Årets hemliga gäst på VJS:s julfest var Pernilla Warberg. Hon började sin karriär som 1982 års Lucia i Göteborg. Det gav henne sedan jobb som ”Luciamamma” under många år och även arbete på Göteborgs-Postens marknadsavdelning, där hon bl.a. arrangerade De okändas revy och äldreutflykterna. Hon fick utbildning inom marknadsföring och information och började sedan på Kamerareportages bildservice.

Ordförande Tore och Pernilla vid julklappsutdelningen.

Professorn och neurofysiologen Eric Hanse har studerat hjärnans sätt att lagra minnen. Att vi minns har ett rent överlevnadsvärde. Vi minns för att kunna planera inför framtiden om liknande situationer skulle uppkomma. Men falska minnen är vanliga.
– Minnet är ingen bandspelare som direkt återger det vi upplevt. Minnet är en kreativ process, förklarade han och berättade om ett experiment som gjorts i samband med flygolyckan i Amsterdam, där ett plan störtade bland bostadshus.

Bland annat frågade man hur många som sett bilder i tv på hur planet störtade. Hälften sade sig ha sett det. Men några sådana bilder hade inte förekommit. Eric Hanse har speciellt studerat hur falska minnen uppkommer. Historier förvanskas allt eftersom minnena uppdateras. Endast s.k. savanter kan ha exakta bildminnen, men det är inte fördelaktigt för förmågan till planering.

Hjärnan är ingen hårddisk utan ändras fysiskt allt eftersom synapserna (kopplingarna mellan hjärnans nervceller) tar nya vägar. Varje nervcell kan ha upp till 10 000 synapser och varje sådan kan ha kontakt med 100-tals olika celler. Inlärningen blir starkare ju mer emotionellt engagerad man är. Man skiljer på deklarativ (fakta), motorisk och emotionell inlärning och har kommit fram till att inlärningen sker i hippocampus, en del av hjärnan som ligger i tinningloberna. När man hade opererat bort hippocampus kunde man inte längre lära in fakta.

Eric Hanse talade även om sömnens betydelse för inlärningen och redovisade experiment på råttor, som efter sömn klarade bättre av att ta sig igenom en labyrint. Det visar sig att energiomsättningen i hjärnan är ungefär lika hög i remsömnen som i vaket tillstånd. Vi bearbetar våra minnen i sömnen och det är en livsviktig process.

Alzheimers sjukdom brukar börja i hippocampus och gör att synapsernas plasticitet minskar. Först faller faktaminnet bort medan det emotionella kan bevaras längre. Musikminnet ligger separat, vilket förklarar att dementa ofta kan sjunga med i gamla texter. Man forskar för att komma fram till bättre behandlingsstrategier. Av personer i 85-90-årsåldern är 20-25% drabbade. Riskfaktorer för Alzheimer är ålder samt brist på intellektuell och fysisk aktivitet. Muskelaktivitet befrämjar nämligen synapsernas plasticitet.

Mötesdeltagarna hade många frågor och Eric Hanse hade svar på alla. Bl.a. undrades över om man under hypnos kan få fram sanna minnen av en händelse, men det visade sig att även där är minnena bearbetade och man kan inte vara säker. När övergår minnesförlust i sjukdom? Svaret blev att det blir bekymmer när man inte längre kan planera framåt. På frågan om gamla minnen trycks ut för att få plats med nya blev svaret att hjärnan har en enorm kapacitet, så där finns alltid plats för mer. En bra upplysning för oss pensionärer…vi kan lära oss nya saker!

Ulla Alvermalm

– Vi är medvetna om att när programmet väl har sänts, kan det få svåra konsekvenser för enskilda, myndigheter eller företag, och vi försöker verkligen ta hänsyn och dämpa de negativa följderna framför allt för enskilda. Men upptäckter vi under förarbetet uppenbara oegentligheter, missbruk av förtroende eller andra grava missförhållanden är det i vårt jobb, vårt uppdrag att berätta om detta.
Det angreppssättet utgör själva kärnan, fundamentet för programmets existens, utan den inställningen skulle vi inta ha något berättigande

Så inledde Nils Hansson, tidigare chef och ytterst ansvarig för Svt-programmet Uppdrag Granskning sin berättelse om kanske Sveriges mest omtalade och omdiskuterade samhällsprogram. Ett 25-tal intresserade VJS-medlemmar hade hörsammat inbjudan och infunnit sig på Kungsgatan 28, torsdagen den 28 oktober, många av dem tidigare kollegor och arbetskamrater och som sådana kanske inte helt obekanta med den grävande journalistikens villkor.
Under de år som han hade varit ansvarig för programmet, berättade Nils, att han försökt få till stånd en ändring, en skärpning av det regelsystem som styrde mycket av det redaktionella arbetssättet, men stött på patrull, då en sådan förändring ansågs onödig och integritetsstötande. Genombrottet kom i form av en kraftig väckarklocka där granskaren själv blev granskad. I det här fallet av ett annat Svt-program – Mediemagasinet, med mål att granska just massmedias roll i Sverige och världen.
- Dålig research, slapp kontroll av fakta, rena felaktigheter var deras betyg. Det var ett smärtsamt uppvaknande, det var som om taket hade ramla ner. Hela programmets existens ifrågasattes, från ledning, från kollegor med det som smärtade mest var nog att möta kritiken, besvikelsen bland programmets tittare. De som hade litat på oss, de som hade sett oss som sanningens budbärare.

Men det hela hade det goda med sig att motståndet mot en skärpning av regelsystemet var brutet. Kritiken skapade ett klimat där det var lätt att genomföra förändringar och få förståelse för en total genomlysning av hela arbetssättet. Nils berättade att nu läggs det otroligt mycket mer kraft och tid åt att kolla, dubbelkolla, och dokumentera alla fakta.

Uppdrag Granskning flyttade 1994 från Stockholm till Göteborg. Programformen var om inte ifrågasatt, så i alla fall uppmärksammad just genom sitt grävande för att hitta sådant som någon försökte dölja och för sitt orädda sätt att ständigt ifrågasätta makten. Det fanns tidigare program där den undersökande journalistiken stått i fokus bl.a. Rekord-Magasinet, Studie S, Reportrarna och Dokument inifrån. En intressant interiörbild från 1967 kom från ett konfidentiellt protokoll, hämtat från ett möte med ledningen från dåvarande Sveriges Radio och statsminister Tage Erlander. En mycket upprörd Erlander ondgör sig över att vissa reportrar ställer frågor, ”så svåra att makthavarna inte kan svara”.

Reportrarna har ledningens krav på sig att programmet bland annat skall vara ett av de ledande i Europa inom sin genre, skall bli nominerad till fem internationella priser och vinna minst två av dessa. Vidare har man den egna regelboken med krav på att tipset eller uppslaget skall ha förutsättningar för genomslag, måste belysa ett tydligt missförhållande, vara väl dokumenterat och slutligen väl berättat. Men Nils lyfte fram ytterligare en viktig faktor – att man inte får ha några förutfattade meningar när man tar sig an ett uppdrag.

Han tog Bjästa-fallet som ett exempel, där den unge gärningsmannen inledningsvis ansågs oskyldig till våldtäkt av en 14-årig skolflicka. Och där i stort sätt hela orten med prästen i täten hade tagit ynglingens parti, medan flickan, offret, blev mobbad, såväl i samhället som i sociala medier. Programmet visade att pojken, som hade en tidigare våldtäktsdom över sig, var skyldig.
Nils Hansson avslutade slutligen sin berättelse och genomgång av Uppdrags Gransknings arbetssätt genom att avslöja att han från en säker och kontrollerad källa hade hört att Göteborgs kommun hade avbeställt flera planerade utlandsresor.

Ingemar Gustafsson

VJS inbjöd denna gång till en fördubblad upplevelse med skådespelaren, regissören, manusförfattaren, revyartisten och kompositören Claes Eriksson. Först besöktes föreställningen ”Max” på Lorensbergsteatern på lördagen och på tisdagen kom Claes Eriksson till mötet på Kungsgatan 28. Han intervjuades av vår medlem radioprofilen Håkan Sandblad. Vi fick en genomgång av hur det hela började och en inblick i alla olika sidor hos den populäre artisten.

Det började med att han i skolan tog hand om roliga timmen. Mamman sydde kläder och uppmuntrade honom och pappan väckte filmintresset genom att ta med honom på bio med Chaplin, Helan&Halvan och Fridolf Rhudin. Han gjorde senare själv egna filmer, bl.a. Leif, Hajen som visste för mycket, Macken, Monopol och den enskilde medborgaren. Filmer som använder humorn som samhällskritik. Han låg före Boforsaffären med Leif och i Monopol med förnedrings-TV.
- Det var före Robinson och att förnedringar i TV skulle bli möjligt trodde vi inte då, förklarade Claes, som däremot ångrar att Macken blev film.
- Det är samma som med Kurt Ohlsson, man ska inte placera in de här figurerna i ett socialt sammanhang.

Claes och Håkan hade träffats redan i radions Hör och häpna, där Håkan var programledare. Claes kom dit och ville läsa något av sin store idol Tage Danielsson.
-  Hans böcker var viktigare än Bibeln för mig. Jag träffade honom bara en gång och då fick jag inte fram ett ord, han var ju min stora förebild. Det var ynkligt av mig och det grämer mig fortfarande, sa Claes.

Många tv-serier har det också blivit och förstås de många uppskattade revyer. Det hela började med att Claes började läsa engelska på högskolan och att man ville satsa på ett spex som motsvarighet till Chalmers-spexet. Det kallades ”Västgötaskôj” och sen var Claes fast. Det blev bara 5 poäng på högskolan, men desto mer av revyscener. Han kontaktade Sten-Åke Cederhök och fick vara med honom på Liseberg. Han var även med i en Haggerevy 1976 tillsammans med Hjördis Pettersson och Jarl Borssén.

Studentspexen fortsatte och han kom i kontakt med After Shave via Chalmers, där yngre brodern Anders studerade. Det blev dags för att sätta upp egna revyer.
-  Vi startade som en Albatross, det gick långsamt men säkert. Med revyn ”Träsmak” 1983 lyfte det och den spelades 69 gånger på Stenhammarsalen och sedan som krogshow i Stockholm.

TV i Stockholm tog till sig gruppen och de fick göra en hel del produktioner. ”En himla många program” var med och tävlade i Montreux. En viss besvikelse kunde anas över att Göteborgs-TV inte förstod sig på denna sorts humor, men så småningom fick gruppen göra någon serie där också.

Vi fick också veta att Carl-Einar Häckner givit honom en trollerilåda i födelsedagspresent och lovat lära honom ett trick varje år. I ”Solo” var det de magiska ringarna och nu i ”Max” reptricket. Nu har alltså denne envise, mångsidige artist gjort två uppskattade soloföreställningar och i dagarna har den senaste revyn ur hans hand ”Hagmans kondi-tori” haft premiär. Vi tackar för två spännande och mycket roliga dagar i hans sällskap.

Ulla Alvermalm

Ivar Arosenius var en färgstark Göteborgsmålare, som bara blev 30 år. Han var blödarsjuk. Sina sista år (1907-1909) tillbringade han i ett hus i Älvängen. Han var illustratör med skämtteckningar i Söndags-Nisse Strix, hans kanske mest kända verk hos allmänheten är barnboken Kattresan.

Om denna fascinerande människa berättade Sigun Melander mycket initierat och inlevelsefullt vid VJS andra höstmöte den 27 september. Knappt 20 medlemmar kom, men vi som var där blev helt fångade av Arosenius märkliga levnadsöde.

Han blev till sist erkänd som konstnär, men det satt långt inne. Han var jordbunden, realist, livsnjutare och romantiker, berättade Sigun, som på filmduk visade prov på hans konstnärliga talang, samt bilder på honom själv, familjen, ateljé och bostad.
Tore Ljungberg

Många i VJS-klubben hade Ven som önskemål när vi diskuterade mål för den Vårliga utflykten. Och det blev äntligen en resa till Ven, en härlig dag, onsdagen den 26 maj ─ bussen fylldes snart, ingen avskräcktes av den tidiga starttiden redan klockan 7 på morgonen. Som vanligt var det vår eminente kollega och busschaufför Karl-Eric Magnusson som tryggt och säkert tog oss till Landskrona och den väntande båten över till Ven.

Rena önskevädret var det, soligt och behaglig lagom värme. Vid kajen på Ven väntade bussar för rundturer omkring på ön med nedslag vid sevärdheterna. Första stop var vid Tycho Brahes värld med fantastiska och spännande anläggningar. Där fanns också guiden Martin som visste det mesta, nej han visste nog allt, om Tycho Brahe. Hans skildring av dennes dramatiska liv och verksamhet var otroligt intressant och spän¬nande och mycket detaljrik ─ och framfört på ett sätt som bara den verklige entusiasten kan bjuda på.

Vid lunchdags gick vi över till Turistgården som är öns naturliga nav när det gäller att ta hand om hungriga gäster - den ena gruppen avlöste den andra i en ständig rad. Därinne serverades en härligt gedigen buffé med helstekt kotlettrad och en rad läckra tillbehör, såsen minns vi väl. Ön visade sin bästa sida och en färgprakt i växtlighet som var helt magnifik. Knallgula rapsfält mot dramatiskt blått hav och där över den blåaste himmel vi sett. Bedövande vackert.

Nästa mål var vackra gamla S:t Ibb´s kyrka högt belägen vid de dramatiska Backafallen som så här års klär sluttningarna runt ön i skiraste grönska. Kyrkolokalen var liten och historiskt intressant både vad gäller inredning och konst, en underbar kulturskatt så nära himlen man kan komma på Ven. Vi missade förstås inte den lokala Ven-glassen gjord på öns egna produkter, härliga bär och finaste grädde, innan det var dags att gå ombord för resan åter till fastlandet och vår väntande buss. På vägen hem tog vi sedan en liten bensträckare och en kopp och en smörgås ─ och så raka vägen till Göteborg innan kvällen blivit alltför sen.

Summering: En skön dag och Tack till Karl-Eric som rattade så säkert och bra! Vart styr vi nästa år? Förslag?

Text: Anna-Kersti Wedel v.ordf
Bilder: Gunvor Andersson, VJS Hjo

Mötet den 15 april inleddes med att Ingrid Wirsin - som hade deltagit i Västra journalistföreningen möte den 14 april ─ delade ut kallelser till klubbmedlemmarna i efterhand. Inte heller i år hade man fått korrekta uppgifter om Västras seniorer för att kunna skicka ut kallelse. Ingrid kunde berätta att man inte tänker sälja Heestrand utan ev. ta in exploatörer som kanske bygger fler stugor. Hon uppmanade medlemmarna att besöka den fina stugbyn. Mer info om Heestrand finns här.

Dagens föreläsare var journalisten Per Nygren. För att kunna berätta om sig själv hade han googlat och hittat en del som han nästan glömt. Bl.a. att han hade fått ”Felix Djerskinskys pris för nyttiga idioter” i samband med att han skrivit om nynazister och Afa. Han började tidigt som ”grävare” på Gävle Dagblad.

Sedan 1987 har han arbetat på GP. Där fanns tidigare en grupp som ägnade sig åt grävande journalistik: Per Nygren. Nils Hansson, Nils Svensson och Christer Löfqvist. Med de allt knappare resurserna har gjort att den avskaffades. Men i år utsågs Per och Ann Johansson att leda detta arbete trots små resurser.

Det största scoopet Per gjort på GP var enligt hans uppfattning när han avslöjade att Vår Herre aldrig besökt stiftet, med det hade däremot Djävulen. Det handlade om besättelse och i en utredning kom man fram till att det i undantagsfall kunde förekomma, men att det inte kom från Gud.

En annan framgång var historien om bilhandlaren i Vimmerby och en kampanj hos Företagar-förbundet där en person fick en miljon för att han hade utsatts av Skattemyndigheten. Per kunde bevisa att mannen hade fifflat och kallades upp till Stockholm för att delta i debattprogram och kampanjmakarna var förstås inte glada.

Redan 90-91 började han skriva om högerextremister och nazister, som då visade sig ha stort stöd på gymnasiet. Aftonbladet hade 1999 en stor kampanj där man tillsammans med andra tidningar publicerade namn och bild på 100 personer, som man ansåg hotade demokratin. Per delade inte den uppfattningen:
- Det blev mer propaganda än journalism. Rättsväsendet är mer oroat för rättshaverister och mc-gäng.

Nu senast hade han en rejäl genomgång av sexköpslagen och dess efterföljd i landet. Per Nygren har blivit hotad vid flera tillfällen på grund av sina artiklar om högerextrema och kriminella. På en fråga om han tycker att den organiserade brottsligheten har ökat svarar han att gängen växer och att skillnaden är stor mot hur det var för 10-15 år sedan.

Per gillar att gräva och tänker fortsätta med det. På frågan om han inte tänker skriva en bok om sitt liv svarade han att han är för lat för det. Men lättja i hans ordinarie arbete ser man inget av.

Ulla Alvermalm

Kerstin Brunnberg var i Vimmerby och delade ut Astrid Lindgrenpriset i stället för att föreläsa för oss seniorer. Men det tomrum som då uppstod fylldes mer än väl av tecknaren Ulf Sveningson som visade ett trettiotal bilder och berättade, dataassisterad av Kristian Wedel, enligt egen uppgift med för att reglera farten.

Jag har haft så roligt i mitt yrke, sa Sveningson (här nedan kallad tecknaren) till läkaren när han stod inför en hjärtoperation, men man vill ju vara med så länge som möjligt. Och samma sak gällde för oss som lyssnade på hans föredrag och betraktade hans bilder.  
 
Så dök tecknaren ner i sina porträtt, de tidigaste från en serie i GT 1971. Först ut var Allan Fagerström, en fullständigt inpyrd man, också ”hans porer luktade tobak”, en oerhörd cyniker men rolig att läsa. Också Helena Bergström fanns bland porträtten; det är annars problematiskt att karikera vackra människor, meddelade tecknaren, man förskönar ju inte direkt sina motiv i den branschen.

När han skulle rita av Inger Lindqvist, som då var lagman i Göteborgs tingsrätt, tog orken slut, ”jag orkade inte gneta mer”, och han sände bilden som den var. Nästa morgon krävde Hjörne att tecknaren skulle be om ursäkt för sin karikatyr, men fick, när han ringde upp, tala med en stormförtjust kvinna som genast ville köpa bilden, ”den var ju på pricken”, sa hon.

Din karikatyr har förstört mitt liv, meddelade en sjökapten och tecknaren gick i däck. Han hade avbildat kaptenen när denne grundstötte med sin båt. Det var emellertid en helt annan person som ringde, en känd mytoman. Men hans utspel fick ändå tecknaren att fundera över vad man kan åstadkomma med sina teckningar. Rättegångsteckningar är det stora testet, förklarade han sedan och visade ett par karikatyrer från den branschen. Jo, han klarade det testet också.

Datorn förändrade tecknarkonsten, man kunde plötsligt lägga ut stora, fria ytor och förnya grafiken. Tidigare var det också elände att få hem sina teckningar; nu behövde man bara ringa upp och så ”pratade” telefonen över bilden. Tecknaren visade en teckning, där miljön var till brädden fylld med detaljer, de svämmade över. Bilden berättade om en jul på landet och där hade artisten använt sina egna minnen och återgett barndomsintryck från Orust. 

Jag skissar aldrig, berättade han, jag börjar och så går det åt helvete och så börjar jag på ny kula. Om en papperskorg är tom kan nog inte ägaren sin sak, summerade han.

Till sist visade tecknaren ett foto som kanske borde kommit först. Där var han elva och satt och ritade på ett bräde som pappa hade gjort. Tanken att bli tecknare fanns i själva verket mycket tidigt. Men man måste kunna gneta, summerade han. Annars blir man aldrig något, inte ens genier klarar sig utan det där idoga arbetet. Nej, man lever farligt om bilderna bara flyter ur pennan.

Ytterligare en begivenhet måste rapporteras. Matgeniet Anna-Kersti Wedel fick som vanligt verbala rosor och entusiastiska applåder för sin delikata tallrik med brie, kalkonskiva, ananas och annat. Till kaffet fick vi en läcker kaka.

Dan Sjögren

Den här kvällen i Göteborg var hela sta´n fullkomligt insnöad och möjligheterna att
förflytta sig närmast omöjliga. Men ändå – ett 25-tal VJS-entusiaster lyckades ta sig till Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet. Huset som i dagligt tal av göteborgarna kallas Artisten, väl förankrat i kulturens kvarter med Stadsteatern, Konstmuseet, Konsthallen och Konserthuset som närmsta grannar.

Artistens informationschef Kerstin Nilsson berättade livfullt och engagerat om skolans internationella verksamhet med elever från skilda delar av världen och de många olika inriktningarna för utbildning. Här utbildas musiker, sångare, dansare, musiklärare, musikalartister, kyrkoorganister och mycket annat. Vi guidades runt och kunde ta del av olika aktiviteter, t ex ett underbart stycke av Brahms på kyrkorgel – skolan var fylld av musik fast det började kvällas.

Skolans egen fantastiske lärare och store entusiast Sven-Eric Dahlberg introducerade oss sedan inför kvällens huvudattraktion: Showmusikalen ”En förtrollad afton” med det bästa av Rodgers & Hammerstein – här framförd av musikalstudenterna i årskurs 2. För regin svarade Hans Josefsson, för koreografin Gunilla Ohlsson och musikaliskt ansvarig var Sven-Eric Dahlberg.

	Tore Ljungberg, ordf i VJS, med kvällens musikaliskt ansvarige Sven-Eric Dahlberg i mitten och informationschefen Kerstin Nilsson..

Vår förtrollade afton blev helt fantastisk, en musikalitet och entusiasm som inte kan beskrivas, man bara ler och rycks med – återväxten av musikalartister är väl säkrad. Denna föreställning med max-tempo från första tonen var precis vad som behövdes för att tina upp den frusna publiken. Bara att få njuta av så mycket samlad musikalitet och sångglädje var en upplevelse.

Vi ser fram emot att få följa den fortsatta karriären för de skickliga sångarna/aktörerna Mikaela Tidermark, Maria Petersén, Karin Mårtensson, Anders Gjönnes och Rikard Björk som alla redan platsar på de stora scenerna. En extra varm dubbel applåd ger vi kvällens par vid de båda flyglarna Pianist 1 Sven-Eric Dahlberg och den från GöteborgsOperan inlånade Pianist 2 Per Larsson, deras enorma spelglädje – och inte minst ork – i timmar vid tangenterna imponerade stort.

Tack alla för en verkligt förtrollad afton – och tack för det goda paus-kaffet.

Text och foto: Anna-Kersti Wedel

Så här års spirar blommorna i det magnifika Palmhuset, den självklara medelpunkten i Trädgårdsföreningen. Så vi lockade våra medlemmar att komma och möta våren med en pick-nick där bland blommande kamelior. Vi anade väl knappast att vi just den dagen skulle drabbas av det häftigaste snöovädret på många år. Hela Göteborg med olika tillfartsvägar var i det närmaste tillstängt – ändå var vi ca 30 personer som trotsade väder och vind.

Palmhuset som stod klart 1878 är ett otroligt hus, lätt gissat inspirerat av Londons Crystal Palace som byggts i en tid då stiltänkandet skilde sig en del från idag. Under åren har Palmhusets enorma glasbyggnad drabbats av olika kriser och problem, kyla, känsliga växter, bränslebrist mm saboterade värdefull växtlighet – eländet kulminerade i januari 1942 då nattemperaturen i tropikhuset visade 4 minusgrader, det blev droppen.

1975 kunde föreningen inte längre ekonomiskt klara att driva Trädgårdsföreningen så Göteborgs kommun tog över. Palmhuset förklarades som byggnadsminne och kort efter husets 100-årsdag kunde en total renovering genomföras. Med åren har förbättringar tillkommit och man kan idag utnyttja modern teknik för automatisk styrning av ljus, temperatur, fuktighet. Det mesta av husets metallkonstruktion har man behållit i original, stommen har renoverats bit för bit, nya glas och plexiglas har installerats – och det står klart att växterna nu trivs bättre än någonsin.

Detta och mycket annat initierat kunde dagens gästföreläsare, Göteborgs förre stadsträdgårdsmästare Bernt Finnskog berätta – han är absolut den person som vet det som är värt att veta om Trädgårdsföreningen och Palmhuset. Det ligger otroligt mycket arbete bakom hela denna fantastiskt vackra, artfyllda och välskötta trädgårdsanläggning som är göteborgarnas högt älskade gröna stadscentrum. Bernt Finnskog har stor del i resultatet – stort tack till honom för detta och för all information till oss vid besöket.

Han talade med stor entusiasm om Palmhuset och dess exotiska växtvärld fördelad på olika hus. I mitten av dem finns det 15 m höga egentliga Palmhuset med rejäl takhöjd för tropiska träd. Vi klättrade en trappa upp till stora balkongen där vi hade vår picknick (tunnbrödsrullar & semlor) bland trätopparna – då och då avbrutna av dånet från snömassor som rasade ner från glastaket. På ömse sidor av det höga mitthuset finns de andra sammanhängande husen som medelhavshus, tropikhus, vattenhus och förstås kameliahuset.

Precis som utlovats var hela det behagligt 8-10 grader vårvarma kameliahuset fyllt med blommande kamelior i vitt och olika rödrosa toner, tillhörande släktet Caméllia. Kameliorna som funnits där från start, är hemförda från Fjärran Östern, Kina mm av bl a ostindiefararna. Klimatet hålls svalt och fuktigt året om och blommorna skyddas mot solljus, de trivs inne på vintern och sätts gärna ut sommartid, jorden ska vara kalkskyende och ej för näringsrik. Men det är inte helt lätt att själv odla kamelior – först och främst är valet av planta viktigt, kolla noga i bladvecken där för plantan farliga bomulls- och sköldlöss kan gömma sig. Alba Simplex är en vacker vit sort och Rusticana en röd. Kameliorna växer långsamt....ge inte upp, ibland är det värt att vänta.

Text och foto: Anna-Kersti Wedel