Redan den 2 december började julen hos VJS. Då samlades vi till Sixtens överdådiga julbord, utdelning av julklappar och julkåseri. Det var Kristina Torell och vår ordförande Tore Ljungberg som kåserade om sin gemensamma tid på GP:s Nöjesredaktion.

De berättade om den ”gamla goda tiden” då man lätt kunde få tag i sina kända intervjuoffer utan att gå genom managers, film- och skivbolag. Då kunde man till och med få tips från dem.

När ”De okändas revy” framfördes på Liseberg var det inget hån av deltagarna och det som bedömdes var det rent musikaliska. Det var lättare att komma till tals med kända personer och ta bilder av dem, även om Pavarotti bara ville fotas från ett visst håll.

Man kunde ringa Stickan Andersson och fråga om han hade nån ny på gång, och vid ett tillfälle sa han att det nog skulle kunna bli nåt av en ung man han kände till - Ted Gärdestad. Bert Karlsson var en annan man kunde hålla kontakt med förklarade Tore. Han brukade bravera med att köra på isen när han visade Sommarland på vintern. Men en gång brast den under honom.

Det berättades om premiärer som det skrevs om fast de aldrig ägt rum. När George Michael fick maginfluensa eller när åskan slog ner på Fredriksdals premiär. Kristina berättade om när hon nästan missade Oscarsgalan och hur pristagarna gav journalisten två minuter att ställa högst tre frågor. Tore om hur man i Monte Carlo frågade efter Mr Mosqito – Uno Myggan Ericson.

Vi fick många glada minnen serverade och ett och annat avslöjande, som när GP ville sammanföra Sten-Åke Cederhöks Albert med Rolv Wesenlunds Fleksnes. Det var ju samma regissör, Bo Hermansson, till de båda succéserierna, men Wesenlund vägrade.

Ulla Alvermalm

-----

Klänningar i de mest skiftande utföranden och modeller var det första museichefen Ted Hesselbom visade oss, nästan 30 från VJS, på Röhsska museet den 15 november. Livfullt och kunnigt berättade han om design och mode för kvinnor under 1900-talet och till våra dagar.

Det stod snart klart att modets historia också är kvinnohistoria. En brytpunkt var första världskriget då även överklasskvinnorna fick träda till samhällstjänst och göra nytta på olika sätt. Då blev ömtåliga tyger, snörningar och långa kjolar till hinders. Ted Hesselbom demonstrerade med långa kliv och yviga gester hur de nya moderna kläderna tillät kvinnorna att friare röra sig och gå utan hindrande plagg. Han förklarade också det moderna museets idé: ”Om vi haft kronprinsessans brudklänning här skulle vi visat den tack vare den särskilda designen, men som enbart kunglig brudklänning vore det snarast något för ett historiskt museum”.

Pristagaren till Thorsten och Vanja Söderbergs designpris, modeskaparen Henrik Vibskov - hans föremål och installationer får vi se i showrummet en trappa upp. Det är som att komma in i en helt galen och ja, närmast överkreativ värld. Jag citerar DN, kultursidan, från den 3 november:

”En kavaj med kollektionens välkända grismönster finns med på en av många bilder i utställningen. Ena långväggen är fylld med hundratals foton från visningar, installationer och kollektioner. De hänger snett och vint precis som i ateljén hemma på Vesterbrogade i Köpenhamn, som har beskrivits som en modemedveten version av tomtens verkstad.”
Just det där med snett och vint gick enligt Ted Hesselbom till så att de upphängda fotona hade kommit i oordning efter det att hantverkarna hamrat och grejat på väggen. Då kom Henrik Vibskov och tyckte spontant att det var jättefint och ville ha det just så. Kanske var det någon mer än jag som tänkte att man kanske inte skall vara så noga med att rätta till tavlorna därhemma…

Vi hann också med att stanna upp vid stolutställningen och fick en uppfattning om hur vi gått från hantverk till masstillverkning av möbler, kopplat till designhistoria. Timman gick alldeles för fort.

Eva-May Melander

-----

Det var med stor behållning ett 40-tal VJS:are med respektive besökte Stadsteaterns föreställning Påklädaren av Ronald Harwood i regi av Eva Bergman. Sven Wollter och Tomas von Brömssen samspelade lysande på scenen och publiken fick en uppvisning i vad som kan ske bakom scenen och hur skådespelare tänker.

Dagen efter hedrades klubben av ett besök av Sven Wollter. Vår medlem Dan Sjögren hade sammanställt en rad frågor och Sven svarade och berättade livligt om sitt teaterliv. Vi fick veta att hans entré till tonerna av We’ll meet again och scenen där han brakade i golvet när stolen gick sönder inte hörde till pjäsen. Entrén var regissörens idé för att uppmärksamma Svens återkomst till Stadsteatern, som han är jämngammal med. När den återinvigdes 2004 höll Sven tal, där han räknade upp 50 namn på skådespelare som verkat där.
– Deras andar sitter kvar i väggarna. En skådespelare lever kvar i andra människors minne.

Bland sina minnen tog han fram när han som teaterelev upplevde Per Oscarsson i Hamlet. Efter en tid gav sig Per av på fotvandring till Paris. En ljusmästare på Storan berättade för Sven att han hade sagt åt Per att han måste söka ljuset, eftersom han ofta rörde sig utanför det på scen. Det blev ett gott skratt när det sedan stod på en löpsedel att Per gett sig iväg för att söka ljuset…

Gäster från Hova, Äspered och Herrljunga hade lockats till Göteborg denna dag. Fr.v. Eva Rittsel Nyström, Anna-Karin Djurberg, Inger Bengtsson och Aina Lindberg.

Sven har gjort en rad roller såväl på teater som film. Om sitt samarbete med olika regissörer berättade han att meningarna ibland går isär om hur roller ska tolkas.
– Det mest fruktsamma är att man diskuterar sig fram. Ibland sammanfaller meningarna efter diskussion. Ibland har jag fått ta i och säga att jag försvarar texten mot dig. Man blir modigare med åren också med att visa känslor på scenen.

När Lars Molin gav honom rollen som Wallenberg i filmen om Krüger hade de båda mycket roligt åt detta.
– Det är bara du som kan göra Wallenberg sa Molin, och jag tog mig an rollen.

Om konsten att spela många föreställningar utan att tappa gnistan förklarade Sven att man får akta sig för att bli mekanisk.
– Man får inte spela på innehållet i nästa replik. Om man bara har orden men inte textförståelse kan man hamna snett. Impuls är centralt i vårt yrke. Man måste nollställa sig själv och det är en dödssynd att ligga före i tanken.

Frågan kom upp om hur han orkar med denna fysiskt och psykiskt krävande föreställning. Han är ju trots allt 77 år. När tänker han lägga av?
– Konstnärskap på allvar är en livsstil. När man inte längre kan komma ihåg repliker då är det dags att trappa ner.

Som den agitator han är och förbliver kunde han inte avhålla sig från att ge de närvarande journalisterna en känga:
– Journalister är medansvariga till att moderaterna har kunnat ta så lätt på sin historieförfalskning. Medierna medverkar till att lögner kan spridas. Vi borde vara mogna nu för sanningen om hur högern agerade under andra världskriget.

Ulla Alvermalm

-----

Ann Bergling, Bernt Persson, Ingegerd Holmblad och Anita Köre passade på att få en pratstund med fotografen Lisa Thanner (t.h.)

En bild kan säga mer än 1000 ord

Ända sedan hon fick sin första kamera vid 9 års ålder i Karlstad har hon tagit bilder av alla slag. Fotografen Lisa Thanner var september månads gästföreläsare och berättade om sitt arbete som fotograf på Göteborgs-Posten. Efter universitetsstudier och fotoskola anställdes hon 1987 som bildassistent och fick en fast tjänst på GP:s bildredaktion som fotograf 1993.

Hon har vunnit många priser under sin karriär ─ inte minst för porträttfotografi. Hon har även gjort rad resor som resulterat i bildreportage. Vi fick se exempel på bådadera i en imponerande bildvisning. Men hennes tjänst på tidningen kan innebära allt från utryckning vid olyckor till sportfotograferingar. Mest har hon uppskattat att ta bilder om livsåskådning och relationer.

– Tidningarnas foton har ändrats mycket under den tid jag arbetat. Nu har bilderna blivit allt större och texterna allt kortare. Det är inte alltid fotografen besöker en aktuell person samtidigt som intervjuaren. Ibland får man trolla med knäna för att få till just den bild man vill ha. Det måste vara innehåll i bilderna, nu för tiden räcker det inte längre med en gubbe som har papper i handen, förklarade Lisa.

Vi fick se en rad bilder av kända personer och situationer. Lisa arbetar 80% så att hon ska hinna med speciella bildreportage som intresserar henne. Hon har uppmärksammats för sådana bland annat om autism och hemförlossningar. Hon följde även sina åldrande föräldrars liv varje dag efter att fadern fått en stroke i 80-årsåldern och sin mamma efter pappans död.

Lisa har även givit ut fotoböcker och bildspel tillsammans med Nicklas Elmrin: Till Perpignon och Rörelser vid vatten och bildboken Dubbelt utsatt tillsammans med Karin Torgny om utnyttjade handikappade kvinnor. Hon har också haft en rad utställningar. Den som vill se mer av hennes bilder kan besöka hemsidan www.thanner.se där det bl.a. finns ett bildspel.

Ulla Alvermalm

-----

Stig Hammarson agerar konduktör från den gamla tiden och Robert Löwen-Åberg fick öppna plånboken för att få en gammaldags klippt biljett. På bilden t.h. besöker Lynn och Kjell Edman från Uddevalla spårvagnsmuseet och får guidning av Lars Y. Svensson.

En rundtur i Göteborg med gamla 208:an förde oss bakåt i tiden. Lars Johansson körde vagnen med van hand och spårvagnsentusiasten och författaren Stig Hammarson var berättare och agerade också konduktör med väska på magen. Vi kände igen biljetterna med klipphål och det var nog många som mindes det systemet med saknad när man jämförde med dagens komplicerade variant.

De gamla spårvagnarna och bussarna sköts om av Spårvägssällskapets Ringlinjen. Alla arbetar ideellt och de inkomster som kommer in genom de arrangerade resorna går åt till underhållet. Varje sommar gör man turer i innerstan med de gamla vagnarna.

När vi passerade Guldheden berättade Stig Hammarson att Wavrinskys plats fått sitt namn efter ordföranden i en skytteförening. (Han hette Edvard och var en politiker och officer, som hade gjort mycket för nykterheten. Brodern Richard som var en känd läkare hade man annars kunnat tro fått ge namn åt platsen bland alla läkargator…).

När man kom till Kungssten förr i tiden fick man betala extra avgift om man ville resa längre, för där ansågs stan ta slut. På samma sätt fick man betala extra om man på sommaren ville fortsätta ut till badplatserna. Spårvägen har fått växa ut i Göteborg i motsats till i andra städer. Men nu är det problem med att få plats för alla vagnar nattetid. Fler vagnhallar måste till, berättade Stig.

Färden gick vidare ut mot Långedrag där vi stannade till och åt vår medhavda kost. Vagnarna var av den trevliga sorten, som har motsatta tvåmans-bänkar med ett bord emellan.

På återfärden kunde en och annan resenär dra i ”plingsnöret” för att gå av närmare hemmet, medan vi andra fortsatte till Gårda. Där kunde man besöka spårvagnsmuseet, som förutom gamla spårvagnar även innehöll spårvägens historia, bilder på gamla poletter och biljetter och utställning av uniformer m.m.

Ulla Alvermalm

-----

Vårens resa den 14 juni gick först till Fågelcentralen utanför Kungälv, som startade 1987 för bevarandet av pilgrimsfalken (bild nedan till vänster) Därefter var det dags för besök på Sundby Säteri där intendenten Lars Erik Olsson berättade om Margareta Hvitfeldts liv (bild ovan).

Färden gick vidare till Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn med en guidad visning av den berömde tyske akvarellmålaren Emil Noldes verk (bild ovan till höger, inga foton fick tyvärr tas av de färgstarka bilderna). Sedan var det dags för lunch hos Sixten på restaurang Bryggan, som här nedan ses nedan till vänster med två glada medlemmar. Nedan till höger chauffören Karl-Eric Magnusson som förstås klarade en poliskontroll utan anmärkning.

En perfekt avslutning på dagen bjöd paret Anna-Kersti och Bengt Wedel på. I deras fantastiska hus i Mollösund dukade Anna-Kersti (ovan till vänster) upp äkta bohuslänsk äggaost från Sixten och egenbakade vetelängder. Bengt (ovan till höger) berättade med inlevelse om gårdens historia. Det var med många nya intryck som dryga 40-talet resenärer återvände till Göteborg och Ingemar Gustafsson från styrelsen fick ett varmt tack för sitt upplägg av resan.

Foto: Gunvor Andersson, Sören Edgar och Ulla Alvermalm

-----

Hur livet på Göteborgs-Posten var förr i världen fick VJS:s medlemmar närmare kunskap om då två av tidningens veteraner delgav oss minnen. Bernt Persson hade jobbat 48 år på GP. Det rekordet kunde inte Ingrid Wirsin slå med sina 25 år. Men det kunde en i publiken, Lasse Pettersson, som jobbat där 50,5 år!

Bernt mindes hur GP:s etta inför det första valet han var med om hade rubriken ”Rösta på Folkpartiet!” Han berättade också att alla i stort sett fick göra allt på tidningen. Han började som vaktmästare och hans första jobb där var att åka runt och omsätta personalens växlar.

– Sist skulle jag ta Kreditkassan eftersom de tog alla pengarna som var kvar. Jag fick också åka runt till rederierna för att hämta fartygens positionslistor som trycktes som service för allmänheten. Så småningom fick jag börja skriva också. Som 22-åring begick jag en dödssynd genom att tala om priset på en klänning när jag varit på mannekänguppvisning. Priset skulle förstås stå i en annons…

Som ett test på hur nya journalister var klippte legendariske Harry Hjörne ut danska och norska vitsar som han sedan lät dem översätta (utan att de sedan kom in i tidningen). Bernt fick bl.a. i uppdrag att hämta manus till ”Jag kommer från ett brusande hav” från Evert Taube, som skulle med i söndagsbilagan, men skalden höll hov på Grand Hotell, så det fanns förstås inget manus klart utan det fick vänta till nästa söndagsbilaga.

Harry Hjörne gjorde rundor, speciellt på sporten och kollade att folk var nyktra. En nattredaktör, som ofta hade lite för mycket innanför västen, blev avskedad gång på gång, men när ingen annan kunde träda in blev han återanställd igen. Vid ett tillfälle stod en tom spritflaska mitt på ett skrivbord. Den försvann kvickt ner i en papperskorg när Harry kom. Senare visade det sig att det var en historisk flaskpost som en av journalisterna skulle skriva om… Men faktum var att det en gång i tiden fanns en mellanölsautomat på GP.

Ingrid mindes hur samme nattredaktör ständigt gick omkring med långa manusblad och nyhetstelegram, som han till slut ofta slängde i papperskorgen, Redaktionen blev också en plats för social samvaro. Folk kom upp och hade synpunkter och det var uppenbart vilken makt tidningen hade.
– Läsarnas tilltro till vad vi kunde åstadkomma var enorm. En gång kom en man upp och ville att vi skulle ta hand om hans plastkasse med pengar, för han litade inte på banken.

Gamla GP-fenomen som Kriminalbiskopen Drott, som skrev om krim och kyrkofrågor, Trakta-Mentzer, som gillade att resa och Twiggy eller Dubbelbulletinen som var en rundnätt dam, fanns alla på plats under Harry Hjörne. En historia om den sistnämndes press på lösnummerförsäljarna kommer från Värmland. Det var inte alltid distributionen fungerade som den skulle. En dag ringde en försäljare och klagade på att söndagstidningen inte kom förrän på måndagen, men tillade: ”Jag sålde dom ändå, men det var svårt!” Bernts berättelser fick till följd att många av åhörarna kände sig manade att dra egna historier från GP-tiden.



Ingrid berättade också om hur hon i mitten av 80-talet tillsammans med arkitekten Tor Hermond återupptäckte Göteborgs undre värld, 1700-talsbastionen Carolus Rex. I dessa katakomber kunde man sedan göra stadsvandringar med guidning. I början av 1900-talet hade de fungerat som kylrum för fiskhandlare. Där fanns stora stalaktiter från golv till tak, allt värt att bevara, men nya byggnationer riskerar nu att förstöra de gamla gångarna.

Bernt mindes med fasa natten då Olof Palme mördades. Han var ensam på redaktionen och den nya printern lyckades han av misstag stänga av. Men han fick ordning på allt till slut och det var många göteborgare som fick denna nyhet först genom GP på morgonen. Varma applåder avslutade detta trivsamma möte om hur det var att vara journalist på GP förr.

Ulla Alvermalm

-----

Våra kunniga guider under rundvandringen på ”Remma” var Ing-Marie Holmstrand och Einar Brodin, mannen som kunde det mesta på Remfabriken. Einar var för dagen iförd en elegant hatt som sytts ihop av smala band vävda på Remfabriken och Ing-Marie lyckades med några snabba ryck få fart på de mest ålderdomliga maskiner. Foto: Gunvor Andersson och Anna-Kersti Wedel

Det är märkligt vad man som gammal göteborgare kan missa i sin absoluta och självklara närmiljö. Mölndalsån är ju ett känt vattendrag genom sta´n – den flyter fram så stilla inbäddad i tät grönska från de stora träden som kantar ån. Mölndalsån stilla och grumlig du är ... en lätt travestering av gamla Nidälven. Mitt i allt detta ligger ett stort hus – Remfabriken som är en av landets bäst bevarade industrihistoriska miljöer från början av 1900-talet. Fram till 1940-talet var fabriken mycket känd och framgångsrik för sina vävda drivremmar – och tack vare förankringen i 1800-talet har man alltid kunnat ligga långt framme.

Remfabriken startade 1891. Redan 1900 drabbades den stora 3-våningsbyggnaden av en svår eldsvåda, troligen orsakad av självantändning av linolja ihop med textil. Säckar för transport av
vatten över de stora haven var en annan viktig produkt. Olika slag av medicinska band är ett annat intressant område liksom brandkårens absolut täta vattenslangar.

Inget har egentligen förändrats under de sista decennierna. Alla maskiner och verktyg är noggrant sparade – att stiga in genom den gröna fabriksporten är som att förflyttas 100 år bakåt i tiden – fortfarande är Remfabriken ett levande arbetslivsmuseum. Nu tillverkas band, snörmakerier, handdukar och de läckraste spetsar på dessa historiska maskiner. Av de breda spetsarna vävs 1,7 m./timme. Otroligt vacker är flätmaskinen/bandvävstolen. Silkigt glänsande spolar i lysande färger ser ut att dansa fram och producerar i rasande fart de läckraste band – band som idag fått en ny popularitet och mycket uppskattas av yngre damer som läckra armband knutna kring handleden. Eller byt ut slitna hankar på dina kökshanddukar mot glada och rara band från Remfabriken.

En viktig innovation var ångmaskinen som kom på 1850-talet – man slapp då beroendet av vattenfall. Remfabriken levde kvar till sista världskriget – efter kriget kom motorer. Arbetsmiljön blev inte precis bättre med åren. På vintrarna var det dessutom mycket kallt i fabriken – man försökte elda på söndagskvällarna för att hålla värmen uppe. Det bullrade mycket och alla var mer eller mindre lomhörda, hörselskydd fanns inte då. Och dammet från bomullen och andra fiber fanns hela tiden i luften.

Från 1919 var arbetsveckan 48 timmar. 1917 fanns fortfarande 52 arbetare på fabriken fram till slutet i november 1977 då där bara fanns 6 anställda. Under krigsåren ersattes bomullen mer och mer med papper. Och så 1976 köpte Göteborgs kommun Remfabriken och hade planer på att dra en väg över fabriksområdet...

Anna-Kersti Wedel

-----

VJS har hållit årsmöte där hela styrelsen omvaldes. I samband med detta överlämnade John Christensen ett collage från 1956 med Ny Tids personal till föreningen. Han hade hittat det på en loppis.

Inbjuden gäst denna dag var Tomas von Brömssen, vilket var extra intressant för det 40-tal medlemmar med respektive som några veckor tidigare i föreningens regi besökt general¬repetitionen av ”Obesvarad kärlek” med Tomas och Eva Rydberg. Föreställningen fick stående applåder och mångsidige Tomas fick bland annat beröm för sitt skickliga pianospel. Det visade sig att han övat åtskilligt för att se ut som om han spelade… Men samspelet med Eva Rydberg var strålande och vi fick veta att hon inte kunde sjunga lika falskt som originalet Florence Foster Jenkins, för då skulle publiken inte stått ut.

För göteborgaren Tomas del började det med scenskolan i Malmö 1966 och han spelade teater där i fyra år under Lennart Hjulström. Han flyttade sedan till Göteborg och Stadsteatern och senare Folkteatern, där han bl.a. spelade Peer Gynt som han också gästspelade på Dramaten med. Han medverkade också i TV-teater i bl.a. Pinters Hemkomsten med Georg Rydeberg och under 10 år i populära Albert och Herbert med Sten-Åke Cederhök.

– Sten-Åke kallade mig alltid Tåmmas och han skrev in ”kråkor” (vitsar) i marginalen på manuset, Han hade alltid en vits som passade i sammanhanget, berättar Tomas.

Det blev även film, tv-serier, revy och clowneri för denne mångkunnige man. Han har gjort tre egna revyer på sin favoritteater Lisebergsteatern. De har även spelats både i Stockholm och Oslo. Den norska publiken visar mest gensvar enligt Tomas, som anser att samspelet över rampen är viktigt. Han funderar nu på om han ska göra en fjärde revy, eftersom han inte är uppbokad efter den kommande rollen som påklädare i Stadsteaterns uppsättning av ”Påklädaren” med Sven Wollter, som har premiär i september.

– I den rollen kan jag inte ha löständer, för då tar kyparen Yngve över direkt, förklarar Tomas. Hans käraste figur som kom till i egna revyerna tycks leva sitt eget liv, en erfarenhet han delar med Lasse Brandeby och hans Kurt Olsson.

Tomas von Brömssen är 67 år med har ingen tanke på att sluta. I stället har han tagit upp klarinettspelande på nytt och försäkrar att han fortsätter ”så länge det är ”skôj”.

Marina Ericson passade på att äta tisdagssemla innan hon berättade om sömnen för intresserade åhörare.

Människans behov av sömn

Sjukgymnasten Marina Ericson berättade om ett problem, som blivit allt vanligare: Sömnstörningar. Det lilla barnet kan tillbringa största delen av sitt dygn sovande. Kroppen utvecklas då mycket starkt och sömnen är en viktig del i denna utveckling. Den vakna tiden ökar efterhand och barn sover mellan 8 och 10 timmar. Men i tonåren kommer en ny inställning i kroppen och då behöver vi mer sömn. Personer 18-30 år sover i genomsnitt 8 timmar/dygn. när man är över 70 handlar det om cirka 6 timmar. Sömnen blir också mindre effektiv upp i åldrarna.

Marina förklarade att receptet på god sömn handlade om tre delar: Vakenhetens längd, dygnsrytmen och vår aktivitetsnivå.
– Från att vi vaknar startar ett sömnbehov och för varje två timmar vi är vakna vill kroppen ha en timmas sömn. Efter 16-18 timmars vakenhet blir man sömnig, kroppen har ett behov av återställning. Om man då har sovit ett par timmar på dan, så börjar sömnbehovet byggas upp på nytt, så ta bara en tupplur på en halvtimme, rekommenderade Marina.

När dygnet går in i mörker frisätts melatonin. Kroppens temperatur sänks och ämnesomsättningen minskar. Därför är det bra att sova svalt och mörkt. Det finns dock s.k. morgon- och kvällsmänniskor. Var och en har olika dygnsrytm, men ju mer vi kan följa vår egen rytm desto bättre.

Kroppen har ett fysiologiskt grundvarv som har att göra med blodgenomströmning, puls och hjärnans aktivitet. Om man inte kan gå ner i varv blir man sömnlös. Vi måste försöka hitta ett sätt att sänka oro och aktiviteter som gör att vi inte kan somna.
– Tänk på att koffein har en halveringstid på 6-8 timmar. Likaså värjer sig kroppen mot att bli sövd, så mediciner och alkohol kan inverka menligt på sömnen. Utevistelse är viktigt för att förbättra sömnen, förklarade Marina, som rekommenderade boken ”Sömn. Sov bättre med kognitiv beteendeterapi” av Mari Söderström.

En god dag innebär att man varit aktiv, varit vaken tillräckligt länge, fått ljus och sol och kurat skymning, d.v.s varvat ner. Man får lämna det man inte kan göra något åt och är man nöjd med sin dag får man också god sömn. Om man vaknar på natten ska man gå upp och får man allvarligare problem med sömnen ska man inte dra sig för att söka hjälp.

Ulla Alvermalm

-----

För sju år sedan bytte Gert Gelotte från politisk skribent till ledarskribent. Den 10 januari inledde han VJS:s vårprogram med att berätta om sin nuvarande verksamhet på Göteborgs-Posten. Själv blev han rubrikernas man då han efter en resa till Palestina skrev om sina upplevelser och därigenom bröt mot ledarredaktionens hållning i Israel-Palestinafrågan.

– Jag hade samma inställning som övriga i frågan tills jag reste runt på Västbanken och med egna ögon fick se den förnedring palestinierna utsattes för. Jag insåg att jag hade haft fel innan och citerade bland annat material från FN. Nu har palestinierna bara kvar 22% av den yta de tilldelades av FN efter andra världskriget, berättade han.

Det hela fick till följd att man på tidningen gjorde en överenskommelse om att han i fortsättningen inte skulle skriva mer i denna fråga. Tidningens officiella hållning är att en tvåstatslösning i Palestina är bra, men att man ser det hela med Israels ögon.

Fördelen med att vara ledarskribent är att man (i regel) kan skriva vad man själv tycker. Som exempel berättade Gert att han började skriva om Göteborgs hemlösa och kritiserade den s.k. Uppsalamodellen, där man belönade dem som följde byråkratin. Detta fick till fick till följd att de som inte ville lämna namn och personnummer inte fick någon hjälp. Gelottes undersökande och skrivande fick konsekvenser. Ett kommunalråd fick sparken och man bytte inriktning i arbetet. Uppsalamodellen försvann och man insåg att hemlöshet i första hand är ett bostadsproblem.

– Det visar att det blir bättre ledare om man går ut på stan och ser hur folk har det. Men numera är vi bara 4 personer på ledarredaktionen och oftast bara två i tjänst samtidigt. Vi ska komma med idéer, ha morgonmöte där vi går igenom vad vi skrivit, bestämma vad vi ska ha med och redigera, så det blir inte så mycket tid över att gå ut i verkligheten.

I arbetet ingår bl.a. att skriva krönikor, som alltid är undertecknade och redovisar skribentens åsikter. Där ska man ge lite av sig själv. Ledarna ska däremot bilda opinion, vara objektiva och redovisa tidningens åsikter. De är inte undertecknade. Alla läser varandras alster. Kompisläsning fungerar väl på ledarredaktionen, förklarade Gert.

Efter många frågor från intresserade medlemmar avslutades mötet med varma applåder.

Ulla Alvermalm

-----

Det råkade bli vinterns kallaste dag - decemberdagen vi var inbjudna till en specialguidad tur av avgående Lisebergschefen Mats Wedin. Snart lämnar han över sitt kära nöjesfält till den noga utvalde danske kollegan. Minusgraderna till trots var det god fart på både gungor och karuseller. Det lät precis som sommartid med glada rop och tjoanden från en tämligen ung publik som inte tycktes påverkas av att minusgraderna bara blev fler och fler.

Mitt i allt detta fanns som en stilla oas en riktig sameby med både äkta kåtor och alldeles levande renar som lugnt traskade runt utan att verka störas av buller och hög musik.
Vi får veta att Liseberg ligger bra till i den internationella nöjesparks-ligan - och gärna vill man växa för att hänga med i konkurrensen.  Alla möjligheter måste tas till vara, än finns en del värdefulla ytor kvar för tänkta projekt.

I Lisebergshamnen fann vi helt magnifika isskulpturer som hackats fram av proffskonstnärer, det såg kallt ut - och kallt var det intygar våra medlemmar Bengt Johannison t. v. i bild tillsammans med Sigun Melander och Börje Lagerquist.

Anna-Kersti Wedel