskt Näringsliv och framförallt medieägarna igång myten om problemen med anställningstryggheten. Denna fråga har inget med reella problem att göra, utan är enbart en maktfråga och det är enbart av maktskäl arbetsgivarna putsar och bygger på myten att de skulle stå maktlösa inför Lagen om anställningsskydd. Men myten är så viktig att företagen på grund av den ofta bedriver en anställningspolitik som är klart menlig för företagens utveckling och ekonomi.

Spräng myten, kära kolleger. Ni är journalister och duktiga på research och analys. Arbetsgivaren enda problem med LAS är att det plågar vissa av dem att inte kunna anställa och avskeda folk med totalt godtycke.

Vi har utnyttjat tiden väl och arbetsdagarna har varit 11 – 12 timmar. Jag är lite nervös för att skyddsombudet ska slå till, men vi har hunnit födelsedagssjunga för styrelseledamoten Pnina Yavari Molin också, även om vi inte kom igång med sång förrän efter midnatt.

Vi har gått igenom nuvarande avtal, analyserat framtiden och framtida arbetsgivarkonstellationer, avverkat lönefrågor, praktikantavtal, visstid, bemanningsavtal, arbetsgivarfrågor, omvärldsfrågor och praktiskt delegationsarbete. Upphovsrätten är varken glömd eller gömd.

Förbundsstyrelseledamoten Marthina Stäpel som ska bli mamma vilken sekund som helst har förtjänat tapperhetsmedalj för att hon stått hela racet ut. Styrelsen har två bebisar under året som av naturliga skäl behöver vara nära sina morsor. Medhavd pappa och mormor har fixat så att mödrarna kunnat arbeta.

Strategiarbetet forsätter under sommaren. I oktober är det avtalskonferenser.

Vi har laddat om, förlåt upp!


Agneta Lindblom Hulthén

På Bokmässans Internationella Torg hade vi byggt upp Dawits cell.

I Brunnsparken är det solsken och mycket folk och avståndet till livets jävligaste jävligheter känns ganska långt.

Jag retar mig på politiker som säger:
- Vänta bara tills vi vunnit valet, då kommer vi att få Dawit fri.

Underförstått:
Det är inkompetens eller ignorans att regeringen inte fått loss honom.

Jag retar mig på att man gör partipolitik av maktövergrepp och mänskliga tragedier.

Nu retar jag mig igen och lika mycket för nu är det åter partipolitik i Dawitsaken.

Ge fan i det! Ge fan i partipolitiken när det handlar om förödda människoliv.

Det finns inte tid och utrymme för att diskutera vems fel det är att han inte är fri. All tid och alla goda krafter borde ägnas åt att diskutera vad vi ska göra för att få honom fri.

Jag blir frustrerad intill skrikgränsen, över att tiden inte räcker till. Vi får vi inte slösa ens minuter på oväsentligheter.

Så kopiöst meningslöst att nu diskutera vems felet är.

Här är några alternativ som far runt i debatten:
Det är regeringspartiernas fel.
Det är oppositionens fel.
Det är UDs fel.
Det är Carl Bildts fel.
Det är deras fel, de som arbetar för Dawits frigivning.

Veterligen är fyra av dem som greps tillsammans med Dawit döda.
Inga internationella kampanjer har drivits för dem.

I det här fallet finns bara en felande – den eritreanska regeringen.

Alla vet att den eritreanska regimen är irrationell och omöjlig att ha att göra med. Den skiter i internationella spelregler och människoliv.

Trots det kan vi inte sätta oss ner och konstatera att uppdraget är omöjligt.

Vi måste pröva allt. Därför tycker jag att Carl Bildt borde resa till Eritrea även om det är ett mission impossible. Då har Sverige åtminstone försökt.

Lite konstigt tycker jag att det är, att trots Sveriges satsning på internationellt utbyte av information, trots signalspaning och annan underrättelseverksamhet att förtiga, att UD uppenbarligen varken vet vad Dawit Isaak finns eller hur hans hälsotillstånd är. Men det är en annan diskussion.

Den hos oss som lagt ner mest arbetet så väl i Sverige som i Bryssel, oförtröttligt och utan åthävor, är Journalistförbundets vice ordförande Arne König, tillika president i den europeiska journalistfederationen. Heder åt honom. Att han inte skrikit av frustration för länge sedan är för mig en gåta.

Sluta med felfinnandet och partipolitiken. Alla goda krafter behövs.

Agneta Lindblom Hulthén  

”Svenskt Näringslivs förhandlingsledare Jan-Peter Duker uttrycker både förvåning och besvikelse när han förklarar varför förhandlingarna sprack”.

Jag hoppas verkligen att han är besviken, men någon förvåning tror jag inte på.

Mer beklämd än förvånad är jag faktiskt över den aggressiva tonen i pressmeddelandet från Svenskt Näringsliv. Maktarrogans har blivit så vanlig att det knappast är någon som höjer på ögonbrynen längre. Däremot är det beklagligt att Svenskt Näringsliv så uppenbart fortsätter att blåsa till strid mot fackföreningsrörelsen.

Balans mellan olika intressegrupper är en förutsättning för att demokratier ska fungera och det borde vara i allas intresse att se till att den balansen både uppstår och bibehålls.

Men vi har i Sverige idag en maktelit inom näringslivet som uppenbarligen har noll koll på hur verkligheten ser ut för människor som arbetar för lön eller i vart fall anser sig stå över denna verklighet.

Jag trodde varken ögon eller öron när Volvocheferna mitt under brinnande överlevnadskris tilldelade sig ytterligare bonusar. Jag är förvånad över att reaktionerna inte blev häftigare än de blev. Att de bonusbenägna sedan ändrade sig spelar mindre roll. De ledare som visar en så uttalad omdömeslöshet i ett krisläge kan misstänkas lida brist på omdöme även i normalfallet. Och det är möjligt att pågående kris är ett symptom just på detta.

Vid ett lunchmöte i Skara i oktober förra året talade Svenskt Näringslivs regionchef i Västsverige Kenneth Krantz om huvudavtalsförhandlingarna och hur viktigt ett sådant avtal var för företagens möjligheter att växa. Han motiverade detta som följer:

- Jag har besökt företag i Asien där anställda som når ett visst mål får tillgång till ett rum med en storbildstv och en pizza. Det är sådana företag vi konkurrerar med.

Det är väl känt att en hungrig anställd är högmotiverad att jobba för att bli mätt, medan en anställd som redan är mätt blir oinspirerad – och lat.

I Sverige är personalen väldigt mätt.

Det går inte att konkurrera under sådana förhållanden, sa Kenneth Krantz.

Med en motpart med sådana åsikter är det inte helt obegripligt att det är svårt att få till avtal.

Jag undrar vad Kennet & Co nu kommer att lobba för.

Statsystemt åter? Livegenskap eller slaveri? Minskade matportioner åt alla utom The Bonus Boys? 


Agneta Lindblom Hulthén

Om Medelstina har 25 200 kronor i månadslön så har Medelpelle 30 000 kronor. Om Medelpelle jobbar i landstinget och har 30 000 kronor i månadslön så har Medelstina i landstinget 22 600 kronor.

Om Medelstina jobbar i kommunen och jämför sig med en Medelpelle som också där tjänar 30 000 kronor i månaden, så får hon 27 300 kronor för samma period.

När staten ger Medelpelle 30 000 kronor i månaden, så ger samma stat Medelstina 26 100 kronor. I den privata sektorn är skillnaden mellan Medelstinas och Medelpelles löner 4 200 kronor om vi fortsätter att förutsätta att Pelle får 30 000 kronor i månaden.

Att kvinnor och män avlönas olika till kvinnornas nackdel kan man försöka förklara med hjälp av faktorerna yrke, utbildning, ålder och arbetstid. Att räkna bort dessa faktorer kallas standardvägning och anses rensa statistiken från könsfaktorer.

Om detta är helt logiskt kan diskuteras. Hur ska vi värdera ett yrkes vikt mot ett annats:
Tekniker jämfört med barnmorskor är ett tydligt och ofta använt exempel.

För utbildningar finns utbildningsnomeklaturer som är standard för klassificering av enskilda utbildningar, men vem avgör vilken utbildning som är tjusigare än en annan?

Min poäng är att det givetvis finns värderingsinslag även i skenbart objektiva mätinstrument.

Skit på det.

Även om vi standarvägt och rensat så kvarstår löneskillnader. Det kallas oförklarade löneskillnader.

Om vi förutsätter att Medelpelle och Medelstina är ungefär lika gamla, har samma utbildning och arbetstid så tjänar Pelle lik förbannat ändå 5 procent mer än Stina.

Så har det varit de senaste 16 åren.

Detta är naturligtvis helt åt helvete. Det är inte bara en orättvisa vid det aktuella mättillfället, det är en orättvisa som sträcker sig ända tills döden skiljer oss från detta jordelivet – genom sämre pension för Stina till exempel.

Så kan vi inte ha det, därför behöver vi kartläggningar och analyser men framförallt krävs handling.

Ett sätt att komma åt de perdurerande löneskillnaderna är att i kollektivavtal skriva in att arbetsgivare som inte gjort kartläggningen, analysen och handlingsplanen får betala extra till det lokala löneutrymmet eftersom ojämställda löner faktiskt drabbar både män och kvinnor fast kvinnorna så mycket mer.

Detta krav har Journalistförbundet drivit i förhandlingar under hela 2000-talet, men inte lyckats få igenom. När vi hamnat i medling har vi oftast motarbetas av medlarna trots att ett av Medlingsinstitutets uppdrag just är att hålla koll på jämställdheten i lönekuvertet. I början av detta sekel hade vi till och med medlare som föreslog en försämring av jämställdhetsskrivningen i vårt kollektivavtal som inte ens arbetsgivaren haft mage att begära.

Vi kommer att fortsätta att driva kraven, det är jag övertygad om, även om jag inte vill föregå våra avtalskonferenser. Jag hörde att till och med andra förbund nappat på idén.

Korrigeringar av löneorättvisor mellan kvinnor och män ska inte tas ur ”det gemensamma löneutrymmet” utan för dessa korrigeringar ska arbetsgivaren pynta extra.

Facket ska inte behöva hålla på och ta av det redan knappt tilltagna löneutrymmet för att rätta till orättvisor som arbetsgivaren genererat.

Så kan man väl inte säga nu när det är kris och lågkonjunktur och såväl fan som hans mormor är lösa? Jodå, det kan kvinna visst!

Agneta Lindblom Hulthén

Om det vore så att medieägaren istället för att spara och investera för framtiden satt sprätt på alla pengarna genom att dela ut bonusar, skyffla allt till aktieägarna, låna och förköpa sig på andra företag inom eller utom riket eller förlora på lite allmänna vanvettsaffärer, så kanske det inte funnes några pengar kvar, när onda tider står för dörren.

Om det vore så att det inte funnes några pengar i kassakistan – men det kan väl inte vara möjligt i vår framsynta, demokratiska och ansvarsfulla medievärld – så kanske det funnes obetänksamma arbetsgivare som tyckte att de anställda skulle betala det kalas de inte varit inbjuda till.

Om någon mot förmodan skulle ställa denna fråga, så vore svaret:
-Nej.

Journalistik är inte vilken vara som helst. Journalistiken har ett uppdrag i det demokratiska samhället som bland annat innebär att granska maktutövning och hålla medborgarna informerade så att dessa kan fatta kloka och initierade beslut. Detta lägger ett särskilt ansvar på medieägarna att planera sin verksamhet så att journalistiken kan fylla sitt uppdrag i demokratin i såväl goda som dåliga tider. Behovet av originaljournalistik varje dag, varje timma, dygnet runt minskar inte i kristider, tvärtom. En tillverkningsindustri går att stänga av under en period. Nyhetsrapportering går inte att släcka ner i ett demokratiskt samhälle.

Journalistiken fyller nu, under krisen, en mycket viktig roll. Läsare och tittare behöver information och råd om hur krisen påverkar dem. Det är medieägarnas skyldighet att inte utarma redan anorektiska redaktioner. Samtidigt gäller det att ha is i magen. En del arbetsgivare utnyttjar den allmänna krisen för att göra neddragningar oavsett om det finns ett reellt behov eller ej.

Ansvar, var det någon arbetsgivare som tyckte att de anställda skulle ta. Att inte åskan slår ner på dem, som min salig morfar brukade uttrycka det, när han ansåg folk vara rent ohemula. Här har arbetsgivarorganisationerna jobbat som små illrar under de senaste decennierna för att ta ifrån de anställda inflytande över arbete och arbetsorganisation. Demokrati på arbetsplatsen har förlöjligats. Medbestämmande har betraktats som obsolet trams. Nu kräver de att andra ska ta ansvar för deras tillkortakommanden. Kom in i min stuga, sa spindeln till flugan.


Agneta Lindblom Hulthén

Åtta år är en lång tid i en människas liv.
Åtta år utan att få träffa sina barn är en situation som ingen förälder ens vill föreställa sig.
Åtta år i fängelse är något bara grova förbrytare behöver befara i vårt land.
Åtta år i eritreanskt fängelse är inget någon med minsta kunskap, inlevelseförmåga och humanitet i kroppen vill att en medmänniska ska utsättas för - oavsett vilket brott medmänniskan har begått.
Dawit Isaak har inte begått något brott alls. Han har tillämpat den yttrande- och tryckfrihet som varje rättsstat och varje demokrati anser vara god och positiv. Han har så vitt jag begriper inte ens brutit mot Eritreas lag, för om jag läser rätt så är yttrandefriheten garanterad i Eritreas författning.

Dawit Isaak är svensk. Han är journalist, född i Eritrea och har i vuxen ålder försökt utöva sitt yrke i Eritrea.
Han sitter utan dom eller rannsakan fängslad i Eritrea sedan åtta år tillbaka.
De rapporter vi har är osäkra och ibland motsägelsefulla och svåra att värdera.
Det vi vet via fångar som överlevt Eritreas fängelser och fångläger är att förhållandena där är omänskliga, att ingen respekt finns för individers liv, hälsa och värdighet, att fångar förvaras i containrar där de dör av törst, svält, kyla eller värme och misshandel.
Vi vet att Dawit är sjuk, att han har högt blodtryck och diabetes.
Vi vet att han förmodligt förts till sjukhus.
Vi vet att regimen försökt undvika att fångar som fått viss uppmärksamhet utanför murarna och taggtråden dör i fängelset.
Vi har rapporter om att en annan diabetessjuk fånge slängdes ut från fängelset och i princip lämnades att dö utanför murarna.
Vi vet och är djupt förtvivlade över att de ansträngningar vi och andra gjort under dessa åtta år ännu inte lett till Dawit Isaaks frigivning.

De rapporter vi nu i dessa yttersta tider har om Dawits hälsa har ökat vår ångest och oro och vi tror att tiden snart runnit ut.
Nu är det hög tid att pröva nya vägar. Nu är det dags att Sveriges utrikesminister själv far till Eritrea och vädjar för Dawits liv och frigivning. Vi vet att regimen är arrogant och oförskämd men skit i all prestige och vädja, böna och be om det behövs.
Vi är beredda att delta med de resurser vår internationella federation för journalister har. IFJs generalsekreterare Aidan White har väskan packad och kan ge sig iväg när som helst om det kan vara till hjälp.
Nu är det dags att ta till alla de yttersta åtgärder som kan leda till att Dawit Isaak blir fri. Jag tror att det blir svårt att leva med att Sverige inte försökt med även detta engagemang från högsta ort, innan det är för sent.

Agneta Lindblom Hulthén

In i ett förstrött öra droppar TV-soffeprat om Barbie (dockan, inte Klaus), ytterstahögerdårar inom katolska kyrkan och inkomstklyftornas ökning, bonusar och överlöner. Nu spetsar jag öronen.

Den som intervjuas är Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia. För några år sedan när marknadsdeterministerna blåste upp sig som värst, läste jag med stort intresse hans bok Den synliga handen.

Vore mig främmande att säga emot en akademisk storhet som Lars Magnusson, men det gör jag förstås ändå, i alla fall på en punkt. I intervjun säger han apropå de ökande löneklyftorna att i Sverige har vi ju ingen statlig inkomstpolitik eller, möjligen, ingen statlig lönepolitik.
Det har vi visst! Dock inte för dem som har fantasilöner, men för vanligt folk, vanliga anställda råder statlig lönepolitik.

Konjunkturinstitutet räknar på statens uppdrag ut ”löneutrymmet”. Detta sker enligt en formel som också inkluderar en accepterad eller rent av ”behövd” arbetslöshet. Här har vi öppet hyckleri. De arbetslösa jagas med blåslampa samtidigt som arbetslösheten är en förutsättning för uträkningen av ”löneutrymme”.

Konjunkturinstitutet har ingen styrelse med representation utifrån, från till exempel fackliga organisationer, som ger insyn och när TCO-kongressen föreslog detta uppstod häftiga konvulsioner inom institutet.
Konjunkturinstitutets uträkning blir en norm som arbetsmarknadens parter i stor utsträckning accepterar. Det visar sig i backspegeln att inte ens det tillmätta utrymmet utnyttjats fullt ut. Att arbetsgivarna tycker det är OK begriper minsta barn. Att de fackliga organisationerna accepterar det, är mer svårt att förstå.

När Industriavtalet är färdigförhandlat är normen satt. Det är hart när omöjligt för andra förbund att frångå den normen. De som försöker det hamnar i det statliga medlingsinstitutets garn.

Medlingsinstitutet har till uppgift att hålla efter lönerna för vanligt folk, att förebygga konflikter på arbetsmarknaden och att främja jämställdheten. Det senare har vi inte sett mycket av. De medlare Journalistförbundet haft har med all kraft motsatt sig förslag om jämställda löner och till och med lagt förslag om att försämra ett av våra kollektivavtal på den punkten.

Hela systemet fungerar som en bromskloss mot jämställda löner.
Traditionella kvinnoyrken med traditionella låga kvinnolöner har inte en suck.

Jag anser inte att vissa djur ska vara mer jämlika än andra.

Jag anser inte att vi ska ha en statlig lönepolitik som innebär planekonomi för vanligt folk men obegränsad marknad för de redan välbetalda.

Jag anser inte att samhällsansvaret enbart ska bäras av dem som är längst ner i den ekonomiska näringskedjan.


Agneta Lindblom Hulthén

Somliga skriver artiklar. Många av dem som var inblandade, om så bara som åskådare till fejden, pratar med varandra och diskuterar och minns, eller icke-minns eller minns olika.

Intressant att historien flammat upp igen efter mer än 30 år.

Med förtjusning läser jag Pia Naurin på Världens Gång i G-P måndagen den 26 januari. Hon var nära skeendet och levde mitt i de konvulsioner som fejden skapade på GT-redaktionen. Pia uttrycker sig på ett sätt som är en fröjd i sig och är dessutom verkligen en av hästens munnar i det här fallet.

Huvudpersonen, kulturchefen själv, Göran Zachrison är borta sedan något år. Så trist – utöver livets förgänglighet – att han inte får ge sin version av det som hände och varför.

Vi var ett gäng från GT-redaktionen, som brukade lösa de publicistiska frågorna och världens problem i hans trädgård i Mölndal. Så framgångsrika var vi inte i lösandet, men kul hade vi.

En oförglömlig sommardag, sådana sommardagar går det bara en på var tionde sommar, seglade vi med respektive familjer till Väderöarna i vår gamla träkoster. Enda smolket i den bägaren var att ungarna, trots att det blåste den lättaste sommarbris, spydde sotgrillad korv på skeppare Hulthéns nya silketampar. Han tog det väldigt personligt och det blev lite tråkig stämning i familjen ett tag.

Så länge sedan är det, att den ena ungen nu är konstnärlig ledare i teatervärlden och den andra jobbar med nya mediciner i läkemedelsbranschen.

Länge, länge sedan och inte konstigt att folk minns olika. Själv minns jag också olika men med min utgångspunkt naturligtvis rätt.

Tämligen oerfaren facklig förtroendekvinna på GT-redaktionen när stormen bröt ut, skulle jag och ett par till förhandla för Göran Zachrison.

Det var inte enkelt. Vi tre förhandlare var nya. Medbestämmandelagen var också flång ny och inga prejudicerande fall fanns att luta sig mot.

Journalistklubben var splittrad så till den grad att de olika falangerna annonserade mot varandra i lokalpressen.

Ingen lätt resa, mer åt ekluthållet, men lärorik.

Jag var med i såväl den lokala som centrala förhandlingen och vet vad som åberopades för kulturchefens omplacering. Eftersom jag är en riktig samlarråtta så har jag hela den skriftliga dokumentationen i en låda i mitt gamla ekskrivbord, köpt i andra hand för 50 kr också för länge sedan. En gång har det skrivbordet stått på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings redaktion.

Även om jag kan luta mig mot historiska dokument, behöver det inte betyda att jag minns rätt i alla delar, men chansen ökar.

Hur var det då?

Det får vänta till memoarerna.

I lördags hade Journalistförbundets södra distrikt sitt årliga journalistseminarium i Malmö. Sisådär en 150 personer diskuterade villkoren för dagens journalistik. Södra distriktet ska ha all kredit i världen för detta. Medieägarna är inte speciellt intresserade av att diskutera mediernas villkor och ännu mindre journalistikens och ska det bli något kvalitetsdiskuterande så får vi ordna det själva.

Fläskigaste debatten på länge om Gömda med Marklund och Antonsson pågår för fullt och det är förmodligen tjänstefel att säga att jag har himla svårt att engagera mig. Men så är det. Listan på de personliga detaljer jag inte vill veta om mina medmänniskor blir bara längre. 

Motsättningar, personangrepp, elakheter och såpaingredienser ska till för att få fart på mediedebatten. Jag var jättebra på det en gång i tiden när jag jobbade i kvällspressen, men nu skulle jag nog inte överleva särskilt länge på en kvällstidningsredaktion.

I dag blir jag upphetsad av att diskutera mediernas villkor och strukturella problem.

Därför var det så utomordentligt livgivande med ett utrymme i tiden och det offentliga rummet en lördagseftermiddag i januari 2009 att få delta i en diskussion om journalistisk kvalitet, etikens gränser och produktionsbolagens dumpning av marknadsvillkoren och exploateringen av unga mediesugna människor utan personangrepp och utan att debattörerna misstänkliggjorde varandras motiv.

Eländet i Gaza som stängs för journalister, avskjutningen av journalister där, i Irak och på många andra platser, ägarkoncentrationen inom medierna är frågor som just nu känns angelägnare än Gömda, även om jag inser att det finns mycket mer pengar och mediedramaturgi att hämta ur det ämnet.

Jag var tvungen att lämna debatten i  Malmö innan sista programpunkten drog igång. Familjen kräver sitt den också.

Jag kunde lika gärna suttit kvar för tåget var försenat, och när det äntligen kom fick de inte ihop vagnarna med tåget. Jag klagar inte så mycket för jag hade att göra. Pratade med Svenskan till exempel om deras rapporter om försvarsmakten och sanningen. Om försvaret försöker dölja sanningen och dölja information för medborgarna så är det grundlagsbrott och det är lika med högmålsbrott.

Lite grinigare och rätt hungrig - ingen servering på tåget - nådde jag Varberg för sent för att kunna kommendera ut familjen att hämta mig och fick jaga upp en taxi.

Strax väster om Tvååker ritade den en fantastisk röd parabel över Träslövsläge mot en himmel som sprakade i grönt.

I rapporterna från Skåne var himlen blå, men i Halland var boliden glödröd och himlen grön.

Vi är helt överens om detta taxikillen och jag.

Jag har sett en bolid.

Nu ska jag ringa en gammal kamrat i Skåne och säga:
- Det där vi såg över havet vid Steninge en varm augustinatt 1991, när vi drack rom och lime på den lilla ön som man tar sig till via piren, var en bolid.

Vi har diskuterat fenomenet med och utan rom i 18 år.
Nu vet jag. En bolid.
Repetition är kunskapens moder.

En kvinna som jobbade på Sveriges Radio och jag, som jobbade på en kvällstidnings sportredaktion, ovanlig företeelse på den tiden, skulle prata om jämställdhet eller åtminstone kvinnliga journalisters villkor.

Jag hade en cerise blus, den var så ohyggligt cerise så folk blev ceriseblinda. Jag minns det, för en gubbe i publiken kallade mig för kvinnan i blusen hela tiden när han ställde impertinenta frågor.

Det bar sig inte bättre än att Günter Wallraff fick ont i pumpen den dagen, så han kunde inte komma. Publiken blev jättesur och några ville ha pengarna tillbaka trots att Günter var med en stund på telefon och lät klen.

Själv blev jag jättesur för att publiken inte nöjde sig med mig.

Hon från Sveriges Radio höll upp en skylt som det stod 30 % på. Så många eller så få var kvinnorna nämligen inom public service. Jag hade ingen skylt men hade jag haft en, så skulle det ha stått 23 % på den. Så få var vi i kvällspressen, men det vägdes upp av att vi var så militanta så alla karlar fick kvinnofrossa om vi kom mer än en i grupp.

Dessutom arbetade vi med jämställdheten året om och dygnet runt och i alla fora. Ni skulle bara veta, älskade söner och döttrar, vad vi gjort för er och för att ni ska ha föräldraledigt och kunna vabba och lämna avkomman på dagis.

Släpp för helsike inte taget, för då ramlar alla stenar tillbaka i sina gamla hål och när det gäller lönerna är det lång väg kvar.

I vart fall hade vi räknat ut, då för mer än 20 år sedan, att om kvinnoandelen i Journalistförbundet fortsatte att öka i samma takt som den gjorde under 80-talet, så skulle det vara jämnt skägg, det vill säga lika många av hon- och hankön bland förbundets medlemmar vid sekelskiftet 2000. Det var vi inte, men ganska nära. Det berodde inte på att jag räknade fel utan på att färre kvinnor än män fortsatte som journalister efter utbildningen. Eller vad det nu berodde på. Fel räknade jag i alla fall inte.

Men nu är vi där. Vi är lika många kvinnor som män i Journalistförbundet. Vi är till och med någon kvinna mer.

Hurra för Sveriges jämställdaste förbund. Hurra för Sveriges enda och bästa Journalistförbund.


Men även om vi lyckats bra i våra löneförhandlingar och även om vi har bästa kollektivavtalen när det gäller att mota otrygga anställningar, så är det mycket kvar att ta tag i.

Så vi släpper inte taget, för då ramlar alla stenar tillbaka i sina gamla hål och vi tänker inte bli något pink collar ghetto.


Agneta Lindblom Hulthén


P.S. För övrigt heter det inte wallraffa. Det heter göra en Ester Blenda. För den svenska journalisten Ester Blenda Nordström var först med metoden. Hon gjorde Ester Blendor långt innan Günter Wallraff ens var påtänkt. D.S.

Mer än hälften av de yrkesverksamma svenskarna vet inte vad kollektivavtalet är värt och vad det innehåller. Att kollektivavtalen är garanten för en pension som går att leva på – inte bara överleva på – vet inte 65 procent av svenskarna; detta trots att en majoritet av oss oroar oss för att pensionen inte ska räcka till när det blir dags.

Det är en rimlig oro. Finns inte kollektivavtal är du ganska rökt och får hoppas på att somebody will feed you when you are 65. Även om du har en arbetsgivare som betalar in en pensionsförsäkring utan att vara bunden av kollektivavtal så skiljer det cirka 400 000 kronor till din nackdel i pensionens värde om du jämför med en medmänniska som får avtalspension.

Trots den ekonomiska nedförsbacken oroar vi oss fortfarande mer för att pensionen inte ska räcka till, än för att förlora jobbet. Alldeles bortsett från detta är det ju dessutom så att den som jobbar på ett företag med kollektivavtal har bättre villkor vid en uppsägning.

En rimlig slutsats av detta vore att ropen skulle skalla:

– Kollektivavtal åt alla!

Men det finns fortfarande de som tror att kollektivavtal handlar om buss- och tunnelbanetrafik.

Hur vet jag detta? TCOs jobb med medlemskapets värde håller en himla bra koll på vad folk tycker och vet och tror att de vet.

Kollektivavtal handlar inte bara om löner, eller om minimilöner, som somliga tror, utan om spelregler på arbetsmarknaden, löner och villkor i arbetslivet och pension till exempel.

Kollektivavtal är ett av de vackraste och sexigaste orden i svenska språket enligt mitt förmenande: en företeelse oerhört väl värd att värna och vakta inte bara för individens skull utan för utveckling i arbetslivet och välfärd för alla. Att olika intressen i samhället balanserar varandra är en förutsättning för en fungerande och trovärdig demokrati. Det bidrar kollektivavtalen till.


Agneta Lindblom Hulthén

Förhandlingsskyldighet och frivillighet är den korta sammanfattningen.

Mågabiten dök upp för att plocka hem svärmor och vi frågade varandra om hur veckorna sedan sist hade varit.

På hans jobb har det varit varsel och förhandlingar i den ekonomiska apkalopsens spår.

Att se snart 60-åriga arbetskamrater gå ut i arbetslöshet väcker vrede. Vem vågar säga arbetslinjen till dem?

– Och du då? undrade svärsonen och jag visste inte var jag skulle börja.

Frilansmöten (två bra) i Göteborg förra måndagen, möte med dagstidningskolleger i Luleå förra tisdagen (herrejävlar vilka makalösa medlemmar vårt förbund har) och kanslijobb och tidskriftsdagen förra onsdagen.  

Och möte med tidskriftsmedlemmar och föreläsning om yttrandefrihet i Uppsala och möte om ägarkoncentrationen och jätteroligt möte med SVT-klubben som invigde nya lokaler och fick en förbunds-roll-up (rullmops kallad) i present. Jag deltog i tipspromenaden under pseudonymen Jimmy Hoffa Jr.

Och arbetsutskott och FRA-debatt och glömt att skriva debattartikel och glömt att gå till frissan, men klarat mina uppsatta minst 10 000 steg om dagen.

Och rättegången mot Trond Sefastson där en av våra anställda var inkallad som vittne. Jag var ganska upprörd efter förmiddagen i rättegångssalen. Att åklagaren blandar in branschens spelregler i sin sakframställan anser jag är minst sagt stötande. Åklagare har att förhålla sig till lagen i sitt arbete, inte till etik och moral. Förvånad blev jag över okunnigheten om arbetsrätt hos de församlade juristerna. En så elementär sak som att det inte går att säga upp eller avskeda en person som inte är anställd, tycktes gå över deras kunskapshorisont.

Och möte med Aftonbladetklubben och möte med Stockholms dagspress och rolig avslutning på lokal och glömt att skriva debattartikel och glömt att justera protokoll och 73 obesvarade mejl.

– Lite att stå i har det varit sista tiden, tänkte jag säga till mågabiten, men just då vaknade lilla syster Yster och försökte bryta sig ur barnsäkerheten i baksätet.

Hemma i trädgårdens höstkyla satt syster Ysters mor och morfar och talade om livet, universum och allt. Storebror pinkade engagerat på de vissna stockrosorna för att pigga upp dem, men de såg inte gladare ut för det.

Enligt traditionen sjunger nya styrelsen specialdesignade visor för var och en av de avgådde. Jag hade försökt välja melodier efter person, så hyllningstexterna skrevs på musiken till Bandiera Rossa (Jonas Nordling), Björneborgarnas marsch (Susanne Björkenheim), Elektricitetsvisan (Alf Johansson), Lilla vackra Anna (Anna Bubenko) och Brev från kolonien (Marianne Falk).

Att behöv ta till Brev från kolonien ser jag som ett misslyckade. Melodin är så lätt att textsätta, så det blir banalt, men jag misslyckade med att få till en text till Marianne Falk på marseljäsen.

En kväll blev det med en del tårar och väldigt många skratt. När man arbetat så hårt tillsammans som de flesta av oss gjort i flera år är det svårt att skiljas utan tårar. Medlemmarna i Journalistförbundet har mycket att tacka de här engagerade kämparna för.

Bara 8 013 steg på stegräknaren fick jag ihop igår, de sista genom att trava en stund i korridoren utanför min övernattningslägenhet i natt. Grannar förundras över min vanor.

Vi skulle haft dans på festen, så skulle vi bidragit till stegtävlingen på kansliet.

I tisdags, andra dagen på möte med Nordiska Journalistförbundet i Oslo, var det också svårt att få ihop mitt stegpensum. Bortsett från det var det ett bra möte, med meningsfullt informationsbyte och kloka strategidiskussioner, lett med fast men lätt hand av min norska kollega Elin Floberghagen.

Finnarna var mitt uppe i strejkförberedelser. Nina, som sitter i deras förbundsstyrelse hängde med örat i mobilen. Nyheter och bulletiner ramlade in regelbundet och när vi trodde det var kört fanns det plötsligt ett nytt avtal.

Vi pratade mycket FRA-lagstiftning och tvångsmedelslagar som kringskär journalistiken. En handlingsplan har vi lagt upp. Massor av punkter hade vi på programmet, som ägarkoncentration och vårt internationella arbete, men tillfälle att motionera min stegräknare fick jag inte förrän på eftermiddagen när vi demonstrerade utanför ryskan ambassaden i Oslo till minne av mordet på Anna Politkovskaja.

Kom sent men inte alltför sent hem till Sverige. Fick ihop de sista stegen (8 087) genom ny nattlig promenad i korridoren.

I måndags gick det bättre, i alla fall med stegräknaren. Upp klockan 04.00 för att ta mig till Oslo. Tidiga flyget var det enda som hade plats så jag kunde utnyttja mina bonuspoäng och inte behövde betala mer än flygskatten för resan.

Kämpade med tunga ögonlock i väntan på Arne König och danske ordföranden Mogens, för att få sällskap på snabbtåget intill Oslo. Vi konferensade i lokaler nära nya norska operan och förde bland annat en spännande debatt om våra förbunds gränser idag och i framtiden. Nyttigt med tanke på att vi har i uppdrag från vår kongress att leverera ett förslag på den punkten. Isländska Arna som är ovanligt ljushyllt i sig själv blev ännu blekare för vare rapport hemifrån om de isländska finanserna.

På kvällen fick vi tid över för en sväng till operan (för att glo, inte för att lyssna). Makalös kåk de har fått till, norrmännen. Jodå, jag vara upp och promenerade på operataket också. Noterade om aftonen nästa 10 000 steg utan att ens ha märkt att jag gått dem.


Agneta Lindblom Hulthén